Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Bokrecension: Gender queer: en ickebinär självbiografi av Maia Kobabe

by

Gender queer : en ickebinär självbiografi
Författare Maia Kobabe
Utgivningsdatum 2024-05-28
Förlag Cobolt Förlag
Översättare My Bergström
Originaltitel Gender Queer, a memoir
Illustratör/Fotograf Maia Kobabe
ISBN 9789180580823

En självbiografisk tecknad serie av Maia Kobabe som färglagts av Maias syster Phoebe. Maia är född 1989 och berättar i boken om sin uppväxt och hur hon hittade sin egen identitet som asexuell och queer/binär. Det är en engagerande berättelse om att söka sig själv och som jag tänker talar till de flesta, oavsett vem man är och vilken läggning man har sexuellt. Maia berättar så ärligt och sitt sökande och sina känslor. Jag önskar att det fanns en sådan bok/serie när jag var ung under 1960-talet. Jag minns när jag bodde i ett kollektiv och de två unga männen där tyckte att det var konstigt att inte vilja ha sex med många olika.

Gender Queer är en kontroversiell bok i USA, där den i flera år legat överst på listan över de mest förbjudna böckerna i amerikanska skolor och bibliotek. Det är nästan obegripligt att ett land som ska vara för yttrandefrihet och demokrati förbjuder en sådan här bok samtidigt som porr är tillåtet. Det är en mjuk berättelse om en ung människas sökande efter sin identitet i en värld där vi inte längre behöver klämma in oss i färdiga mallar. Att boken knappast kommer att vara tillåten i diktaturer som Iran och Saudiarabien är uppenbart, men hur kan ett land som vill vara en demokrati förbjuda en sådan här bok? Det är väldigt lite sex i den och de få serierutor där sex är med är vackra och sensuella och inte särskilt tydliga.

Maia definierar sig som asexuell. Inom det asexuella spektrat finns kategorin demisexuell som innebär att inte vilja ha sex med tillfälliga förbindelser. Den som är demisexuell behöver trygghet och känna samhörighet med någon för att kunna ha sex, ofta betyder det ett fast förhållande. Det är ungefär den moral som de högerkristna eller hardcore muslimer skriver under på? Fast för en demisexuell handlar det inte om moral utan en genuin och djup känsla inom sig. Är det förbjudet i USA att bara vilja ha sex med någon man har en djup och fast relation med? Hur förvirrade har inte amerikanska makthavare blivit?

Såsom varande binär har Maia funnit sig vara varken utpräglat kvinna eller man utan mer androgyn. Maia berättar finstämt och öppet om sin väg till att hitta sig själv. Jag tycker att det är en underbar bok som ger mycket åt alla läsare, både unga som söker sin identitet eller som vill förstå andra och oss som kanske inte definieras som unga och som kan få en inblick i hur andra kan känna och förstå oss själva.

Den svenska utgåvan av Gender Queer innehåller även ett förord av författaren ND Stevenson och ett efterord av Maia Kobabe som placerar in boken i dagens debatt om frågor som rör kön och identitet.

Maia Kobabe berättar om attackerna mot ”Gender Queer”. Hoppas över annonsen i början av videon.

En protest mot antiasiatisk rasism: Tobias Hübinettes ”Svenska asiater”

by

Titel: Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet
Författare: Tobias Hübinette
Förlag: Verbal förlag 
ISBN: 978-91-89524-73-6
Utgiven: 2024.05.24

Det är skolavslutning. Jag ska ta studenten. Alla tjejer har på sig vita klänningar, alla killar har kostym på sig. Vi samlas tidigt för att dricka bubbel och umgås. Ett par timmar in på dagen börjar vi spela charader. Det är sommar och det är varmt. Stämningen är fin. Då händer det. Min grupp får en vit lapp som det står ”kines” på. Jag står mållös, för jag har ingen aning hur man skulle kunna visa en kines med sin kropp. Jag förstår inte ens varför ordet ”kines” skulle vara med i en charadlek. En person i gruppen föreslår att dra i sina ögon. Jag protesterar. Personen i fråga undrar om jag har ett annat förslag på hur man visar en ”kines”? Hen håller med mig om att det är rasistiskt, men kommer inte på något annat sätt. Jag försöker protestera vidare men överröstas av gruppen som vill vinna charadleken. En i gruppen drar sina ögon bakåt och alla skriker ”kines” och det blir det otrevligaste minnet från min skolavslutning. Minnet har etsat sig fast, och jag undrar fortfarande varför den där dumma lappen ens skulle behöva vara där. 

Detta är bara ett av de tiotals otrevliga rasistiska episoder som etsat sig fast i mitt minne, och som återspelats i mitt huvud medan jag läste Tobias Hübinettes Svenska asiater; Antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet. Förutom minnen har jag även lyckats få otrevliga upplevelser medan jag läste boken. Ett av dem är när jag blev intresserad av Nam Lindbergs radiodokumentär Nyfiken på gul. ”Mamma kines, pappa japan” (2007) som nämns i denna studie och googlade titeln bara för att bli bombarderad av massa förslag på tik tok inlägg med taggen ”mamma kines, pappa japan, stackars barn”. Jag vågade inte öppna inläggen.

Tobias Hübinettes nya studie Svenska asiater är en studie av asiaters erfarenheter av antiasiatisk rasism och av asiaters plats i det nya mångfaldspräglade och genomsegregerade Sverige. Hübinette har i denna studie samlat ett otroligt stort antal texter skrivna av svenska asiater som han sedan analyserat och delat upp i fyra kapitel – kapitel 2 som handlar om antiasiatisk rasism i Sverige, kapitel 3 som berör den svenska gulinghumorn, kapitel 4 som behandlar könade föreställningar om asiater och det femte avslutande kapitlet som handlar om asiaternas plats i det nya Sverige. Mot bakgrund av resultaten av det senaste EU-valet och den växande främlingsfientlighet som råder var denna studie särskilt smärtsam att läsa (och jag är inte ens kapabel till att uppleva de här upplevelserna i första hand). 

Först och främst är denna bok mycket viktig i och med att asiater fortfarande är närmast osynliga i ett svenskt forskningssammanhang: enligt Hübinette har det tidigare inte existerat någon studie om den svenska antirasistiska rasismen, inte heller någon historik över den asiatiska invandringen till Sverige eller ens någon publikation om den asiatiska minoriteten i Sverige. Enligt Hübinette håller en svensk asiatisk minoritet på att växa fram, och sorgligt nog – men i och för sig inte särskilt förvånansvärt – är det antiasiatisk rasism som får alla de olika subkategorier av asiater att knytas samman. 

Hübinette låter en stor del av materialet tala sig för själv. Samtidigt är det endast en bråkdel av svenska asiater som nämns i materialet. Främst är det de adopterade som dominerar. Hübinette berättar att han inte hittat någon person i någon text som har ursprung i Brunei, Nordkorea eller Östtimor. Förhoppningsvis kommer det i framtiden att även finnas material skrivet av upphovspersoner med exempelvis bakgrunder från Södra Asien (exempelvis Indien) eller centrala Asien (Uzbekistan, Tadjikistan och så vidare) – grupper som överhuvudtaget inte nämnts i studien. I och med att den sistnämnda kategorin som världsdel till stor del var en del av Sovjetunionen fram tills det tidigare 90-talet är det kanske inte särskilt konstigt att gruppen är underrepresenterad i forskningssammanhang, men förhoppningsvis kommer det inte alltid att vara så. 

Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att jag själv inte vet eller ens kan veta hur det är att gå ut och bli behandlat som ingenting annat än en stereotyp, en karikatyr eller ett skämt vill jag inte leva i ett samhälle där just denna sorts behandling är vardag för en minoritet som utgör så många som 241 000 människor. Jag vill inte att detta är vardag för någon. Medan rasism mot andra grupper uppmärksammats en hel del har asiater länge ignorerats, och många har kallats för ”finkänsliga” när de protesterat mot den rasism de upplevt. Hübinette har i denna studie samlat stora mängder av material som tillsammans blir en mycket betydelsefull protest mot någonting som inte borde föregå. 

Låt oss avsluta med ännu en episod: 

Jag äter middag med ett par bekanta. En man i sextioårsåldern frågar mig om jag är försiktig med mitt sockerintag, om jag kollar på ingridienslistorna på de koreanska varor jag köper när jag är i Sydkorea. Ja, det gör jag, svarar jag. Då ifrågasätter han mig, han undrar om jag ens vet hur man säger socker på koreanska. Ja, det gör jag, svarar jag. Han vill veta hur man säger socker på koreanska. Sol-tang (설탕), svarar jag. Då säger han: nä, sådär låter det väl inte. Först förstår jag inte vad han menar. Det tar mig ett tag att förstå att han förväntade att jag skulle säger något i stil med ”tjing-tjong”. Suck. 

Bokrecension: den mångfacetterade Djävulsboken av Asta Olivia Nordenhof

by

Titel: Djävulsboken
Författare: Asta Olivia Nordenhof
Förlag: Norstedts
Översättning: Johanne och Khashayar Naderehvandis
Utgiven: 2024-01
ISBN: 9789113111339

Tid: lite före midnatt. Låt: Mitskis Washing Machine Heart, Should’ve been me. Sällskap: Asta Olivia Nordenhof, och djävulen. 

Djävulsboken är den andra delen i en heptalogi utifrån branden på färjan Scandinavian Star. Utan att riktigt veta vad jag gav mig in på började jag med bok två i heptalogin, utan att ha läst den första delen. Däremot har jag bestämt mig att jag ska läsa alla de andra delarna. Jag kan inte stå emot att inte läsa dem när de väl blir publicerade. Enligt Norstedts slutade den första boken med att en man vid namn T. ringer huvudpersonen Kurt och övertalar honom om att investera i ett rederi. Djävulsboken handlar på sätt och vis om denne T., men i stället för att ”gå in i hans huvud” blir T. en sorts makaber skugga som hänger i tystnad över boksidorna. Kanske är T. djävulen själv.

Djävulsboken har lite med kryssningsbåtar att göra, och ändå finns det någonting ytterst klaustrofobiskt i Asta Olivia Nordenhofs prosa, någonting som stämningstvist påminner om ingenting annat än just en kryssningsbåt, eller snarare en kryssning som gått mycket fel. Titanic, M/S Estonia, Scandinavian Star, MV Sevol är alla namn associerade med obehagliga tragedier. Det påminner mig om Hotel California där man närsomhelst kan checka ut, men aldrig lämna stället. Det är nästan ironiskt att så många äldre män som tar Finlandskryssningen sjunger just den låten på karaoke. Jag brukade skratta åt det, men nu skrattar jag inte längre. Nu slits jag i bitar (pengarlappar) – allt tack vare Asta Olivia Nordenhof och de suveräna översättarna Johanne och Khashayar Lykke Naderehvandis.

Nå, är det då möjligt att älska under kapitalismen (frågan som författaren försöker svara på i den här boken)? Men frågan må lika gärna vara ”Är det möjligt att veta vad det är att älska under kapitalismen”? I sin bok Kapitalistisk realism försöker Mark Fisher att övertyga sina läsare om att det inte går att hamna utanför kapitalismen – vad man än gör, hur mycket man än kritiserar, hur mycket anti man än är –, vilket påminner mycket om den sortens klaustrofobi som Asta Olivia Nordenhof skapar i Djävulsboken. Jag vet inte om Nordenhof egentligen besvarar sin egen fråga i boken, däremot beskriver hon hur det går till när man älskar under kapitalismen (svaret är: med knivar). Men om kärlek är motsatsen till våld, då vet jag inte längre om det ens går att svara på någon av de här frågorna. 

Boken är uppdelad i fyra delar. En av de delarna är en novell som huvudkaraktären skriver medan hon befinner sig i karantän i en lägenhet i London. När karantänen är slut ska hon resa hem igen, och då ska novellen vara färdigskriven. Närheten varar lika länge som instängdheten. Själv sitter jag i vardagsrummet och kan inte slita mig från denna mångfacetterade berättelse – en dans på knivar med djävulen, ett skrik, ett manifest, en hymn till vad som kunde ha varit kärlek, men i stället blev en tunnel som leder en till någonting mycket mörkt (kanske är det botten av havet där en hel del sjunkna kryssningsbåtar nu vilar).  

Bokrecension: Vilsna själars paradis: mina år i tantrasektens innersta krets – intressant om vägen in till en destruktiv tantra-grupp

by

Vilsna själars paradis: mina år i tantrasektens innersta krets
Författare Beatrice Karinsdotter
Utgivningsdatum 2024-05-08
Förlag Norstedts
ISBN 9789113125909

Genom yoga hittade Beatrice Karinsdotter, Bea, till tantra som i sin tur förde henne vidare till en speciell inriktning av tantra som visade sig vara en destruktiv sekt. Öppet och ärligt berättar Beatrice Karinsdotter om hur hon hamnade i klorna på en organisation, en tantragrupp som heter TNT, där medlemmarna blir hjärntvättade och blint lyder sin ledare. En sann skildring från verkligheten om hur det bakom fint snack om andlighet och utveckling döljer sig en riktig ful fisk. Ledaren talar om att medlemmarna ska lära sig döda sitt ego men egentligen är ledaren den värsta egoist som kan tänkas som utnyttjar medlemmarna både sexuellt, psykisk och ekonomiskt.

Beatrice Karinsdotter, Bea, berättar hur hon med spänd förväntan går sin första kurs för Sam Harret, den karismatiske ledaren för The New Tantra. Bea har provat på tantra tidigare men hon har hört att hos Sam får de lära sig mycket mer och gå djupare in i äkta tantra, tror hon. Bea upplever kursen som fantastisk och efter kursen berättar hon för dessa ledare att hon jobbar med att ordna event i Sverige och erbjuder sig att hjälpa till.

När Bea går fortsättningskurser blir hon väl emottagen och får höga betyg av kursledaren och blir indragen i ledningen för att arrangera skolans kurser. Som utomstående, när jag läser hennes berättelse, förstår jag direkt att anledningen till att Sam och hans ledningsgrupp snabbt drog in henne i verksamhetens kärna var för att de insåg att hon kunde hjälpa dem att nå ut ännu mer medan hon själv tolkade det som att hon passade perfekt för denna form av tantra.

Det är skrämmande att se hur Bea och andra deltagare dras in i läran och blir hjärntvättade, hur de kan gå på att det är andligt utvecklande att ha sex med många partner, att använda droger och att klä sig sexigt. Ledaren Sam, talar och predikar om att deras tantra är den enda rätta och det är en väg för att bekämpa egot. Sam, ledaren, är det största egot det går att tänka sig men ingen vågar kritisera honom. Sam sprider ett flum-snack om andlighet fast det han sysslar med är så långt från andlighet det går att komma.

Hur kan någon alls, som Bea, gå på detta? Redan när en grupp talar om att de har den enda rätta vägen är det dags att dra ögonen åt sig. Bea skriver med flyt. Hon skriver så vi kan se det som händer med hennes ögon och uppleva det som hon upplevde det då det hände. Därigenom kan vi begripa hur hon kunde dras in i det. När hon blev en del i ledar-teamet får hon resa runt hela världen och organisera skolans kurser, hon tjänar mer pengar än någonsin tidigare och går på tantriska fester för särskilt utvalda och får vänner inom hela världen som är engagerade i denna form av tantra. Det är gemensamt för de flesta som hamnar i destruktiva sekter eller grupper att de får vänner inom sekten vilket gör det svårare att våga lämna sammanhanget. Det blir en form av automatisk censur att kritiska tankar och känslor som sätts igång.

En varningssignal för att en sekt är destruktiv är när ledaren talar om att det finns olika nivåer av den så kallade upplysningen, eller som Sam predikar: olika steg för att uppnå frihet från egot. Det högsta steget, steg tio, har bara han själv uppnått. Och den enda som kan avgöra vilket steg någon uppnått är, förstås, endast ledaren Sam.

När man som läsare står utanför och läser är det obegripligt att människor ens kan fastna i en rörelse som är en sådan bluff men författaren berättar bra och ärligt och gör att det går att förstå hur hon fastnade i ledarens garn.

En sekt brukar inom religionsvetenskap definieras som en grupp där varje medlem måste tydligt visa att hon/hon/hen tror på det som predikas. Det räcker inte med att bara skriva under en blankett som det gör för att gå med i Svenska kyrkan. Det är en vanlig uppfattning att alla sekter är farliga eller destruktiva. Det behöver de inte vara. Sekt betyder bara att det krävs en personlig övertygelse för att komma med och de som är med kan känna att de hittat en gemenskap med likasinnade.

Psykoterapeuten Helena Löfgren om tecken på att en sekt är farlig:
Ökade krav på engagemang
Dåligt bemötande av kritiska frågor
Isolering
Att allt är underbart
Allt ska ske snabbt

Ett kännetecken är ofta att medlemmarna i en destruktiv grupp föraktar och ser ner på alla andra människor och grupper.

Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet som också recenserat boken är nog inte kunnig om sekter. Han skriver om Vilsna själars paradis:
em som helst kan hamna i en sekt. Så brukar det heta. Orden är tänkta som tröst; de riktas till stackare som ångrat sig och lämnat och efteråt känner sig lurade samt på goda grunder korkade. Att rakt av hålla med om det tröstar ingen. Lika fullt är frasen knappast sann. Vem som helst hamnar inte i en sekt.
Länken till hans recension finns här men eftersom Svenska Dagbladet har betalvägg kan du bara läsa om du har en prenumeration på den tidningen.

Han har fel. Jag har läst många poäng religionsvetenskap på universitetet och sett många undersökningar som är tydliga med att vem som helst kan hamna i en destruktiv sekt.

Aftonbladet skriver om detta:
En underbar sanning som löser allt. Därpå kärleksbombning, isolering och en långsam normalisering av det otänkbara.
Vem som helst kan råka in i en destruktiv sekt, enligt experterna.
…
– Ingen människa går in i en församling som Knutby för att bli misshandlad. Det är en normaliseringsprocess, i kombination med isolering. När det dessutom finns religiösa övertoner så blir det en otroligt giftig cocktail, säger Helena Löfgren, legitimerad psykolog och specialiserad på otillbörlig påverkan.

Beatrice Karinsdotters berättelse om hur hon hamnade i denna destruktiva tantragrupp är intressant. Vad jag saknar är henens berättelse om kampen för att ta sig ur gruppen. På hennes hemsida ser jag att hon idag jobbar med rådgivning och stöd för bland annat de som vill lämna destruktiva grupper. I boken saknar jag mer om detta.

Kända statyer i Stockholm har fått rånarluvor

by

Flera av Stockholms kända statyer som Margaretha Krook, Evert Taube, Astrid Lindgren och Hjalmar Branting, har försetts med rånarluvor och skyltar med budskapet: Vad vill du bli när du blir stor?

Ett pressmeddelande berättar:
Bakom projektet står stiftelsen Teach for Sweden som vill uppmärksamma att det är i skolan vi måste jobba för att bekämpa gangsterismen och rekryteringen till gängen.

Stiftelsen vill tillföra ett perspektiv i debatten efter skjutningen av en pappa i Skärholmen och senaste tidens våldsdåd kopplade till gängkriminaliteten i regionen.

– Vi måste ge våra barn drömmar och hopp som bygger samhället. Här har skolan med inspirerande behöriga lärare och ledare en helt avgörande roll. Alla barn ska kunna välja sin egen framtid oavsett föräldrarnas bakgrund, långt bort från gängen och kriminaliteten. Vi vill att eleverna ska bli inspirerade och motiverade att sikta mot en studentmössa och inte en rånarluva, säger Ida Karlberg Gidlund, verksamhetsansvarig på Teach for Sweden.

De utvalda statyerna är alla avbildade till minne av personer som har haft stor betydelse för samhället. Genom att förse statyerna med ett nytt uttryck vill Teach for Sweden uppmana fler till att göra den svenska skolan bättre samt ge sitt bidrag till Stockholm Art Week som pågår den här veckan.

Fakta: Teach for Sweden
Teach for Sweden är en ideell stiftelse med 90-konto. Stiftelsen kämpar för att göra den svenska skolan bättre genom att utbilda akademiker till behöriga lärare och ledare med fokus på områden där studieresultaten är låga. Sedan starten för 12 år sedan har stiftelsen utbildat mer än 400 lärare som har undervisat över 35 000 elever på 254 skolor i 76 kommuner.