• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme

6 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider är en bok om Greiders funderingar kring Olof Palme och framför allt Socialdemokratin. I boken skriver Greider både om Palmes uppväxt och om de biografer som släppts om Palme på senare tid och sina egna funderingar kring svensk politik. Det är dikter, essäer och tankar från promenader kring de platser som hör ihop med Palme, som huset på Östermalm där han växte upp, det Vällingby där han och hans familj bodde i tjugo år och den adress i Gamla Stan där familjen Palme bodde de sista åren i hans liv.

Som kulturbloggare gillar jag det citat han har från ett enkätsvar till litteraturtidskriften BLM 1960 av Palme:

De av oss, och vi är nog inte så få, som kom ur puberteten med ”Halmfackla” under huvudkudden, gömde ”Ormen” i logementsskåpet och ägnade juridiska föreläsningar åt Tåbb och korvgubben Sju, blev naturligtvis präglade därav. 40-talslitteraturen, i all sin mångfald, har sannolikt betytt lika mycket för våra värderingar som t ex Wigforss och Tawney. Detta som ett något annorlunda svara på tidningens fråga om politiken behöver författarna.

Olof Palmen var mycket intresserad av kultur och var beläst. Sista kvällen i sitt liv såg han ju en film på bio. Om jag skulle skriva en bok om Olof Palme skulle jag förmodligen fokusera en hel del på detta. Kulturen makt och hur viktig den är för vår bild av oss själva och omgivningen, vår förmåga till medkänsla och förståelse för andra, kan inte på något sätt underskattas.

Uppenbarligen gör Göran Greider samma sak som jag skulle gjort, alltså skriver boken utifrån sitt eget intresse, eller eget engagemang. Visst får jag veta en del jag inte visste om Olof Palme när jag läser boken och jag får en del inblickar i de andra biografierna av Kjell Östberg, Henrik Berggren och Klas Eklund, som kommit ut nyligen om Palme (som jag ännu inte läst) – men det är framför allt Greider jag lär känna mer. Hans språk är livfullt och det är som att höra Greider tala, så nära sitt eget sätt att uttrycka sig också muntligt är hans skriftspråk. Det är skickligt.

Greider har ju för övrigt aldrig träffat Olof Palme heller. Greider var som ung engagerad i Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund. Om han varit SSU:are hade han troligen stött på Olof Palme på en eller annan kursgård.

På bokens baksida står bland annat:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Svenska Dagbladet skriver om boken:

Men det är inte Palme som statsman eller ikon som intresserar Göran Greider. Han lyfter istället fram symbiosen mellan Palme och den rörelse han ledde. De gav liv åt varandra. I det samspelet ryms ett uppfordrande meddelande till dagens politiska debatt: Utan levande rörelser, ingen politisk fantasi. Palmes demokratiska socialism blir inte bara en fras för högtidliga sammanhang, utan pekar rakt mot en stor samhällsomvandling: den offentliga sektorns enorma utbyggnad. Var det inte rentav en form av socialisering som varken högern eller vänstern förstod innebörden av?

Ingen kommer undan Olof Palme av Göran Greider handlar mer om Greider än om Palme. Det ligger ingen värdering i det. Det är intressant att läsa ändå. Kanske gör de flesta biografier det, säger mer om den som skrivit biografin än den som den handlar om.

Ingen kommer undan Olof Palme
Författare: Göran Greider
Förlag: Ordfront Förlag
ISBN10: 9170375666
ISBN13: 9789170375668

Relaterat:
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Greider, socialdemokrati, Olof Palme, biografi, politik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Greider, Olof Palme, Politik, socialdemokrati

Kulturbloggen träffar Jean M Auel som släpper sista delen i Grottbjörnens folk i slutet av mars

5 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Hon debuterade som författare i 40-årsåldern och nu, nyss fyllda 75 år, har Jean M Auel skrivit den sjätte och avslutande delen i sin romanserie om stenåldersflickan Ayla och Grottbjörnens folk. Med bland världspressen som fick träffa Jean M Auel på ett hotell i London fanns Kulturbloggen.

Hotellentrén var magnifik, ståtlig med blomsterrabatter trots att våren knappt kommit. Ni vet, det var ett sådant där hotell med finklädda män som tar emot vid entrén.

I rummet där Jean M Auel tog emot möttes jag av Lenore, en leende kvinna i medelåldern, som visar sig vara hennes tredje dotter som jobbar för sin mamma. Författarinnan själv satt på en soffa längre in i rummet. Hon gillar när familjemedlemmar gör saker tillsammans och hon uppskattade att höra om Kulturbloggen, att jag driver den tillsammans med min 21-åriga son.

Den sista boken i serien om Ayla släpps över hela världen 29 mars. I USA släpps dessutom eboks-versionen samtidigt. ”The Land of Painted Caves” är den engelska titeln och på svenska blir det ”De målade grottornas land”.

Jean M Auel berättade att hon var väldigt glad över att ge ut. Den delen kommer att förklara mycket av det som hänt i de tidigare delarna och den utspelar sig i grottor som flera finns kvar idag. Det är absolut den sista delen i serien, säger hon. Men kanske kan det komma en bok om Durc, den son som Ayla födde när hon bodde hos klanfolket neandertalarna.

– Fast vi får se, jag blir ju inte yngre, säger hon.
Men det är många som vill veta hur det går för Durc, som ju är en blandning av Cro Magnon och neandertalare.

”De målade grottornas land”, den sjätte och avslutande delen handlar om Ayla som fött en dotter och som ska utbildas till medicinkvinna, eller trolldomskvinna. Hon beger sig ut på en resa tillsammans med den kvinna som ska lära upp henne. Hennes man, Jondalar, dottern och några till följer med på resan.

Det ligger oerhört mycket research bakom böckerna. Böckerna handlar mycket om växter och örter, hur de kan användas som läkemedel och till mat. Hur överlever människor i en värld där det inte alla de verktyg vi är vana vid finns? Hur tämjer man hästar och hur kan Ayla på ett trovärdigt sätt kunna tämja sin varg? Det är mycket som Jean M Auel forskat kring för att kunna skriva böckerna. Grottorna som finns i böckerna har hon besökt och hon har många kontakter med forskare som specialiserat sig på istiden.

Samtidigt har hon ju en författarens frihet och hon har skildrat människorna från denna tiden som ganska lika oss idag på många sätt. En del är rätt egoistiska, drivs av makthunger och använder klanens regler för egna syften och andra har hjärta och medkänsla.

Jean M Auel har fem barn. Hon gifte sig när hon var 18 år och när hon var 25 år var hon mamma till fem barn. Då började hon studera elektronik.

– Män har ofta bättre löner, hade jag märkt, så jag valde att utbilda mig inom ett mer manligt område, för att få bättre betalt, berättar hon.

Att jobba är självklart för henne. Hon har alltid jobbat från sitt första extrajobb som tidningsbud när hon var nio år.
Det var bara pojkar som gjorde det, jag var den enda flickan. Ville tjäna egna pengar, det har jag alltid velat, säger hon.

Utbildningen i elektronik gav henne jobb där hon utvecklade kretskort. Det var på det sättet hon kom in på att skriva. Hon fick ofta frågor kring olika delar av processen med kretskort och skrev då en manual för den som arbetar med kretslopp.
– Jag skrev den för att få vara ifred med att utveckla det elektroniska, slippa svara på alla frågor, säger hon.
Manualen fungerade så bra att hennes chef frågade henne om hon ville bli teknikförfattare, skriva tekniska manualer.

När hon var 40 år och barnen inte krävde lika mycket av hennes tid började hon skriva på sitt projekt om Ayla, Cro Magnonflickan hamnar hos och växer upp hos neandertalare. Hon är annorlunda, kan jaga vilket väcker uppseende och retar många i klanen av neandertalare. Ayla är en stark flicka som går sin egen väg. När hon under seriens gång kommer i kontakt med sitt eget folk är hon fortfarande annorlunda, eftersom hon är uppväxt hos ett annat folkslag.
– Jag tror de flesta kan känna igen sig i att vara annorlunda. Åtminstone under tonårstiden brukar nog de flesta känna att det knappt finns någon i hela världen som förstår dem, säger Jean M Auel.

Relaterat:
Bra Böckers sida om den kommande boken

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst Taggad som: Jean M Auel

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen av Barack Obama

27 februari, 2011 by Redaktionen


Originalets titel; The audacity of hope; är en prosaisk, skönlitterär biografi over en amerikansk politiker från Förenta Staterna, om dess politik och förvaltning. Den här boken är Barack Hussein Obamas andra bok. Hans första bok är Min far hade en dröm. Hans tredje bok är Tron på förändring.

Det är en engagerande bok, milt uttryckt, och då speciellt om politikens villkor. Återigen ger han sig till känna som en minst lika bra författare som en politiker. I sin första bok Min far hade en dröm var han gripande och självutlämnande i sitt resonemang om frågor, identitet och tillhörighet. I sin andra bok, Att våga hoppas, får han sitt genombrott på Demokraternas partikonvent 2004 och hans syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen blir uppenbara. Den syn han ger uttryck för får i alla fall mig att se ett USA där det politiska systemet blir förändrat och att klyftan mellan folket och makten kan minskas.

Hur Barack Obama blir upplevd av sin omvärld och vad han står för politiskt kan diskuteras. Att lära känna honom görs möjligt genom att läsa hans böcker. Den enda av hans böcker jag inte har läst är Tankar om den amerikanska drömmen och som gavs ut i USA 2006. För närvarande läser jag boken Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy (Norstedts). Det återstår att se om Barack Obamas tredje bok blir läst. I boken om Michelle Obama, hans fru, kommer Barack Obama också till uttryck. Den som lever får se.

I Att våga hoppas får jag se Barack Obama som är reflekterande, som har en målsättning och som visualiserar det för omvärlden. Temat i förgrunden är att politiken i Washington inte längre fungerar, att lobbyister och penningdonatorer tar sig själva på för stort allvar och att en ny politik, baserad på samarbete och samförstånd, behövs. Han ser ett ideologiskt särskiljande som blivit allt mer vanligt sedan 1970-talet. De stridsfrågor som dyker upp i hans beskrivning gör han upp med och tar ställning och placerar sig ofta i ett mellanläge och det är inte alls sällan som han tar till sig motståndarens argumentering, vilket är sympatiskt.

För den politiskt engagerade vet vi ju emellertid att det långt ifrån alltid är samarbete och dialog med avspänt språkbruk som prioriteras. När du tror på något så hettar det till och detta märks verkligen i Obamas bok. Konflikt och politik hör ihop. Med facit i hand vet vi att i dag är Barack Obama USA:s president, den fyrtiofjärde i ordningen, och möjligen går det att konstatera att när det gäller den politiska striden, och då speciellt gällande sjukförsäkringsreformen, så skulle reformen, när väl klubbats igenom, kunnat se annorlunda ut. Emellertid så är det en framgång för alla amerikaner som saknat kompatibel sjukförsäkring och som tvingats gå från hus och hem. Situationen är inte exemplarisk, men kampen för rättvisa villkor fortsätter.

Obama har sina hjärtefrågor kring offentliga investeringar i utbildning, forskning och teknik samt i en oberoende energiförsörjning. På några sätt påminner han om Bill Clinton. Obama har däremot fokus satt på globaliseringen samt att problemen kring försvar och säkerhet är mer aktuellt än med Clinton 1992.

2012 är det nytt presidentval i USA. Det återstår att se om Barack Obama går till historieböckerna som USA:s förste afroamerikanske president under en period – eller två – perioder. Under alla förutsättningar har den innevarande perioden varit såväl traumatisk och bekymmersam som hoppingivande och förlösande. USA:s folk kommer att bekänna färg inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömme
Författare: Barack Obama
översättning Thomas Engström
Bokförlag: Bonniers
Amerikanska originalets titel: The Audacity of Hope Copyright

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, böcker, USA, recension, politik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Obama, Politik, Recension, USA

Ganska roligt att läsa ”Varför får Heidenstam inte vara den han är?”

25 februari, 2011 by Rosemari Södergren


En filippik är ett skarpt angrepp i tal eller skrift och kommer ursprungligen från Demostenes angrepp på Filip II av Makedonien. Demostenes var det antika Greklands störste retoriker under åren 351-341 f.Kr.

Det får vi reda på när vi läser Per I. Gedins lilla skrift ”Varför får Heidenstam inte vara den han är?”.
Boken är som ett slags längre tillägg till den utförligare biografin ”Verner von Heidenstam. Ett liv”.

Per I. Gedin är uppenbart ett stort fan av Verner von Heidenstam. Det kanske är ett vårdslöst uttryck när det handlar om seriösa litteraturvetare, men det är ändå så tydligt att han går upp till stort försvar för Heidenstam.

Den lilla skriften har en hel del roliga kommentarer, där han visar hur ovederhäftig en del av kritiken mot Heidenstam är. Som exempel: När Heidenstam skilde sig från sin tredje hustru, den trettio år yngre Greta, gav han henne ett mycket generöst underhåll, skickade fina presenter när hon en kort tid efteråt gifte sig med Anders Österling och gav henne senare, när han fått Nobelpriset i litteratur, halva prissumman. Ändå har bilden av Heidenstam som hjärtlös kvinnohatare spridits.

Heidenstam beskylls för att vara ärkereaktionär, ändå är det han som skrivit den berömda strofen:
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner/att medborgarrätt heter pengar.

När unionen med Norge upplöstes talade Heidenstam mot krig och vapenskrammel och var tydlig pacifist.

Han har beskyllts för att vara antisemit, ändå har han talat till försvar för Dreyfus.

De ivrigaste Heidenstamsbelackarna har en del att förklara. Det är rätt roligt att läsa hur Per I. Gedin klär av dem sina argument. Inte för att Heidenstam var perfekt, eller någon ängel. De flesta stora författare har väl haft sina sidor och haft sina demoner.

Det som drar ner den lilla filippiken är att den är lite rörig att läsa, eftersom Gedin hela tiden hänvisar visar till någon som skrivit något. Det blir så förstås när universitetsfolk skriver och den lilla skriften är nog mest tänkt att ha som bredvidläsning till den stora biografin.

Heidenstams författarskap tillhör Sveriges främsta, anser Per I. Gedin. I den lilla stridsskriften visar Gedin på hur en del av misstolkningarna av Verner von Heidenstam uppkommit.

Det är detta som gör den så rolig att läsa. Detta sätt att misstolka är tyvärr alltför vanligt. Etablerade stora skribenter drivs ändå av fördomar. Det är ganska roligt. Att en skribent tar ställning och sedan bara lyssnar på det som underbygger den fastslagna tolkningen. Det är trist att det är så, men lustigt samtidigt, ironiskt som en absurd pjäs.

Varför får Heidenstam inte vara den han är?
Författare: Per I. Gedin
ISBN 978-91-7461-026-0
Bokförlag: Lind & Co

Relaterat: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Verner von Heidenstam, bok, biografi, filippik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Bok, filipppik, Verner von Heidenstam

Tankar kring boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark

25 februari, 2011 by Rosemari Södergren

En 700 sidor tung bok om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen av Klas Åmark som är professor på historiska institutionen på Stockholms universitet är ingen lättläst läsning.

Då syftar jag inte på språket. Klas Åmark har ett spänstigt bra språk med flyt, däremot är boken skriven som en vidareutveckling av flera olika forskarrapporter och därför fylld av referenser. Det gör att den i vissa delar blir mer trög att läsa, det är för mycket hänsyn som tas till andra rapporter.

Det som gör boken tung är förstås dess innehåll. Att inse hur fega många svenska makthavare var under andra världskriget. Sverige lät tyska soldater åka genom Sverige när nazisterna ockuperat vårt norska grannland. Sverige upprätthöll handelsförbindelser med Tyskland och försåg den nazistiska stridsmaskinen med malm och annat de behövde. Allt i namn av neutraliteten. Okey, den mesta järnmalmen innehöll för mycket fosfor för att kunna användas till vapentillverkning.

Läskigt är också att se hur svenska makthavare vände kappan efter vinden och först när stridslyckan uppenbart vände för tyskarna. Fast det var lite sent för många judar då. Med en generösare flyktingpolitik under 1930-talet skulle Sverige ha kunnat rädda många judiska flyktingar från döden. Generösare kvoter under de första krigsåren, då judar ännu hade möjlighet att utvandra från Tyskland och ockuperade länder, skulle också ha rättat många liv.
När den svenska politiken förändrades från hösten 1942, d ar gränserna stängda och judarna skickades direkt till koncentrationslägren.

Fast att Sverige först under sista åren av andra världskriget började distansera sig från Tyskland behöver inte bara tolkas som opportunism. Tysklands naziregim blev också brutalare och det kom mer information om vad som verkligen skedde.

Klas Åmark framstället, som den forskare han är, inget som svart eller vitt. Det kan inte ha varit enkla beslut för beslutande svenska makthavare. Vad hade skett om Sverige tagit tydligare ställning mot Tyskland? Hade Sverige dragits in i kriget? Både Norge och Danmark var ockuperade av tyskarna. Hur långt ska ett lands makthavare gå för att hålla landet utanför krig?

Tyvärr fanns det en hel del politiker, främst på högersidan, som ville att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, vilket alltså skulle innebära att strida på samma sida som de tyska nazisterna mot Ryssland.

Boken tar mycket noggrant igenom vad nazismen stod för och det svenska förhållandet till Tyskland under kriget både när det gäller handel och kultur och flyktingfrågor. Ett kapitel tittar också närmare på Svenska kyrkan, politiken och nazismen.

Nazismen var ingen byråkratisk ideologi och de var usla administratörer. Hitler byggde upp naziorganisationen på starkt ledarskap. Ledaren bestämde allt och om högste ledaren var missnöjd med någon underledare kunde han sparka den direkt. Det skapade en tydlig osäkerhet och gav ledare som var beredda att slicka röven på sin ledare utan att ifrågasätta order, allt för att rädda sig själv och skapa fördelar åt sig själv.
En hemsk tanke är vad som kunde ha skett i Europa och världen om nazisterna varit bättre administratörer. Kanske hade de lyckats vinna kriget om de varit duktigare på byråkrati och varit smartare när de krigade. Det är kanske det tyngsta att tänka på – det som slår mig allra mest när jag läste den tjocka boken.

Att bo granne med ondskan
Författare: Klas Åmark
Recensionsdatum: 2011-02-08
ISBN: 9789100124939

Relaterat:
Expressen
Albert Bonniers förlag, Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om Klas Åmark, bokrecension, nazism, politik, Tyskland, ondska

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Klas Åmark, Nazism, ondska, Politik, Tyskland

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 296
  • Sida 297
  • Sida 298
  • Sida 299
  • Sida 300
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 348
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in