Artist Daniel Lemma
Betyg 4
Release 19 november
Som en hyllning till staden vid havet, Göteborg, kommunen där han pluggade och formade sitt jag. För första gången någonsin sjunger Daniel Lemma på svenska och han gör det med bravur.
Sörgårdens tak är en nostalgitripp tillbaka till dåtiden, till Götet – “Sörgårdens tak, där människor huttrar i vinden, kisar mot ljuset och oset som väller fram”. Sörgårdens tak är en vacker saga att drömma sig bort i nostalgins förunderliga värld.
Låtskrivaren och artisten Daniel Lemma fick sitt genombrott 2000 i samband med låten “If I used to love you baby”, hiten till långfilmen Jalla Jalla. Sedan dess har det gått på tomgång. Ingen av hans skivor har fallit kritikerna i smaken. Tills nu när Daniel Lemma vågar sig på en platta skriven fullt ut på modersmålet svenska.
Sörgårdens tak är en personlig berättelse om livet i den den blå staden, Göteborg, där Lemma pluggade och började sin karriär som artist med att spela på klubbar och barer. Han minns tillbaka till tiden för studenten. Likt en Håkan Hellström för 20-talet tar Daniel Lemma på sig hatt och väst och spatserar runt ”Stora lång” och målar med breda penseldrag sin och sin släkts historia.
Inledningsspåret ”Sörgårdens tak” är en hymn till människorna i vimlet, skärgårdsfolket vars vurm är ordvitsar och ohämmad räkkfrossa. Och Polaroider berättar om dåtid och nutid, nostalgi och en tid som flytt och aldrig kommer mer igen. Här i Daniel Lemmas mest ömsinta stunder låter han som en nutida Ted Gärdestad. Lättvindigt formulerar han och beskriver poetiskt miljöer och starka känslor.
“Ansikten flätas samman, som polaroider i en stigande vind. Nu skiner kvällssolen in över tomma golv. Dagen går mot sitt slut.” Man kan riktigt känna tidens vinddrag blåsa över ens trötta anlete.
”Leona” handlar om förälskelsen som flydde där skönt munspel och lätt trummande snyggt ramar in den svallande skärgårdsvisan. Bandet med Stefan Sporsén från Augustifamiljen på piano och blås, Julia Falthin på bas, Mats Eriksson på gitarr, Dan Helgesson på orgel och Chris Montgomery på trummor kompar Daniel till perfektion.
Tvistade Kärleksshaman fungerar som en kontaktannons av och med “drömmarnas man”, en desperat projicering av kärleksdiktominens styrande mekanismer som gör dig blind inför den verkliga kärleken. Och när väl nostalgins skimmer lagt sig som en tjock dimma över allt kommer som räddaren i nöden ”Elefanter”, som förtäljer om de gamla hanarna, dinosaurierna som tycker det var bättre förr och som vägrar anpassa sig till det nya. Lemma balanserar snyggt det nostalgiska med det verkliga, även om det stundtals blir väl smetigt. En välbehövlig tyng ger ”Papi dansar”, en smärtsam bit om strukturell rasism där fadern kastas ut från klubben och förnedras på grund av sin hudfärg.
Sörgårdens tak är en härligt soulig och sådär riktigt sommarpopig platta. Jag värms upp och känner mig pirrigt nyförälskad i Daniel Lemmas sällskap. En av årets svenska popalbum är här.
Petter Stjernstedt