Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eila Hetekivi Olsson
ISBN: 9789113038544
Förlag: Norstedts
Miira förstod inte den svenska ”vargen kommer”. Varför skulle de vuxna höra sämre om barnen skrek flera gånger och högt, det borde ju vara tvärtom, resonerar hon i boken Ingenmansland av Eija Hetekivi Olsson. Själv undrar jag var om alla vuxna är lika störda som världen Miira lever i. Alltså inte bara knarkarna och fyllona som finns i förorten utan de som alla de som jobbar i skolan där hon går och alla de andra som hon möter. De få som ser Miira och tar henne på allvar hinner bara visa sig innan de försvinner igen. I boken är det en mycket ensam flickas tankar man möter och som inga vuxna lyssnar på. En alternativ titel är Vuxenfrilandet.
Hetekivi Olsson skildrar med ett eget och drivet språk insidan av stadsdelen Gårdsten där Miira växer upp. Men platsen hade lika gärna kunnat vara någon annan där samhällets olycksbarn flockar sig. Där är pundare och fyllon inget man är rädd för utan ett lika normalt inslag som det är för ungarna att snatta för höga nöjes skull eller för att man inte har pengar att handla för.
Hon går i en finskspråkig klass som hon själv (liksom lärarna) dömer ut som en sämre sorts än de svenska, och hon funderar ofta över vad hon ska göra för att kunna bli statsminister eller kirurg. Det första vill hon bli för att kunna ta från de snobbiga och ge till de sopiga. Röja järnet som en riktig Robina Hoodinen. Det andra för att kunna byta mammans utslitna ryggkotor till nya så att hon slipper ha ont. Men att det är just en finsk klass är inte det viktigaste tycker jag. Det kan inte vara en djärv gissning att många andra kan skriva under på att det finns svenska skolklasser som också döms ut tidigt om bara tillräckligt många av eleverna inte beter sig som de vuxna förväntar sig.
Hon röker och super, slåss och klottrar så det är långt ifrån en ängel man möter. Hon är en unge bland många andra som ingen i vuxenvärlden verkar sätta något hopp till. Men med en inre kraft och rättvisepatos som jag inte vet varifrån hon hämtar gör att hon inte ger upp.
De vuxna lever i en finskspråkig värld medan Miira någorlunda förmår att orientera även i den svenska som hon vet ses som den bättre. Hemma är det inte den ekonomiska fattigdomen som härskar men väl fåordigheten. De ständigt värkande kropparna och maktlösheten i livet övergår i detsamma i föräldraskapet, inte bara hemma hos Miira utan också hos hennes kompisar. Hon tar tidigt kommandot hemma när de vuxna inte förmår. Kommer och går som det behagar henne utan att få några frågor. Första fyllan tigs ihjäl och möts bara av en spyhink som mamman ställt bredvid sängen. Alla beslut som rör henne bestämmer hon själv och föräldrarna nickar med, och redan vid tioårsåldern tvingas hon bli vuxen parallellt med det barn hon är. Just i detta, i tigandet, blir klass och invandrarskap blir så tydligt menar jag. Vanmakten och att andrahandsrättigheterna ger ständigt tystnaden bränsle. Bristen på svenska gör att barnen och de vuxna byter plats med varandra.
Hetekivi Olsson ger även en bild av hur det är när tjejer tar för sig och tar plats, det mantra som årskull efter årskull av unga flickor har fått sig imatat. Miira säger ifrån, ibland med nävarna, när killar förnedrar och när lärare gör skillnad på kön – och får betala med sämre betyg. Inte för att ett läshuvud är något att skryta med i hennes kompisgäng men hon vet ju att hon är värd bättre än siffrorna som står i betyget: ”Engelskaläraren har sänkt hennes betyg för att hon är omöjlig att le emot”, tänker Miira. Betygen som hon inte mörkar för kompisarna är dock bra och det får henne att stoltskämmas, ett av författarens många egenskapade och träffsäkra uttryck. För bra betyg ger ingen status i den här verkligheten.
Så vävs klass, kön och invandrarskap ihop men det är varken en offerskildring, en hjältesaga eller en romantiserad misär som Hetekivi Olsson har skrivit. Hon har lyckats att skildra livet genom barnets ögon där även den sunkigaste förort är den trygga hemmabanan trots utanförskapet. Där blandas skratt med ilska och där Miiras insikter om utanförskapet och risken att inte kunna ta sig ur det växer i takt med kompisar faller ifrån och hon själv mognar. Bokens svaghet är att lågstadie-Miiras språk inte känns riktigt äkta, men det är lätt att ha överseende med eftersom orden i resten av boken brinner av verklighet.
Text: Heli Kärkkäinen
