Titel: Djävulsboken
Författare: Asta Olivia Nordenhof
Förlag: Norstedts
Översättning: Johanne och Khashayar Naderehvandis
Utgiven: 2024-01
ISBN: 9789113111339
Tid: lite före midnatt. Låt: Mitskis Washing Machine Heart, Should’ve been me. Sällskap: Asta Olivia Nordenhof, och djävulen.
Djävulsboken är den andra delen i en heptalogi utifrån branden på färjan Scandinavian Star. Utan att riktigt veta vad jag gav mig in på började jag med bok två i heptalogin, utan att ha läst den första delen. Däremot har jag bestämt mig att jag ska läsa alla de andra delarna. Jag kan inte stå emot att inte läsa dem när de väl blir publicerade. Enligt Norstedts slutade den första boken med att en man vid namn T. ringer huvudpersonen Kurt och övertalar honom om att investera i ett rederi. Djävulsboken handlar på sätt och vis om denne T., men i stället för att ”gå in i hans huvud” blir T. en sorts makaber skugga som hänger i tystnad över boksidorna. Kanske är T. djävulen själv.
Djävulsboken har lite med kryssningsbåtar att göra, och ändå finns det någonting ytterst klaustrofobiskt i Asta Olivia Nordenhofs prosa, någonting som stämningstvist påminner om ingenting annat än just en kryssningsbåt, eller snarare en kryssning som gått mycket fel. Titanic, M/S Estonia, Scandinavian Star, MV Sevol är alla namn associerade med obehagliga tragedier. Det påminner mig om Hotel California där man närsomhelst kan checka ut, men aldrig lämna stället. Det är nästan ironiskt att så många äldre män som tar Finlandskryssningen sjunger just den låten på karaoke. Jag brukade skratta åt det, men nu skrattar jag inte längre. Nu slits jag i bitar (pengarlappar) – allt tack vare Asta Olivia Nordenhof och de suveräna översättarna Johanne och Khashayar Lykke Naderehvandis.
Nå, är det då möjligt att älska under kapitalismen (frågan som författaren försöker svara på i den här boken)? Men frågan må lika gärna vara ”Är det möjligt att veta vad det är att älska under kapitalismen”? I sin bok Kapitalistisk realism försöker Mark Fisher att övertyga sina läsare om att det inte går att hamna utanför kapitalismen – vad man än gör, hur mycket man än kritiserar, hur mycket anti man än är –, vilket påminner mycket om den sortens klaustrofobi som Asta Olivia Nordenhof skapar i Djävulsboken. Jag vet inte om Nordenhof egentligen besvarar sin egen fråga i boken, däremot beskriver hon hur det går till när man älskar under kapitalismen (svaret är: med knivar). Men om kärlek är motsatsen till våld, då vet jag inte längre om det ens går att svara på någon av de här frågorna.
Boken är uppdelad i fyra delar. En av de delarna är en novell som huvudkaraktären skriver medan hon befinner sig i karantän i en lägenhet i London. När karantänen är slut ska hon resa hem igen, och då ska novellen vara färdigskriven. Närheten varar lika länge som instängdheten. Själv sitter jag i vardagsrummet och kan inte slita mig från denna mångfacetterade berättelse – en dans på knivar med djävulen, ett skrik, ett manifest, en hymn till vad som kunde ha varit kärlek, men i stället blev en tunnel som leder en till någonting mycket mörkt (kanske är det botten av havet där en hel del sjunkna kryssningsbåtar nu vilar).