Skivrecensioner

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

24 april, 2026 by Mats Hallberg

Örjan Hultén

Peaceful Warrior

Inspelad i Riksmixningsverket april 2025

Prophone Records

Releasedatum: oktober 2025

Peaceful Warrior heter det femtonde albumet saxofonisten och kompositören Örjan Hultén gett ut i eget namn i sitt snart sextioåriga liv. Några av dem har jag recenserat, skäl nog att höra sig för om jag var villig att lyssna och skriva om skiva med en ny kvartett. Jag klagade på utmattning vad gäller att sammanställa skivrecensioner, utöver andra former av värderande texter. Sa till honom att jag istället kunde ta emot ett ex av cd:n vid senare tillfälle efter att ha lyssnat på Unity. Visade sig att de den gången slutade tämligen tidigt. Kom direkt från teatern och hann endast höra två låtar. Meddelade att jag skulle försöka finna tid och ro att lyssna när skrivkrampen lättade. Nu läggs sista handen vid den processen, efter att ha lyssnat flera gånger, inte minst två koncentrerade tillfällen i hörlurar nattetid.

Av det jag hört live och i skivväg erbjuder den aktuella skivan det mest tillgängliga och innerliga sound jag hört från Hultén, vars huvudinstrument är sopransaxofon. Han rör sig normalt sett ledigt mellan strukturerad energisk bop och fri form. Live har jag hört honom på duo, i trio, som ledare för Orion, med Horncraft och troligen med Jeanette Lindström.. Vidare har samarbeten skett med Johan Berke och han har ingått i exempelvis Bosse Broberg Nogenja samt Fredrik Norén Band. Medmusikerna på Peaceful Warrior är för mig välkända, mycket etablerade namn. Kvar sedan lång tid tillbaka är trumslagaren Fredrik Rundqvist medan Per-Ola Landin utgör kvartettens kontrabasist och den jämförelsevis unga Max Agnas sitter vid flygeln. Ett ovanligt grepp för Hulténs vidkommande består i att öppningsspår och final är vokalt präglade. Den som sjunger och i andra fallet reciterar är ingen mindre än Isabella Lundgren. Dessa fyra har jag haft nöjet att recensera åtskilliga gånger live och från ett antal sessions i studios.

Vill inte påverkas av kollegor, nämner dock upplysningsvis att albumet hyllats av skribenter i England, Norge och i LIRA. Även om det inte hade uttalats explicit från upphovsmannen inser man att musiken tillkommit som en längtan efter en bättre värld. Hultén menar att det samtidigt handlar om en inre resa och att finna en genuin kreativ och generös process tillsammans. Utfallet har blivit till en spirituell njutning med släktskap till internationella storheter. Slump eller strategiska val? Att sätta ett definitivt betyg är grannlaga, kan vara vanskligt. Då jag blir uppfylld av detta imponerande alster ska poängteras att 4+ var vad jag landade i efter visst funderande.

Vore man okunnig om estetiken hade man hajat till över upplägget. Albumets tre första kompositioner kännetecknas nämligen av en dröjande, närmast andlig ton. På öppningsspårets fridfulla patos med Isabella Lundgren majestätiskt i förarsätet tolkas Where Are We Going? av Shirley Horne, en favorit hos många sångerskor. En intim inbjudande atmosfär skapas, ofta återhållsam. Lundgren gör så klart djupt intryck genom sin auktoritet, nedtonat vis. Mjukt framskridande titelkomposition tar vid på denna fullängdare som innehåller nio nummer. Det torde vara det vackraste och mest själfulla stycke som Hultén skrivit. Hans nya kvartett bidrar förtjänstfullt till att färga låten, vars tema på sopransax(?) doftar Jan Garbarek. Åtföljs av Zaza´s Nine Lives vars vindlande ljusa melodi drivs av Landins basgång. Han står dessutom för introt i en melodi fär det broderas reflekterande på pianots tangenter. Man slås av att den annars stundtals spretigt spelande musikanten tydligt valt specifik inriktning, är ute efter att kommentera rådande turbulenta tillvaro som en ödmjuk motståndshandling.

Första ystra up tempo-låt dyker således upp på den nästan sex minuter långa Solar Impulse. Lyssnaren tas med i bopvändningar i dur. Kvartettens spirituella ådra bör verkligen betonas. Oundvikligt att inte referera till John Coltrane och dennes berömda kvartett, med den skillnaden att diskret spelande Fredrik Rundqvist här inte gör anspråk på att försöka framstå som dynamon Elvin Jones. Apropå sättning ska sägas att Hultén också trakterar tenor- och altsax, fast han oftast befinner sig i det ljusa registret. Norrskenet tillhör produktionens höjdpunkter. Vi förunnas en vilsam ballad som målmedvetet söker sig fram. Pianist och basist träder fram och den senares feature är alldeles utsökt. Lysande lyhört spel från kvartetten.

Max Agnas och rytmsektionen går loss i A Second Life, vilket uppskattas. Man triumferar! Oavsett om tonerna väller fram eller till sin natur är eftertänksamma ter sig kompositionerna förunderligt sammanhållna. Och ledaren på blås uppvisar en magnifik mognad i sitt visionära spel. Som mest livfullt blir det för hans del i ett solo med kraftfulla korus. Och här går tankarna till Ornette Coleman, Davie Liebman och Lennart Åberg utan att för den skull ha en osjälvständig teknik. I ytterligare en ballad stretchas det snyggt och återhållsamt på sopran. I denna låt är Max Agnas i sitt esse, tar definitivt vara på utrymmet han ges. Undrar om han tycker det blir fånigt om jag kopplar ihop tilltalande anslag med McCoy Tyner?

I avslutande nummer återkommer som nämnts Isabella Lundgren men inte med sång, utan hon i egenskap av deklamatris med en röst man inte kan identifiera. Rör sig om ett poem av en zenbuddistisk munk från Vietnam som har titeln Please Call Me By My True Names, vilket understryker musikens lyriska framtoning. Lundgren ackompanjeras av ett sprött sound vars instrumentala övergång förstärker ordens lamenterande innebörd. De griper tag i en när formuleringarna klingat ut. Övertygelsen hos Peaceful Warrior går fram bäst i hörlurar, styrkan i materialet lämpar sig utmärkt för enskild kontemplation.

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

23 april, 2026 by Thomas Johansson

Avantgardet – United States of Sverige – Betyg 4 (5)

Det finns något nästan trotsigt i att Avantgardet nu är framme vid sin elfte skiva. Inte bara i produktiviteten, utan i viljan att fortsätta borra i samma spricka – mellan dröm och baksmälla, mellan ideologi och verklighet – utan att släta över kanterna. Det här är ingen nystart. Det är en fördjupning.

Redan i “Ibanez” sätts tonen: en uppväxtskildring där politiken, musiken och identiteten flyter ihop till något som känns både självklart och sårigt. Referenserna – från Latin Kings till Palestina – är inte poser, utan delar av ett liv som fortfarande pågår. Det är där Avantgardet är som starkast: när det känns som att låtarna inte skrivs i efterhand, utan mitt i något.

“Pengar” är skivans mest direkta urladdning. Den hamrar in sitt budskap tills det nästan blir obekvämt, men landar i en av plattans tydligaste teser: att tre ackord fortfarande väger tyngre än allt det där andra. Det är enkelt, nästan banalt – men också effektivt.

I “Förnedrade” växlar bandet till något mer kollektivt, en kväll på stan som förvandlas till en berättelse om klass, makt och värdighet. Refrängen fastnar direkt, men det är i detaljerna – köerna, blickarna, vakterna – som låten får sin tyngd.

“Blod, svett & obetalda räkningar” är kanske skivans mest träffsäkra titel, och också en av dess mest konkreta låtar. Här finns en vardag som sällan romantiseras: tomma konton, tillfälliga lösningar, ett liv som hålls ihop med små marginaler. Det är rakt, nästan brutalt, men utan att tappa värmen. Det är också här som skivans titel finns, United States of Sverige.

“Empire” öppnar upp perspektivet. Här rör sig texterna bort från det privata och ut i något större – flyktingar, politiska konflikter, ett samhälle där vissa människor systematiskt glöms bort. Det finns en risk att det blir programförklaring, men Avantgardet klarar sig undan genom att hela tiden återvända till individen.

Och så sticker vissa spår ut lite extra.

“Kevin” är ett av dem – nästan mer en berättelse än en låt. Här kliver Rasmus Arvidsson fram i något som närmar sig rap, och det fungerar oväntat bra. Det är avskalat, personligt och utan skyddsnät. Historien om vännen som hellre vill vara inlåst än fri är svår att värja sig mot.

“Skjuter dina ord” går i en helt annan riktning. Det är nästan provocerande hur nära den ligger något som skulle kunna kallas dansband – och det är menat som en komplimang. Det finns en mjukhet här, ett driv som faktiskt skulle bära en foxtrot utan problem, samtidigt som texten drar åt ett mörkare håll. Den kontrasten gör låten till en av skivans mest intressanta.

Mot slutet, i “Hallå”, summeras mycket av det som Avantgardet alltid rört sig kring: självrannsakan, längtan, och en ovilja att nöja sig med enkla svar. Frågorna ställs rakt ut, utan att riktigt besvaras.

Det här är ingen skiva som försöker vinna nya lyssnare genom att förändras. Den vinner istället på att fördjupa sitt uttryck. Ibland blir det upprepande, ibland nästan övertydligt – men när det träffar rätt, vilket det ofta gör, finns det få svenska band som lyckas kombinera det personliga och det politiska lika effektivt.

Och kanske är det just där, i envisheten, som Avantgardet fortfarande känns som mest levande.

Gedigen och tidlös jazz av en nestor med unga medmusiker – Better Days av Håkan Broström

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

Håkan Broström

Better Days

Inspelad 10-11/6 2025 i Yardhouse Studio Stockholm

Voe Records

Releasedatum: 5/11 2025

Saxofonisten, kompositören, arrangören och bandledaren Håkan Broström har gjort signifikanta avtryck under cirka ett halvt sekel, främst inom jazz. Senaste åren har han varit särskilt flitig i inspelningsstudios vilket färskaste skivsläpp är ännu ett bevis på. Broström är en av våra mest respekterade inom en vidsträckt genre och pendlar mellan att spela i mindre sättningar och storband. Känd som en av solisterna i Norrbotten Big Band startade han parallellt sitt egna New Places Orchestra. Senast de blev omskrivna av mig var med Viktoria Tolstoy på Valand för några år sedan. Mannen som varit medlem i Peps Blodsband har recenserats av undertecknad ett inte ringa antal gånger, både live och på skiva. För två år sedan åktes till Lerum för att höra sjuttioåringen i prominent kvartett med Joey Calderazzo, Martin Sjöstedt och Karl-Henrik Ousbäck, vilket resulterade i fyllig och entusiastiskt hållen text.

Föreliggande skiva befäster statusen med sju spänstiga alternativt ljuva original. Hans kvartett består av tre musiker vilka inte ens är hälften så gamla. De är identiska med medlemmarna i Britta Virves trio. Virves själv vid flygeln kompletteras av oerhört lyhörd rytmsektion, nämligen trumslagaren Jonas Bäckman och på kontrabas den från Göteborg bördiga Jon Henriksson (som också har eget band och släppt plattor vars musik signeras basisten själv). Tror det var vikarie för Virves när jag senast hörde Broström på kvartett på Utopia. Better Days sägs fånga nuet genom att på samma gång blicka mot framtiden med värme och nyfikenhet. Åldersskillnaden märks inte alls hos de som saknar rutin, utan från dem visas både fräschör och mognad.

I öppningsspåret tar up tempo-temat tag i en omgående. Samarbetet kvartetten förenats i märks omgående i denna exalterande melodi i dur. Efter att titellåten lagt ribban svänger det skönt med energiska fraser i Nikita. Och när Virves och rytmsektionen tar vid jublar jag. De gör att jag dras in i musiken, vill följa med i deras förehavanden. Om andan faller på kan teman ges komplexa mönster. Oftast rör det sig emellertid om rätlinjiga, om än stundtals avancerade, linjer som ger utrymme för improviserade partier. Melodier hemmahörande i en slags mainstream vilka stundom tillförs en spirituell ådra. Broström skiftar snyggt emellan alt och den ljusa sopransaxen. Någon enstaka gång kan hans spel på sist nämnda instrument bli nära nog för intensivt för mina öron. Fast han är obestridligen en lysande instrumentalist med en ton konnässörer kan identifiera.

Vad som gör skivan så njutbar att ta till sig, är framför allt att de fyra bildar en enhet. Hur man kommunicerar, uttrycker sig unisont eller ger understöd till musikern i framkant, gör den värd att lyfta fram i skivfloden. Blir allra mest förtjust i melodier där dynamik och reflektion prioriteras. As Long As You Are Here heter en fin ballad. Kompositionerna håller frapperande hög nivå, även om det är ofrånkomligt på det viset att samtliga inte attraherar i lika hög grad.

I mer än sex minuter exekveras ystra idéer som tycks plockade från standards i fullträffen Memories To Share. Skulle vara intressant att få reda på hur processen att skriva går till. Vad och vilka utgör inspiration till det färdiga resultatet? Vilka är förebilderna? Förvisso visst finns som nämnts en en självständig stil. Britta Virves utvecklade melodiska öra får också komma fram i ett par ytterst angenäma solon. Hon hade gärna fått exponeras än mer. På Mikka och i andra sekvenser fröjdas man åt batteristens samspel med just nämnd pianist. Paret befinner sig verkligen intuitivt på samma våglängd. Jonas Bäckman har senaste åren varit en livefavorit jag haft förmånen att höra oräkneligt antal gånger då han frapperande ofta spelat i Göteborg. John Henriksson fungerar här genomgående som ett sammanbindande ypperligt kitt utan ha framträdande position.

Recension: Tio år in – Division 7 hittar hem i Långbro feelin’

28 mars, 2026 by Thomas Johansson

Division 7 Långbro Feelin – Betyg 4

Det finns band som låter som en scen. Och så finns det band som är en scen. Division 7 har länge tillhört den senare kategorin – mer rörelse än produkt, mer kollektiv känsla än enskilda låtar. Med nya albumet Långbro feelin’ försöker de inte ändra på det. De försöker snarare förfina det.

Och det är just där skivan hittar sin styrka.

Tio år har gått sedan bandet bildades, och Långbro feelin’ är deras tredje fullängdare. Det märks att de har vuxit in i sitt uttryck. För första gången har de tagit in externa producenter, vilket ger en ljudbild som är renare och mer fokuserad – utan att tappa den där känslan av att allt när som helst kan välta över kanten. Det är fortfarande stort, fortfarande maxat – men inte lika spretigt. Snarare riktat.

Där tidigare släpp ibland känts som att de kastat alla idéer på väggen och hoppats att tillräckligt många fastnar, finns här en tydligare kärna. Det gör att låtarna får mer utrymme att andas – och träffa.

Tematiskt rör sig Långbro feelin’ i ett landskap som är både skört och trotsigt. Det handlar om att hålla ihop när saker faller isär, om relationer som både räddar och binder, om att försöka stå upp i en värld som inte väntar in någon. Det är inte direkt nya ämnen – men Division 7 har ett sätt att göra dem akuta.

Det som fortfarande särskiljer bandet är hur nära de ligger sin publik. Det finns något nästan fotbollsläktar-aktigt i hur deras musik fungerar: refrängerna är skrivna för att sjungas tillsammans, inte bara lyssnas på. Den känslan genomsyrar även skivan, även om den förstås kommer till sin fulla rätt live.

Samtidigt finns här en liten men viktig förskjutning. Mörkret finns kvar, men det har fått sällskap. Det finns en lätthet här som inte alltid funnits tidigare, en slags klackspark mitt i allvaret.

Det gör Långbro feelin’ till deras mest balanserade skiva hittills.

Men helt utan invändningar är det inte. När ett band bygger så mycket av sin identitet på intensitet och kollektiv eufori finns alltid risken att studioformatet känns som en kompromiss. Vissa låtar längtar uppenbart efter svettiga golv och publikens röster för att nå hela vägen fram. På skiva blir de ibland mer kontrollerade än de kanske mår bäst av.

Samtidigt är det kanske ett lyxproblem.

För Division 7 fortsätter vara ett av de mest levande banden i svensk indierock just nu. Inte för att de uppfinner något nytt – utan för att de får det att kännas nödvändigt igen.

Och i en genre som ofta lever på gamla minnen är det inte lite.

Åtta fulländade original filmiskt präglade – Like In The Movies av Svante Söderqvist The Rocket

27 mars, 2026 by Mats Hallberg

Svante Söderqvist The Rocket

Like In The Movies

Inspelad 5-7/3 2025 i Krematoriet Stockholm

Producenter: Svante Söderqvist och Adam Forkelid (assisterande produktion: Calle Rasmusson, Tuulikke Bartosik och Merylin Poks)

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 13/3 2026

För fem år sedan steg den respekterade basisten och cellisten Svante Söderqvist ut ur anonymiteten. Före bildandet av egen namnkunnig trio 2018 vars skivdebut ägde rum två år senare kände jag till honom, men kunde inte föreställa mig den explosionsartade kreativa utveckling som följde. Hade sett Söderqvist på scen i Ystad och förmodligen på andra scener och antagligen lyssnat på honom i uppbackande roll på skivor. Har recenserat de två tidigare albumen han komponerat åt sig själv, pianist Adam Forkelid samt batterist Calle Rasmusson. Därtill recenserat den klimatsmarta turné som avslutades på Utopia och konserten under Stockholm Jazzfestival 2023, då den estniske accordeonisten Tuulikki Bartosik anslöt. Hör till saken att jag även recenserat två skivutgivningar med musik signerad innovativa dragspelaren. Är du intresserad av att läsa vad jag skrivit om de som numera kallas Svante Söderqvist The Rocket rekommenderas sålunda hans hemsida.

Vad gäller Forkelid som förekommit i storband men mest i mindre sättningar, har jag lärt känna dennes musicerande senaste åren. Recenserat 1st Movement och Turning Point, verk pianisten komponerat för jazzkvartett. Därutöver recenserat album när han spelar solopiano och på duo med saxofonisten Örjan Hultén och hört honom live på Unity. Calle Rasmusson som spelat med Magnus Lindgren, RJG, Margareta Bengtsson med flera, har jag hört med Stockholm Voices och Soundscape Orchestra. I den lilla orkestern med det feta soundet har även Forkelid ingått i. Rasmusson är parallellt verksam som arrangör, orkesterledare och producent. Senaste jag såg hallänningen på scen var i den egenskapen tillsammans med Bohuslän Big Band i tribut till Quincy Jones.

Enligt skivbolagets marknadsföring får lyssnaren ta del av Söderqvists instrumentala storytelling framtagen i nära samarbete med sina medmusiker. Musiken sägs spegla en dysterhet som har sitt upphov i de hot och tillstånd som plågar natur och människor runt om i världen, utmynnar i en fas av återhämtning. Fast bestående intrycket av att förtrollad ha lyssnat en natt i hörlurar är snarare att hopp, kontemplation och skönhet sprids, i en finessrik harmonik utan vassa kanter. Filmiska soundet korsar således känslor av hopp, glädje och mod med oro och stråk av sorg. Att en musikalisk vision delas är uppenbart.

Tonspråket utgår från en slags lössläppt kammarjazz, till vilken världsmusik och stänk av klassiska tonsättare adderats. Tas fasta på bärkraftiga melodier, kreativa förlopp och emotionell tydlighet när inre landskap mejslas fram. Med temat cineastiska crescendon som utgångspunkt uppstod hos musikerna en frihet att utforska melodiska och rytmiska strukturer. Hör i komponerandet vissa likheter med instrumentkollegan Lars Danielsson. Också i spelet finns gemensamma drag med den ännu mer etablerade Danielsson. Och superba sättet att ta fram melodistämma inte bara på cello utan också med kontrabas kan påminna om vad Hans Backenroth inte sällan ägnar sig åt.

Att den i Stockholm boende Bartosik numera medverkar som en integrerad ingrediens har förändrat soundet, tagit det bortom den vidsträckta jazziga myllan. Hennes utdragna svävande toner och rytmiska kadenser gifter sig galant med övriga musiker, särskilt med cellon och Söderqvists pizzicato. Vad beträffar sättningen ska påpekas att kreativa dragspelaren också tillför elektronik, Rasmusson trakterar utöver trumset perkussion medan Forkelid ibland skiftar från flygel till keyboard. Den musicerande komponisten förstärker subtilt någon eller några sekvenser med nynnande. Att akustik med tillhörande balans blivit i mina öron helt perfekt ska tillskrivas Adam Forkelid som haft ansvaret för inspelning, mixning och mastring. Rasmussons spel är ofta aningen nedtonade till förmån för ackord på flygeln och huvudrollsinnehavarens aktioner lyfts förstås, hamnar i framkant.

Som man kunnat förutse förflyttas fokus kontinuerligt emellan lysande instrumentalister. Mixen av unisont agerande och features är aptitlig. Like in The Movies väcker lyssnarens intresse från första till sista tonen, låter både luftig och sammanhållen tajt och utbroderad. Här finns ett dynamiskt sinnelag av exceptionell kaliber. Kontentan av mitt famlande efter formuleringar för att definiera denna delikata fullträff, är att magin beror på att det låter ljuvligt vackert på ett oupphörligt spännande vis. En uppslukande kraft uppstår tack vare dessa strålande musiker vars intention inte är att bevisa något, utan att göra melodierna och soundet rättvisa. Vilket görs med besked! Ödets symfoni är titeln på en ljuvlig ballad som stillsamt marinerats i moll, likt en melankolisk Michel Legrand-melodi. Som en pendang återkommer ett snarlikt sound i Efter stormen. Albumet tillhör som sagt de mest bedårande jag tillägnat mig på senare år. I brist på klokt kärnfullt omdöme, se mångordiga recensionen som en alternativ variant till att vara ”stum av beundran” för vad de uträttat i studion.

Skivrecensioner

Footer

Om oss