Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Allmängiltig berättelse med absurd humor i Kinderbergs Humoristen

by

Titel: Humoristen
Författare: Tomas Kindenberg
Förlag: Zoo publishing
Utgiven: 201206
ISBN: 978-91-633-7350-2

När jag först får boken i min hand tänker jag att det ser ut som en artist’s book – konst i bokform. En snygg artist’s book med grafisk formgivning av Mikael Abbhagen och illustrationer av Fredrik Tjernström. Varannan sida har en illustration med röd ram och varannan en text med svart ram. Illustrationerna är numren på mikronovellerna men siffrorna liknar tillrättalagda rorschachplumpar och när jag läser texterna – en samling svarta, absurdistiska korta noveller – tycker jag de stämmer väl ihop med bilderna.

Tomas Kindenberg utmanar normaliteten – ”så kan man inte säga eller tänka” – det skulle kunna tänkas vara en störd person som beskriver handlingen. Bara ett exempel: ”Grannen bankar i väggen och ropar åt mig att sänka. Jag begriper inte vad han vill – att förstå en annan människa fullt ut är en omöjlighet. Jag höjer ljudet tills det dränker bankandet och tänker förundrat att vi är precis som två blinda människor som håller i en elefant, han och jag.”

Men så inser jag att gränsen är hårfin, jag ser allmängiltighet och igenkänning i många av styckena. Ytan öppnar sig och vi får kika in under den och fundera över det som kan tyckas obegripligt men inte är det. De underfundiga formuleringarna gör att jag också kommer att tänka på tecknade serier som exempelvis Rocky eller tv-serier som The Big Bang Theory. Och svart humor à la Killinggänget.

Humoristen är perfekt att ha i handväskan eller ryggsäcken för läsning när man har korta stunder till övers. Men läsningen kräver eftertanke. Man kan säga att det nästan är som att läsa en hel roman, här är allt i komprimerad form men ger en hel del aha-upplevelser.

Roligt är det i vart fall, och ibland sorgligt och lite otäckt!

Text: Vivian Gustin

First Aid Kit förgyllde utdelningen av Astrid Lindgren-priset

by

Med sedvanlig kunglig glans delades Astrid Lindgrens-priset ut i det blå Kulturhuset i Stockholm.

Ett blått hus – tolkat på flera sätt.
Det är egentligen smått ironiskt att ett pris som delas ut till minnet av en författare som inte alls hyllade de fina folket med makt delas ut med en inramning av både kungahuset, borgerlig kulturminister och en hel del välbärgade invånare med fina titlar. Det är liksom långt från Astrid Lindgrens värld, så att säga.

Hallå: ”Astrid Lindgren har blivit kidnappad” skulle jag vilja ropa, där jag satt, placerad på första balkong och på ett sådant avstånd att jag inte kunde ta någon bild att förmedla till er, kära besökare av Kulturbloggen. Jo jag tog en bild, men programledarna är bara två små prickar – så då lade jag av det där med att dokumentera i bilder.

Programledarna var Daniel Sjölin, känd från tv, och Johanna Koljoner, känd på många sätt, som DN-journalist, författare och pristagare av Stora Journalistpriset för #prataomdet-tweeten. Den som är modebloggare skulle säkert beskriva hennes rutiga klänningar femtiotalsstuk som bedårande. Daniel Sjölin var lika elegant i sammetskavaj och röd näsduk och fluga. Allt hölls på engelska och Johanna Koljonen har en mysig engelska med finsk brytning.

Kronprinsessan Victoria var den som delade ut priset. Jag undrar om det här uppdraget var hennes första officiella uppdrag sedan Estelle föddes? För dopet kan väl inte räknas som officiellt uppdrag även om det var en officiell tillställning.

Att den holländske författaren Guus Kuijer är en värdig pristagare kom fram tydligt på flera sätt. Bland annat spelades ett stycke ur hans bok ”The Book of Everything” upp av skådespelare från Unga Klara.
Det var ett starkt stycke om en nioårig pojke som växer upp i ett strängt religiöst hem där fadern slår både mamman och pojken – men pojken verkar hitta en klok gammal tant, som alla barnen brukar trakassera för de har fått för sig att hon är en häxa.

Under kvällen presenterades flera av hans andra böcker – och det märks att han liksom Astrid Lindgren står på barnens sida.

Kvällens höjdpunkt för mig var dock systrarna i First Aid Kit som spelade. Och som de spelade. De spelade både i inledningen, en bit in i programmmet och två låtar till avslutningen, efter att kronprinsessan tågat ut ur salen. Vi alla i publik fick nämligen inte gå ut ur salongen då, av säkerhetsskäl.

Förresten så uppträdde också Georg och Sarah Riedel, bland annat passande nog med en annan holländares lyrik: Fredrik Åkare av Cornelis Vreeswijk.

Programmet innehöll dessutom en fascinerande dans av Virpi Pahkinen. Till musik av Jonas Sjöblom och en stor bakgrund med träd och en scenografi som föreställde en sjö framförde hon ”Dance of the Black Bird” som gav känslan av att vi hade förflyttats till en läskig men spännande sagans värld.

Peter Högberg har skrivit från Astrid Lindgren konferensen i Vimmerby

Foto: Stefan Tell

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jellicoe Road – en underbar bok i gränslandet mellan ungdom och vuxen

by

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Förlag: X Publishing AB
Utgiven: 201205
ISBN: 978-91-85763-25-2

Endast 11 år gammal överges Taylor utanför 7 eleven av sin mamma. Hon hamnar i ett hus tillsammans med Hannah och går i internetskola där eleverna är indelade i olika stridande elevhem, och lever efter regler som finns i en liten lilla bok, regler någon satte för länge sedan, men som används än idag. Hannah, som hjälper till på elevhemmet, och Taylor, utvecklar en nära, men ändå distanserad relation.

I smyg har Taylor läst ett manuskript som Hannah skrivit, men som de båda inte talar öppet om. Hannah har delar i sitt förflutna som Taylor inte känner till, och hon börjar fundera över om det som står i manuskriptet kan vara verklighet, byggt på något som Hannah själv varit med om.

En dag försvinner Hannah utan någon förklaring. Taylor ger sig ut på svar efter alla de frågor hon har tillsammans med eleven Jonah, som även han haft en svår bakgrund. Tillsammans, och med hjälp av anda elever närmar de sig svaren på Taylors frågor. Taylors och Hannahs historier flätas samman bit för bit. Slitsamt vackert.

Jellicoe Road är en underba bok som jag tycker rör sig i gränslandet mellan ungdom och vuxen. Det är en bok om att hitta sammanhang, vänskapsband, tron på mirakel. Att sökandet efter svar kan framkalla saker man inte är beredd på ska komma. Smärta. Glädje. Hopp. Förtvivlan.

Melina Marchetta använder ett underbart språk, och som läsare kommer man karaktärerna nära. Känslorna når de där innersta delarna, som bara vissa författare klarar av att förmedla. Att verkligen beröra sin läsare. Och hon gör det på ett så okomplicerat sätt. Redan från den första meningen i boken är jag fast. Och jag läser. Och jag glömmer nästan bort att andas. Och jag fortsätter läsa. Och jag glömmer bort att äta. När jag når sista kapitlet är det nästan något som dör i mig. Men jag vill förmedla känslan vidare. Är det någon bok du bör läsa i vår, någon bok du bör få din vän, kusin, barnbarn, eller vad det nu kan vara, att läsa, så är det den här.

Jellicoe Road har vunnit flera utmärkelser:
2009: Jellicoe Road (US) Winner of the US Printz Award
2007: On the Jellicoe Road, shortlisted for Qld Premiers Awards
On the Jellicoe Road, shortlisted for ABIA Awards

Text: Jenny Lagebjörk

Bra skräck i fjärde serialbumet om The walking dead

by

Titel: The walking dead volym 4 – köttets lustar
Författare: Robert Kirkman
Teckning och tusch: Charlie Adlard
Gråskala: Cliff Rathburn
Förlag: Apart förlag
ISBN10: 9197959235
ISBN13: 9789197959230

Del fyra i den sjukt populära serien The walking dead heter lite ordvitsigt ”köttets lustar”. Här får vi fortsätta följa de människor som överlevt den stora epidemi som svept över världen och förvandlat de döda till köttätande zombier. Allt det som vi skapat för att upprätthålla civilisation och kultur är borta. Men även när allas första fokus är att överleva dagen finns de mänskliga behoven kvar. Närhet. Kärlek. Skam.

Överlevarna har förskansat sig i ett fängelse. Med en slags omvänd logik skyddas de av murar och taggtråd från ”de andra” som står utanför och utgör ett ständigt lågmält stönande hot. Den relativa säkerheten gör att fokus läggs på gruppens inre relationer snarare än zombieslakt och flykt. Par bildas och bryts upp. Människor får tid att möta sin ångest och oro inför framtiden. Någon orkar till och med dra ett skämt. Man försöker helt enkelt bygga någon slags vardag mitt i kaoset. Men hur normalt kan det egentligen bli att plöja en åker på en fängelsegård under överinseende av blickar från ruttnande ögonhålor?

The walking dead ligger till grund för den framgångsrika TV-serien med samma namn vilket är helt logiskt. Serien är uppbyggt med oerhört snygga perspektivbyten och perfekt avvägd dialog. Jag älskar serieskapare som verkligen jobbar med perspektiv och snygga ”kameravinklar”. Det enda jag kan klaga på rent tekniskt är hur extremt fult barnen är tecknade. Det är vanligt att tecknare ritar barn som ser ut som att man placerat ett vuxenhuvud på en barnkropp, men man borde faktiskt kunna träna upp sin förmåga.

För övrigt är detta ett väldigt bra album som lyckas väl med att inte falla i den klyschiga fällan. Bra skräck ska i all sin onaturlighet kännas naturlig, trovärdig. The walking dead tvivlar jag inte på en sekund. Så snart alla delar kommit ut på svenska ska jag köpa mig en fet samling så att jag kan plöja den från början till slut, utan att pausa för annat än att se mig över axeln efter stapplande zombier.

Text: Elin Lucassi

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Kulturbloggen möter Neil Strauss

by

Vid en tidpunkt kändes det som att Neil Strauss var en av världens mest lästa författare. Så fort man kom hem till någon verkade de äga en kopia av Spelet – ett självbiografiskt verk som handlade om journalisten Neil Strauss upplevelser av olika raggningsexperters tips och tricks om hur man raggar på bästa sätt. Nu är Neil Strauss aktuell med boken Alla älskar dig när du är död som ges ut i svensk översättning. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på ett kontor vid Gamla Stan.

Din nya bok heter Alla älskar dig när du är död och är en samling intervjuer?

Strauss: Det stämmer, men det är inga långa intervjuer. Jag gick igenom och transkriberade alla intervjuer jag gjort på nytt och valde ut de mest intressanta partierna. Som när Mötley Crüe blev arresterade och Vince Neil bara fortsatte föna sitt hår. På sätt och vis speglade det hans personlighet.

När väcktes ditt intresse för journalistik?

Strauss: Redan under min skolgång. Jag brukade trycka upp egna tidningar som jag delade ut bland klasskompisarna och när jag var elva år skrev jag en bok som jag skickade ut till mer eller mindre alla bokförlag utan att få något svar. Det lärde mig en viktig läxa: att acceptera avslag. Förresten, hur gammal är du?

22.

När jag var i din ålder intervjuade jag Led Zeppelin. Eller Jimmy Plage och Robert Plant närmare bestämt. Jag var så nervös att jag glömde sätta på inspelningsapparaten – och det var enda intervjun de gjorde i Nordamerika under den turnén.

Har du alltid hållit dig till musikjournalistik i första hand?

Strauss: Ja, eftersom musiker är mer intressanta än skådespelare. Som skådespelare måste du komma i tid till en inspelning, kanske för att vara regissören till lags, medan du som musiker från början tillåts vara odräglig och visa din autentiska sida. Ju mer självdestruktiv du är desto bättre.

En recension beskrev din bok som ”en skrämmande betraktelse över livet i USA”. Tycker du att det förekommer en uppdelning mellan amerikansk kultur och världskultur?

Strauss: Scenen i Sverige verkar vara väldigt lik den i Los Angeles vilket snarare tyder på förekomsten av universella värden vilka ligger i människans natur. Den här intervjun skulle lika gärna kunna ha ägt upp i Los Angeles eller Paris som i Stockholm. Folk läser skvallertidningar överallt och alla skvallertidningar handlar om samma saker: kändisar som överdoserar och kändisar som ligger med sina hushållerskor.

Vilka är i din mening dina mest minnesvärda intervjuer?

Strauss: Det kan ha varit när jag intervjuade Skrillex. Han hade aldrig gjort någon djupintervju tidigare. Jag fick följa med honom i ett par veckor och resultatet blev en helt ny historia som aldrig hade berättats tidigare. Sedan var det rätt speciellt när Courtney Love försökte få mig att snorta Kurt Cobains aska.

Herregud, varför då?

Strauss: Hon hände sig väl ensam och ville ha någon att sörja med – men jag gjorde det aldrig eftersom det kändes opassande. Dessutom ville jag inte bli hemsökt av Kurt Cobain.

När jag läser boken känns det som att det framgår rätt tydligt huruvida du gillar intervjuobjektet ifråga eller inte. Vilken roll spelar egentligen dina intryck för hur en artist framställs i boken?

Strauss. Jag försöker att hålla mina intryck utanför och låta personerna visa vilka de verkligen är. Jack White, vars musik jag verkligen älskar, visade sig exempelvis vara en person som är otrygg i sig själv vilket resulterade i att han framställdes på ett visst sätt. Målsättningen är att visa en personen såsom han eller hon verkligen är. Hur de är när de spenderar tid med sina närmsta.

Har du någon gång intervjuat någon du verkligen sett upp till?

Strauss: Genesis P-Orridge, en av min ungdoms största idoler, var den första artisten jag någonsin intervjuade. Jag var så nervös och han bara drev med mig under hela intervjun. Sedan var det med viss beundran jag intervjuade Chick Berry. Det var trots allt han som uppfann rocken. Vi kom däremot väldigt bra överens – även om han trots en ålder på 83 år enbart pratade om sex.

Finns det några artister du inte intervjuat som du skulle vilja intervjua?

Strauss: Huruvida jag vill intervjua en artist eller inte beror egentligen inte på vad jag faktiskt tycker om musiken. Ratatat och Band of Horses till exempel – jag älskar deras musik men är inte så intresserad av deras personligheter. Jag skulle vilja intervjua Jack Nicholson. Eller Michael Jackson när han var i livet. Jag vill veta vad som gör dem så framgångsrika.

Vad gör en person intressant?

Strauss: Jag tycker alla är intressanta, inte bara kändisar. Jag skulle vilja skriva en bok där jag intervjuar personer som fått dödsstraff.

Här i Sverige har vi inte dödsstraff.

Strauss: Tur det. Du anar inte hur många av de som får dödsstraff som är oskyldiga. Fast för att återknyta till vilka som är intressanta – till boken har jag inte bara valt ut de kändaste personerna jag intervjuat. Boken innehåller även en hel del obskyra namn, såsom Patrick Miller (känd för det industriella projektet Minimal Man, författarens anmärkning). Han började röka crack mitt under intervjun och blev så paranoid att han trodde att hans kropp attackerades av osynliga insekter. Jag intervjuade även den här personen som hade en hit under 1960-talet och var helt övertygat om att han kom från Mars. Men man fick inte kalla honom marsian – det vore rasistiskt.

Du skulle ha intervjuat Syd Barrett.

Strauss: Jag vet, han är en av de personerna som jag verkligen tycker är fascinerande. Däremot har jag intervjuat resten av medlemmarna från Pink Floyd. Överlag fascineras jag av kändisar som bara sådär försvinner från jordens yta i tjugo-trettio år.

Vad tror du det är som driver dem?

Strauss: Folk tror att pengar och berömmelse ska lösa alla problem trots att det i själva verket bara förstärker problemen. Speciellt om droger är inblandade. Om du är lite instabil kan du bli väldigt instabil.

Vad är berömmelse?

Strauss: Berömmelse. Jag definierar det helt enkelt som antalet personer som känner till dig utan att du känner till dem. Folk strävar efter berömmelse för att känna att deras liv har betydelse.

Din intervju med PJ Harvey är intressant eftersom det känns som att hon fullkomligt skiter i berömmelse.

Strauss: PJ Harvey är den enda personen jag intervjuat som jag med säkerhet kan säga inte gör det hon håller på med för berömmelsen – även om Lady Gaga tror att hon ljuger. Problemet med berömmelse är att livet, även om du når dit, fortfarande är lika tomt och meningslöst. Det är därför många artister går in i depressioner.

Så många kändisar är deprimerade?

Strauss: Många kändisar känner sig ensamma. Alla de känner är anställda och de har svårt att lita på någon som inte är anställd. Fast det gäller naturligtvis inte alla. Bruce Springsteen är i stort samma person nu som han var innan han blev känd. Han är en av få personer jag intervjuat som varit helt jordnära. Kanske beror det på att han nått en nivå av kändisskap där han inte har någonting kvar att bevisa. Det var någonting han sa som fastnade:

”The leap of consciousness it takes to go from playing in a garage to playing in front of 50.000 people is something the human mind was not meant to handle.”

Foto: Emma Andersson