Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Mengestus Att tyda luften – uppslukande historia om främlingskap

by

Titel: Att tyda luften
Författare: Dinaw Mengestu
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgiven: 201203
ISBN 978-91-0-12652-0

Dinaw Mengestu föddes i Etiopien 1978, flyttade som tvååring till USA och växte upp i Illinois i den amerikanska mellanvästern. Att tyda luften bygger på hans egen erfarenhet som emigrant. Hur bär man sig åt som invandrare för att inte förbli främling i det nya sammanhanget? Är det ens egna eller andras uppfattningar som gör människor till främlingar – eller både och? Det är några av de många frågor som Mengestu funderar på i romanen.

Platsen är New York, huvudpersonen heter Jonas Woldemariam. När Jonas föräldrar kommer till USA på sjuttiotalet gör de en pilgrimsresa till Nashville för att försöka lära sig det genuint amerikanska och finna sin nya amerikanska identitet. De har föreställt sig hur det skulle vara, nu får de uppleva verkligheten och med den ett mardrömslikt äktenskap. Jonas försöker återskapa en bild av sina föräldrars liv för att därigenom förstå dem. Han själv kan inte kommunicera med sin hustru Angela, som anklagar honom för att vara identitetslös. Jonas flyter omkring och har svårt att ta tag i saker på allvar, han skulle lätt kunna uppfattas som en hållningslös person men i och med att man delges hans tankar och reflektioner i detalj så blir det aldrig så. Han har en deterministisk livsinställning, han tar ogärna viktiga beslut eller planerar något avgörande utan låter oftast ödet – slumpen – avgöra.

I stället försöker han ta kontroll över sin livshistoria genom att skapa berättelser. I början arbetar han på en migrationsbyrå där han lägger till och drar ifrån i migranternas ansökningar för att göra dem mer levande och intressanta. Är inte egentligen alla berättelserna en och samma, bara med namn, platser och datum ändrade? Religion eller ursprungsland tycks inte spela någon roll och upplevelserna är utbytbara. Senare arbetar han som lärare, där fortsätter han sitt fabulerande inför eleverna och utmålar sina föräldrars liv i spännande berättelser.

Dinaw Mengestu berättar en historia om främlingskap såväl i den privata, äktenskapliga sfären som i det omgivande samhället. Jag blir väldigt intresserad och uppslukad av bokens känsliga beskrivning av den vilsne mannens enträgna försök att förstå vad som format honom till den människa han är. Det är en genomgripande och utförlig inblick man får i Mengestus filosofiska tankevärd.

Text: Vivian Gustin

Varg Gyllanders Ingen jord den andra lik – ytterligare en svensk deckare

by

Titel: Ingen jord den andra lik
Författare: Varg Gyllander
Förlag: Massolit förlag
Utgiven: 201205
ISBN: 978-91-86649-49-4

Ulf Holtz arbetar som kriminaltekniker, men har varit borta från arbetet under en period på grund av en tidigare händelse. Hans dotter, Linda Holtz, arbetar under sommaren vid en utgrävning, och hon gör ett oväntat fynd i form av ett skelett. Ett skelett som får arbetet med utgrävningen att stanna av och som blir början på den gåta man ska lösa. Det blir också en berättelse om relationen mellan Linda och Ulf. I bakgrunden rör sig hela tiden också den händelse som gjort att Ulf inte varit i tjänst under en period.

Pia Levin, som är en annan kriminaltekniker, får arbeta med ett fall rörande en brand i en skola. Ett fall som handlar om annat än ett sabotage av någon uttråkad skolungdom, utan som har en mer djupare bakgrund och som döljer en mörk hemlighet. Som läsare blir man också indragen i den relation Pia brottas med tillsammans med Beata.

Boken har några olika huvuddelar som den rör sig kring och som alla vävs samman mot slutet. Det är en ganska enkel men ändå spännande skriven deckare som man snabbt dras in i. Trots det är det ingen bok som hugger tag i mig och får mig att sträckläsa den.

Varg Gyllanders bakgrund, som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen och före detta kriminalreporter, märks i boken genom de detaljer ur polisarbetet som träder fram, och kanske också genom en viss avsaknad av det pågående sociala samspelet rutom, även om det också är en viktig faktor i boken. En jämförelse kan göras mot sättet hur Leif GW Persson skriver sina böcker, snarare än mot hur exempelvis Liza Marklund eller Roslund & Hellström uttrycker sig i sina. Därmed inte sagt att det är bättre eller sämre. Det är snarare en fråga om smak, vilken slags deckare man föredrar att läsa.

Detta är den fjärde av Varg Gyllanders böcker. Somliga linor brister (2009), Bara betydelsefulla dör (2010) och Det som vilar på botten (2011) är hans tidigare böcker. Han har gett ut böcker i bland annat Danmark, Tyskland, Italien och Nederländerna. Det känns inte som någon direkt överraskning att fler böcker är på gång.

Text: Jenny Lagebjörk

Läs mer på Bokus.

Kulturbloggen möter Simon Gärdenfors

by

Mannen bakom Missbruk beivras. Mannen bakom Far & Sons omtalade drogliberala framträdande på Musikhjälpen. Mannen bakom skandalboken ”Simons 120 dagar”. Simon Gärdenfors. Nu mer ärlig och självutlämnande än någonsin i nya serieromanen ”Död kompis” där han berättar om hur hans liv blev efter bästa kompisen Kalle dog. En oväntad sida av den annars tuffa rapparen blottas, och jag blev nyfiken på hur Simon Gärdenfors tänkte när han skrev denna själsutlämnande bok, och såklart vad som väger tyngst i hans liv. Musiken, serierna, eller kanske drogerna, så jag bestämde mig för att intervjua honom.

Tror du att många har ändrat uppfattning om dig efter de har läst ”Död kompis”?
– Jag vet inte riktigt, inte folk som känner mig i alla fall. Ändrade du uppfattning om mig efter du hade läst boken?

Ja, lite. Man får en viss bild av Simon Gärdenfors som människa om man lyssnar på Far & Son, Las Palmas och har läst ”Simons 120 dagar”, du inte alls är så som du framställer dig i dina låttexter i denna nya boken.

– Då tror jag nog att vissa ändrade uppfattning om mig, om du tycker det. Jag har inte tänkt sådär jättemycket på det. Alltså, det är ju många som har kommenterat att det är ganska stor skillnad i tonen, men samtidigt tror jag att alla är ganska medvetna om att alla har många olika sidor. Jag har ju en sida som kommer fram i Simons 120 dagar och Far & Son som är bättre att visa upp i partysammanhang eller i en humorbok. När jag gjorde soloskivan ”Att leva med skammen”, då tänkte jag att jag också skulle visa upp sårbara sidor.

Är allting du tecknar sant?
– I den här boken har jag försökt att hålla mig så nära sanningen som det går. Men ”Nybuskis” är ju inte självbiografisk.

Simon skrattar till lite precis som jag, eftersom Nybuskis präglas av bland annat incestskämt. Han fortsätter att allt han tecknar såklart inte är 100 % sant, att han inte har ett melonformat huvud som i hans serier, att han inte kan komma ihåg exakta repliker som sades för femton år sedan och att han har gjort minimala skarvningar av sanningen.

Är allt sant i ”Simons 120 dagar” då också?
– Det var ungefär samma där. Det är inte så att jag tänkte att nu ska jag hitta på det här. Jag hade en dagbok där jag skrev ner allting jag ville ha med, och jag kommer ju inte ihåg allt, för saker jag har glömt är ju inte med, haha. Men jag har ganska bra minne ändå.

Var du rädd någon gång när du tecknade att lämna ut för mycket av dig själv när du gjorde ”Död kompis”?
– Ja. Vissa grejer känns lite jobbiga att lämna ut. Jag vill ju ändå göra det men det tar emot lite att berätta om sina självmordstankar.

Jag flikar in att han i och för sig redan har gjort sina självmordstankar tillgängliga för andra att ta del av i Las Palmas låt ”Män på gränsen till nervsammanbrott” som handlar om Simon och Calle Thörns självmordstankar, dock kanske en aning överdrivna och påhittade i låten, vilket Simon påpekar. Att det kanske är lite svårare att veta vad som är påhittat och vad som är sant i en sådan låt.

– Jag tycker att det finns ganska mycket i Las Palmas-konceptet som uppenbarligen inte är sant. Men i mina självbiografiska serier är det mesta sanning.

Ser du dig själv som musiker eller serietecknare?
Både och kanske. Om någon frågar vad jag jobbar med så säger jag serietecknare. Musiker tycker jag låter ganska pretentiöst. Men många kanske säger att jag är serietecknare och rappare.

Vad tycker du det är som utmärker dina serier?
– Det är ju en viss estetik, typ rund, gullig och godisinspirerad. Sen har det varit ganska mycket självbiografier och skandaler. Och humor!

Du har ganska mycket fokus på formgivning i ”Död kompis”. Är det viktigt för dig?
– Ja. Jag har ganska svårt att hitta en seriesida jag gjort som jag inte är nöjd med grafiskt i denna boken. Och jag utvecklas ju hela tiden. När jag tittar på mina första serier så gör det nästan lite ont i mig att titta på dem. Jag tycker att det är fult tecknat. Jag kan bättre nu. Det är viktigt för mig att det ska vara snyggt. Min första bok, ”Turist”, har jag lite svårt att titta på. Det är så fult tecknat.

Tror du att det kan vara en sorts terapi att göra en bok om en tragisk händelse? Som du har gjort.
– Ja, det tror jag. Det kan både funka som en sorts terapi och som någon slags vikt liksom. I ”Simons 120 dagar” var det lite som en vikt. Att jag erkände mina synder, mina dåliga sidor och pinsamma handlingar. Då kändes det som att bli förlåten. Medans ”Död kompis” var lite mer som självterapi. Någon liten efterdistans får jag ju när jag kan läsa om mina minnen i serieform. Det är ganska skönt. Ibland när jag läser om vissa stycken eller om jag tittar på fotot av Kalle i slutet av boken så kan jag gråta lite. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tänka på det utan att bli ledsen. Det vet jag inte om jag vill heller. Det är en sorglig grej och då måste jag tillåta mig själv att vara ledsen.

Om du fick välja mellan att bara serieteckna, eller bara göra musik för resten av livet. Vad hade du valt då?
– För resten av livet? Då hade jag nog valt att teckna serier. Det känns som att jag kan fortsätta med det länge. När jag är 60 år känns det som att det är skönare att sitta och teckna serier på något ålderdomshem än att rappa.

Tror du att du har fått många serieläsare på grund av din musik eller tvärtom?
– När vi började spela med Las Palmas så var det mest för andra serietecknare, för vi spelade på releasefester för serieteckare. Så det spred sig ganska mycket genom den kretsen. Så på det sättet fick jag nog lite fans för att jag tecknade serier redan. Men sen tror jag att det har tagit över nu. Att det är fler som har lyssnat på min musik och sedan genom musiken upptäckt mina serier. Man kan se musiken som ett sätt att marknadsföra mina serier på, haha.

Spelar du en roll när du rappar i Las Palmas och Far & Son?
Många Las Palmas låtar är inspelade för tio år sedan, och jag har förändrat min livssil lite grand sedan dess. Jag har nog blivit lugnare från att jag var 22 till 32 liksom. Nu är jag 34. Jag festar inte lika mycket längre. Men sen är ju vissa grejer jag har rappat om helt påhittade. Men vissa grejer, som party och knarkgrejer, det ligger ju en viss sanning i det. Men det är bara en sida av mig själv. Jag menar, om du läser ”Död kompis” och ”Simons 120 dagar” så ger det en bättre bild av mig som person än om du lyssnar på Far & Son och Las Palmas. Det jag skriver är mer sant än det jag rappar om. Men min musik speglar ju ändå lite hur jag är.

Vi pratar om Las Palmas och kommer in på ämnet droger. Ett ämne Simon oberört kan prata öppet om.

– För tillfället använder jag väldigt lite droger. Nästan inte alls. Jag röker på ungefär en gång i månaden och sen tar jag ecstacy kanske en gång om året. Men inte till vardags. Jag dricker lika mycket som mina kompisar, lite mindre till och med. Jag försöker ändå vara ganska koncentrerad på att teckna på dagarna så på veckodagarna tar jag väl någon öl ibland. Men jag har verkligen inget, och har aldrig haft, något beroende eller missbruksbeteende. Det är skönt att kunna vara hur ärlig man vill, jag har ju ingen arbetsgivare. Så du får gärna ha med detta i intervjun.

Text: Izabelle Zeijlon

Simon Gärdenfors hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Fågelskrämman av Michael Connelly – så spännande att jag inte kunde slita mig

by

Fågelskrämman

Författare: Michael Connelly
Översättare: Eva Larsson
Förlag: Norstedts
Serie: Jack McEvoy
ISBN10: 9113025368
ISBN13: 9789113025360

För den som gillar att läsa deckare i pocketupplaga är den spännande ”Fågelskrämman” av Michael Connelly på väg ut i det behändiga formatet.

Kriminalreportern Jack McEvoy får sparken från Los Angeles Times. Han får vara kvar i två veckor för att lära upp den nyexaminerade unga tjejen som ska ta över hans jobb. Vi känner igen hysterin från redaktioner som upplever ett stort hot från Internet. Skillnaden mot svenska redaktioner är hur löst de amerikanska anställda sitter, där finns inga LAS-listor, ingen trygghet. Arbetsgivaren plockar precis vem han/hon vill och avskedar. Jack McEvoy är inte så mycket för webbpublicering och nu ska han ersättas av en ung hungrig tjej som är lika bekväm med att skriva på webben som i papperstidningen.

När han sitter på sin arbetsplats och smälter uppsägningen kommer ett telefonsamtal. En kvinna som säger att hon är mamma till en mordanklagad är arg på Jack för han har enligt henne skrivit falska uppgifter. Hennes son har inte alls mördat någon. Jack letar i tidningen och hittar en lilla notisen där han efter uppgifter från polisen rapporterat att en tonårskille gripits för mordet på en prostituerad som hittats i bakluckan på en bil. Det var ju bara en liten notis, tänker han, och enligt polisen hade ju killen erkänt. ”Jaja, det finns alltid någon anhörig som inte inser faktum”, tänker han. Först. Men så tänker han ett varv till och bestämmer sig för att undersöka fallet.

Ja det visar sig förstås att den unge killen är oskyldig och har inte erkänt mordet, han har bara erkänt att han kört bilen där den mördade sedan hittades i bakluckan.

Jacks unga kollega som han ska lära upp hittar med hjälp av Internet att det finns fler liknande mord. Kan det vare en seriemördare?

Michael Connelly har skrivit mer än tjugo kriminalromaner och han är en av världens bäst säljande kriminalförfattare. Att sälja mycket behöver i och för sig inte betyda att han skriver bra. Men det gör han. Han behärskar konsten att måla fram spänning. Han är en duktig skribent också, människorna känns förhållandevis äkta för att vara en bästsäljande deckare. Framför allt har han lagt stor möda vid att få fram rätt fakta.

En stor del av handlingen utspelar sig kring serverhallar för stordatorer och han skildrar hur allt vi gör kan kartläggas via Internet. En illasinnad och skicklig hackare kan ta sig in i våra epostlådor och radera mail och skicka mail i vårt namn och våra betalkort kan lätt spärras av en illasinnad person. Michael Connelly skildrar en skrämmande nutidsbild och visar vad som är möjligt att göra.

Deckaren är skickligt komponerad. Connelly använder tekniken att låta oss som läsare veta mer än huvudpersonen och ibland blir det väldigt otäckt.

Michael Connelly ställer också frågor kring vad som gör människor till seriemördare och samtidigt som han utforskar kring detta lämnar han också en del över åt oss som läsare att fundera vidare kring.

”Fågelskrämman” är otroligt spännande, speciellt första tredjedelen – och det var en bok som jag inte kunde slita mig ifrån utan jag sträckläste.

Om du har läst tidigare böcker i serien om Jack och speciellt om du läst ”Poeten” möter du ett kärt återseende: FBI-agenten Rachel Walling. Men att ha läst tidigare böcker i serien är inget måste för att få ut något av ”Fägelskrämman” – den står helt för sig själv och är ruggigt spännande samtidigt som den har en del att säga om vart dagens journalistik irrat bort sig i jakten på att sälja stora upplagor.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bokrecension: Pulkkinens Sanningen om kärlek, hemligheter och död

by

Titel: Sanningen
Författare: Riikka Pulkkinen
Förlag: Norstedts
ISBN10: 9113036580
ISBN13: 9789113036588

Riikka Pulkkinen skriver om förödande kärlek, hemligheter och död. För när den erkände psykologprofessorn Elsa, döende i cancer och det vuxna barnbarnet Anna återupplivar barndomens kostymlekar öppnas dörren till en väl förborgad familjehemlighet. Den klänning Anna klär ut sig i får Elsa att först stelna till, men därefter att berätta för henne om Eeva – Annas mammas barnflicka. Steg för steg rullas historien upp och förändrar hela familjens tidigare berättelser.

Anna är den som får veta, och det Eeva själv som berättar om sitt liv under några korta år under sextiotalet hos familjen där modern Elsa ständigt var på resa och fadern, konstnären Martti hemma med dottern och barnflickan. Man får följa med på en resa till det radikala Helsingsfors och uppleva den frihet som en ung flicka från landet kunde förnimma när hon sökte sig dit. Och dela en kärlek som är dömd att gå i kras. Parallellt med att hemligheten avslöjas får man följa färden mot den oundvikliga döden från flera perspektiv. Dottern Eleonooras oro och rädsla att blir övergiven, Martti som vill göra sin makas sista levnadstid till den bästa möjliga men som också är rädd. Anna som brottas med egna svarta minnen som hon undviker genom att hitta på historier om andra, och konfrontera med det som kryper fram ur de dolda gömmorna gör hennes.

Pulkkinen har ett språk som gick mig att läsa, läsa, läsa. Hon fångar stämningar och känslor utan att bli övertydlig eller klemande. Hon visar på de många tankarna, den rädsla, ilska och oro som föds när en älskad mor, mormor och maka är på väg att lämna jordelivet utan att falla i sentimentalitet. Den kritik jag har är att Elsa blir lite för positivt tecknad eftersom hon är munter sidorna igenom och den eventuella ångest hon bär på inte visar sig.

Boken föder tankar om vad det är man minns, vilka minnen som konstrueras för att de passar bättre och de lever vidare generation efter generation. Men också funderingar över vad hemligheter gör med relationer i en familj. För även om man inte pratar om dem lever de också vidare och påverkar även de som inte känner till dem. Själv funderar jag över om inte Elsa med flit lämnat kvar den där klänningen i förhoppningen att något av barnbarnen eller varför inte dottern en dag ska plocka fram den, så att hon får släppa fram sanningen i ljuset.

Jag kommer att läsa om boken men på finska, originalspråk är alltid bäst. Men jag vill ge översättaren Janina Orlov en eloge. Hon har gjort ett fantastiskt arbete med att ge boken sin svenska dräkt.

Text: Heli Kärkkäinen