Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Rihanna – ANTI

by

rihanna

Artist: Rihanna
Titel: ANTI
Betyg: 3

Sverigeaktuella Barbadosstjärnan släpper sitt åttonde album. Det är svårt att förstå att det faktiskt var fyra år sedan sist för hon har klarat sig skapligt ändå. Inte minst senaste året med monsterhits som Bitch Better Have My Money och American Oxygen.

Rihanna har nu intagit den ödesbelagda åldern 27 och släpper ett oväntat album. Precis som Beyonces senaste, är ANTI befriad från självklara hitlåtar. Den här gången vågar hon sig lite mer från hip hop- och R&B-genren. Mentorn heter inget annat än Jay Z och albumet släpps även på hans musikstreamingtjänst, Tidal.

ANTI börjar starkt med dance hall-inspirerade Consideration tillsammans med artisten SZA som sjunger på refrängen. Missourisångerskan som varit på turné med svenska Little Dragon är en upptäckt i sig om man missat henne. Första singeln Work med jätten Drake är en besvikelse. Andra samarbeten finns till exempel med på popiga Never Ending (Dido) och Woo (Travis Scott) som låter som något som Kanye West skulle göra.

Den 13-spåriga skivan innehåller även låtar som bastungrockiga Desperado, Love on the Brain och Higher som har en late night bar-doo-wop-cocktail i handen-känsla. Den sistnämnda är knappt lyssningsbar dock. När Rihanna klämmer i från tårna blir det bara skränigt. Hon avslutar med albumets enda ballad Close to You, enkelt och vackert.

Rihanna är briljant som vanligt, och det är ett intressant album där Rihanna inte känns helt och hållet skivbolagsdriven. Ändå känns den inte 100% Rihanna, men det är en bra början.

Bästa spår: Consideration

Text: Martina Cederqvist

Skivrecension: Anderson .Paak – Malibu

by

paak

Artist: Anderson .Paak
Titel: Malibu
Betyg: 4

Dr. Dre bidrog inte bara till en av fjolårets musikaliska höjdpunkter Compton. Han hade också den goda smaken att lyfta fram en ny talang. Anderson .Paak medverkade i inte mindre än sex av sexton låtar på hip-hop legendens tredje studioalbum. Nu ser vi honom stå på egna ben. Malibu är en lysande blandning av släpig soul, R&B och funk med en ständigt närvarande Kendrick Lemar. To Pimp a Butterfly signerad Lemar är en uppenbar inspirationskälla när Paak surfar fram på vågen av Drake-influerad soul, R&B och hip-hop. 

Vi bjuds på gräddiga soul-harmonier och stillsamt pianospel med texter av poetisk glöd. ”A bird with a word came to me. A sweetness of a honeycomb tree. /…/ I got my patience and I making do. I learned my lessons from the acient roots.” Inledande The Bird handlar om svunna tider som lämnat spår: ”Hey my little youth is crying. I am almost home /…/ Working my fingers to the bone. See I do the best I can. Mama was a farmer, papa was a goner.”

Paak är född och uppväxt i Oxnard, Kalifornien med en mamma som jordgubbsodlare och en pappa som mekaniker. Som sjuåring ser Paak sin drogmissbrukande fader omhändertas av polisen för att aldrig mer återse sin son igen. Drygt tio år senare åker mamman och plastpappan in i fängelset. Paak berättar naket och personligt om tuffa tider i Kalifornien. Ett liv av droger och misär gör sig påmind i The Waters: ”My big sister still claim them on taxes, give mama ten racks, and she went to Chumash with it / Half of it I took it in the back of the air maitresse / A quarter stash was stashed i a box with the Air Maxs.” Dreamer handlar om att våga leva drömmen, om en ljusare morgondag som gömmer sig bakom närmsta horisont. Körsång, klassiskt piano och trumspel gifter sig fint i det goda samspelet mellan Paak, rapparen Talib Kweli och Timan choir. Kollegor för samverkan finner artisten från flera håll. Elitproducenterna Madlib, 9th Wonder och DJ Khalil, instrumentalisterna Pino Palladino, Robert Glasper, Paaks band The Free Nationals och sångarna BJ the Chicago Kid, Sonyae Elise och rappare som The Game, Talib Kweli, ScHoolboy Q och Rapsod bidrar alla till att forma en av årets skarpaste skivor.

En berättarröst talandes om surfarnas, äventyrarnas och drömmarnas Malibu ramar snyggt in skivans sexton låtar. Bowies Blackstar var det sista riktiga albumet, menade recensenterna. De hade fel. Malibu är albumet med stort A. Här finns variationerna, från den trumpetande kärleksballaden Am I Wrong till Miguel-doftande radiopopen Parking Lot. Men ett helhetstänk får varje separat låt att passa in i ett gigantiskt pussel. Om Drake-soulen är indiepopparnas nya melodi då är Paak deras man-of-the-hour och ett namn väl värt att lägga på minnet.

Text: 

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Daughter – Not to Disappear

by

LDe_2015__178, 27/09/2015, 15:10, 8C, 6000x5980 (0+1377), 100%, Oct 5th -2013 , 1/8 s, R43.1, G22.1, B44.7

Artist: Daughter
Titel: Not to Disappear
Betyg: 3

En nyans av nattsvart.

“Gitarristen Igor Haefeli bygger upp drömska ljudlandskap som i låt efter låt övergår från lite mer återhållsamt plinkande till att kulminera i känslomässiga crescendon vars enda syfte är att riva sönder våra hjärtan. Men i fokus står så gott som alltid Elena Tonras närgånget sorgsna stämma som framför de personliga texterna om tvekan, sorg och krossade hjärtan,” skrev jag i min recension av Daughters debutalbum If You Leave från 2013.

Öppningsspåret på London-trions andra album, Not to Disappear, må bära titeln New Ways men ovanstående beskrivning av deras debutalbum stämmer in ganska bra även i detta fall. Tonra sjunger fortfarande med klumpen i halsen; de shoegaze-snuddande gitarrlandskapen breder fortfarande ut sig och skapar samma slags mogna melankoli.

Not to Disappear kommer inte göra dig besviken, det bjuds på ett koncist sound som inte sticker ut från det vi är vana vid. Daughter gör sin grej och gör det betydligt bättre än de flesta av sina konkurrenter. Men jag hade hoppats på lite fler överraskningar, kanske är det så enkelt som att varken stämningarna eller soundet varierar särskilt mycket. Men det finns några undantag. Som när det Arcade Fire-doftande drivet i Fossa plötsligt smyger sig in, då är det som att tårarna som samlats hittills på albumet nu ersätts med extas. De får gärna experimentera mer med sådant, om inte annat för att hitta fler nyanser av mörkret.

Bästa spår: Doing the Right Thing, Alone / With You, Fossa

Skivrecension: Little Jinder – Allting suger

by

jinder

Artist: Little Jinder
Titel: Allting suger
Betyg: 5

Ryktet om albumets död är skamligt överdriven. Visst, vi kanske inte konsumerar CD-skivor som förut, och lyssnar i allt högre grad på enstaka låtar på tjänster som Spotify, men idén om enhetliga låtarrangemang som går bortom de enstaka singlarna är fortfarande värd att bevara. Det visar Josefin Jinder med all tydlighet på sitt andra album på svenska, Allting suger.

Vägen hit känns bara så helt självklart i Jinders karriär som en av alla svenska popdrottningar som vuxit fram på senaste tiden, varav några hon samarbetar med speciellt live – tjejerna vet att hålla ihop för att visa styrka.

Ljudbilden ligger helt rätt i tiden med sin 80-talsdoftande pulserande synth som hämtad ur en relativt ny skräckfilm med nostalgiska drag. Se bara It Follows och You’re Next för två exempel. Men om soundet är retrofuturistiskt drömmande är själva texterna moderna betraktelser som för tankarna till bloggposter snarare än djupsinnig poesi – Jinder må vara pigg på att dricka, röka och ligga bort ångest men hon är en gestalt i stadsbilden snarare än ovanifrån den. Detta skapar känslan av ett postmodernistiskt mästerverk som passar lika bra i folks mobiler på väg till skolan eller jobbet som på klubbgolven som en pistol som avfyras för att få folk att dansa hela natten lång.

Faktum är att språkbruket är så himla nu att det likt äldre litteratur kommer kunna fungera som skolboksexempel på hur vi pratade och förde oss under 2000-talets början. Vi är förvisso snart inne på århundradets andra årtionde, men precis som språkforskare läst exempelvis August Strindberg för att urskilja svensk modernism kommer de i framtiden kunna lyssna på detta album för att definiera hur språkutvecklingen såg ut såhär i början av det nya millenniet. Flertalet beskrivningar, uttryck och användande av särskilda ord tyder på det. Liksom användandet av svengelska uttryck, där svenska meningar blandas med engelska. Lyssna bara på avslutningsspåret Dö där hon melodramatiskt sjunger ”Don’t break my heart” helt plötsligt. Att vilja förnya språk med låneord och inspiration från andra språk är ingenting nytt, det har skett genom alla århundraden genom exempelvis handelsresor men också litteratur och nu även musik. Joakim Berg i Sveriges största rockband Kent har ändå sedan 2007 och deras Tillbaka till samtiden jobbat med samma drag av försök till nydanande av det svenska språket vilket alla tordes applådera.

Förvånansvärt är det samarbete som albumet vilar tyngst på (utöver Jinders egna röst och arrangemang) inte med en kvinna utan självaste Mauro Scocco som hörs lite runtom på skivan förutom på hitsingeln Hångellåten – som dessutom gör sig än bättre i sitt sammanhang än ensam. Hans röst är dock så honungslen att det inte skaver det minsta, utan faktiskt bara tillför ännu mer. I ett tidevarv när vi söker feministiska och antirasistiska poänger i det mesta av kulturen blir jag påmind om att det första återfinns i hennes språkbruk och formuleringar där stark självkännedom blir allmänhetens igenkänningsfaktor och det andra som oftast hittas på scenen när hon spelar live.

Text: Linou Gertz

Skivrecension: Hinds – Leave Me Alone

by

hinds

Artist: Hinds
Titel: Leave Me Alone
Betyg: 4

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Kulturbloggens Petter Stjernstedt vill bara dansa, dricka folköl och leva som att det inte fanns någon morgondag.

Riot grrrl-genren har legat på dekis ett bra tag med undantagen Dum Dum Girls och Vivian  Girls. Men en ny era är att vänta för den feministiska punken. Hinds är ett kaxigt fyrmannaband som spelar naiv och flummig garagerock med kaliforniska undertoner som påminner om vita stränder och läskande sommardrinkar. Inspiration hämtas ifrån nutida band som the Black Lips och Mac DeMarco. Men även 2000-talets rockunder The Strokes har haft stor inverkan på tjejernas explosiva och hemmasnickrade musik.

Våren 2014 bildar Madridtjejerna Carlotta Cosials och Ana Garcia Perrote tillsammans med basisten Ade Martin och trummisen Amber Grimbergen gruppen Hinds. Med attityd och en stark vilja tar de plats. Konserterna säljer som smör i solsken. Och efter två uppmärksammade demos hamnar de som förband till Libertines. Resten är som en säger History.

Leave Me Alone, Hinds fullängdare, är explosiv. Som skivans titel antyder är de ett självständigt band, ointresserade av anpassning, som tar sig ton. Bandets motto – “Nuestras mierdas, nuestras reglas”, på engelska “Our shit, our rules” – är talande. Attityden kan ge en förklaring till varför skivan råkade släppas på samma dag som den avlidne David Bowie lanserar sin 25:e och sista skiva Blackstar. Vi fäller en tår för Mr.Bowie, säger farväl till en musiklegend, men samtidigt lämnar vi plats för nya unga talanger. Hinds är det nya och själva antitesen till Bowies pretentiösa textförfattande och galna musikaliska upptåg.

Det är ett lättsamt och banalt. Men fritt ifrån tillkrånglade rockposer eller pretentiösa utsvävningar. Låtarna handlar om kärlek, festande och svårigheterna med att kombinera dessa två. Jag älskar det direkta tilltalet och deras okomplicerade relation till musiken. Att engelska kunskaperna brister stoppar inte dem ifrån att göra snygg och skarpsint musik. Det blir fest inpå småtimmarna med Garden och San Diego. Hjärtesorg i Warts –  “Don’t let her waste your smile, don’t let her curse your eyes.” Vi går vilse i förälskelsedimman i Walking Home, låten vars textrad “You’re the map to my toe” utnämndes av självaste Andres Lokko till årets kärleksförklaring alla kategorier. Feministiska And I Will Send Your Flowers Back är allvarsam och handlar om sviniga pojkvänner som lämnar dig i sticket. Och som andningspaus mellan högvarven får vi den fina instrumentala Solar Gap.

Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Och jag vill dansa, dansa mera, dricka folköl och leva som att det inte vore någon morgondag. Hinds är NU. NU är Hinds.  

Text: Petter Stjernstedt