Den ensamma staden
Författare: Olivia Laing
Utgiven: 2017-04
Översättare:Karin Andersson och Sofia Lindelöf
Formgivare: Pelle Sjödén
ISBN: 9789171735058 Förlag:
Bokförlaget Daidalos
Är ensamhet det samma som övergivenhet? Det beror på vad man lägger i orden. Ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Havsdjup. Något uråldrigt. Övergivenhet både en psykisk och fysisk realitet varur ensamhetskänslorna oftast emanerar. Kronisk ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak. Den konventionella döden en befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden.
I Olivia Laings bok Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad är, föga överraskande, ensamheten ständigt i blickfånget. Hon tar avstamp i sitt eget liv – utan att för den sakens skull bli särskilt närgången – och i situationen som uppstod när hon helt plötsligt blev singel i en för henne okänd stad – New York. Det fanns inga uppenbara band till hennes tidigare hemort i Storbritannien, varför hon fann det vara lika gott att vara ensam på platsen hon redan befann sig.
Jag är inte så duktig på definitioner, men jag misstänker att detta är en essä. En essä om ensamhet. Ämnet i sig självt är intressant, men det som gör boken tilltalande- och dragande är hur det avhandlas. Den är kapiteluppdelad där varje del använder sig av olika (kultur)personer för att utforska ensamheten som sådan. Många är nya bekantskaper för mig, vilket gör läsningen oerhört givande bara genom att den tvingar mig utanför boken för att ytterligare vidga mina vyer.
Utan att bli för personlig kan jag säga att jag under en tid inte mådde särskilt väl. Att pyssla med detta gjorde mig både självupptagen och svåråtkomlig för omvärlden. Inte för att jag blev särskilt åtkomlig för mig själv heller – det är en heltidssyssla att må dåligt! Aldrig har jag känt mig så ensam och övergiven som då. Det kretsade förvisso människor omkring mig, men det märkte jag inte alla gånger. Att försöka kommunicera en känsla är ytterligt svårt. Vi får förlita oss på att orden vi använder på något vis skapar en ömsesidig förståelse för vad ”glad”, ”ledsen”, ”arg” och så vidare innebär. De flesta kan uppleva dessa känslor i olika utsträckning och även om jag inte kan vara helt säker, tror jag att det jag känner när jag är glad ungefär är det samma du gör. Emellertid krävs för förståelse igenkänning och kan man känna igen sig i någons känsla som vi inte själva varit i närheten av att uppleva? Ingenting är väl så tydligt som en panikångestattack, men kan samtidigt vara totalt främmande för den som ser den utifrån.
När ord är innehållsfattiga, tafatta, kan andra kulturella uttrycksformer förmedla känslor snarare än betydelser. Jag kände till Andy och även Valerie Solanas, men längs utmed meningarna får jag stifta bekantskap med för mig nya namn: Hendry Darger, David Wojanrowicz, Edward Hopper med flera. Nighthawk, vilket måhända är Hoppers mest kända verk, har jag tidigare sett, men då jag överlag inte särskilt intresserad av att nagelfara konstverk, har jag inte ägnat den någon större uppmärksamhet. Wojanrowicz’ konst är stark och Darger verkar ha varit en oerhört intressant och ensam person. Hans konst är suggestiv och i sin blandning av barnslighet och vedervärdighet chockerande. Gör en slagning på Altavista och se med egna ögon.
Laing är oerhört kunnig och framförallt mångsidig. Boken är, i brist på bättre ord, atletisk. Den rör sig mellan akademisk forskning, små observationer, avstickare på ett otvunget vis. Hon vistas i samma New York-miljöer som några av bokens förgrundsfigurer gjorde. Dessas kontext kontrasterar hon mot nutiden och de samhälleliga skiftningar som ägt rum, påvisas genom de miljömässiga förändringarna hon observerar. Times Square, som tidigare var en arena för diverse skumraskaffärer, är nu, som bekant, varje agorafobikers värsta mardröm. Hon vandrar utmed hamn- och kajmiljöer som tidigare, innan aids gjorde sitt intåg, var en mötesplats för öppna och fria sexuella- och kärleksförbindelser. Hennes redogörelse för hur sjukdomen kom att bli ett oerhört stigma framförallt för homosexuella gör mig nedstämd.
Kanske fyller boken ett terapeutiskt syfte både för läsaren och Laing. Att söka frändskap i andra människor, levande i sina efterlämningar, utgör möjligen ett substitut för ren fysisk beröring – även om man naturligtvis kan omfamna en bok som vore det en mänsklig kropp. Så långt vill jag inte gå, men jag rekommenderar utan omsvep en läsning av boken.