Beate Grimsrud är fascinerande. Hon är norska men har flyttat till Sverige och erövrat det svenska språket så att hon kan göra en språkligt fantastisk roman.
”En dåre fri” handlar om en kvinna som hör röster och med hjälp av en kognitiv beteendeterapeut ska lära sig hålla rösterna i schack.
Hon blir en firad författare och filmare, har vänner och en lägenhet, men kampen mot rösterna – liksom mot psykvårdens tvångsinskrivningar och övermedicinering – tar aldrig slut.
Det krävs antingen mod eller övermod för att ge ut en roman om en schizofren författare vars biografi bär fler än enstaka likheter med ens egen. Eli ger ut samma böcker som Grimsrud, gör samma filmer och vinner samma priser.
Om också de psykiska problemen är något självupplevt kan man förstås inte veta, och det är inte relevant för romanen i sig – om än för en metalitterär diskussion som Grimsrud flirtar med när hon i slutet av romanen låter Eli börja skriva just en roman om sina röster.
Jag har läst lite drygt halva boken, så det här är ingen recension utan mer ett tips och några funderingar.
Beate Grimsrud är vad jag definifierar som författare för hon använder språk och dess rytm och melodi för att förmedla något om människorna och deras tankar. Ämnet är ganska sorgligt, det är ett tungt öde att ha föräldrar med så svåra psykiska besvär att dessa går i arv kanske både på grund av arv och miljö. Ändå finns det ett hopp i den styrka och jag-känsla som huvudpersonen Eli förmedlar.
En beskrivning av boken från Dagens Nyheters recension:
”En dåre fri” är i grund och botten en bildningsroman. Eli utvecklar fantastiska kreativa förmågor, flyttar till Sverige och etablerar sig snabbt som författare och filmskapare. Parallellt åker hon in och ut från olika psykiatriska kliniker, skär sönder sina handleder, tvångsmedicineras, skrivs in på vårdintyg. Tack vare outtröttliga vänner – män och kvinnor till vilka hon har en nära men asexuell relation – och en klumpig och fläckvis inhuman psykvårdsapparat, överlever hon sin sjukdom och är mot romanens slut på väg att ta kontroll över ”rösterna”.
En beskrivning från bokbutiken:
En dåre fri är en roman om skörhet och styrka. Det är Eli som berättar. Hon bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte. Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen.
Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.
Eli lever med sin psykos; hon utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.
Recension i Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Beate Grimsrud, En dåre fri, psykos, boktips
[…] som har skrivit om en dåre fri: DN, SvD, och Kulturbloggen Tags: Beate Grimsrud, […]