Skivrecensioner

Anna Kruse

Ringen

4

Inspelad i Harma Studio och Village Studio

Producenter: Anna Kruse & August Wanngren

Gateway Music

Releasedatum: 10/10 2025

Har senaste åren haft anledning att skriva ingående om Anna Kruse – svenska bosatt i Köpenhamn verksam som sångerska och kompositör. Hon kan därtill titulera sig producent, arrangör och skådespelare. En förbluffande konsekvent hållning utmärker denna artist sedan tjugo år tillbaka. Att jag analyserat fyra cd i olika format i en fyllig entusiastisk genomgång, skrivit två utförliga recensioner och sett henne med såväl egna musiker på jazzklubb och med vitalt storband; beror på hennes outsinliga kreativitet. Den levandegör Edit Södergrans (1892-1923) poesi. Ofta lämnas det typiska visformatet för mindre konventionella uttryck vilket medför spännande resultat. Kan avslöja att jag som medskick till recensions-cd:n fick ett kort med en hälsning och en förhoppning om att jag skulle ”lyssna, röras och skriva”.

Just för att jag skrivit så ingående om någon med högintressant framtoning vars specialitet textmässigt gör henne till en one-trick-pony och till en kameleont i musikaliskt hänseende, borde inte recensionen denna gång behöva bli så omfattande. Vi får således ytterligare en fullängdare med tonsättningar av modernistpionjären bosatt i Karelen vars modersmål var svenska. Släppet kompletteras med en kortfilm på cirka tjugo minuter. Kruse känner ända in i själen en samhörighet med den numera berömda poeten som fick ett alldeles för kort liv. Man undrar ofrånkomligen hur mycket lyrik finns det att tonsätta. När anser hon sig klar? Har samma dikt förekommit i flera arrangemang?

Högst rimlig hjälp på traven inför lanseringen skedde nyligen, då Kruse och samarbetspartnern, den oförlikneliga Stina Ekblad, berättade om senaste projektet i Go Kväll i SVT. Kan parentetiskt flika in att Ekblad hörts live tre gånger senaste åren – Stora Teatern, Kungsbacka och när jag var publik i tv-studion då avsnitt av tävlingen Kulturfrågan Kontrapunkt spelades in. De flesta av dikterna kommer från postumt utgivna Vaxduks häftet, romantiskt präglade och ändå moget, naturnära säsongsdikter, skrivna i tonåren och kommit att uppvärderas med tiden. Glädjen är en fjäril släpptes på singel i samband med att hundraårsminnet av Södergrens död uppmärksammades.

Ringen är i vanlig ordning en lyxig produktion med fantastiskt sound. Åtskilliga instrument färgar tonsättningarna. På cd:ns omslag nämns Stina Ekblads diktläsning jämte Jeppe Holst på gitarr och Nicholas Kingo på piano. Gästar gör bland andra Fredrik Lundin, Veronika Kroell Voetmann, Gustaf Ljunggren, August Wanngren (tillika producent), Veronika Voronen och Gunnar Halle. Är inte enkelt att skaffa sig en översikt över vem som spelar vad så skippar redovisande av sättning. Konstaterar att stundtals förekommer rytmsektion, dragspel, percussion, diverse blås som flöjt, tenorsax, sopransax, troligen basklarinett och trumpet. Åtminstone Halle och Lundin har jag haft förmånen att höra live i andra sammanhang. Vidare hörs stråkinstrument och , tror jag, både orgel och wurlitzer.

Fastnar återigen för variationsrikedomen. Berörs av mystiken flera spår draperats i. Vissa dikter vilka varit otympliga att göra sångbara – exempelvis Nu nalkas hösten – framförs med sedvanlig skärpa av Ekblad. Bidrar därtill i flera sångbara verser till effektfull accentuering av formuleringars innebörd. Anna Kruse sjunger med utstuderad perfekt intonation. Utan att alls gå till överdrift når varje stavelse fram. Hennes röst ger ifrån sig förunderlig närvaro, har precision och är tillräckligt elastisk. Registrerar efter lyssning i hörlurar nattetid en aura av längtan och hopp, också en förförisk stillhet och begrundan. Inga nyheter för oss förtrogna med hennes album i serien.

Hör underfundiga arr, hisnande dynamik, suggestiva konstruktioner, avspända tongångar vilka vetter åt antingen cocktail-jazz eller poppigt gladlynt inramning centrerad kring refrängen. Den andra vågskålen består av nämnd mystik, skönhet och en meditativ ton. Att texterna skrevs i ungdomen och följaktligen brister ut i bejakande, ett slags livsberusning som trotsar tvivel och rädslor, speglas smart i arrangemangen. Vinterbilder är fem minuter av exalterad optimism medan Djupt under snön förmedlar en annan sorts stämning toppat av distade gitarrsolot i sticket. Man häpnar över och fängslas av rikedomen av uttryck.

Anna Einarsson

Necessities

3

Inspelad på Rixmixningsverket Stockholm 13-14/11 2024

Producent: Anna Einarsson(egen utgivning) Anna Einarsson Music

Releasedatum: 15/9 2025

Sångerskan och kompositören Anna Einarsson har bara varit ett namn för mig, inte någon jag ingående lyssnat på. Skulle ju kunna ha hört henne på en festival kan tyckas eftersom hon nu är aktuell med sin åttonde fullängdare. Inte otänkbart att jag har gjort det, fast det i så fall fallit i glömska. Den genreöverskridande tonsättaren vars uttryck är hennes röst sägs under tre decennier ha skapat en personlig värld med ingredienser från jazz, bunden konstmusik och improvisation. Syntesen förekommer i men kan absolut ses som anmärkningsvärd. Einarsson innehar en doktorsexamen i musik, skrivit flera beställningsverk och gjorde musiken till operan Fotografen vars libretto behandlar kvinnliga pionjärer. Att hon varit mångsidigt kreativ inser man när man läser att Einarsson skapat live-elektronik och skrivit för egna gruppen Anagram, Stenhammarkvartetten, symfoniorkester, kammaropera, kör och barn.

Hon samarbetade på debuten med bland andra Peter Gullin och Trio X. Titeln på nya albumet signalerar att hon brinner för att sprida egentillverkad musik utan att kompromissa. ”Jag komponerar musik av nödvändighet, ett sätt att navigera genom världen – ett sätt att förstå dess kaos och finna ögonblick av stillhet i det.” All text & musik plus arr på Necessities ansvarar Einarsson för, som ju dessutom tagit hand om produktionen. Låtarnas poetiska, ömsom filosofiska texter är skrivna på engelska.

Hon omger sig denna gång med enligt egen utsago några av landets mest lyhörda jazzmusiker. Fyra anmärkningsvärda instrumentalister jag känner väl till. Vilka som avses? Jo, pianisten Stefan Wingefors känd från diverse renommerade smågrupper och Bohuslän Big Band, trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som gett ut ett tvåsiffrigt antal album tillsammans med andra och under eget namn, professorn och tvåfaldige Gyllene Skivan -belönade saxofonisten Joakim Milder som sedan länge är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band sam kontrabasisten Christian Spering, en av de med mest tyngd i branschen på sitt instrument sedan 90-talet. Har recenserat dem var för sig live och på skiva. Pianisten förekommer frekvent i Göteborg på diverse scener, inte minst på våra två populära jazzkrogar.

Med en både för henne själv och lyssnarna utmanande approach konkurrerar artisten om uppmärksamheten med en mer känd kollega som Lina Nyberg. De befinner sig i liknande flytande regioner, vilka kräver koncentrerade lyssnare som önskar tuggmotstånd. Vokalt sett kan refereras till Norma Winstone och Josefine Cronholm. När tonspråket blir oförutsägbart till svenska exempel som Linda Kallerdahl och Sofia Jernberg. Luftigt sökande inledning attraherar. tenorsaxen banar väg med vindlande formuleringar efter första verserna av Under The Stars. Att musiken är klurigt hal gör den svår att definiera. De ogripbara abstrakta dragen motiverar det grekiska begreppet i min rubrik. Går näppeligen att förneka att exklusiva kompositioner resulterar i smal musik, ett konstaterande mer än en värdering.

I brist på adekvat vokabulär hävdas att det oftast sjungs vertikalt med emfas och anspänning. Hör svävande sträva kompositioner vilka ibland ter sig medryckande och angelägna. Inte sällan uppstår dock distansering. Uppskattar gliporna med stick, till exempel det med Wingefors och soft rytmsektion i Verse Of Hope. Suggestiva slingan ur pianot och saxen som sträcker ut i Take It Slow tillhör också skivans höjdpunkter. Gillar att kvartetten ges generöst med utrymme att färga melodierna, lägga in olika temperament som är fallet i Where Light Takes Hold. Basintro utmärker en dynamisk låt vars ringlande jazzvisa skrudats i folkton. Fäster mig vid krävande, fast kantigt kul rytmik i Onwards. Märker att Tomorrow med sina drygt fyra minuter är det närmaste konventionell ballad man kommer.

Albumet innehållet elva kompositioner, somliga med jazz-stuk medan andra påminner om samtida konstmusik. Alla har inte tillräcklig substans. Möjligen fordras att man lyssnar ihärdigt åtskilliga gånger som Bengt Eriksson i LIRA. Experimentellt anlagda åttonde spår tillhör de stycken som för mig försvinner bort i ett ostrukturerat utforskande, vilket torde vara avsiktligt. Blir uppenbart att det för Einarsson handlat om att förverkliga en vision. Av det skälet saknas ett bollplank, externa öron som åtminstone excutive producent. Produktionens krävande anrättning hade troligtvis tjänat på en sådan funktion. Vill också flika in att lyssning i hörlurar nattetid rekommenderas. Då kommer estetiken bäst till sin rätt. Artistens röstkvalitéer är odiskutabla liksom valet av musiker. Sammantaget efterlyser melodikern i mig en större grad av tillgänglighet.

Gothenburg Combo

Novel A Musical Library Vol. 3

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion

Mix och mastring: Åke Linton (plus mastring Hans Olsson Brookes)

Egen utgivning (distr. Naxos)

Releasedatum: 12/9 2025

Gothenburg Combo består av klassiska gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy vilka under cirka tjugofem års tid hunnit med att turnera, enligt egen utsago på alla kontinenter bortsett från Antarktis. Lustigt nog har jag bara hört dem live på deras egen Kammarmusikfestival på Gunnebo slott i min hemstad Mölndal.

Ett av de mest ambitiösa projekten inom svensk skivutgivning på 2000-talet torde vara duons Musical Library, utsträckt över fyra cd. Varje släpp består av ett bidrag vardera från tonsättare inom fyra skilda genrer vilka i sina stycken komponerat åt Gothenburg Combo med utgångspunkt från hur de i toner velat skildra ett särskilt skönlitterärt verk, något som utgjort en favorit hos låtskrivarna. Vol. 3 och 4 har samma releasedatum medan jag minns att inledningen på spektakulära satsningen kunde höras på ovan nämnd Kammarmusikfestival före pandemin. Vill upplysa om att jag recenserat tre av deras senaste album här. Nu när jag är inne i en svårbotad fas av skrivkramp känns det smått pinsamt att avslöja att jag hade glömt av förekomsten av texten som handlade om Musical Library – Vol. 2 – Jazz. Framgår av info att mer musik i denna serie kan komma att spelas in. Sammanlagt har instrumentalmusik av hittills trettiofyra(!) profiler/ kompositörer fått kropp och sentiment av denna mycket framstående duo.

I föreliggande volym hörs verk beställda från åtta personer verksamma inom FOLK/ WORLD MUSIC, varav tre i min värld kan kallas välkända stjärnor. Syftar på Lena Willemark, Lisa Långbacka samt Ale Möller; tre giganter jag entusiastiskt skrivit om och fått förmånen att träffa. Resterande upphovspersoner har jag nästan ingen koll på. Skulle kunna ses som en miss att oktetten inte presenteras. Och man undrar hur urvalsprocessen gick till. Kan förfrågan ha skickat ut i olika fora och hur visste man vilka som satt på tillräcklig kompetens och hade litterärt intresse? Många frågor. Projektet har resulterat i en synnerligen god skörd, vad jag i brist på bättre brukar benämna som musikalisk rikedom. Man måste inte alls vara spansk gitarr-nörd för att bli förtjust i i helheten, även om det underlättar.

Vore en passande fördjupning vid konserter att idka högläsning ur böckerna tonsättarna låtit sig inspireras av. Några av verken eller författarna har jag läst. Tänker på Mor gifter sig, Roy Jacobsen, Väinö Linna och nobelpristagarna Gabriel Garcia Marquez. Och Ann Smith som redigerat och tolkat samlingen On The Treshhold Of The Tongue mötte jag på ett årsmöte i Ivar Lo-sällskapet för drygt femton år sedan.

Vissa melodier utvecklas i flerfasiga teman över sju-åtta minuter medan andra till sin karaktär är sammanhållna, mer koncisa. Stimuleras mest av de som fört in raffinerade idéer och med dessa skiljt ur sig från ett förväntat förlopp. Denna volym torde vara den mest äventyrliga, den med störst spännvidd. Vilka som skrivit dessa stycken med sina specifika förutsättningar? Förutom nämnd trio heter de Tania Narranjo, Päyam Tabatabayi, Minna Weurlander, Johannes Geworkian Hellman och Ebo Krdum. Hur låter din favoritbok har utgjort grundläggande frågeställning för samtliga.

Inledningen fascinerar bland annat för annat vi bjuds på ordlös sång från männen i en slags tvåstämmig chant (premiär för dem vad gäller vokalt uttryck?). Det rör sig Om Arctic Poem vars verser om karg natur, hav och bistra väderlek fått tonal själ av Lena Willemark. Därpå följer en stämningsbild från Kärlek i kolerans tid signerad Tania Narranjo, en konsertpianist uppväxt i Chile. Bakgrunden märks i det stycke hon skapat, för att spegla en temperamentsfull miljö kryddad med romantisk omöjlig kärlek med oerhört lång verkan och fördröjning. Läste romanen som står i en bokhylla för kanske trettio år sedan. Tycker mig höra en referens till berömda gitarrkonserten Concierto de Aranjuez.

Lisa Långbackas sätt att belysa stämningen i kortromanen Lilla smycket bör bedömas som ett meditativt mästerverk. Grammis-vinnande multiinstrumentalisten Ebo Krdum från krigshärjade Darfur har gett sig på att förmedla essensen ur kampen för drägliga villkor i Mor gifter sig, vilket renderat i en snirklande fullträff där ursvenska skogsdoften förnimms. Ackordföljd och sound påminner om exempelvis Ali Farka Touré från Mali. Ingen kunde vara mer lämpad att avrunda genren Folk/ World Music än Ale Möller, den skånske spelmannen jag fått förmånen att lyssna på och recensera ett flertal gånger. Hans tonspråk med integrerade stämmor som bitvis bryter sig loss är inte svårt att identifiera i den Springlek han broderat ut som en reflektion av Roy Jacobsens Huggarna. Vidare har texter av Morgan Alling och mystik av Rumi använts som bränsle av Johannes Geworkian respektive Päyam Tabatabayi med spännande reultat.

Visst borde fler lovord ha strötts över utförarna och deras bedrift. Den förre står oftast för vad man inom rocken benämner med engelska termen ”shredding”, medan hans partner i ett fenomenalt samarbete ofta ägnar sig åt lika viktiga funktionen att assistera. Konstaterar att de som vanligt motsvarar ens högt ställda förväntningar. Musikaliskt sömlösa paret besitter en makalös auktoritet!