• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bodil Jönsson: När horisonten flyttar sig – avslöjar samhällets åldersdiskriminering

12 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Människor lever längre i dagens värld, fler blir äldre och fler är också piggare än vad äldre var förr. Det finns medicin mot smärtor, glasögon och operationer för synen och bättre hörapparater. Det gör att fler människor som blir äldre också är alerta nog för att kunna ta tillvara på åren. Tyvärr tas inte detta tillvara på av samhället.
Bodil Jönsson, som skrev den kultförklarade boken om ”Tio tankar om tiden” har analyserat ett ständigt aktuellt ämne som dock sällan skrivs om: ålderdomen. Hennes bok ”När horisonten flyttar sig” vänder upp och ner på en hel del fördomar. Det som slår mig med kraft när jag läser den är hur stenhårt grepp åldersdiskrimineringen tagit över värderingarna i det svenska samhället.

Som ett exempel: Lagar gör att den som väl blivit pensionerad inte får arbeta mer eller i varje fall är denna möjlighet starkt begränsad.
Samhället är också så enögt fokuserad på att vi ska vara unga, friska, starka, välavlönade och snygga – för att räknas som fullgoda medborgare. Alla andra är misslyckade. Svenska medier kör stenhårt den inställningen: bara unga och vackra människor ska synas.

När en människa som fyllt 55 år söker jobb kan han/hon räkna med att bli bortsorterad direkt av rekryteringsföretagen. Vilket borde vara möjligt att föra åtal om via diskrimineringsombudsmannen. När har ett åtal väckts för att någon av alla över 50 sorterats bort i en tillsättning av ett jobb?

Bodil Jönsson visar hur mycket piggare en 65-åring idag är än i tidigare generationer. Men arbetslivet är så fantasilöst konstruerat. I princip skulle alla kunna jobba lite, också den som är sjuk. Det är sällan en människa är så sjuk att han/hon inte kan jobba en enda timme under en månad. Men det finns inga öppningar för att människor kan jobba mer resultatinriktat istället för så närvaroinriktat. Som arbetslivet är idag är det i många fall viktigare att vara på arbetsplatsen än vad som utförs.

Bodil Jönsson formulerar det så väl: … ålderssegregationen är påtaglig, att samhället har ett ohållbart och skadligt förhållningssätt till äldre och att det finns många spontant negativa associationer till åldrande.

Att bli äldre betyder ofta att få fler erfarenheter, att förmågan att dra slutsatser och sätta samman olika kunskap ökar. Det är en förmåga som borde tas till vara på i samhället. Äldre människor kan bli en enorm resurs istället för att de ställs åt sidan. En människa som inte aktiveras, inte efterfrågas tappar snart gnistan. Fast samhället i allra högsta grad behöver människor med förmåga till eftertänksamhet.

Det mesta idag i samhället signalerar ett otåligt ännu-snabbare-och-billigare budskap. Bodil Jönsson påpekar:
Själv tänker jag att det kan vara befogat att slita sig trött om det ger ett gott resultat, men att det är alldeles meningslöst att jobba som en liten gnu om resultatet blir sämra än vad det hade blivit om man hade tagit det lugnare.

Bodil Jönsson tar upp en massa aspekter och boken är välskriven och rolig, med tänkvärda illustrationer av bland annat Jan Stenmark, Robert Nyberg och Elisabeth Ohlsson Wallin.

Att åldras är något ingen vill tänka på. Ändå är det något vi alla gör, om vi inte dör knall och fall som unga. Vi borde, som Bodil Jönsson, prata mycket mer om detta. Så att vi lär oss att åldras på ett bra sätt.

Hon skriver:

… Det handlar då inte bara om att ta hänsyn till att äldre människor kanske inte springer lika fort som yngre eller lyfter lika tungt – det var länge sedan den fysiska styrkan var utslagsgivande. I stället handlar det om hur samtiden skall kunna dra nytta av all den betänkta erfarenhet som äldre människor har, all del prestigelöshet som många av oss får när vi varit med om tillräckligt mycket och all den tillit som en del äldre kan väcka hos omvärlden.
Om igen: detta handlar i sin kärna inte främst om pengar eller omfördelning av resurser – det handlar om behovet av förändrade tankesystem, helt enkelt om nya sätt att förhålla sig till ålder och åldrande.

Jo, det finns förstås en invändning mot Bodil jönssons bok om åldrandet, att en del del grupper har så fysiskt hårt arbete att deras kroppas slits ut tidigare. Hon påpekar dock att hennes bok inte tar upp frågor som har med klass att göra och den tar inte upp skillnader mellan män och kvinnor när det gäller åldrande.
Det gör inte boken mindre viktig. Ingen kan ta upp precis allt och det tar Bodil Jönsson tar upp är jätteviktigt, både för samhället och för var och en av oss. De flesta kommer att bli gamla och det är inte bra för samhället att sortera bort oss så fort vi kommer upp i övre medelåldern.

Hon har en blogg – I en nygammal tid – där hon bloggar kring frågor som tas upp i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om Bodil Jönsson, åldersdiskriminering, recension, bokrecension

Titel: När horisonten flyttar sig : att bli gammal i en ny tid
Författare: Bodil Jönsson
ISBN: 9789173373111
Förlag: Brombergs

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Åldersdiskriminering, Bodil Jönsson, Bokrecension, Recension

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

8 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter ”Teckningar” och ”bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
”Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken ”Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Hemmingson, serier, recension, böcker, relationer

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Nina Hemmingson, Recension, relationer, Serier

Med hjärtat för boken – när Brombergs gästade Berwaldhallen, bilder och tankar

3 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Författare på scen som samtalar med kulturpersonligheter och journalister – det brukar bokförlaget Brombergs bjuda in till varje år, i Berwardhallen i Stockholm..

På måndagskvällen, 2 maj, vad det dags för detta bokprogram igen, i för åttonde gången, som förlagschefen Dorotea Bromberg, berättade då hon inledde kvällen – som hade namnet ”Med hjärtat för boken”. Lite extra stolt var hon över att programmet också på scen hade en världsförfattare, Nicole Krauss, vars nya bok ”Det stora huset” nyligen släppts på svenska.

Lite kort fakta om Nicole Krauss (från Wikipedia):

Nicole Krauss, född 1974 i New York där hon fortfarande bor, är en amerikansk författare. Hon är gift med författaren Jonathan Safran Foer och tillsammans har de två söner. Krauss och Foer bor i Brooklyn, New York; där de är grannar med författarparet Siri Hustvedt och Paul Auster. Nicole Krauss slog igenom för den breda publiken med boken ”The history of love”, på svenska Kärlekens historia. Även hennes böcker Man utan minne och Det stora huset har översatts till svenska.
Krauss växte upp på Long Island utanför New York med båda sina föräldrar. Eftersom föräldrarna inte hade något särskilt intresse för litteratur upptäckte hon böcker på egen hand. Hon började läsa tidigt och läste mycket europeisk litteratur. Hon började även skriva i tidiga år, först poesi, men slog sedan igenom som romanförfattare.

På Brombergs bokkväll ”Med hjärtat för boken” samtalade Nicole Krauss med Gunilla Kindstrand. De pratade en hel del om den nya boken, ”Det stora huset” som är en roman med flera berättelser som vävs in i varandra, där alla har någon slags relation till ett skrivbord.
Gunilla Kindstrand sade att hon uppfattar att boken handlar om vad som krävs för att vara författare, i synnerhet det psykologiska priset.
– Jag tror att det är vad jag alltid skriver om, svarade Nicole Krauss.

Hon berättade också att hon tror att hennes författarskap påverkats av att hon blivit mamma och har två barn.
– Det går inte att bli förälder utan att påverkas, sade hon.
Däremot finns ingen mamma till två mindre barn med i romanen, utan tvärtom är det flera frånvarande mödrar.
– Romanen handlar nog mer om hur vi påverkas av vårt arv, hur vi ärver det förflutna, sade hon.

Det märktes att Nicole Krauss var en uppskattad gäst. Hennes böcker sålde slut i pausen.

En punkt på programmet som också var fascinerande var när Yrsa Stenius berättade om sin bok om Jussi Björling. Den gavs ut för nio år sedan men Yrsa Stenius har forskat vidare och fräschat upp den tidigare biografin.
Jussi Björling, den svenske tenoren och operasångaren, skulle fyllt 100 år i år. Han dog alldeles för tidigt, som 49-åring. Han dog i sängen och riktigt vad han dog är är inte helt fastslaget, berättade Yrsa Stenius.

Jussi och hans två bröder var barnstjärnor redan som småbarn när de under 1910-talet reste runt och sjöng. Hans pappa var sånglärare och puschade på dem oerhört. Deras mamma dog när Jussi var liten och när han var 15 år dog hans pappa också.
– När han stod vid sin pappas grav var han blottställd på allt utom sin röst. Sin sångröst och sin vana att jobba hårt var allt han hade, sade Yrsa Stenius.

Jussi Björling tränades hårt av sin far – en annan förälder som pressar sina barn hårt är kinesiskan Amy Chuan som skrivit en bok om hur hon uppfostrar sina två döttrar. Boken ”Tigermammans stridsrop” har satt igång en livlig debatt om barnuppfostran i USA. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller har läst boken som snart ges ut på svenska. Hanne Kjöller samtalade om sina tankar kring boken med Dorotea Bromberg.

Den kinesiska mamman som skrivit boken bor i USA med sin amerikanske man och de har två döttrar som hon, enligt vad Kjöller berättade, uppfostras strikt och målmedvetet, de ska bli bäst på allt: få högsta betyg och bli bäst på sina musikinstrument.
De spelar fiol och piano och det är mamman som valt vilka instrument de ska spela. De straffas om de spelar fel, om de kommer i konflikt med en lärare tar mamman lärarens parti, även om barnen har rätt. De får aldrig beröm när någon hör på.

– Denna uppfostran är tortyrliknande i många avseenden, men denna disciplin kanske inte är så annorlunda mot vissa överklassfamiljer Sverige för 100 år sedan, sade Hanne Kjöller.

Kjöller menade att det fanns en del att fundera över kring boken, att den sätter igång reflektioner kring uppfostran.

– De två döttrarna är rädda för sin mamma, i Sverige är det tvärtom, föräldrar kan vara rädda för sina barn och tassar på tå för femåringar, sade Hanne Kjöller.

Den äldsta dottern i ”Tigermammans stridsrop” är mycket foglig och gör alltid som mamman vill.
– Mamman frågar aldrig vad barnen vill. Jag undrar: har äldsta dottern förmågan att ta ett enda eget initiativ? sade Hanne Kjöller.

Oj, det var så många intressanta samtal som fördes på scen, det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst. Bodil Jönsson berättade om sin nya bok, som handlar om åldrandet och hur vi kan lära oss att åldras i en ny tid. Sara Paborn som nyligen gett ut sin andra bok, ”Tuppen och havet”, samtalade med debutanten Veronika Malmgren och med Gunilla Kindstrand. Ulrika Knutson berättade om Helena Henschen.

Foto: Calle Andersson






Läs även andra bloggares åsikter om Berwardhallen, författare, Nicole Krauss, Brombergs

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: Berwardhallen, Brombergs, författare, Nicole Krauss

Kristina Ohlsson tar plats bland våra främsta deckarförfattare med Änglavakter

2 maj, 2011 by Rosemari Södergren

En ung kvinna hittas styckad och begravd i ett skogsparti i Midsommarkransen, Stockholm. Hon identifieras som Rebecca Trolle, en student som varit försvunnen i två år.
Det är starten för Kristina Ohlssons tredje deckare. Hon har vuxit som deckarförfattare och kvalitetsmässigt är hon bättre om flera av storsäljarna.
Min egen lilla teori är att flera av de bättre deckarförfattarna efter några storsäljare blivit så stora att deras förlag inte längre får eller törs stuva om i deras utkast till böcker. Det är svårt att hitta en förklaring till varför av de stora storsäljarna blivit sådana usla skribenter efter några böcker.

Så nu håller jag tummarna för att Kristina Ohlsson fortsätter utvecklas och inte börjar slarva.

Tre poliser har de ledande karaktärerna, varav en är en kvinna, Fredrika Bergman.
Fredrika och hennes poliskollegor Alex Recht och Peder Rydh utvecklas och förändrar under böckernas gång. Peder var odräglig tidigare och fick gå i terapi hos en jämställdhetskonsult. Detta har förändrat honom och han har i tredje boken ett bättre förhållande till sin fru, som han lärt sig att kommunicera med.

Det är dessa delar av deckarna som är minst lika viktiga, de som skildrar några människors liv och öden och hur de utvecklas i sina relationer.

Kristina Ohlsson har ett bra språk och dialogerna känns äkta. Möjligen känns det att boken haltar lite i trovärdighet kring utgången: en snuffmovie som gjordes för fyrtio år sedan. Det känns inte trovärdigt riktigt och mot slutet kan jag tycka den förlorade lite i fart. Det är förstås svårt att hålla ihop en hel berättelse. Men jag verkligen fram emot nästa bok i serien. Kristina Ohlsson har tagit plats bland de främsta svenska deckarförfattarna, utan tvekan.

Änglavakter är Kristina Ohlssons tredje kriminalroman om Fredrika Bergman och hennes kollegor Alex Recht och Peder Rydh. Askungar utkom 2009 och blev snabbt en framgång både i Sverige och utomlands. Efterföljaren Tusenskönor har belönats med Stabilopriset och är nominerad till bästa svenska kriminalroman 2010.

Eli läser och skriver har också recenserat Änglavakter.
Dagens Bok har också recenserat Änglavakter.

Änglavakter
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Serie: Fredrika Bergman 3
ISBN10: 9164203530
ISBN13: 9789164203533

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, Kristina Ohlsson, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokrecension, Deckare, Kristina Ohlsson, Recension

Jag är Ozzy – obligatorisk läsning för besökare på Sweden Rock

27 april, 2011 by Rosemari Södergren

Ozzy Osbourne är största rubriknamnet på Sweden Rock i sommar, för att använda svengelska så headlajnar han festivalen.
Jag har precis läst hans biografi ”Jag är Ozzy” som sedan ett tag finns i pocketupplaga, ett format som lämpar sig utmärkt att ha i jackfickan på pendeltåget eller tunnelbanan.

Rockikoners biografier kan vara rätt tjatiga, när de skryter om alla droger de tagit och alla tjejer de haft sex med. Ibland, när jag läste skräckrockaren Marilyn Mansons biografi hade jag svårt att ens tro på det. Det var så mycket att han borde varit totalt urblåst i hjärnan för tjugo år sedan, typ.

Men i Ozzys biografi känns det äkta. Boken är väl skriven så att han berättat för Chris Ayres som sedan skrivit ned det på ett sätt att det känns som att sitta bredvid Ozzy och han själv berättar.

Ozzy berättar om sin uppväxt i det fattiga arbetarkvarten i Aston i Birmingham. Han berättar hur hans båda föräldrar jobbade och slet inom industrin. Men med sex barn var de ändå ständigt fattiga och hade ekonomiska bekymmer. Det säger mycket om orättvisorna i samhället. Arbetarklassen är nedtryckt och Ozzys analys är träffsäker: när det inte hjälper hur mycket de än jobbar blir de ändå inte av med de ekonomiska bekymren.

Black Sabbath bildades i Birmingham 1968 av Ozzy Osbourne (sång), Tony Iommi (gitarr), Geezer Butler (bas) och Bill Ward (trummor). Bandet blev känt för sina skandalösa uppträdanden och skapade något helt nytt i musikbranschen med sitt tunga beat och texter fyllda av ockultism. Deras skivor, till exempel Paranoid och Sabbath Bloody Sabbath, sålde guld- och platina många gånger om på 1970-talet och de rankas som tidernas näst bästa hårdrocksband, bara slagna av Led Zeppelin.
Men det kostade på. De var grova narkotikamissbrukare och alkoholister alla fyra. Ozzy berättar, som det känns, ärligt om den tiden. Han har också en krass syn på sig själv och menar att han är långt ifrån någon casanova, utan fick ta de tjejer som blev över.

Droger slår ut människor och gör dem knäppa, speciellt när det handlar om sådana mängder och i sådan blandning som Ozzy tog dem. Han berättar också om riktigt idiotiska saker han gjort när han varit påtänd, som när han slog sin styvdotter eller sköt ihjäl höns. Vissa saker han gjort är så vidriga att om jag varit anhörig till honom skulle jag ha svårt att förlåta. Det verkar som han delvis skrivit boken lite för att kunna be om ursäkt. Absolut något som är bra. Alldeles för många människor har svårt att erkänna att de gjort något fel.

Ozzy har ju fått en slags andra och till och med tredje chans. I och med såpserien ”The Osbournes” har han fått en utvidgad och större publik.

Jag tycker det är skönt att se ett exempel på att det går att resa sig och ta sig ur sådan skit som droglivet. Sedan kanske Ozzy inte är den person jag vill vara kompis med, han lär ha ställt upp till stöd för George Bush i ett presidentval till exempel. Men jag har fått ökad respekt för Ozzy efter att ha läst biografin.

Malin The Writer skriver i sin recension:

Jag har läst ganska många biografier genom åren, och tyvärr är det så att den ena är den andra lik. Just den här biografin tänkte jag att den nog skulle vara lite som att läsa Mötley Crues eller Marilyn Mansons biografi en gång till, men det visade sig vara något helt annat. ”Jag är Ozzy” har en hel del ingredienser som de båda andra saknar, och det är 1. Variation 2. Humor 3. Ärlighet.

Jag är Ozzy
Författare: Ozzy Osbourne
Författare: Chris Ayres
Översättare: Linnea Olsson
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201005
ISBN10: 9113027840
ISBN13: 9789113027845

Läs även andra bloggares åsikter om Ozzy, biografi, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Biografi, Ozzy, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Sida 292
  • Sida 293
  • Sida 294
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 349
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Jag är ganska säker på att jag är äldst … Läs mer om Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Mandy & Andy Lies! Lies! … Läs mer om Vokal ekvilibristik varvas med betagande ballader – Lies! Lies! Lies! av Mandy & Andy

Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Foto Sören Vilks Tartuffe Av … Läs mer om Teaterkritik: Tartuffe – välspelad och rolig

Filmrecension: Marsupilami

Marsupilami Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Marsupilami

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

The Dog Stars Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob … Läs mer om Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Siri Hustvedt – Dance Around the … Läs mer om Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

West of … Läs mer om Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

One Night Only Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Per Tornberg The Yardhouse … Läs mer om En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in … Läs mer om Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Bokförsäljningen fortsätter att öka

Under det andra kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen fortsätter att öka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in