Skivrecensioner

Tangótica

Variations

4

Inspelad, mixad och mastrad I studio Epidemin i Göteborg 2021-2022 av Johannes Lundberg

Imogena

48:37

Releasedatum: 16/11 2022

Tangótica hemmahörande i Göteborg vurmar för den argentinska tangon. Jens Lundberg på sin oundgängliga bandoneon har undervisats i Buenos Aires. Bandledaren Love Labonne Nilsson som spelar saxofoner och flöjt – arrat åtta av elva låtar på Variations – dansar tango förutom att lära ut stegen till andra. Han ingår också i West Coast Big Band (som jag hört live ett par gånger) vilket kan ses som symtomatiskt. Musikerna Nilsson samlat kring sig kommer nämligen från både klassisk bakgrund och jazz/ populärmusik. Oavsett om de tillhör Göteborgs Symfoniker eller ackompanjerat Triple & Touch uppvisas en beundransvärd passion och kunskap om musikformens stramt eleganta väsen.

Övriga medlemmar är sålunda Göteborgs Symfonikers förste violinist Cecilia Hultcrantz, kontrabasist Fredrik Bergman vars basgångar utgjort fundament i åtskilliga teve- och radioprogram samt pianisten Stefan Wingefors. Den senast nämnda har jag åtskilliga gånger haft stort utbyte av live och på skiva, både i jazziga smågrupper och med Bohuslän Big Band.

Man nöjer sig inte med att ”internt” förverkliga all arrangering, alla noter. Basistsysslan delar Bergman med Olli Rantala, en minst sagt flitig och allsidig musiker jag nog sett på scen säkert 50(!) gånger senaste åren. Batterist Göran Kroons musicerande har jag också god kännedom om från exempelvis Bohuslän Big Band. . Han medverkar på Oblivion, en av Piazzolla kärleksfull blinkning till 40-talets stråkkompletterade tangotradition På samma stycke spelar följaktligen Petra Lundin cello, Karin Claesson viola samt Tove Lund på violin; vilka till vardags återfinns i renommerade GSO. Och av någon anledning råkar det vara den med rätta högt ansedda Johannes Lundberg som trakterar basfiolen i nämnda stycke. Slutligen hörs cellisten Jonas Franke-Blom i Victima De Tango och finalnumret Después De La Tormenta, två titlar signerade samma cellist.

2013 Manifest-nominerades debuten. Sent omsider kommer nu uppföljaren. I pressutskicket talas det om att lika delikat som rått utmana tangons struktur, fast samtidigt bibehålla dess kärna genom ett okomplicerat förhållningssätt. Mestadels skrider musiken fram med elaborerad förfining i elegansens tecken. Märks att tango är något utövare ägnar sig åt helhjärtat utan leenden. Förvisso spricker attityden upp en smula i ett par saxofonsolon som skulle kunna vara sprungna ur improvisation.

Ett påfallande virtuost tonspråk utvecklas inom vidsträckta ramar. Ovana lyssnare kan behöva acklimatisera sig för att fullt ut tillgodogöra sig denna framglidande diskant-bemängda musik. Uppfriskande att jazziga inslag interfolierar ett sammanhang, där starka känslor emanerande från etniskt rotad kammarmusik överväger. Anges inte, men om inte öronen sviker mig spelar Love Labonne Nilsson ett antal träblåsinstrument: förutom flöjt sopran- ,tenor samt barytonsaxofon. Genom tenoren införlivas emellanåt doser av swing och en gnutta bopp medan barytonens dovare register blir extra verkningsfullt. Förekomsten av baryton i kombination med kontrabasen runda toner balanserar och fyller föredömligt i.

I rytmiskt avancerade Milonga Orillera av Oscar Bassil sätts musikerna på prov. vilket de löser ytterst tillfredsställande. Melodin därefter går helt i cool-jazzens tecken featuring tenorsax, trots att upphovsmannen heter Astor Piazzolla. Här och på åtskilliga andra ställen hörs ett fantastiskt fint anslag från Stefan Wingefors på flygel, antingen avmätt eller flyhänt.

Sammantaget ter sig Variations som konsekvent med autentiska anspråk, även om det handlar om sydamerikansk kultur och inte finsk. Är till yttermera visso korrekt att framhäva just momenten av variation. Ett lättsamt snabbt stycke som för den oinvigde påminner om uppspeedad vals, följs av sin totala motsats. Då banar sopransaxen väg för en snyggt tillverkad utflykt där Wingefors briljerar och smäktande stråkdrag utförs ypperligt. Som framgått vore det befängt att klaga på någon musikers insats, tvärtom låter det mycket helgjutet om dem. Att mina oinitierade öron anser att Cecilia Hultcrantz instrument ligger för högt i mixen, på bekostnad av Jens Lundbergs viktiga bandoneon kan ju inte hon lastas för.

Stillsamt dramatisk komposition av Jonas Franke-Blom avrundar dedikerad djupdykning i en musikstil som vågar uppmuntra till sentimentalitet. Uttrycket är måhända marginellt, miltals ifrån mainstream. Hängivna tangoälskare som gläds åt jazzig inblandning får definitivt sitt lystmäte, med hetta och svalka om vartannat. Ska betona att samspelet på dessa genomarbetade arr är utsökt.

West Of Eden

Next Stop Christmas

4

Inspelad, mixad och mastrad i Svenska Grammofonstudion sommaren 2022 i Göteborg av Hans Olsson

Producent: Martin Schaub

wm (West of Music)

Releasedatum: 25/11 2022

Sextetten från Göteborg firar sitt 25-års jubileum genom att ge ut en julskiva, något som den publik som upplevt turnéer på detta tema efterfrågat. Intill perfektion är de specialiserade på folkmusik från den gröna ön och Skottland. Navet utgörs av äkta paret Martin och Jenny Schaub vilka med ackuratess tar hand om solostämmorna, medan övriga charmant sköter bakgrundssången. I fjol skrevs här i uppskattande ordalag om gruppens storartade Taube-projekt.

Next Stop Christmas spelades in under värmebölja och visar sig vara en stor produktion. Åtskilliga gäster har rekryterats. Och i kören som fyller i på fyra spår medverkar inalles åtta personer. Vidare finns en blåssektion som består av Anders Lindström på trumpet och kornett, Eva Störholt på valthorn, Jakob Sollerman på trombon samt Kristian Karlstedt på tuba. I första släppta singeln som lämpligt nog är titellåten gästar på sång Stefan Andersson. Prominenta utländska gäster är Jon Mc Cusker (Mark Knopfler) spelandes dragspel, fiol och visselpipa på två låtar plus flöjtisten Steph Geremia känd bland annat från samarbete med Eddi Reader från Fairground Attraction.

Inklusive några korta instrumentala alster består albumet av femton spår. Bandets kreativa nav bidrar med et antal nyskrivna melodier vilka kompletteras med fem traditionella irländska och brittiska jullåtar. En av behållningarna av skivan är den föredömliga låtordningen, hur ystra tongångar avlöses av eftertänksamhet och stråk av melankoli. Kuriöst nog satt makarna Schaub på var sitt håll och skrev olika låtar döpta till just Next Stop Christmas, varför kompositionerna får binda samman denna fullängdare.

Medlemmarna i West Of Eden är multiinstrumentalister vars kunskap om andra genrer imponerar. På sistone har jag haft anledning att hissat Henning Sernhede respektive Martin Deubler Holmlund. Hur ska då genommusikaliske Martin Schaub värderas? Här agerar han producent, står för brass- och körarrangemang, skrivit musik eller arr till traditionella engelskspråkiga bitar, skrivit nytt material samt trakterar mandolin, akustisk gitarr, tenorgitarr, piano och keyboard. Nyligen var han huvudansvarig för en succéartad turné med Kate Bush-tolkningar (recenserad här). Dessutom har hans kreativa flow fått avsättning i exempelvis musikaler och Popical-produktioner där artister delar scen med symfoniker.

Gillar verkligen blandningen av uttryck och känslosvängningarna som är så utmärkande för WOE. Ibland vaskas lika spröda som genuina sound fram, lika gärna läggs okammade kontraster in á la Pogues. Det polyfona beteendet symboliseras av hur skickligt basist, gitarrist och klaviaturspelare växlar emellan elektriska och akustiska instrument Alla bekanta med deras sound får på Next Stop Christmas sitt lystmäte, precis vad man önskat. Att förväntan slår in kan ju enbart ses som en positiv företeelse. Men att de agerar så oklanderligt och förutsägbart tillsammans gör också att de stundtals riskerar att bli lite småtråkiga.

Fäster mig vid en pådrivande, eggande öppning featuring Ola Karlevo på bodhrán, kör och Jenny Schaub som karismatisk försångare. Titelsången draperas i dansant klämmigt stuk. Som en förträfflig pendang fungerar In The Bleak Midwinter, absoluten bitterljuv fullträff. Lars Bromans klimrande fiolspel anför i flera reels och andra keltiskt influerade sånger.

Ett krön av livsberusning nås i Pogues-doftande röjiga Must Be Santa vilken avlöses av en sak som värmer ens hjärta. The Bells of St. Stephen heter en ljuvlig folkrockig triumf där Martin Schaub glänser vokalt, Christmas In Carrick av Seamus McGrath fångar ypperligt den irländska folksjälen i ett högst gångbart tillstånd av upphetsning. Julmusiken avrundas snyggt genom stämningsfullt framtuffande harmonik med drag av vemodig alt. country. Jenny Schaubs väna röst agerar lokomotiv. Det sound vi förknippar med WOE ger helt enkelt temaplattan kongenial inramning.

Caecilie Norby

Eartenya

4

Inspelad i Köpenhamn

Producerad av Caecilie Norby, Poul Reimann, och Kristor Brödsgaard

Loud Lady Music

Releasedatum: 7/10 2022

Danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby har förekommit ett halvdussin gånger här i K-bloggen senaste åren. Samtliga gånger kan sorteras under fliken ”entusiastiska recensioner”, live eller från skivutgivningar. Jag ha haft förmånen att höra den prisade kvinnans sångkonst i skilda, ytterst givande sammanhang vid ett antal tillfällen senaste åren. Hennes cv innehåller ett tiotal skivor i eget namn och samarbeten med flera av jazzens största namn.

Sedan åtskilliga decennier frodas ett samarbete med hennes lika berömde man Lars Danielsson, vars medverkan på Eartenya hörs i tre spår. Då trakteras cello. I Danmark har nyligen releaseturné avslutats. Soundet minner om svunna tider, en mer sofistikerad och uppdaterad variant av ungdomliga äventyren i Frontline och OneTwo. För att vara korrekt ska påpekas att Norby i egenskap av extraordinär jazzvokalist i sin repertoar haft Bowie, Cohen, Cash, Joni Mitchell med flera på sin repertoar. Och härförleden deltog hon i dansk motsvarighet till ”Så mycket bättre”. Och på samlings-cd:n Portraying märks lusten att botanisera bland rockiga rytmer, lyriskt intelligent popsmidande och soulens känsloladdade register.

All text och musik är signerad artisten som naturligt nog valt att sjunga enbart på engelska. I samarbete med klaviaturspelaren Poul Reimann ansvarar hon dessutom för samtliga arrangemang. Kärnan i gänget som ser till att det låter som kompositören noterat är förutom ovan nämnda Reimann, gitarristen Jacob Gurevitsch (vars specialitet är spanskklingande gitarrspel), basisten Kristor Brödsgaard (JazzKamikaze mm) samt ofta anlitade studiomusikern Kristoffer Spnne bakom trummorna. Deras kompetens framgår med odiskutabel önskvärd tydlighet. Rune Harder Olesen lirar percussion. På Skeletons kompletterar Carsten Skov. och på titellåten plus Life Hapopens When You Sleep Simona Abdallah på den handtrumma som kallas darbuka.

Övriga att gästa är Jonas Krag på gitarr i Downhill och i Same Old Smile. på steelgitarr,och Jesper Riis på flygelhorn i en låt där också blåsarangemanget tillverkats av honom. Tre jazzigt kreddiga tungviktare avslutar uppräkningen. Nils Landgren bidrar med sitt utsökta trombonspel på två låtar medan Marius Neset står för vackert sopransaxsolo i en melodi och självaste Randy Brecker förgyller titellåten med sitt magiska trumpetsound.

Initialt uppstår viss omställning för öronen vilka oundvikligt jämför med hur det brukar låta om Norby. Genomgående sprids svävande, raka beats. De kryddas smakligt med såväl olika modus som ett par musikaliska utflykter, upprymda exkursioner. . Då märks influenser från exempelvis Mena-regionen och afrikanska traditioner. Låter fett om produktionen utan att bli svulstigt, tack och lov. Anar att liveversionen av Earthenya är något friare, mer otyglad. Antagligen levereras fler inspirerade solon. Störst solistiska avtryck i studio kommer från Marius Neset genom dennes förnämliga accentuering av en afrikansk vibe på Skeletons. Minnesvärda solon hörs också på gitarr och som väntat från artistens samarbetspartner Poul Reimann.

Flera låtar är så pass slicka och utan skarpa kanter eller övergångar att de skulle passa i radio. Klatschiga öppningsspåret kan anses som välgjord, mogen r & b. Hängivenheten, spelglädjen och energipåslaget går inte att ta miste på. En egenhet är exempelvis att artisten står för alla vokala bakgrunder ibland processade till vinande distortion. Fräckt tekniskt grepp, även om det emellanåt går en smula till överdrift.

Arren är fräscha, nyskrivna låtarna spänstigt varierade och rösten på en i soulpoppiga sammanhang ytterst sällsynt nivå. Även om den bara undantagsvis blir lika djupverkande som i sedvanliga jazziga förhållanden, kan hävdas att Caecile Norby är överkvalificerad, ett faktum givetvis ingen har något att erinra mot Så intressant att höra hur hon med olika tonfall fångar sina texters innehåll. Soundet påminner om andra kvalitetsartisters – bortsett från nämnda stråk av världsmusik. Det är den imponerande sångkonsten som skiljer och definierar skivan.

Intensiteten i up tempo-låtar balanseras fördelaktigt av några ballader. Same Old Smile är titeln på en långsamt framåtskridande pärla centrerad kring atmosfäriska klanger och fint pianospel. En ljuvt tillbakalutad melodi har döpts till Summer of ´70. Andra kompositioner värda att framhållas extra är till exempel det snärtiga tonspråket med rötter i Mellanöstern (?) som framhävs av percussion och cello jämte det nakna arr som avrundar med feature från makens vackert ljudande cello. Natten efter recensionen publicerats visar det sig att en radda av refränger satt sig i skallen, vilket ju bevisar att konceptet fungerar tillfyllest.

Örjan Hultén Orion

Shifting Ground

3

Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm juni 2022

Prophone (distr. Naxos)

Releasedatum: 11/11 2022

Sjätte skivan med Örjan Hultén Orion, fast den första att komma ut på ledande jazzskivbolaget Prophone. Recenserade här kvartettens album Minusgrader och har live hört saxofonisten Hulténs trio. Så sent som i förra månaden hörde jag honom på sopran- och tenorsax under Stockholm Jazzfestival dels på duo med basisten Filip Augustsson, dels i kvartett formad av två enheter. I Orion spelar han tillsammans med nämnde Augustsson, Torbjörn Gulz på piano samt trumslagaren Peter Danemo. För er med viss insyn i samtida svensk jazz blir det uppenbart att vi har att göra med fyra högst etablerade musiker, tillika utsökta kompositörer. De drivs i sitt konstnärliga utövande av uppnådd ömsesidig förståelse, vilket sägs innebära intuitivt samspel och lätt handlag.

Shifting Ground består av åtta originallåtar skrivna av någon av kvartettens medlemmar. Lite märkligt att Hultén enbart bidrar med ett spår,, medan basist Filip Augustsson är upphov till tre av dem. Märks omgående vem som är bandledare och därmed dominerar ljudbilden. Vill invända mot den något skeva fördelningen av utrymme, eftersom övriga tre, enligt mitt förmenande, ibland förpassas till en perifer position som ackompanjatörer till solisten på blås. Dessa högst etablerade jazzmusiker befinner i sin stimulerande samvaro i en intressant skärningspunkt mellan vad som brukar anses för mainstream och en stil som vetter åt fri form. Några gånger ökas intensiteten, fast överlag spelas ganska återhållet och svalt. Man ligger närmare ECM-sound än expressiva bebop-rytmer.

I öppningsspåret cirklas snyggt i mediumtempo Och Las Tres Marias (Hultén) har en attraktiv struktur som präglas av genomtänkt dynamik, ett omdöme som passar in också på efterföljande Philomelos. Hultén sträcker på nya skivan ut elegant i svepande linjer, för att i ett par sekvenser ladda solon med uppblossande hetta. Definitiva höjdpunkten inträffar i Augustsons melodi betitlad Rigel, vars tema bärs fram av piggt, suggestivt beat med feature signerat låtskrivaren. Avspänd tonal konversation uppstår. Utgör ett undantag från genomgående sound med sin boppiga puls. Hade gärna hört mer av den varan.

Uppskattar Torbjörn Gultz anslag och löpningar vilka träder fram ypperligt när Hultén ett par gånger pausar sina insatser. Lyssnar man extra noggrant framgår givetvis mer i detalj hur fint han går till väga, även om han borde ha fått färga i högre utsträckning. Peter Danemo är som alltid lika pålitlig som fascinerande rytmläggare. Särskilt i avslutande alster kliver han fram. Kanske futtigt att anse att albumet är genomsnittligt, men hade utgått från att lyssningen i förstklassiga hörlurar skulle gett mig fler ilningar av tillfredsställelse.

Suzie Vinnick

Fall Back Home

4

Inspelad i Toronto

Mixad och producerad av Danny Greenspoon

Egen utgivning (med stöd av Canada Council for the Arts/ Ontario Arts Council)

41:27

Releasedatum: 4/11 2022

Sjunde skivan från en så kallad rootsy-artist jag inte haft koll på, någon som förtjänar uppmärksamhet vida bortom undervegetationens rotsystem. Syzie Vinnick har erhållit ett flertal utmärkelser på nationellt plan för sin blueskompetens och låtskrivande. Sedan 1994 har eklektiskt lagda kvinnan uppträtt solo eller i olika formationer. Singer songwritern hävdar att fler vistelser i naturen senaste åren bidragit till funderingar kring musikaliskt tonvikt. Blir varse i presstext att Bonnie Raitt omnämns efter att jag konstaterat överensstämmelse med denna ikon, en oundviklig referens vid närmare studie av Fall Back Home. Vinnick, också rödhårig, är ingen epigon även om kanadensiskan definitivt botaniserar i snarlika områden.

Till sin hjälp sägs hon ha ett antal personer ur landets rootsmusik-elit. Ett påstående man inte betvivlar efter att ha lyssnat på skivans elva spår. Merparten låtar är skrivna av Vinnick, vars ambition är att skänka glädje och tröst. Föga förvånande dominerar diverse stränginstrument vilka backas upp förtjänstfullt av både trummor och bas med undantag av två låtar. Dessutom förekommer till exempel orgel och dragspel. Munspelare Roly Platt respektive Carlos Del Junco står för avgörande insatser.

Vinnick som vill kalla sig cross over-utövare skriver låtar med substans , är melodimakare med pondus och god förmåga att variera uttryck. Anrättningen består av välbalanserad stilblandning och tempon. Att någon enstaka låt inte lever upp till övrigas standard saknar på totalen betydelse. På sju spår finns Vinnick med på akustisk gitarr. Men det har bara marginell inverkan med tanke på vad uppbackande musiker presterar. Istället är det sången som golvar, når mottagare med omedelbar styrka och spänst.

Lift You Up markerar i öppningsspåret nivån, medryckande alldeles förträfflig sång alstrar positiv energi. Medryckande på ett okomplicerat vis är också exempelvis Salt & Pepper, en dänga som rockar fett för att använda en kliché. Rätlinjiga snyggt uppbyggda melodier, ofta med inlagda gitarrsolon, blandas med material som doftar av americana och vid något tillfälle gospel-vibe. Musiken känns genuin, blir lätt att sjunka in i.

Trumslagarna Davide di Renzo och Gary Craig visar sig vara rätta rekryteringar, rytmläggare som föredömligt inordnar sig genom att utan större åthävor ta fram essensen i låtarna. Big Train (From Memphis) kännetecknas av uppfriskande ”framstånkande” rytmisk accentuering.

Flera musiker präglar harmoniken, broderar galant ut teman. Syftar på sådana som gitarristerna Colin Linden (inte minst hans solo på slide) och Kevin Breit. Den sist nämndes spel på mandola låter ljuvligt. Arret på Secrets måste framhållas extra. Här sker finessrik interaktion mellan Roly Platts munspel och Jesse O´Briens svävande toner på orgel. I Let Me Make It Up To You Tonight är det Carlos Del Juncos munspelande som grant konverserar med Kevin Breits lika avskalade som avslappnade gitarrlir. I avslutande alster ingår producenten i sättningen. Steve Dawson ska harangeras för sitt hanterande av pedal steel i City & Skies.

Utan att vara exceptionella håller texterna definitivt måttet, känns meningsfulla. Uppseendeväckande är emellertid musikernas lyhördhet, melodiernas tyngd och sångens auktoritet! Tål att upprepas vilken övertygelse, fin frasering och tonsäkerhet Suzie Vinnick besitter. Fröjdas åt en hisnande vokal kvalitet, som i ett par låtar får mig att tro att Linda Ronstadt varit en husgud. I en låt briljeras till Russ Boswells ståbas som enda ackompanjemang. Och då blir det till och med scat utan minsta besvär. Ballad i form av tryckare avrundar i moll, vindlande duett spetsad med vackra dragspelstoner.