Artist: Hinds
Titel: Leave Me Alone
Betyg: 4
Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Kulturbloggens Petter Stjernstedt vill bara dansa, dricka folköl och leva som att det inte fanns någon morgondag.
Riot grrrl-genren har legat på dekis ett bra tag med undantagen Dum Dum Girls och Vivian Girls. Men en ny era är att vänta för den feministiska punken. Hinds är ett kaxigt fyrmannaband som spelar naiv och flummig garagerock med kaliforniska undertoner som påminner om vita stränder och läskande sommardrinkar. Inspiration hämtas ifrån nutida band som the Black Lips och Mac DeMarco. Men även 2000-talets rockunder The Strokes har haft stor inverkan på tjejernas explosiva och hemmasnickrade musik.
Våren 2014 bildar Madridtjejerna Carlotta Cosials och Ana Garcia Perrote tillsammans med basisten Ade Martin och trummisen Amber Grimbergen gruppen Hinds. Med attityd och en stark vilja tar de plats. Konserterna säljer som smör i solsken. Och efter två uppmärksammade demos hamnar de som förband till Libertines. Resten är som en säger History.
Leave Me Alone, Hinds fullängdare, är explosiv. Som skivans titel antyder är de ett självständigt band, ointresserade av anpassning, som tar sig ton. Bandets motto – “Nuestras mierdas, nuestras reglas”, på engelska “Our shit, our rules” – är talande. Attityden kan ge en förklaring till varför skivan råkade släppas på samma dag som den avlidne David Bowie lanserar sin 25:e och sista skiva Blackstar. Vi fäller en tår för Mr.Bowie, säger farväl till en musiklegend, men samtidigt lämnar vi plats för nya unga talanger. Hinds är det nya och själva antitesen till Bowies pretentiösa textförfattande och galna musikaliska upptåg.
Det är ett lättsamt och banalt. Men fritt ifrån tillkrånglade rockposer eller pretentiösa utsvävningar. Låtarna handlar om kärlek, festande och svårigheterna med att kombinera dessa två. Jag älskar det direkta tilltalet och deras okomplicerade relation till musiken. Att engelska kunskaperna brister stoppar inte dem ifrån att göra snygg och skarpsint musik. Det blir fest inpå småtimmarna med Garden och San Diego. Hjärtesorg i Warts – “Don’t let her waste your smile, don’t let her curse your eyes.” Vi går vilse i förälskelsedimman i Walking Home, låten vars textrad “You’re the map to my toe” utnämndes av självaste Andres Lokko till årets kärleksförklaring alla kategorier. Feministiska And I Will Send Your Flowers Back är allvarsam och handlar om sviniga pojkvänner som lämnar dig i sticket. Och som andningspaus mellan högvarven får vi den fina instrumentala Solar Gap.
Hinds smittar av sig med sin energi och lekfullhet. Och jag vill dansa, dansa mera, dricka folköl och leva som att det inte vore någon morgondag. Hinds är NU. NU är Hinds.
Text: Petter Stjernstedt