Kapitalismen kraschar kärleken

Kapitalismen kraschar kärleken är rubriken på en ledare i AB av Helle Klein som varit på bokmässan:

”Ensamheten är en cancersvulst i vårt samhälle”, hör jag debattören och journalisten Dan Josefsson säga på Bokmässan i Göteborg. Han och psykoterapeuten Egil Linge har kommit ut med boken ”Hemligheten – från ögonkast till var aktig relation” (Natur & Kultur).
I bokfloden från årets bokmässa framträder just behovet av att få hjälp med relationer. Nutidsmänniskan tycks ha svårt med kärleken – inte med sex, lyckokickar eller njutning för stunden, utan svårt med varaktiga djupa relationer.

Helle Klein sätter detta i samband med den finansoro som sånär kraschat den amerikanska ekonomin och fått västerländska ekonomierna i gungning. Hon menar att den bakomliggande filosofin till den rådande kapitalistiska är att var och en ska förverkliga sig själv, och när detta dras ut innebär det att människor inte har tid för andra. Västvärldens kris är både ekonomisk och existentiell.

Om det ena samtalsämnet i vår tid är ensamheten, är det andra finanskrisen. Banksystemet i USA faller ihop, börserna faller och förtroendet för samhällsekonomierna kraschar. Girigheten har grävt sin egen grav.
Kanske hör dessa två samhällsfenomen – ensamheten och girigheten – ihop?
”Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen”, hävdade en gång Franz Kafka. Hans provokativa liknelse binder samman sådant som vi vanligtvis brukar skilja åt – det ekonomiska och det existentiella.

Jag tycker Helle Klein tar upp en viktig fråga, ja kanske det viktigaste av allt. Frånvaron av kärlek, frånvaron av gemenskap. Att så få av oss har tid för de ensamma människorna omkring oss. Att vi inte har tid att åka och hälsa på ensamma släktingar, knappt har tid att ringa gamla vänner.

Tankarna kring detta for runt i huvudet när jag läste ledarartikeln, till ackompanjemang av ljudet av mynt som skramlar från en pokerannons vid sidan av artikeln.

Själv tänkte jag också på att kapitalismens ideologi: att vi alla ska bli så rika som möjligt och jobba så mycket som möjligt för att höja välståndet – per automatik för med sig att vi inte har tid att lyssna på varandra, inte har tid för att sitta ner och bara vara tillsammans.

Att detta välstånd vi lever i, här i västvärlden, där det ständigt finns nya spel att köpa och spela, alltid finns tillgång till hur många fotbollsmatcher som helst att se, hur många actionfilmer som helst att döda tiden med – vi har aldrig tid att ha tråkigt. Vi ska hela tiden få nya underhållande intryck.

Då får vi inte heller tid att träffa varandra, att se varandra. När vi aldrig har tid för något annat än att underhållas.

Ja, att jag missade bokmässan i år är tråkigt. Presskonferensen kring Josefssons bok hade jag önskar vara med på.

Sett ur det perspektivet blir miljöpartiets förslag om att föräldrar som jobbar deltid för att ha tid med barnen jätteintressant:

Under två år ska småbarns­föräldrar kunna jobba deltid – mot en ersättning på upp till 2.500 kronor i månaden, föreslår miljöpartiet. ”Jätteintressant”, tycker vänsterpartiet, som dock vill ha ett högre bidrag. (Källa SVD)

I moderaternas samhälle ska vi helst alla jobba jättemycket och många timmar. Det är den ideologi som hyllas av högerregeringen. Men: om vi jobbar så mycket att vi inte hinner med våra barn, att vi inte hinner med varandra: vad är då vitsen med välståndet? Om vi tappar kärleken under tiden?

Det finns ett värde i att ha tid att lyssna på varandra. Det finns ett ovärderligt värde i tid.

Människor som väljer att jobba mindre för att ha tid kan vara visa och kan i långa loppet tillföra samhället något viktigt. Att de haft tid för sina barn kan ha förebyggt mycket ungdomsvåld, till exempel.

Andra bloggar om: kapitalism, ensamhet, kärlek, miljöpartiet, barn, tid, filosofi, välstånd, USA, finansoro, finanskris, Helle Klein, Dan Josefsson, bokmässan