Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Äntligen: Nobelpriset till fransmannen Le Clézio

by

Nobelpriset 2008 gick till Le Clézio

Äntligen.

Eller? När Gert Fylking inte längre får stå där inne och ropa ”Äntligen” måste ju någon göra det.

– Ett roligt pris att dela ut, var Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahls kommentar till valet av fransmannen.

Le Clézio anses överlag vara ett ovanligt lätt-tillgänglig författare för att få Nobelpriset.

Och: visst måste Sveriges Television ha fått förhandsinformation för de hade ett bra program om Le Clézio som de kunde visa direkt, färdigklippt.

Le Clézio var ju spelbolagens storfavorit. Från Londom kom under dagen innan priset tillkännagavs att många spelade på att J M G Le Clezio skulle få prisent och var favorit till att vinna årets Nobelspris i litteratur.

Årets omgång har varit kort, när vi öppnade spelet under slutet av september stod Le Clezio i 15 gånger pengarna” säger Lasse Dilschmann, Ladbrokes VD i Norden i en kommentar.

Tidigare i år fick ha förresten Stig Dagerman-priset också.

Här skrev Ola Larsmo om Le Clézio i DN i våras:

Den ständigt Nobelpristippade J?M?G Le Clézio tillhör dem som förnyade romankonsten i Frankrike på sextiotalet. Hans nya bok ”Allt är vind” inleder trevande, men Ola Larsmo finner sig alltmer uppslukad av hans värld.

Imponerande förresten att Wikipedia redan skrivet in att han fick Nobelpriset 2008.

—
Bara så ni uppmärksammar detta. Kulturbloggen hade nyheten i flera minuter och varken AB, DN eller SVD har hunnit få ut det. Vi småttingar rör på oss snabbare än de stora elefanterna. Alltid kul. För övrigt var SVD först av de stora elefanterna med att få in Nobelpristagarens namn på sin sajts första sida. De övriga verkar tycka det räcker med att sända sin webb-tv i hela fem minuter. Kul att lägga märke till. Fast sedan när de väl var igång märktes det att en del var mer förberedda, som SVT som hade mycket bra intervjuer på en gång.

Nobelprisrelaterat:

Aftonbladet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Sydsvenskan

Helsingborgs Dagblad

Sveriges Television

Andra bloggar om: , , ,

Andra bloggar om: , , , ,

Orättvisornas karta – ny bok av Kjell Eriksson: Svarta lögner, rött blod

by

Svarta lögner, rött blod är den nionde boken skriven av Kjell Eriksson, en av Sveriges mest lästa deckarförfattare. Han skriver om sin hemstad Uppsala. Sitt Uppsala, långt från studentliv och Pelle Svanslös som han själv uttrycker det. Kjells böcker är översatta till tio språk och han har belönats med Svenska Deckarakademins debutantpris 1999 för Den upplysta stigen. 2002 blev Prinsessan av Burundi utsedd till årets bästa svenska deckare.

I boken får vi följa polisen Ann Lindell och hennes kollegor. Ann är en typisk ”ensam-är-stark- kvinna”. Ensamstående med sin son Erik. Duktig på sitt yrke men innerst inne längtande efter kärlek. Plötsligt möter hon Mannen. Anders Brant. Han är journalist och hon blir passionerat förälskad. Efter några veckor försvinner han. Han säger att han måste resa bort, men inte vart och inte varför.

Kallduschen kommer för Ann när hans telefonnummer mycket överraskande hittas i en ihjälslagen mans ficka. Hon hamnar i ett dilemma där hon väljer att inte berätta att hon känner Brant sen tidigare. Lögnerna snärjer in henne och genom att arbeta hårt med ett annat ouppklarat brott försöker hon hålla tankarna bort från Brant. Men det lyckas förstås inte …

Jag tycker mig se en vilja i boken att skildra en del av världens orättvisor. Brant besöker dagens Brasilien med all sin fattigdom. En fattigdom som skapar hög brottslighet, ojämlikhet och brist på respekt för människoliv. I Uppsala får vi möta bostadsbristens och alkoholisternas Uppsala samt de rikas del av staden. De rika som genom ojusta medel lever ett gott liv. Putin och oligarkernas Ryssland finns också med på orättvisornas karta. Ryssland, ett delat land där omoralen segrar. Där några få skor sig på samhällets förändring medan andra får sälja sina minnen för att överleva. I alla städer vi besöker är klasskillnaderna tydliga och för vissa karaktärer ett problem.

Journalisten Anders Brant brottas med sina egna privata dilemman i Brasilien. Han är ju en del av den vita mannens maktvärld, vare sig han vill eller inte. Trots många år i landet och en nästan felfri portugisiska står han utanför. Det är kanske det som är kärnan i berättelsen. Att vilja vara en del av något som man inte är. Den alkoholiserade, bostadslösa f.d. ställningsbyggaren Bosse Gränsberg vill så gärna vara en del av det samhälle han en gång deltog i. Ann Lindell vill vara en del av det vanliga ”Svenssonlivet”. Leva med någon, ha någon som älskar henne. Som kan ta hand om denna duktiga brottsutredare.

De står alla utanför och tittar in på något de vill ha. Men frågan är förstås att när och om de väl får det, kommer då även lyckan?

Svarta lögner, rött blod är mitt första möte med författaren Kjell Eriksson och med karaktärerna. Konstigt kan man tycka, inte bara p.g.a. att han är en av Sveriges mest lästa författare inom deckargenren utan att jag liksom han har Uppsala som min barndomsstad. Min ungdomsstad. Mitt studentliv. Men inte samma generation. Att läsa om ”sin” egna stad borde väl locka. Eller? Inför frågan känner jag mig lika itudelad som staden själv. Jag har läst massor av böcker med skildringar från städer och platser där jag varit. Har inte vad jag minns haft några svårigheter när det gäller läsning om min nuvarande stad Stockholm men Uppsala känner jag så väl. För väl?

En av de största upplevelserna för mig med att läsa är att jag kan flytta mig, inne i mitt eget huvud, till nya rum. Jag kan se, lukta och uppleva en plats med hjälp av författarens ord. Orden skapar min fantasi. När jag nu vid några tillfällen förflyttar mina sinnen till en ny plats och börjar skapa mina bilder så störs jag av att i en mening få det skrivet var jag FAKTISKT befinner mig. Det finns liksom en sann bild, en sann plats där allt detta utspelar sig och jag måste revidera min egen. Bilden skakas om och blir otydlig. En stor del av min läsupplevelse går förlorad. Detta beror inte på författarens val av ord utan mitt helt privata önskemål om vad jag vill ha ut av min läsning. Jag vill ha mina egna bilder!

Annars tycker jag att denna deckare är en helt ok sådan. Den innehåller alla de ingredienser man brukar förknippa med genren. En schysst bok att läsa medans man ihopkrupen i soffan lyssnar på hösten utanför.

Marie S

PS: Här har Kulturbloggen en intervju med Kjell Eriksson.

Svarta lögner, rött blod
Författare Kjell Eriksson
Förlag Ordfront Förlag
ISBN 9170373752
ISBN-13 9789170373756

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Äntligen har jag Brisingr av Christopher Paolini, i min hand

by

För någon vecka sedan var in på min vanliga runda i Gamla Stan. Den brukar gå till SF-bokhandeln och sedan Edenborgs (Edenborgs har blivit ett slags kontor för mig. Bekvämt och ett utmärkt trådlöst nätverk).

I bokhandeln såg jag till min stora glädje att tredje delen av historien om Eragon och hans drake Saphira hade kommit ut.

Jag läste de första två och blev förtjust i dem. Väntan på den tredje (och som jag trodde sista) delen har varit lång.

Planen var att det här skulle bli den sista delen men eftersom skrivlusten tydligen var stor bestämmde Christopher Paolini för attt dela upp den sista volymen i två.

Det tog mig inte mer än en vecka att läsa igenom Brisingr. Historien fortsätter. Eragon drar ut i fält med Varden, de som organiserar det militära motståndet mot Galbatorix, den fallne men mäktige drakryttaren och trollkarlen.

Vi får veta mer om Eragons drakryttarnas bakgrund. I bok två lämnade ju alla Eragons by och gav sig iväg för att ansluta sig till Varden. Den enda trygga platsen.

Från SF-Bokhandelns webbplats:

”Brisingr är ett av de första ord jag tänkte på som titel på den här boken och det känns helt rätt,” säger Christopher Paolini. ”Det är det första ord från det uråldriga språk som Eragon lär sig och det är av särskild betydelse i och med hans drakryttararv. I den nya boken så visar det sig vara mer betydelsefullt än vad Eragon kunnat ana.”

Många hemligheter avslöjas och en och annan överaskning. Jag hade förväntat mig att Christopher Paolini skulle ha utvecklat sin stil i den här boken. Har var ju trots allt ung när han började och jag tycker att beskrivningarna av personerna är djupare och känsligare (mer romantik).

Viktigast är ändå att historien fortsätter i samma stil som tidigare, och det gör den. Det är intressant att Christopher bara var 15 år när han började skriva Eragon. Eldest, fortsättningen, kom 2005. Vi har alltså fått vänta 3 år. Alldeles för länge, enligt mitt tycke.

Nu blir det alltså att vänta igen….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Friheten i kulturen – Vem styr Sverige?

by

Fick ett boktips i mailen idag: FRIHETEN I KULTUREN Vem styr Sverige? av Vladimir Oravsky, fd kulturchef i Umeå och författare till dussintals romaner och debattböcker.

På Internationella Biblioteket står det följande om boken:

Vem styr Sverige? Folket? Riksdagen? Regeringen? Wallenbergarna? Pengarna? Eller finns det i kulisserna någon som drar i trådarna? Vilka?

Boken FRIHETEN I KULTUREN avslöjar spelet bakom kulturens kulisser – den tysta repressionen och människorna bakom den.

Ett av talrika exempel i FRIHETEN I KULTUREN är fallet FRÅN ASTRID TILL LINDGREN, en berättelse om en orädd, rättfram, mogen och självmedveten kvinna. Därför är det paradoxalt att utgivningen av FRÅN ASTRID TILL LINDGREN omgärdades av svek, feghet, ohederlighet och maktdemonstration…

FRÅN ASTRID TILL LINDGREN är sedermera översatt till amerikanska och flera europeiska språk …

Jag har hittat ett blogginlägg om boken, i en blogg som jag tror är författarens blogg.

Andra bloggar om: ,

Varm choklad med whisky och bullar hos Bonniers

by

Jag var för första gången i mitt liv inbjuden till Bonniers Förlag igår.

Det var med anledning av en ny bok som kommit: Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen av Ingela Lind.

När inbjudan kom lät det väldigt spännande. Virginia Woolf var en intressant person. När jag kom dit kände jag att det var en aning annorlunda än de bokrelease-träffar jag varit på hos mindre bokförlag, som ofta haft releaserna i någon skön mörk källarlokal eller på en krog någonstans. Här var det inne i förlagshuset hos Bonnier på Sveavägen. Ett stabilt gammalt hus och med hur mycket konst som helst på väggarna.

Det var en fin releasefest med folk i kostym och stora blombuketter med sig till författarinnan. Själv kände jag inte en enda person. Jag är ju lite blygare live än bakom tangentbordet, men jag pratade med några stycken, för att ta reda på vad det var för ena. En dam hade hand om Akademibokhandeln runt hörnet.

En del behövde jag förstås inte prata med för att ta reda på vilka de var. Jan Eliasson, förre utrikesministern i s-regeringen var där. Carl Tham, tidigare folkpartist och sedan minister i s-regering var där. En av de där männen som recenserar film i Sveriges television satt i en soffa och pratade med en äldre dam. Och roligast av alla gäster: Gösta Ekman kom i slitna manchesterjeans och gympaskor.

Först fick vi ett glas med mousserande vin och små snittar med renkött (tror jag, för som vegetarian kollade jag inte in så noggrannt vad det var, eftersom jag ändå inte äter något kött).

Efter ett Ingela Lind berättat om boken fick vi gå in i ett annat rum med högt i tag och kakelugn. Där bjöds på något som Virginia Woolf och hennes vänner i Bloomsburygruppen brukade förtära när de satt och diskuterade och utvecklade tankar: nämligen varm choklar med whisky och bulle till.

Kul. Det ska jag testa någon kall vinterkväll när jag är förkyld. För jag kunde inte förtära det heller, för den varma chokladen var gjord med mjölk och jag är laktosintolerant. Bara whisky mitt på eftermiddagen kändes inte så bra att inmundiga.

Nåväl: till saken: Boken heter alltså Leka med modernismen – Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Skriven av Ingela Lind och så här beskrivs den på förlagshemsidan:

Bloomsburygruppen var en löst sammansatt grupp av radikala engelska författare, ekonomer, kritiker, konstnärer och historiker. De älskade varandras olikheter och drev idén att vänskapen och diskussionen är livets mening.
Gruppens höjdpunkt var de första decennierna av 1900-talet. Men jag tycker att deras estetik har blivit oerhört spännande just idag, för den erbjuder ett alternativ till den heroiska macho-modernismen och funktionalismen. Jag kallar detta alternativ ’den mjuka modernismen’ för att den har med ’den lekande människan’ att göra.
Fyra års arbete är inte mycket när man betänker hur mycket som har skrivits om dessa egensinniga personligheter – framförallt Virginia Woolf och John Maynard Keynes. Jag har nog plöjt igenom ett helt bibliotek om Bloomsberries idéer, sexuella relationer, ekonomiska teorier, förhållande till tjänare, mönster, målningar, böcker, hem och trädgårdar. Ibland har jag varit nära att storkna och känt mig vanmäktig över materialets tyngd. För jag vill ju komma åt Bloomsburygruppens lätthet.
Men oj så roligt jag har haft.

Och jag är sugen på att läsa den. Skulle vilja starta en sådan grupp här i Sverige idag, med blandat folk som byter ideer. Men så kom jag på att det är jag ju med i, via Internet. Dels en epostlista där det är smart och tänkande folk av olika de slag – och sedan via Jaiku där det går livligt till i idedebatten emellanåt.

Ingela Lind ställde upp på en liten videobloggintervju här, där hon berättar om boken och om chokladen med whisky:

Här berättar Ingela Lind om boken:

Leka med modernismen
Virginia Woolf och Bloomsburygruppen
Författare Ingela Lind
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100120871
ISBN-13 9789100120870

Uppdatering: Nu har DN Kultur recenserat boken.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,