Magnus Marcinkowski Pettersson
Sånger ur de drömdas reservoar
3
Inspelad 2022 på Studio Epidemin av Henrik Cederblom och Åke Linton
Mixning: Henrik Cederblom
Kakafon Records
Releasedatum: 24/2 2023
Att innehållet på denna skiva sent omsider utforskats beror på kännedom om några av de medverkande musikerna jämte de som haft uppdraget att spela in vad som tillkommit i studio. Huvudpersonen hade jag inte hört talas om däremot, får betraktas som doldis. Magnus Marcinowski Pettersson tillhör den turnerande teatergruppen Big Wind som har sitt säte i Göteborg. Uppväxten på Gotland skiner igenom i sättet varpå egenkomponerade visor framförs. Även om dialekten inte låter lika bred som hos Susanne Alfvengren, Ainbusk Singers eller Di sma ånder jordi (Göran Ringbom), hängs den på i betonade stavelser. Blir för mig en minusfaktor. På vad som tycks vara en debut hörs åtta egenkomponerade visor, vilka överlag skrudas i eftertänksamhetens melankoliska skrud. Texthäfte interfolierat med foton medföljer cd:n.
Den lågmält tydliga sången får genomgående godkänt. Ibland attraherar dess intimitet, ibland låter det dock så sprött att den knappt bär. Kanske behöver man vänja sig vid rösten för att fullt ut uppskatta den. På ett par låtar ges vokalt understöd av Marianne Holmboe, Helén Jonsson och i annan låt Sophie Säther Mahfouf. Reflekterande texterna, antingen existentiellt eller psykologiskt inriktade, kan vara värda att studeras närmare. Rimmad visa om när kärleken upphör inleder. Ömsinta Något litet har jag sparat var singeln som förebådade albumet. Finns en gångbar poetisk dimension i texterna.
Vad som får Sånger ur drömmens reservoar att stundtals lyfta till ansenlig höjd är emellertid det band låtskrivaren omger sig med plus ett knippe solister. I bandet ingår på slagverk den för mig obekante Andreas Waernelius, som bland annat ägnat sig åt orientaliska rytmer. Gör ett förtroendeingivande insats i skymundan. Andreas Gustafson tar hand om basgångarna. Han bidrar förtjänstfullt till att ge låtarna tänkt struktur genom att fylla i med elegant precision. Vetat om hans spel sedan ett antal år tillbaka då han utgör ena halvan av ljuvligt meditativa kammarmusikduon PianoBasso. Har haft förmånen att recensera dem både live och på skiva. Andra halvan Thomas Gustavsson (New Tide Orquesta) sitter vid flygeln. Denna duo och särskilt pianisten har en magnetisk dragningskraft, vilket framgår med önskvärd ackuratess också på Magnus Marcinowski Petterssons skiva. Flertalet visor färgas av Thomas Gustavsson på ett underbart omsorgsfullt och sparsmakat vis. Överarbetar aldrig utan införlivar rätt avvägd mängd ackord.
Somliga arr framkallar faktiskt gåshud. Som synes på bild spelas akustisk gitarr av artisten, något man lägger märke till vid endast enstaka tillfällen. Hade gärna fått vara mer i centrum likt hur det låter på Dom gav mig mitt liv. Apropå stränginstrument noteras glimrande solo av Peter Gran på dobro i Där går en liten man. Anna Cochrane tillför fiol och altfioltoner på totalt tre visor. Leveranser av stundom mäktiga glissandon utgör svindlande vackra utvidgningar. Andra lysande solister vilka utvecklar teman att svepas med av, är exempelvis cellisten Leonor Palazzo och Ida Gillner på sopransaxofon. De avlöser varandra i Kärleken behöver (tid, ljus och bara fötter). Båda ingår i Anna Heikkinen & Längtans Kapell och Gillners emotionella pianomusik har seglat upp som en absolut favorit hos recensenten. I melodin de engagerats för noteras därtill delikata basgångar av Andreas Gustafson.
Ebba Westerberg på slagverk, som jag också hört musicera ett antal gånger och recenserat, tillhör de förnämliga solister vilka inte befinner sig lika mycket i framkant. Anges att Thomas Gustavsson spelar tramporgel. Om min hörsel är tillräckligt skarp sker det i den omtumlande text som fått titeln Visst är det vår. Skivans höjdpunkt infaller i tillbakablickande äreminne över tidigare generationer i melodi accentuerad av försynt percussion, löpningar över klaviatur och superb fiol. Kompositörens intro på gitarr bör framhållas. En förutsättning för högre betyg än 3+ är som sagt att man bejakar sångens vekhet som vädjar till lyssnarens känslor. Den varsamt snirklande musiken framhävs föredömligt av rutinerade Henrik Cederblom och den berömde ljuddesignern Åke Linton, med fokus på inkännande resonans.