Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Välkommen till den här världen av Amanda Svensson

by

Titel: Välkommen till den här världen
Författare: Amanda Svensson
ISBN: 978-91-1-303495-9
Förlag: Norstedts

Amanda Svenssons andra bok, Välkommen till den här världen, är en av de nominerade böckerna till Augustpriset i den skönlitterära kategorin. Boken handlar om 21-åriga Greta, som flyttar från ett trött konstnärskollektiv i Malmö – där hon fått rollen som musa – till Köpenhamn och drömmen om ett annat liv. Den handlar också om Simon, som längtar efter att bli älskad men tror att det är en omöjlighet och som mer eller mindre oförskyllt blivit en av de hetaste inom art works.

Amanda och Simon träffar varandra på en klubb och inleder ett förhållande, en kärleksaffär som famlar i mörkret och har svårt att djupna.  Del i handlingen har också Simons barndomskamrat Claus som hänger sig kvar trots att de båda inte har mycket gemensamt. Claus, som är gränslös och våldsam men samtidigt som ett hjälplöst barn och svartsjukt vakar över Simon.

Amanda Svenssons sätt att skriva känns väldigt trendigt, med sin blandning av poetiska formuleringar, slang, talspråk och tankar. Till en början har jag lite svårt för det spretiga språket, men längre in i boken kan jag känna att bokens fragmentariska berättande är effektivt för att förmedla känslor och stämningar.  Huvudpersonernas smärta och längtan sipprar på något sätt fram mellan de knappa orden.

Amanda Svensson ger en målande beskrivning av tre unga människor som söker sin identitet samtidigt som de känner att de förlorar sig själva. Något som kanske är särskilt relevant i en tid där det kan vara svårt att separera sin identitet från sin personliga image eller varumärke.

Boken skildrar också svårigheten att älska någon utan att känna sig själv. Greta och Simon klamrar sig fast vid förälskelsen, men tillåter den inte att övergå i en kärleksrelation.  Dessutom är Välkommen till den här världen en skicklig satir över innefolket, de som upphöjts till trendskapare och alla som desperat vill sola sig i glansen.

Läs recensioner i DN, Expressen, SvD.

Se även Adlibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Är Astrid Lindgrens böcker rasistiska?

by

Vi lever i dag i ett mångkulturellt samhälle.
Detta är skälet till att den tyska forskaren dr Eske Wollrad vid Sachsens antidiskriminreringsbyrå nu går till angrepp mot Astrid Lindgrens storsäljande böcker om Pippi Långstrump.
Rapporterar Aftonbladet.

Eske Wollrad tar som ett exempel på rasismen i böckerna Pippis resa till Söderhavet och Kurrekurreduttön, där de svarta barnen kastar sig för Pippis fötter.
Ett tecken på rasism, menar Wollard.

Jag slängde ut en fråga till några kulturpolitiska vänner, där jag frågade om vad de tänkte kring detta:

En påpekade:
hade nån skrivit dom idag hade det nog blivit lite rabalder

En annan röst:
Ungefär som Tintin och skolböckerna från förr.

En tredje röst:
Barn av sin tid

Någon funderar på om det inte är ett utspel för att Eske Wollrad bara är ute efter att synas

Vad tänker jag själv?
För det första är det rätt klart att böckerna kom till i en tid där många var mycket värre.
Om det kom en färgad person till den småstad där jag växte upp i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet så skulle hela stans ungar springa ut för att ställa sig och titta på den färgade människan. Samma sak när zigerarna kom till stan, då skulle vi ut och glo.
Inte för vara elaka utan för att vi var nyfikna.

Det var i en sådan tid Astrid Lindgrens böcker om Pippi kom. Vi får inte glömma det och ur den synvinkeln var Astrid Lindgren ovanligt öppen. Hon gör ju inte de människor med mörk hud till bovar. Att de svarta barnen slängde sig för Pippi fötter var väl till och med en metafor för hur den vita västvärlden betedde sig mot länder i Afrika som de koloniserade.

Jag tror censur är ett gissel och en stor fara för demokratin. Så jag undrar lite vad den tyske forskaren är ute efter. Vill ha förbjuda böckerna om Pippi, vill han ta bort delar ur böckerna eller vill han bara föra en diskussion om rasism i gamla barnböcker?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

1Q84: tredje boken, gör trilogin till Murakamis bästa roman (recension)

by

Titel: 1Q84: tredje boken
Författare: Haruki Murakami
ISBN: 9789113037622
Förlag: Norstedts
Originaltitel: 1Q84-3
Översättare: Vibeke Emond

Att recensera eller berätta om tredje boken i Murakamis trilogi 1Q84 går inte utan att texten blir lite av en spoiler för den som ännu inte läst ettan och tvåan. Framför allt är det den andra boken som kanske inte får samma betydelse för den som läser om handlingen i tredje boken innan han/hon läser den andra boken. De tre böckerna i trilogin hör tätt ihop, de är delar av samma bok. Ingen del kan egentligen läsas fristående med någon större behållning.

Jag tycker intet särskilt mycket om Murakamis andra böcker. Det har flera skäl.
Jag tycker om många japanska författare, jag tycker om japansk kultur. Murakami är inte särskilt japansk i någon roman jag läst av honom och det är han inte heller i 1Q84 som kryllar av hänvisningar till västerlänsk kultur.

Hans sexscener har jag svårt för. De känns gubbaktiga, avskalade och trista. Som att äta.

Men många tycker tvärtemot mig och Murakami har många fans. De talar om att han målar upp en egen speciell värld. Det håller jag dock med om, han lyfter liksom försiktigt på ett draperi och låter oss ana andra världar.

Däremot hur en del liksom Dagens Nyheters Jonas Thente kan hävda att han blandar buddism med kristendom, det säger nog mer om Thentes okunskap om buddism. Murakami är en ovanligt västerländsk japanska författare.

Nu har jag dock läst hela trilogin och då sitter jag här fylld av beundran. 1Q84 är hans bästa av de jag läst av Murakami. Fast det kan ju betyda vad som helst, eftersom jag inte är någon stor beundrare av hans författarskap annars. Egentligen 1Q84 den enda jag tycker om riktigt mycket av hans romaner.

1Q84 är välskriven, även om det blir en del upprepningar, både från bokdel till bokdel och inne i böckerna. Ibland är det som om kapitlen först var skrivna för att publiceras som kapitel för kapitel som en följetong. Men upprepningarna fyller en rytmisk funktion, det blir som teman som återkommer. Dessutom fördjupas dessa teman genom att flera händelser och bilder berättas om igen ur en annan karaktärs synvinkel.

1Q84 ger oss en aning om andra världar, men det är också en fantastisk berättelse om kärlek. Det är också en tung berättelse om orättvisorna i världen och om hur en del slås ut redan från början, hur de aldrig får en chans. Eller får de en chans men vågar aldrig själva tro på den, vågar aldrig gripa ta i den lycka som förunnas dem?

Det är svårt att skriva om den tredje delen utan att avslöja något som alla som läst den andra delen undrar över. Överlevde Aomame eller inte? Tredje delen skildrar den mystiska världen 1Q84 med de två månarna som bara några få kan se.

De tre delarna ska läsas som en bok. Frågan är varför de alls är indelade i tre delar. Det kan inte vara något annat skäl är att det skulle bli en jättejättetjock roman annars med mer än 1.500 sidor.

Här är lite fakta om boken från bokbutiken:

1Q84. Tredje boken är fortsättningen på Haruki Murakamis största litterära satsning någonsin. Den utmanar vår uppfattning om sanning och tid – och vad som egentligen kan rymmas i en berättelse.

Oktober-december 1984. Ushikawa är en erfaren och nitisk utredare som med sitt tålamod och rationella tillvägagångssätt kan spåra nästan vem som helst. När han får i uppdrag att leta rätt på den försvunna Aomame går han sin egen väg och blir allt djupare indragen i den egensinniga och oförutsägbara värld som är 1Q84.

Under tiden dras Tengo och Aomame genom osynliga trådar allt närmare varandra, utan att riktigt förstå vad det är som pågår. De två månarna på himlen utövar ett starkt inflytande över dem och tycks styra deras tankar och rörelser. Den magiska men kortvariga beröring de en gång upplevde som barn är efter tjugo år på väg att utveckla ett alldeles eget liv.

”Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.”
Johan Dahlbäck, GP

Relaterat: Recension av del 1 och del 2 i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mörk jord av Belinda Bauer, en deckare med litterär kvalitet: lägg författarens namn på minnet

by

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
ISBN: 9789186629519
Förlag: Modernista
Originaltitel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson

Mörk jord är en spänningsroman som är så välskriven att jag njuter av språket och dess rytm. Vi är inte bortskämda med deckare av litterär kvalitet, de flesta deckarförfattare är duktiga på att berätta och att hålla uppe spänningen men att de behärskar språket som ett konstnärligt uttrycksmedel är inte så vanligt.

Belinda Bauer fick 2010 års Golden Dagger, kriminallitteraturens mest prestigefyllda pris för romanen. Förvånansvärt nog är det hennes debutroman, fast hon är van skribent som journalist och manusförfattare.

Mörk jord handlar om tolvårige Steven som bor i en liten brittisk stad. Han bor tillsammans med sin mamma, sin mormor och sin lillebror, femårige Davey. Familjen plågas av en stor sorg. Arton år tidigare dog Stevens morbror Billy som då var elva år. Billy blev kidnappad och mördad av en pedofil. Billys kropp har inte hittats även om mördaren fångats in och sitter fängslad för flera sexmord på barn.

För mormodern var Billy favoritbarnet och hon står varje dag i fönstret och kikar ut för att hon väntar att Billy ska komma hem igen. Mormodern är bitter och sur och det mår hennes dotter, Stevens mamma dåligt av. Steven längtar efter att leva i en normal och frisk familj. Han är trött på att vara så fattig och att aldrig få kramar och aldrig känna att hans mamma och mormor tycker om honom. Han har därför börjat gräva ute på heden där flera av barnliken hittats. Han hoppas att hitta Billys lik. Då ska mormor kunna släppa sorgen och familjen ska bli normal, tänker Steven.

Efter att ha grävt och grävt varenda eftermiddag under lång tid och ändå inte hittat något barnlik kommer Steven på att han ska kontakta seriemördaren. Han skriver till mördaren och ber om hjälp att hitta Billys lik.

Boken är spännande och läskig. Steven är så ensam och det är så typiskt att vuxna inte ser vad barnen har för sig. Han leker en livsfarlig lek och ingen vuxen förstår vad som är på gång, alla är så inbäddade i sina egna problem.

Bokbloggaren på Snowflakes in the rain berömmer också boken och därifrån får jag veta Belinda Bauer har en ny bok på gång. Bra. Lägg namnet Belinda Bauer på minnet. Där har vi en deckarförfattare som kommer att räknas in bland de största. Det är jag säker på.

Mörk jord är mer än en deckare, det är en roman om en pojke och en familj i sorg – och den är både så skickligt sammanvävd och så språkligt vacker att om vi hade satt betyg på böcker vi recenserar hade det blivit högsta betyget här. Det är få deckare som når upp till en sådan nivå.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Monster av Micael Dahlén: kan det bli äckligare än så här?

by

Titel: Monster
Författare: Micael Dahlén
Förlag: Volante
Utgiven: 201110
ISBN10: 9186815660
ISBN13: 9789186815660

Micael Dahlén är författare och professor på Handelshögskolan i Stockholm. Som många vet räknas eleverna där som framtidens företagsledare. Många kan nog tycka att vad den utbildningen föder fram är monster, kapitalismens monster vars ekonomiska system skapat klimatförändringar, miljöförstörelse och enorma klyftor mellan en liten stenrik grupp människor och många fattiga och svältande människor i världen.

I boken Monster skriver Micael Dahlén om andra monster. Micael Dahlén har en fascination för seriemördare och har specialstuderat fem, bland annat Charles Manson, och han har fått träffa dem.

Han skriver om hur människor flockas kring dessa seriemördare och hur de får en massa fans och äktenskapserbjudanden. Enligt Dahlén är alla fascinerade av mördare.

Dahlén berättar att han började sina efterforskningar för att han var fylld av förundran över att så många människor tycktes beundra dessa mördare. Under processens gång blev Dahlén själv en beundrare av dem, eller nästintill.

Dahlén spekulerar kring varför vi fascineras av mördare och menar att det bland annat kan bero på att de människor som idag lever i sina gener har överlevare. De som var överlevare för tiotusentals år sedan var de som hade förmågan att döda, annars skulle de inte överleva. Eftersom vi därför alla har mördares gener i oss, kan vi inte låta bli att beundra de som klarar att gå över gränsen och faktiskt mörda.

Jag tycker Micael Dahlén är helt ute och cyklar. Han jämför till exempel att våld i filmer och i spel säljer väldigt bra med intresset för mördare. Det är något helt annat. Eftersom historien igenom har det alltid funnits människor som griper till våld, i krig eller i frustration, vid sviken kärlek eller vid psykisk sjukdom eller vid drogbruk. Att film och teater och annan kultur skildrar våld är naturligt, eftersom våld finns med i mänsklighetens historia. Det är inte alls samma sak som att människor skulle ha någon inre beundran för mördare.

Själv spyr jag vid tanken på mördare. Jag kan inte hitta någon känsla inne i mig av beundran för någon av de fem mördare Micael Dahlén skildrar. Tvärtom. Jag skulle vägra att träffa dem, tror jag. Jag skulle spy efteråt. Jag mår illa vid tanken på dem.

Jag är intresserad av fenomenet sekter, hur människor kan dras till olika slags läror och leva ut detta till hundra procent. Charles Manson kan beskrivas som en sektledare. Han drev sin sekt till att utföra flera blodiga mord. Anledningen till att jag tackade ja till att läsa recensionsexemplar av Monster var att Charles Manson är en av de fem som skildras i boken och som Micael Dahlén träffat. Tyvärr blev jag besviken också på den punkten. Berättelsen skildrar mer hur Manson ser ut idag än att den ger någon djupdykning i hans sekt.

Världen är full av alla möjliga slags människor. Det är dock ett som är säkert. Micael Dahlén berättar hur dessa mördare får fans och vänner i Facebook. Jag har svårt att tro på att det verkligen är så. Javisst, det är klart att det måste stämma att en del Facebook-användare vlll vara vänner till dessa mördare, men majoriteten av mänskligheten är nog friskare än så. Att dyrka seriemördare, det är ändå sjukt.

Jag blir inte klok på vad Micael Dahlén vill med sin bok. Menar han på allvar att vi alla innerst inne beundrar mördare? I så fall bedömer han mänskligheten efter sig själv och kanske de människor han har i sin omgivning. För min del hyser jag inte minsta beundrar för någon mördare och skulle inte vilja slösa bort en sekund av mitt liv på att träffa någon seriemördare. Jag känner ingen i min omgivning som dyrkar mördare heller.

Kan det vara så att de grupper som tar för sig mest i samhället har något gemensamt med de människor som är beredda att mörda andra? Micael Dahlén jobbar ju på Handelshögskolan där de som i framtiden ska hugga för sig högst bonusar utbildas.

Så här skriver om Monster:
”Jag ska inte döda dig. Var inte rädd”, hör jag honom viska bakom mig.

I Micael Dahléns nya bok får du bland annat möta Charles Manson och den japanske kannibalen Issei Sagawa – sammanlagt fem av världens mest kända mördare med skrämmande historier som spänner över ett halvt sekel.

Fem monster. Och en författare som träffat dem alla. Micael Dahlén har utforskat en värld fylld av blod och död – men också av pengar, kärlek och kändisskap. Han har korsat tre kontinenter på jakt efter svar. Hur är det möjligt att människor upphöjts till världskändisar genom att mörda? Varför är vi så fascinerade av mord och mördare – i de mest sedda filmerna, i de mest lästa böckerna, i våra egna tankar?

Svaren som han finner är lika skrämmande som morden i sig. ”Monster” är Micael Dahléns första bok på svenska efter succén ”Nextopia”, men boken liknar inget han gjort tidigare, det är snarare en personlig reportagebok med känsla av spänningsroman.

Relaterat: Micael Dahléns hemsida.