Mannen bakom Missbruk beivras. Mannen bakom Far & Sons omtalade drogliberala framträdande på Musikhjälpen. Mannen bakom skandalboken ”Simons 120 dagar”. Simon Gärdenfors. Nu mer ärlig och självutlämnande än någonsin i nya serieromanen ”Död kompis” där han berättar om hur hans liv blev efter bästa kompisen Kalle dog. En oväntad sida av den annars tuffa rapparen blottas, och jag blev nyfiken på hur Simon Gärdenfors tänkte när han skrev denna själsutlämnande bok, och såklart vad som väger tyngst i hans liv. Musiken, serierna, eller kanske drogerna, så jag bestämde mig för att intervjua honom.
Tror du att många har ändrat uppfattning om dig efter de har läst ”Död kompis”?
– Jag vet inte riktigt, inte folk som känner mig i alla fall. Ändrade du uppfattning om mig efter du hade läst boken?
Ja, lite. Man får en viss bild av Simon Gärdenfors som människa om man lyssnar på Far & Son, Las Palmas och har läst ”Simons 120 dagar”, du inte alls är så som du framställer dig i dina låttexter i denna nya boken.
– Då tror jag nog att vissa ändrade uppfattning om mig, om du tycker det. Jag har inte tänkt sådär jättemycket på det. Alltså, det är ju många som har kommenterat att det är ganska stor skillnad i tonen, men samtidigt tror jag att alla är ganska medvetna om att alla har många olika sidor. Jag har ju en sida som kommer fram i Simons 120 dagar och Far & Son som är bättre att visa upp i partysammanhang eller i en humorbok. När jag gjorde soloskivan ”Att leva med skammen”, då tänkte jag att jag också skulle visa upp sårbara sidor.
Är allting du tecknar sant?
– I den här boken har jag försökt att hålla mig så nära sanningen som det går. Men ”Nybuskis” är ju inte självbiografisk.
Simon skrattar till lite precis som jag, eftersom Nybuskis präglas av bland annat incestskämt. Han fortsätter att allt han tecknar såklart inte är 100 % sant, att han inte har ett melonformat huvud som i hans serier, att han inte kan komma ihåg exakta repliker som sades för femton år sedan och att han har gjort minimala skarvningar av sanningen.
Är allt sant i ”Simons 120 dagar” då också?
– Det var ungefär samma där. Det är inte så att jag tänkte att nu ska jag hitta på det här. Jag hade en dagbok där jag skrev ner allting jag ville ha med, och jag kommer ju inte ihåg allt, för saker jag har glömt är ju inte med, haha. Men jag har ganska bra minne ändå.
Var du rädd någon gång när du tecknade att lämna ut för mycket av dig själv när du gjorde ”Död kompis”?
– Ja. Vissa grejer känns lite jobbiga att lämna ut. Jag vill ju ändå göra det men det tar emot lite att berätta om sina självmordstankar.
Jag flikar in att han i och för sig redan har gjort sina självmordstankar tillgängliga för andra att ta del av i Las Palmas låt ”Män på gränsen till nervsammanbrott” som handlar om Simon och Calle Thörns självmordstankar, dock kanske en aning överdrivna och påhittade i låten, vilket Simon påpekar. Att det kanske är lite svårare att veta vad som är påhittat och vad som är sant i en sådan låt.
– Jag tycker att det finns ganska mycket i Las Palmas-konceptet som uppenbarligen inte är sant. Men i mina självbiografiska serier är det mesta sanning.
Ser du dig själv som musiker eller serietecknare?
Både och kanske. Om någon frågar vad jag jobbar med så säger jag serietecknare. Musiker tycker jag låter ganska pretentiöst. Men många kanske säger att jag är serietecknare och rappare.
Vad tycker du det är som utmärker dina serier?
– Det är ju en viss estetik, typ rund, gullig och godisinspirerad. Sen har det varit ganska mycket självbiografier och skandaler. Och humor!
Du har ganska mycket fokus på formgivning i ”Död kompis”. Är det viktigt för dig?
– Ja. Jag har ganska svårt att hitta en seriesida jag gjort som jag inte är nöjd med grafiskt i denna boken. Och jag utvecklas ju hela tiden. När jag tittar på mina första serier så gör det nästan lite ont i mig att titta på dem. Jag tycker att det är fult tecknat. Jag kan bättre nu. Det är viktigt för mig att det ska vara snyggt. Min första bok, ”Turist”, har jag lite svårt att titta på. Det är så fult tecknat.
Tror du att det kan vara en sorts terapi att göra en bok om en tragisk händelse? Som du har gjort.
– Ja, det tror jag. Det kan både funka som en sorts terapi och som någon slags vikt liksom. I ”Simons 120 dagar” var det lite som en vikt. Att jag erkände mina synder, mina dåliga sidor och pinsamma handlingar. Då kändes det som att bli förlåten. Medans ”Död kompis” var lite mer som självterapi. Någon liten efterdistans får jag ju när jag kan läsa om mina minnen i serieform. Det är ganska skönt. Ibland när jag läser om vissa stycken eller om jag tittar på fotot av Kalle i slutet av boken så kan jag gråta lite. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tänka på det utan att bli ledsen. Det vet jag inte om jag vill heller. Det är en sorglig grej och då måste jag tillåta mig själv att vara ledsen.
Om du fick välja mellan att bara serieteckna, eller bara göra musik för resten av livet. Vad hade du valt då?
– För resten av livet? Då hade jag nog valt att teckna serier. Det känns som att jag kan fortsätta med det länge. När jag är 60 år känns det som att det är skönare att sitta och teckna serier på något ålderdomshem än att rappa.
Tror du att du har fått många serieläsare på grund av din musik eller tvärtom?
– När vi började spela med Las Palmas så var det mest för andra serietecknare, för vi spelade på releasefester för serieteckare. Så det spred sig ganska mycket genom den kretsen. Så på det sättet fick jag nog lite fans för att jag tecknade serier redan. Men sen tror jag att det har tagit över nu. Att det är fler som har lyssnat på min musik och sedan genom musiken upptäckt mina serier. Man kan se musiken som ett sätt att marknadsföra mina serier på, haha.
Spelar du en roll när du rappar i Las Palmas och Far & Son?
Många Las Palmas låtar är inspelade för tio år sedan, och jag har förändrat min livssil lite grand sedan dess. Jag har nog blivit lugnare från att jag var 22 till 32 liksom. Nu är jag 34. Jag festar inte lika mycket längre. Men sen är ju vissa grejer jag har rappat om helt påhittade. Men vissa grejer, som party och knarkgrejer, det ligger ju en viss sanning i det. Men det är bara en sida av mig själv. Jag menar, om du läser ”Död kompis” och ”Simons 120 dagar” så ger det en bättre bild av mig som person än om du lyssnar på Far & Son och Las Palmas. Det jag skriver är mer sant än det jag rappar om. Men min musik speglar ju ändå lite hur jag är.
Vi pratar om Las Palmas och kommer in på ämnet droger. Ett ämne Simon oberört kan prata öppet om.
– För tillfället använder jag väldigt lite droger. Nästan inte alls. Jag röker på ungefär en gång i månaden och sen tar jag ecstacy kanske en gång om året. Men inte till vardags. Jag dricker lika mycket som mina kompisar, lite mindre till och med. Jag försöker ändå vara ganska koncentrerad på att teckna på dagarna så på veckodagarna tar jag väl någon öl ibland. Men jag har verkligen inget, och har aldrig haft, något beroende eller missbruksbeteende. Det är skönt att kunna vara hur ärlig man vill, jag har ju ingen arbetsgivare. Så du får gärna ha med detta i intervjun.
Text: Izabelle Zeijlon
Läs även andra bloggares åsikter om Simon Gärdenfors, serietecknare, intervju
Haha skön intervju