Litteratur och konst

Och natten viskade Annabel Lee
Bruno K. Öijer
Wahlström och Widstrand
ISBN: 9789146225461

Innan skräckmästaren Edgar Allen Poe vandrade vidare till det efterliv han så minitiöst utforskat i sin poesi och lyrik skrev han en sista dikt om Annabel Lee – en ungdomskärlek som saknats honom sedan länge, en dikt som inte bara gett eko till Bruno K Öijers första poesisamling på sex år, utan även smittat av sig tematiskt om döden, längtan och saknad.

Egentligen är det mycket som är sig likt sedan förra samlingen ”Svart som silver” – språket är förenklat, som för att läsas av ett litet barn, och något lättillgängligare än äldre texter han spottat ur sig. Ändå är de nya texterna nyansrika, så de ska smuttas på och gurglas runt så att ögonens smaklökar hinner uppfatta så många kontraster och bottnar som möjligt, snarare än svepas ur i all hast. (som de mesta poesin, egentligen)

I ett äldre poesistycke proklamerar Bruno att en inte kan läka i en värld en inte förstör; en hänvisning till att läkandet av den egna själen möjliggörs först när samhällsstrukturerna stökas om och inte längre tillåts definiera en som person och människa, ett samhällskritiskt stridsrop som ännu ekar i hans poesi. Det rör såväl monarkin som kapitalismen, vår västerländska livsstil. Det är insiktsfullt och hänvisar till någonting annat: någonting bättre, för alla.

I en text tillåter sig Bruno bli lite privat, när han skriver om sin faders självmord; om hur han vandrar ut i natten och aldrig återvänder, det han så respektlöst lämnar bakom sig, om smärta som bara faderslösa kan känna igen sig i. Men även om det är privat blir den också allmängiltig: det finns fler faderslösa personer där ute, även om anledningen kanske inte är densamma. Men poesin, som konsten i stort, blir en axel att luta sig mot för ett uns att förståelse och tillhörighet. Den ger lugn till de sjuka, och gör de lugna sjuka. Som sig bör.

Även om tempot, atmosfären och känslosvallarna varierar under resans gång håller de ändå jämn kvalité – men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att det är hans längre texter som verkligen slår rot i mig. Kanske saknar jag det större formatet i romanen ”Chivas Regal” tåg är, liksom i flera dikter efter romans utkomst (som nu), motsatsen till fängelset: det är rörelse, frihet och möjligheterna. Men det är också ett format där karaktärer får blomma ut ordentligt och ges de storartade personporträtten de verkligen förtjänar. Det kan jag sakna här. Ändå finns ett bar längre texter som briljerar. Speciellt den avslutande texten ”alla var där” som starkt påminner om Woody Allen-filmen ”Midnight in Paris” där huvudpersonen av en händelse reser tillbaka i tiden och får chans att möta gamla författarlegender på en lokalpubb.

Titeln gör skäl för sitt namn; alla var där: Hemingway, Poe, Keats (vars namn antagits av Bruno i mellannamn, som antagit den roll Kenneth först hade) och Dostojevskij bland andra – en lika komisk som genialisk dikt som påvisar att Bruno Keats Öijers storhet är intakt, och att hans skrivlusta inspirerar lika mycket till handling som till läsning och utveckling. Personlig som litterär. Innerlig som ytterlig. Poetisk som profetisk. Men kanske allra främst bara till att vara vid liv – och allt det som kommer med.

Partiledaren som klev in kylan
Författare: Daniel Suhonen
ISBN: 9789173434621
Förlag: Leopard förlag
Sidantal: 544

”När det inre partidrevet börjat gå mot Sahlin och Östros fick Håkan Juholt frågan om han kunde tänka sig att själv axla rollen som partiets ledare. Ville han bli en »ny Mona«? »Absolut inte«, svarade han. Han var alldeles för yvig och ostrukturerad. Han ansåg sig inte ha en personlighet som passade för ett sådant uppdrag, vare sig socialt eller politiskt. »Nej«, sa han. »Jag kan inte föreställa mig den rollen.«”
Daniel Suhonens nya bok är en äkta tegelsten. Det gör dock inte boken tungläst. Språket är en enkelt, men effektiv, berättelsen flyter med samma lätthet som vattnet i Kalmar sund. Den är som de flesta böcker en bok med förtjänster och med brister.

Suhonen ger en klar detaljerad berättelse som beskriver detaljerna i Håkan Juholts uppgång och fall. För de som inte läste allt som skrevs om Håkan Juholt under åren 2011/2012 är det en utmärkt historieberättelse. För mig som politisk nörd och aktiv socialdemokrat är det en berg-och-dalbana genom minnenas allé.

Suhonen har i sitt arbete haft tillgång till protokoll och bandinspelningar från socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och ger oss en rätt unik inblick i den socialdemokratiska partitoppens inre liv. Han blottar en osentimental hjärtlöshet där gränsen mellan misslyckande och framgång är tunn, en miljö där individer lyfts och offras.

Om själva historieberättandet är bokens styrka är analysen dess svaghet. Suhonen blandar och ger friskt när han målar upp den konspiration som han anser fällde Juholt. Han tar sats i striderna i SSU på 90-talet och målar upp en bild där ”partihögern” avsatte Håkan Juholt.

Vad Suhonen aldrig gör är att analysera sitt subjet, Håkan Juholt, trots att grunderna finns i boken.
Vid ett tillfälle konstaterar han att Juholt är duktig på att hitta rätt politisk konfliktyta, men inte har förmågan att skapa en konkret politik utifrån det. Suhonen avstår från att analysera huruvida det draget är förenligt med att vara partiledare och statsminister.

Han målar, medvetet eller ej, upp en bild av en partiledare med låg impulskontroll och ibland dåligt omdöme.
Vid en middag för ett antal kulturarbetare och journalister slappnar Håkan Juholt av och drar en anekdot från utrikesnämndens möte, vilket är ett lagbrott. Han använder glatt sitt konto på Facebook efter några glas vin till synes utan tanke på konsekvenserna.

Den utlösande faktorn i Håkan Juholts kris var hyresbidragen till bostaden i Stockholm. Suhonen påpekar mycket riktigt att reglerna var oklara, blanketten var inte helt optimal men ställer aldrig frågan varför inte Håkan Juholt själv insåg att det var orimligt att skattebetalarna betalade hans sambos hyra.

”Peter Hultqvist hade suttit tyst men tog nu till orda. Detta var en speciell situation tyckte han. Innan han själv hade blivit kommunalråd 1989 hade Birgitta Dahl sagt till honom att nu kommer du möta en verklighet du inte visste fanns. Hon hade gett honom ett råd. Du måste på kort tid försöka ta makten över förvaltningen. De måste känna respekt för dig och du måste så småningom bli en naturlig ledare för dem och personalen. Allt detta fanns i huvudet nu. Dessa maktfrågor. Det hade Juholt aldrig lyckats med, om han ens fattat frågeställningen”
Ovanstående uttalande av Peter Hultqvist sätter fingret på en annan del av ledaren Juholt som Suhonen ej heller ger någon form av analys av, trots att det handlar om kärnan i ledarskapet. Att vara ledare är mycket mer än väljas till det formella ledarskapet.

Daniel Suhonen är alldeles för nära den konflikt han skildrar och analyserar. Han var inte bara en nära medarbetare till Håkan Juholt, han såg uppenbarligen Håkan Juholt som en man som skulle ”rädda” det socialdemokratiska partiet och med det ge honom själv och andra någon form av upprättelse för nederlagen i 90-talets SSU-strider.
Han framstår som en man som inte bara har en gås att plocka, utan en hel gåsfarm, vilket gör hans analys ensidig och drar ner dess trovärdighet.

Han problematiserar inte heller inte frågan om lojalitet. I ett läge där det socialdemokratiska partiet befinner sig i fritt fall skall då partiledningen, i detta fall VU, vara lojala med partiledaren eller partiet?
Boken lider även av det faktum att det egentligen är två böcker i en. Dels själva historieberättelsen, dels en blandning av tillbakablickar och konspirationsteorier. Om Suhonen begränsat sig till själva historieberättelsen, skurit ner sidantalet och låtit läsaren dragit sina egna slutsatser hade slutresultatet blivit en bättre bok. Det hade dessutom funnits utrymme för en uppföljare.
På en femgradig skala ger jag den en trea.
Text: Peter Johansson

Titel: Vassa föremål
Författare: Gillian Flynn
ISBN: 9789198039054
Förlag: Modernista
Utgiven: 2014-09
Översättare: Rebecca Alsberg
Originaltitel: Sharp Objects
ISBN: 978-91-7499-572-5

Gillian Flynn har blivit uppmärksammad för sin tredje bok Gone Girl, som just nu är aktuell på bio. Vassa föremål är hennes debutroman från 2006 som nu kommit ut på svenska.

Liksom hennes två senare böcker utspelar sig denna kriminalroman någonstans i den amerikanska mellanvästern i en tämligen dyster miljö. Reportern Camille Preaker får i uppdrag att bege sig från Chicago till sin lilla hemstad för att skriva om en försvunnen tioårig flicka. Fallet är extra hett då en annan jämngammal flicka hittades mördad året före.

Camille är ovillig till att återvända hem och man förstår henne snart. Det är inte bara hennes familj som är dysfunktionell utan hela Wind Gap utstrålar en atmosfär av obehag. Själv mår Camille allt sämre och hon dras sakta mot sitt gamla självskadebeteende och dövar sina känslor med alkohol.

Gillian Flynn är skicklig på att skildra de känslomässigt störda personerna, med Camilles mamma Adora och 13-åriga halvsyster Amma i spetsen, utan att det tippar över till parodi. Boken är framför allt en psykologisk thriller där vi får följa Camille i hennes kast mellan att ta avstånd från och söka bekräftelse hos Adora och Amma.

Samtidigt är det en spännande kriminalhistoria där alla bitar inte faller  på plats förrän i sista kapitlet.