Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

En dåre fri

Rapport från Berwaldhallen och utdelning av romanpriset till Beate Grimsrud

by


Beate Grimsrud var både sprallig och rolig när hon på måndagskvällen 7 mars fick Sveriges Radios Romanpris 2011. Det är ett pris som delas ut av en jury bestående av lyssnare och bokläsare, inte kritiker eller redaktionschefer. Beate Grimsrud fick prisen för romanen ”En dåre fri”.
Berwaldhallen är en mäktig kultursal och utdelningen skedde i samklang med lokalens utstrålning. Programledaren för kvällen, skådespelerskan Marie Richardsson hade färgsprakande stilig långklänning och en hel del i publiken var också galaklädda.
Redan på vägen dit, på bussen, märkte jag att det var mycket litteratursurr i luften och en mängd personer gick av bussen på hållplatsen utanför Berwaldhallen. Kul att bokintresset är så stort att så många går på en sådan gala.

Samtliga sex författare som var nominerade var där och läste upp ett avsnitt ur sina nominerade böcker.
De nominerade var: Magnus Florin, Beate Grimsrud, Kristina Sandberg, Oline Stig, Aino Trosell och Peter Törnqvist.

Beate Grimsrud riktigt strålade när hon klev fram på scenen och tog emot den gigantiska blombuketten och prischecken (priset är förutom äran en summa på 30.000 kronor). Hon började med att tacka juryn både för att hon vann men också för de andra nominerade böckerna.
– Tack vara nomineringarna blev jag intresserad av de andras böcker också, sade hon.

Hon brukar säga att en bok inte blir en bok förrän den fått en läsare. En kvinna i lyssnarjuryn frågade hur mycket bok vinnarboken är nu, då den uppenbarligen har en hel jury som läst och gillat den.
– Ja då har den väl blivit ännu bättre, sade hon.

Beate Grimsrud är dyslektiker, vilket förmodligen är ovanligt bland prisbelönade författare.
– Framför allt är det opraktiskt,s ad ehon. Men å andra sidan är ljudboken en stor uppfinning.

Hon berättade också att hon ofta läser in när hon skriver. Det är säkert ett skäl till att hennes böcker är så läsvänliga, att de passar så bra för högläsning.

Publiken i Berwaldhallen fick inte bara njuta av att lyssna på de sex nominerade författarna. Ida Börjel, som fått Lyrikpriset läste ett urval av sina prisbelönade dikter. Emil Jensen spelade några låtar, både från nya albumet och en gammal klassisk Emil Jensen-låt.

En intervju med Beate Grimsrud finns hos Bokhora.

Mer om Romanpriset, lyssnarjuryns diskussioner och tidigare pristagare.

Marie Richardson, galavärd. Sveriges Radios Romanpris 2011. Romanprisgalan från Berwaldhallen. foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Boktips: En dåre fri av Beate Grimsrud

by


Beate Grimsrud är fascinerande. Hon är norska men har flyttat till Sverige och erövrat det svenska språket så att hon kan göra en språkligt fantastisk roman.
”En dåre fri” handlar om en kvinna som hör röster och med hjälp av en kognitiv beteendeterapeut ska lära sig hålla rösterna i schack.

Expressen skriver om boken:

Hon blir en firad författare och filmare, har vänner och en lägenhet, men kampen mot rösterna – liksom mot psykvårdens tvångsinskrivningar och övermedicinering – tar aldrig slut.
Det krävs antingen mod eller övermod för att ge ut en roman om en schizofren författare vars biografi bär fler än enstaka likheter med ens egen. Eli ger ut samma böcker som Grimsrud, gör samma filmer och vinner samma priser.
Om också de psykiska problemen är något självupplevt kan man förstås inte veta, och det är inte relevant för romanen i sig – om än för en metalitterär diskussion som Grimsrud flirtar med när hon i slutet av romanen låter Eli börja skriva just en roman om sina röster.

Jag har läst lite drygt halva boken, så det här är ingen recension utan mer ett tips och några funderingar.
Beate Grimsrud är vad jag definifierar som författare för hon använder språk och dess rytm och melodi för att förmedla något om människorna och deras tankar. Ämnet är ganska sorgligt, det är ett tungt öde att ha föräldrar med så svåra psykiska besvär att dessa går i arv kanske både på grund av arv och miljö. Ändå finns det ett hopp i den styrka och jag-känsla som huvudpersonen Eli förmedlar.

En beskrivning av boken från Dagens Nyheters recension:

”En dåre fri” är i grund och botten en bildningsroman. Eli utvecklar fantastiska kreativa förmågor, flyttar till Sverige och etablerar sig snabbt som författare och filmskapare. Parallellt åker hon in och ut från olika psykiatriska kliniker, skär sönder sina handleder, tvångsmedicineras, skrivs in på vård­intyg. Tack vare outtröttliga vänner – män och kvinnor till vilka hon har en nära men asexuell relation – och en klumpig och fläckvis inhuman psykvårdsapparat, överlever hon sin sjukdom och är mot romanens slut på väg att ta kontroll över ”rösterna”.

En beskrivning från bokbutiken:

En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.

Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

Recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,