Skivrecensioner

Mala Oreen

Awake

5

Inspelad och mixad av Dylan Alldredge i i Skinny Elephant Recording, Naskville USA

Producerad av Nielson Hubbard

Tourbo Music

38:33

Release: 5/11 2021

Finns mycket annat än klämkäcka tongångar som spelas in numera i countryns mecka, något denna cd är ett glimrande bevis på. En berömvärd distributör förser mig med intressanta nyheter att sätta tänderna i, oftast off-the-highway. Grammy-nominerade producenten, musikern och filmaren Neilson Hubbard är nog mest känd för sitt arbete med Mary Gauthier. Denna gång har han bidragit till att skapa ett mästerverk.

Blir uppslukad av tio original av Schweiz-amerikanska Mala Oreen, vars musik genomsyras av oförställd konstnärlig integritet. En jordnära attityd ämnad att sprida hopp, vidga vyer och öppna dörrar. Går inte att låta bli att tro på det goda inom människor, när man andäktigt lyssnar på hennes autentiska sånger. Trots ständig risk för att översköljs av hyckleri och grymhet.

Detta är, om jag är rätt underrättad, tredje skivan från en styv låtskrivare och gudabenådad sångare som borde vara på allas läppar. Inte undra på när hennes musik beskrivits som läkande och magnetisk och liknats vid betagande Alperna. Uppväxt i ett hem präglat av musik, började hon tidigt ta violinlektioner, vilka senare kompletterades med tid spenderad på sång och gitarrspel. Att utveckla förmågan att beröra vokalt, verkar vara vad Oreen varit mest upptagen med. Hon är influerad av amerikansk och irländsk folkmusik, inklusive musik från Appalacherna. Hennes namn antyder irländsk anknytning. Under sin karriär har hon spelat fiol i band i Schweiz, turnerat många år med keltisk inriktad musik i egna gruppen Mala And The Gyrmoon och delat scen med diverse bluegrass-artister och folksångare.

Förutom Mala Oreen på sång, violin och gitarr medverkar en förnämlig line up. Somliga genom diskret avtryck medan andra präglat desto mer. Fats Kaplin på fiol, pedal steel och dobro (Ghost Cat) har samarbetat med bland andra Trisha Yearwood, Nanci Griffith, John Prine och Jack White. Dean Marold (David Ball) på kontra- och elbas. Vidare ingår Kris Donegan på gitarr och elbas (Shania Twain, Rodney Crowell, Steven Tyler), cellisten Chelsea McGough (också verksam som producent och kompositör), Joshua Britt (John Prine, egen produktion) på mandolin, Garrison Starr bakgrundssång samt producent Hubbad på trummor, percussion och piano.

Fabulös sång och underbara musikers känsliga handlag golvar mig. Klyschan ståpäls har fog för sig i intervaller. En smaksak om soundet ska etiketteras som americana, folk eller vispop. Några droppar country kan skönjas, konstigt vore annars även om det stannar vid några få droppar, melankoliskt sinnad country. Kontrasten mellan raka-rör-hitten Offspring och motvikter, såsom den bevekande, lyriska fullträffen Soldier On är av det extraordinära slaget.

Oreen sjunger oemotståndligt vackert, rent av änglalikt utan att det blir jolmigt eller over the top. Texterna känns angelägna och välformulerade. Visar på såväl livets kreativa impulser som på dess begränsningar. Textanalys i all ära. Det är hur hennes stämma används som gör att energin, underliggande intensiteten väller fram och tar mig passionerat i besittning. Varje stavelse, varje skiftning i tonfall når fram till mottagaren. Jämförelser med Joan Baez har gjorts. Överensstämmelse finns, fast Oreens rena röst når fram utan antydan till darr på stämbanden. Närmast till hands att referera till i Sverige är enligt mitt förmenande Ebba Forsberg och Sara Isaksson.

Pedal steel garnerar läckert här och var. Cellon har en central roll, fruktbärande i exempelvis Breathing Hope. Rytmsektionen är genomgående så diskret att den sällan noteras. Fiolspel tillförs med finess i bland annat bluesigt, stampande up tempo melodi betitlad Ghost Cat. Fantastisk vackert sound framställs genom dobro av Fats Kaplin i Mosaic. Låter spejsigt. Balladen United avrundar delikat, summerar artistens skinande vision i sin prydno.

Den exceptionella singer songwritern har näsa för hookar, därmed för refränger. Slingor blir till trampoliner där en magisk röst kan ta avstamp, sväva iväg och breda ut sig. Vi slipper glammiga effekter och får klara oss utan avväpnande humor. Istället känner man en oerhörd glädje av att tillägna sig musiken. Ljuvliga melodier, beundransvärd dynamik och otroligt lyhörda musiker i fulländad produktion. Och slutligen måste upprepas, att Mala Oreens vokala bedrift är fullkomligt enastående, man smälter inför vad hon gör. Framstår som obegripligt att hon inte säljer platina och överöses med priser.

Karl Olandersson

Walk And Talk

4

Inspelad 9-10/6 2021 i Kingside Studio Gnesta

Mixad av Göran Stegborn, Karl Olandersson och Martin Sjöstedt

Producent: Karl Olandersson (exekutiv prod. Robert Mehmet Sinan Ikiz)

Stockholm Jazz records

51:07

Releasedatum: 15/10 2021

Har recenserat och presenterat trumpetaren Karl Olandersson ett par gånger i Kulturbloggen. Han har till dags dato gjort en handfull skivor i eget namn, spelar med sin kvartett, Stockholm Swing All Stars, Trinity och ingår frekvent i prominenta storband. Som om det inte vore nog förekommer trumpetaren, rotad i swingtradition, en hel del i mer kommersiella sammanhang, såsom tv-orkestrar. Hans kvartett kunde avnjutas i SVT i somras i en inspelning från Västerås 2018. Förutom huvudrollsinnehavaren består den av Mattias Hjorth på piano, Martin Sjöstedt på kontrabas samt trumslagare Daniel Fredriksson. Tre genuina musiker jag fått förmånen att träffa och skriva om.

På Walk And Talk finns åtta original skrivna av Olandersson. Han brukar stoppa in sin sång i sitt musicerande, men här nöjer han sig med hundraprocentigt instrumentalt fokus. Musiken rör sig ledigt inom brett anlagd mainstream med utblickar mot bebop och igenkännbart nordiskt sound. Kollegor som kan ha fungerat som förebilder är bland andra Freddie Hubbard, Maynard Ferguson och Terence Blanchard. Det är den nivån han uppnått i tekniskt hänseende.

Gör avtryck direkt i en lång, vindlande komposition tillägnad för tidigt född son. Trumpeten i helfigur låter betvingande. Mäktig och gripande! Framgår omgående hur fenomenalt skicklig 43-åringen är, vilket bevisas gång efter annan på plattan. Efterföljande Tell Me Now görs tillbakalutad. En bluesdoftande melodi om vikten av att inte tveka. Noterar Daniel Fredrikssons bruk av tamburin och att Magnus Hjorth får glimta till. Medmusikerna involveras föredömligt i en snabb sak betitlad Go Ahead.

Vågat att förlita sig på egna förmågan att få till slagkraftiga låtar. Förvisso växer en konsekvent helhet fram, men hade dock föredragit att ett par standards tillförts. Även om låtskrivaren behärskar hantverket håller inte alla kompositioner samma höga standard. Att Olandersson tjänstgör som sin egen producent har genererat uppenbar obalans här och var. Är själv mycket förtjust i instrumentet trumpet och möjligheten att få fram djupa känslor. Men i somliga låtar kantrar det när gemensamma ansträngningar får stå tillbaka för stjärnans förverkligande.. Förstås frestande för en person med oslagbar teknisk briljans. Har läst någonstans vad Bengt Hallberg ansåg: ”Man behöver inte visa alla kort i kortleken”.

Underbare rytmläggaren Fredriksson står för fundamentet i Blow, visar framfötterna. Lägger märke till kortare bassolo. Dessa drygt sex minuter utvecklas till svindlande fraser, vars energi från albumets enda blåsinstrument formligen svämmar över. Cleaning The Sink präglas av sordinerad trumpet innehållsrikt formulerad. Stompig låt med auktoritet svänger skönt, vilket förstärks av eleganta löpningar från Hjorth. Titellåten kännetecknas av intrikat, expressiv harmonik. Påminner om Blue Notes storhetstid. Melodileverantör Hjorth går till min oförställda glädje loss. För en gångs skull fullkomligt likvärdigt förhållande mellan musikerna.

Två ballader kompletterar, till och med förgyller albumet. Framgår att de dedikeras till hustru respektive dotter. I Linnea finns önskvärd densitet trots att det intensiva uttrycket skalats bort. Skivan avrundas i en känsligt hållen ton från samtliga. Och Martin Sjöstedt tar tillvara möjligheten att utföra ett pregnant solo.

Otvivelaktigt musicerande på avsevärd, till och med svindlande nivå. Dock, min huvudinvändning kvarstår, vilket innebär att betyget fastställts efter viss tvekan. Uppbackande pianotrion hamnar för ofta i skym undan. Tangeras och ibland tippar över till att bli uppvisning från en ekvilibrist på trumpet.