Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Äntligen har jag Brisingr av Christopher Paolini, i min hand

by

För någon vecka sedan var in på min vanliga runda i Gamla Stan. Den brukar gå till SF-bokhandeln och sedan Edenborgs (Edenborgs har blivit ett slags kontor för mig. Bekvämt och ett utmärkt trådlöst nätverk).

I bokhandeln såg jag till min stora glädje att tredje delen av historien om Eragon och hans drake Saphira hade kommit ut.

Jag läste de första två och blev förtjust i dem. Väntan på den tredje (och som jag trodde sista) delen har varit lång.

Planen var att det här skulle bli den sista delen men eftersom skrivlusten tydligen var stor bestämmde Christopher Paolini för attt dela upp den sista volymen i två.

Det tog mig inte mer än en vecka att läsa igenom Brisingr. Historien fortsätter. Eragon drar ut i fält med Varden, de som organiserar det militära motståndet mot Galbatorix, den fallne men mäktige drakryttaren och trollkarlen.

Vi får veta mer om Eragons drakryttarnas bakgrund. I bok två lämnade ju alla Eragons by och gav sig iväg för att ansluta sig till Varden. Den enda trygga platsen.

Från SF-Bokhandelns webbplats:

”Brisingr är ett av de första ord jag tänkte på som titel på den här boken och det känns helt rätt,” säger Christopher Paolini. ”Det är det första ord från det uråldriga språk som Eragon lär sig och det är av särskild betydelse i och med hans drakryttararv. I den nya boken så visar det sig vara mer betydelsefullt än vad Eragon kunnat ana.”

Många hemligheter avslöjas och en och annan överaskning. Jag hade förväntat mig att Christopher Paolini skulle ha utvecklat sin stil i den här boken. Har var ju trots allt ung när han började och jag tycker att beskrivningarna av personerna är djupare och känsligare (mer romantik).

Viktigast är ändå att historien fortsätter i samma stil som tidigare, och det gör den. Det är intressant att Christopher bara var 15 år när han började skriva Eragon. Eldest, fortsättningen, kom 2005. Vi har alltså fått vänta 3 år. Alldeles för länge, enligt mitt tycke.

Nu blir det alltså att vänta igen….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Friheten i kulturen – Vem styr Sverige?

by

Fick ett boktips i mailen idag: FRIHETEN I KULTUREN Vem styr Sverige? av Vladimir Oravsky, fd kulturchef i Umeå och författare till dussintals romaner och debattböcker.

På Internationella Biblioteket står det följande om boken:

Vem styr Sverige? Folket? Riksdagen? Regeringen? Wallenbergarna? Pengarna? Eller finns det i kulisserna någon som drar i trådarna? Vilka?

Boken FRIHETEN I KULTUREN avslöjar spelet bakom kulturens kulisser – den tysta repressionen och människorna bakom den.

Ett av talrika exempel i FRIHETEN I KULTUREN är fallet FRÅN ASTRID TILL LINDGREN, en berättelse om en orädd, rättfram, mogen och självmedveten kvinna. Därför är det paradoxalt att utgivningen av FRÅN ASTRID TILL LINDGREN omgärdades av svek, feghet, ohederlighet och maktdemonstration…

FRÅN ASTRID TILL LINDGREN är sedermera översatt till amerikanska och flera europeiska språk …

Jag har hittat ett blogginlägg om boken, i en blogg som jag tror är författarens blogg.

Andra bloggar om: ,

Varm choklad med whisky och bullar hos Bonniers

by

Jag var för första gången i mitt liv inbjuden till Bonniers Förlag igår.

Det var med anledning av en ny bok som kommit: Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen av Ingela Lind.

När inbjudan kom lät det väldigt spännande. Virginia Woolf var en intressant person. När jag kom dit kände jag att det var en aning annorlunda än de bokrelease-träffar jag varit på hos mindre bokförlag, som ofta haft releaserna i någon skön mörk källarlokal eller på en krog någonstans. Här var det inne i förlagshuset hos Bonnier på Sveavägen. Ett stabilt gammalt hus och med hur mycket konst som helst på väggarna.

Det var en fin releasefest med folk i kostym och stora blombuketter med sig till författarinnan. Själv kände jag inte en enda person. Jag är ju lite blygare live än bakom tangentbordet, men jag pratade med några stycken, för att ta reda på vad det var för ena. En dam hade hand om Akademibokhandeln runt hörnet.

En del behövde jag förstås inte prata med för att ta reda på vilka de var. Jan Eliasson, förre utrikesministern i s-regeringen var där. Carl Tham, tidigare folkpartist och sedan minister i s-regering var där. En av de där männen som recenserar film i Sveriges television satt i en soffa och pratade med en äldre dam. Och roligast av alla gäster: Gösta Ekman kom i slitna manchesterjeans och gympaskor.

Först fick vi ett glas med mousserande vin och små snittar med renkött (tror jag, för som vegetarian kollade jag inte in så noggrannt vad det var, eftersom jag ändå inte äter något kött).

Efter ett Ingela Lind berättat om boken fick vi gå in i ett annat rum med högt i tag och kakelugn. Där bjöds på något som Virginia Woolf och hennes vänner i Bloomsburygruppen brukade förtära när de satt och diskuterade och utvecklade tankar: nämligen varm choklar med whisky och bulle till.

Kul. Det ska jag testa någon kall vinterkväll när jag är förkyld. För jag kunde inte förtära det heller, för den varma chokladen var gjord med mjölk och jag är laktosintolerant. Bara whisky mitt på eftermiddagen kändes inte så bra att inmundiga.

Nåväl: till saken: Boken heter alltså Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Skriven av Ingela Lind och så här beskrivs den på förlagshemsidan:

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av radikala engelska författare, ekonomer, kritiker, konstnärer och historiker. De älskade varandras olikheter och drev idén att vänskapen och diskussionen är livets mening.
Gruppens höjdpunkt var de första decennierna av 1900-talet. Men jag tycker att deras estetik har blivit oerhört spännande just idag, för den erbjuder ett alternativ till den heroiska macho-modernismen och funktionalismen. Jag kallar detta alternativ ’den mjuka modernismen’ för att den har med ’den lekande människan’ att göra.
Fyra års arbete är inte mycket när man betänker hur mycket som har skrivits om dessa egensinniga personligheter – framförallt Virginia Woolf och John Maynard Keynes. Jag har nog plöjt igenom ett helt bibliotek om Bloomsberries idéer, sexuella relationer, ekonomiska teorier, förhållande till tjänare, mönster, målningar, böcker, hem och trädgårdar. Ibland har jag varit nära att storkna och känt mig vanmäktig över materialets tyngd. För jag vill ju komma åt Bloomsburygruppens lätthet.
Men oj så roligt jag har haft.

Och jag är sugen på att läsa den. Skulle vilja starta en sådan grupp här i Sverige idag, med blandat folk som byter ideer. Men så kom jag på att det är jag ju med i, via Internet. Dels en epostlista där det är smart och tänkande folk av olika de slag – och sedan via Jaiku där det går livligt till i idedebatten emellanåt.

Ingela Lind ställde upp på en liten videobloggintervju här, där hon berättar om boken och om chokladen med whisky:

Här berättar Ingela Lind om boken:

Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen
Författare Ingela Lind
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100120871
ISBN-13 9789100120870

Uppdatering: Nu har DN Kultur recenserat boken.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Dödergök av Katarina Wennstam verkar vara rätt spännande

by

Spännande bok som är på gång:

Dödergök, Wennstam, Katarina

Så här berättar bokförlaget om boken:

I

ett stillsamt radhusområde strax söder om Stockholm finner Maria Allende drömhuset för sin lilla familj. Men den sköra tillvaron i den nya bostaden sätts i gungning när den fasansfulla sanningen om husets tidigare ägare blir känd. Maria Allende börjar gräva i historien, men är inte beredd på den verklighet som döljer sig bakom fasaderna.

2007 utkom Katarina Wennstam med spänningsromanen Smuts som direkt gick upp på topplisteplaceringar och redan nu kommer den fristående uppföljaren Dödergök. Katarina Wennstam har bl a jobbat som kriminalreporter på SVT.

Dödergök, Wennstam, Katarina
ISBN: 9789179537494

Andra bloggar om: , , , , , ,

Kapitalismen kraschar kärleken

by

Kapitalismen kraschar kärleken är rubriken på en ledare i AB av Helle Klein som varit på bokmässan:

”Ensamheten är en cancersvulst i vårt samhälle”, hör jag debattören och journalisten Dan Josefsson säga på Bokmässan i Göteborg. Han och psykoterapeuten Egil Linge har kommit ut med boken ”Hemligheten – från ögonkast till var aktig relation” (Natur & Kultur).
I bokfloden från årets bokmässa framträder just behovet av att få hjälp med relationer. Nutidsmänniskan tycks ha svårt med kärleken – inte med sex, lyckokickar eller njutning för stunden, utan svårt med varaktiga djupa relationer.

Helle Klein sätter detta i samband med den finansoro som sånär kraschat den amerikanska ekonomin och fått västerländska ekonomierna i gungning. Hon menar att den bakomliggande filosofin till den rådande kapitalistiska är att var och en ska förverkliga sig själv, och när detta dras ut innebär det att människor inte har tid för andra. Västvärldens kris är både ekonomisk och existentiell.

Om det ena samtalsämnet i vår tid är ensamheten, är det andra finanskrisen. Banksystemet i USA faller ihop, börserna faller och förtroendet för samhällsekonomierna kraschar. Girigheten har grävt sin egen grav.
Kanske hör dessa två samhällsfenomen – ensamheten och girigheten – ihop?
”Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen”, hävdade en gång Franz Kafka. Hans provokativa liknelse binder samman sådant som vi vanligtvis brukar skilja åt – det ekonomiska och det existentiella.

Jag tycker Helle Klein tar upp en viktig fråga, ja kanske det viktigaste av allt. Frånvaron av kärlek, frånvaron av gemenskap. Att så få av oss har tid för de ensamma människorna omkring oss. Att vi inte har tid att åka och hälsa på ensamma släktingar, knappt har tid att ringa gamla vänner.

Tankarna kring detta for runt i huvudet när jag läste ledarartikeln, till ackompanjemang av ljudet av mynt som skramlar från en pokerannons vid sidan av artikeln.

Själv tänkte jag också på att kapitalismens ideologi: att vi alla ska bli så rika som möjligt och jobba så mycket som möjligt för att höja välståndet – per automatik för med sig att vi inte har tid att lyssna på varandra, inte har tid för att sitta ner och bara vara tillsammans.

Att detta välstånd vi lever i, här i västvärlden, där det ständigt finns nya spel att köpa och spela, alltid finns tillgång till hur många fotbollsmatcher som helst att se, hur många actionfilmer som helst att döda tiden med – vi har aldrig tid att ha tråkigt. Vi ska hela tiden få nya underhållande intryck.

Då får vi inte heller tid att träffa varandra, att se varandra. När vi aldrig har tid för något annat än att underhållas.

Ja, att jag missade bokmässan i år är tråkigt. Presskonferensen kring Josefssons bok hade jag önskar vara med på.

Sett ur det perspektivet blir miljöpartiets förslag om att föräldrar som jobbar deltid för att ha tid med barnen jätteintressant:

Under två år ska småbarns­föräldrar kunna jobba deltid – mot en ersättning på upp till 2.500 kronor i månaden, föreslår miljöpartiet. ”Jätteintressant”, tycker vänsterpartiet, som dock vill ha ett högre bidrag. (Källa SVD)

I moderaternas samhälle ska vi helst alla jobba jättemycket och många timmar. Det är den ideologi som hyllas av högerregeringen. Men: om vi jobbar så mycket att vi inte hinner med våra barn, att vi inte hinner med varandra: vad är då vitsen med välståndet? Om vi tappar kärleken under tiden?

Det finns ett värde i att ha tid att lyssna på varandra. Det finns ett ovärderligt värde i tid.

Människor som väljer att jobba mindre för att ha tid kan vara visa och kan i långa loppet tillföra samhället något viktigt. Att de haft tid för sina barn kan ha förebyggt mycket ungdomsvåld, till exempel.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,