Artist: Little Jinder
Titel: Allting suger
Betyg: 5
Ryktet om albumets död är skamligt överdriven. Visst, vi kanske inte konsumerar CD-skivor som förut, och lyssnar i allt högre grad på enstaka låtar på tjänster som Spotify, men idén om enhetliga låtarrangemang som går bortom de enstaka singlarna är fortfarande värd att bevara. Det visar Josefin Jinder med all tydlighet på sitt andra album på svenska, Allting suger.
Vägen hit känns bara så helt självklart i Jinders karriär som en av alla svenska popdrottningar som vuxit fram på senaste tiden, varav några hon samarbetar med speciellt live – tjejerna vet att hålla ihop för att visa styrka.
Ljudbilden ligger helt rätt i tiden med sin 80-talsdoftande pulserande synth som hämtad ur en relativt ny skräckfilm med nostalgiska drag. Se bara It Follows och You’re Next för två exempel. Men om soundet är retrofuturistiskt drömmande är själva texterna moderna betraktelser som för tankarna till bloggposter snarare än djupsinnig poesi – Jinder må vara pigg på att dricka, röka och ligga bort ångest men hon är en gestalt i stadsbilden snarare än ovanifrån den. Detta skapar känslan av ett postmodernistiskt mästerverk som passar lika bra i folks mobiler på väg till skolan eller jobbet som på klubbgolven som en pistol som avfyras för att få folk att dansa hela natten lång.
Faktum är att språkbruket är så himla nu att det likt äldre litteratur kommer kunna fungera som skolboksexempel på hur vi pratade och förde oss under 2000-talets början. Vi är förvisso snart inne på århundradets andra årtionde, men precis som språkforskare läst exempelvis August Strindberg för att urskilja svensk modernism kommer de i framtiden kunna lyssna på detta album för att definiera hur språkutvecklingen såg ut såhär i början av det nya millenniet. Flertalet beskrivningar, uttryck och användande av särskilda ord tyder på det. Liksom användandet av svengelska uttryck, där svenska meningar blandas med engelska. Lyssna bara på avslutningsspåret Dö där hon melodramatiskt sjunger ”Don’t break my heart” helt plötsligt. Att vilja förnya språk med låneord och inspiration från andra språk är ingenting nytt, det har skett genom alla århundraden genom exempelvis handelsresor men också litteratur och nu även musik. Joakim Berg i Sveriges största rockband Kent har ändå sedan 2007 och deras Tillbaka till samtiden jobbat med samma drag av försök till nydanande av det svenska språket vilket alla tordes applådera.
Förvånansvärt är det samarbete som albumet vilar tyngst på (utöver Jinders egna röst och arrangemang) inte med en kvinna utan självaste Mauro Scocco som hörs lite runtom på skivan förutom på hitsingeln Hångellåten – som dessutom gör sig än bättre i sitt sammanhang än ensam. Hans röst är dock så honungslen att det inte skaver det minsta, utan faktiskt bara tillför ännu mer. I ett tidevarv när vi söker feministiska och antirasistiska poänger i det mesta av kulturen blir jag påmind om att det första återfinns i hennes språkbruk och formuleringar där stark självkännedom blir allmänhetens igenkänningsfaktor och det andra som oftast hittas på scenen när hon spelar live.
Text: Linou Gertz