Litteratur och konst

Varför plötsligt en essä med stråk av krönika om Aino Trosell? Jo, det beror på att specialiserad tidskrift på initiativ från en professor i litteraturvetenskap beställde essä över författaren. Tidskriften startades av en förening jag varit aktiv i. Uppdragsgivaren var väldigt nöjd fram tills mina synpunkter på gjord redigering. Sedan blev det kalla handen. Därför väljer jag att publicera texten, något omarbetad och utökad här istället. Som av en händelse träffade jag Trosell så sent som förra månaden, i samband med att hon på Stadsmuseet talade om kvinnor anställda vid varven i Göteborg.

Skrivkramp verkar inte ha varit någon åkomma kvinnan bördig från Malung lidit av. Sedan debuten med Socialsvängen, baserad på egna minnesbilder, har det sammanlagt blivit tjugosju titlar utgivna på olika förlag, åtskilliga på Norstedts. Dessutom åtta uppförda pjäser samt ett par filmmanus. Därutöver kan adderas sakprosa, exempelvis den uppsats om kultur på arbetsplatser varur jag idkat högläsning vid kulturprogram. Samtliga titlar minus två har lästs, i några fall till och med blivit omlästa.

A.T står stadigt förankrad i svensk skönlitteratur, dels genom att lyfta fram historiska företeelser och öden, dels med skildringar av en mestadels bekymmersam samtid. Med livskännedom och djup kunskap om hantverket i ryggen, vägs det uppbyggliga och strävsamhet mot destruktivitet och ren ondska. Den episka, empatiska inriktningen illustreras lämpligen med romaner som Hjärtblad och En gränslös kärlekshistoria. Paradexempel i andra vågskålen är En egen strand, Krimineller, långnovellen Isbränna och givetvis fristående serien Siv Dahlin-deckare. Ett axplock av några emblematiska titlar ur en imponerande verksförteckning.

För mitt vidkommande började det med I Vintergatan, en kollektivroman vars persongalleri sammanlänkas enligt Short Cuts-metod (raffinerad film av Robert Altman). Bokens sammansmältande krutdurk har jag betraktat som ett smärre mästerverk. Dock, vid omläsning framstod väven av incidenter som osannolikt drastisk, även om nerviga intensiteten var lika påfallande.

2005 träffades vi på tvärfackliga seminariet Boken på arbetsplatsen på Brunnsvik, varvid intressegemenskap uppstod. Satte igång att på biblioteket låna fler böcker med kittlande vetskap om att ytterligare möten sannolikt skulle ske.. Och på mitt initiativ startades digital brevväxling, en mycket stimulerande syssla vars korrespondens finns sparad. När sportkrog abonnerades för att arrangera mitt 50-års kalas, var Aino Trosell hedersgäst. Överväldigande present överlämnades. Med sig från Enköping hade hon nämligen nästan hela bokutgivningen i en stapel. Äger idag med två undantag samtliga böcker vilka inte bara är signerade utan genomlästa. En ”prestation” jag aldrig varit i närheten av att ångra. Läsefrukter resulterade bland annat i knapphändigt porträtt (borde blivit utförligare), rejäl skriftlig presentation av Hjärtblad, andra boktips samt ett par fylliga recensioner för Kulturbloggen.

Lyckliga omständigheter har medfört att jag hört A.T live vid drygt ett tiotal tillfällen, program hon genomför ledigt elegant oavsett om nervositet påverkar förberedelsefasen. I min närvaro mottog Aino Trosell stipendium utav Ove Allansson-sällskapet i slutet av 2021. Hon tackade då genom att presentera aktuella böcker, kåsera och läsa. Apropå priser, stipendier och nomineringar kan inflikas att det blivit 35(!) sådana för en dubbel Ivar Lo-pristagare. För att återknyta till kvällen i Ove Allanssons minne en snöig afton i adventstid, förbluffades jag över en föga uppmärksammad talang i repertoaren: att på dialekt roande återge sina karaktärers repliker.

Vi hade en gemensam vän i Lars Furuland (1928-2009), professor i litteraturvetenskap vars begravning A.T var med på. Sveriges främsta auktoritet vad beträffar vår världsledande arbetarlitterära tradition, hävdade att dalkullan utgjorde en av de ledande representanterna för den våg av arbetardikt med kvinnliga förtecken, som svepte fram under 90-talet. Värderingen grundar sig i bland annat flera arbetarspel, romanen Offshore samt en fristående trilogi om villkoren för varvsarbetare. För att få till stånd autenticitet förelåg inte behov av någon research, eftersom författaren själv jobbade i många år på Arendal och Lindholmen.

Senaste verket Varvsslammer återvänder i tre belysande delar till epoken när A.T var svetsare. Boken och bilderna som ingår formar sig till en värdefull dokumentation om yrkesstolthet, eftersatt säkerhet trots två katastrofala olyckor, slitsamma moment, arbetsgemenskap samt drömmar om en annan skonsammare tillvaro. Är fräck nog att komma med en invändning mot vad som bromsade upp läsrytmen. Syftar på otaliga beskrivningar som in i minsta detalj redogör för varje aspekt av båtbyggande, olika grannlaga delmoment vid svetsning. Även om greppet är legio för arbetarlitteratur inifrån, borde dessa återkommande inslag ha ransonerats.. Att de rekryterade kvinnorna passade som licenssvetsare (motoriken synes likna pilligt handarbete) och respekterades blir en positiv överraskning. Författaren som för tredje gången bosatt sig i Göteborg, lobbar nuförtiden för ett varvsmuseum, alternativt industrihistoriskt center.

Ska framhållas att Trosell inte låter sig begränsas av epitet, utan vidgar hellre ramarna. För att spegla den anmärkningsvärda spännvidd som inledningsvis berördes, låt mig summariskt nämna ett antal verk. Släktkrönikan över fyra generationer okuvliga och tappra mödrar betitlad En gränslös kärlekshistoria, är förmodligen boken som ligger henne varmast om hjärtat. Vilken urkraft utifrån umbäranden och utveckling som denna vindlande verklighetsbaserade roman innehåller.

Epik av yppersta snitt som har sin motsvarighet i lika visuella bladvändaren Varning för vilt – en kollektion noveller varav nästan samtliga finns inlästa. Bör betonas hur smidigt det koncentrerade formatet genomgående hanteras. Behändiga volymen Kärleksbrottet från 1990 är ett annat gott exempel på att utformandet av noveller bemästras utan skavanker. Den förtvivlade vrede som blottläggs i Isbränna kvalificerar texten för omdömet ”mästerverk. Novellen inläst av Stina Ekblad, har också broderas ut till filmmanus. Hoppas att filmmanuset realiseras.

Finns fler värdefulla böcker där biografiskt material utgör en väsentlig byggsten.. Helmers vals, boken om hennes original till far klassificerad som roman, innehåller ett flöde av dråpliga anekdoter. Han var i sin krafts dagar skogsarbetare medan hustrun drev enklare pensionat, eller kanske snarare rumsuthyrning. Jäntungen heter en volymmässigt tunn sak som äger odiskutabel charm. Denna pärla handlar om A.T i förskoleåldern. Tonträffen lika fenomenal som rörande, bekräftar gång på gång hur beskäftigt komiskt små barn kan bete sig. (frestande att avslöja ”skriv upp det- incidenten” i handelsboden). Man inser varifrån medvetenheten om klassklyftor och ojämlikhet härstammar. Sista kapitlet vidrör ett mörkt hål. Aino blev vid skolstarten mobbad (även om ordet inte var uppfunnet fanns företeelsen) på grund av föräldrarnas skilsmässa. En annan skildring jag läst om och uppskattade, var den renodlade barnbok vars titel, lyder Lita på Mary. Världen ses på med en elvaårings blick. Intrig och kavat huvudperson uppvisar likheter med äventyren i Barnens ö (P C Jersild).

Utan att vara medveten om vad för slags berättelse hon skrivit, fick Trosell i egenskap av rookie Poloni-priset av Deckarakademin Jury för Ytspänning. Krypande obehag breder ut sig på sidorna, i infernaliskt klaustrofobisk miljö bland arbetslag som måste ha tillit till varandra, i komplicerat uppdrag långt under havsytan. Snacka om effektivt hopfogad nagelbitare! Reaktionen från Deckarakademin, vars uppgift då var att bedöma kvinnliga nykomlingar, gav blodad tand; särskilt när Siv Dahlin uppenbarade sig i en dröm. Hon knådas fram som en minst sagt observant person. Strängt sysselsatt inom olika branscher i tjänstesektorn, tilldelas hon funktionen anti-hjältinna i ett halvdussin kriminalromaner plus ett par noveller. Siv Dahlin råkar stöta på den ena härvan efter den andra. Lokalpoliserna i Gränsmark kommenterar lätt uppgivna den skenbart övernaturliga förmågan. Rådiga och plikttrogna flugan-på-väggen-gestalten grejar sin yrkesroll galant vare sig hon är anställd på hotell, inom äldrevården eller i Posten. I sitt tidvis oorganiserade privatliv tvingas hon däremot ta emot törnar. Sålunda glorifieras inte denne ideelle utredare.

För sin serie om våldsbrott betraktad ur underifrånperspektiv har Trosell prisats. I en exploaterad genres tuffa konkurrens värderas deckarna högt, vilket renderat i ett flertal utmärkelser respektive nomineringar. Om hjärtat ännu slår utnämndes exempelvis till årets bästa kriminalroman. Har för mitt vidkommande läst dessa välskrivna rafflande kedjor av oförrätter, hämnd och impulsiv gränslöshet med behållning, inte minst för att man dras in i specifik vardagsruljans, stegvis kullkastad av hemska händelser vilka uppenbarar sig enligt dramaturgisk mall slag i slag. Ens begär att få veta hur det kommer att sluta väcks redan initialt. Påbörjad läsning avbryts inte.

Fast deckarnas förlopp framstår sammantagna som orealistiska. Minns att jag i en hisnande final i fjällmiljö associerade till James Bond. Förvisso manövreras med bravur när trådar nystas, pussel läggs och upplösning randas. Och det brukar ju heta att verkligheten överträffar dikten, vilket tyvärr inte sällan besannas i rådande förödande kakistokrati. Siv Dahlins upplevelser lär oss viktiga ting om svensk glesbygd, om små samhällen i periferin långt ifrån maktens boningar. Angående bristande trovärdighet är det adekvat att nämna Hulda i Hjärtblad, vars statushöjande livskurva under senare delen av 1800-talet framstår som osannolik. Ändå existerar säkert jämförbara fall av klassresor. Utifrån övriga kriterier tillhör romanen definitivt författarskapets krön.

Prisade gärningen – på heltid sedan 1990 – bedrivs numera som pensionär. Nyfiket skrivs vidare för att det blivit en livsstil. Tippar att en av uppgifterna hon gett sig själv, består i att ge förbisedda människor röst. Med psykologisk skärpa befinner sig A.T hos sina karaktärer. Omtumlande närvarokänsla förmedlas mästerligt. Inslag av lycka förekommer, oftast kopplad till erotiskt välbefinnande eller yrkesmässig glädje. Stunder av slit och smärta gör sig dock påminda, riskerar frekvent att ta överhand. En kombination av fysiska och mentala plågor driver ofta handlingen. I denna kontext ska vidden av våldsam illvilja i flera beskrivningar understrykas, vars vidrigheter får en att baxna.

Under läsningens gång har då och då frågeställningar av filosofisk natur uppstått. Hur mycket kan vi påverka våra liv? Vilken betydelse har begrepp som tur och otur? Även om protagonisterna sällan för avancerade resonemang, uppkommer snillrikt sådana existentiella spörsmål. A.T är en klarsynt humanist, tillika motsatsen till fluffigt diffus. Listigt införlivas samtidsmarkörer. Vore kanske missvisande att utse henne till en solitär. Dock, frestande att säga att egen stil odlats i ett litteraturens växthus. Kan inte erinra mig om möjliga förebilder avslöjats, för mig eller i intervjuer.

Då jag själv har fäbless för nyanser, omtolkningar och motbilder, faller det sig naturligt att högakta en självständig blick, någon som vågar vara obekväm. A.T vägrar vara trogen annat än sitt narrativ. Det kontroversiella kan röra sig om argument i vargfrågan eller det försvarliga i vedergällning. Eftersom Gränsmark ( lantbrevbärarvikarie Siv Dahlin har kuriöst nog samma arbetsgivare jag hade i drygt trettioett år) alluderar på jihadistisk terror, reagerade ett par woke-recensenter reflexmässigt negativt.. Redan rubrik signalerade tummen ner. Tröttsamt trångsynt hävdar den som skrev berömmande recension i Kulturbloggen.

Hög tid att peka på förträfflig språkbehandling. Makalös variationsrikedom och dito precision är utmärkande stilgrepp. Metoden går stick i stäv med somliga kollegors förtjusning i upprepningar. Vetskapen om hur folk exakt samtalar kännetecknar en vibrerande prosa. Trosells imaginära penna tycks suga åt sig skenbart autentiska repliker och tankar, vilket bidrar till produktionens bestående kvalitet. Denna sällsamma talang kan näppeligen vara enbart uppövad. Vill dra paralleller till geniförklarade konstnärer/ musiker och överlägsna atleter som Armand Duplantis. Min teori är att det fordras medfött anlag, för att så på kornet fantisera fram trovärdig vokabulär. Att få fiktion att framstå som sannare än dokumenterad verklighet, måste väl vara ett utslag av hyperbegåvning?

Ansenliga tyngden i formuleringar och intriger har förhoppningsvis framgått. Orden borrar sig in, sätter klorna i oss läsare. Ibland skakar böckerna om, andra gånger upplyser de eller sprider en kombination av insikter och förnöjsamhet. För att sammanfatta mitt försök till analys citeras ur Stina Ekblads självbiografi (Här brusar strömmen förbi – 2020): ””Bort, mot oändligheten, in mot människans djupaste hemligheter, ut mot den stora vida världen. Jag ville röra vid skönheten, vid smärtan, vid själva världsnerven.”

ps För mer info om och från huvudpersonen hänvisas till Aino Trosells hemsida. I perioder har hon också bloggat. Facebooksida med foton och reflektioner vidareutvecklar den trevliga vanan. Vill till sist med emfas rekommendera Maj Wechselmanns dokumentär Barn av sin tid (En gränslös kärlekshistoria) från 2010 (sågs på GFF) – ett belysande porträtt om drivkrafter med författaren själv som guide.

/ Denna text är skriven av en pensionerad postis!

Info om skribenten: ABF-Göteborgs Kulturpris, utställningen Arbetarlitteratur på Göteborgs Stadsbibliotek, föredrag vid utdelande av Stig Sjödin-priset 2012, intervjuad i Ordfront Magasin, värd för två evenemang arrangerade av föreningen Arbetarskrivare i Göteborg och Stockholm (i programmet under ABF:s 100-års jubileum medverkade bland andra A.T), publicerat cirka 800 texter i Kulturbloggen, LO-tidningen/ Arbetet, Ny Tid, JAZZ/ Orkesterjournalen och inom Seko (även redaktör).