Caecilie Norby
Eartenya
4
Inspelad i Köpenhamn
Producerad av Caecilie Norby, Poul Reimann, och Kristor Brödsgaard
Loud Lady Music
Releasedatum: 7/10 2022
Danska sångerskan och låtskrivaren Caecilie Norby har förekommit ett halvdussin gånger här i K-bloggen senaste åren. Samtliga gånger kan sorteras under fliken ”entusiastiska recensioner”, live eller från skivutgivningar. Jag ha haft förmånen att höra den prisade kvinnans sångkonst i skilda, ytterst givande sammanhang vid ett antal tillfällen senaste åren. Hennes cv innehåller ett tiotal skivor i eget namn och samarbeten med flera av jazzens största namn.
Sedan åtskilliga decennier frodas ett samarbete med hennes lika berömde man Lars Danielsson, vars medverkan på Eartenya hörs i tre spår. Då trakteras cello. I Danmark har nyligen releaseturné avslutats. Soundet minner om svunna tider, en mer sofistikerad och uppdaterad variant av ungdomliga äventyren i Frontline och OneTwo. För att vara korrekt ska påpekas att Norby i egenskap av extraordinär jazzvokalist i sin repertoar haft Bowie, Cohen, Cash, Joni Mitchell med flera på sin repertoar. Och härförleden deltog hon i dansk motsvarighet till ”Så mycket bättre”. Och på samlings-cd:n Portraying märks lusten att botanisera bland rockiga rytmer, lyriskt intelligent popsmidande och soulens känsloladdade register.
All text och musik är signerad artisten som naturligt nog valt att sjunga enbart på engelska. I samarbete med klaviaturspelaren Poul Reimann ansvarar hon dessutom för samtliga arrangemang. Kärnan i gänget som ser till att det låter som kompositören noterat är förutom ovan nämnda Reimann, gitarristen Jacob Gurevitsch (vars specialitet är spanskklingande gitarrspel), basisten Kristor Brödsgaard (JazzKamikaze mm) samt ofta anlitade studiomusikern Kristoffer Spnne bakom trummorna. Deras kompetens framgår med odiskutabel önskvärd tydlighet. Rune Harder Olesen lirar percussion. På Skeletons kompletterar Carsten Skov. och på titellåten plus Life Hapopens When You Sleep Simona Abdallah på den handtrumma som kallas darbuka.
Övriga att gästa är Jonas Krag på gitarr i Downhill och i Same Old Smile. på steelgitarr,och Jesper Riis på flygelhorn i en låt där också blåsarangemanget tillverkats av honom. Tre jazzigt kreddiga tungviktare avslutar uppräkningen. Nils Landgren bidrar med sitt utsökta trombonspel på två låtar medan Marius Neset står för vackert sopransaxsolo i en melodi och självaste Randy Brecker förgyller titellåten med sitt magiska trumpetsound.
Initialt uppstår viss omställning för öronen vilka oundvikligt jämför med hur det brukar låta om Norby. Genomgående sprids svävande, raka beats. De kryddas smakligt med såväl olika modus som ett par musikaliska utflykter, upprymda exkursioner. . Då märks influenser från exempelvis Mena-regionen och afrikanska traditioner. Låter fett om produktionen utan att bli svulstigt, tack och lov. Anar att liveversionen av Earthenya är något friare, mer otyglad. Antagligen levereras fler inspirerade solon. Störst solistiska avtryck i studio kommer från Marius Neset genom dennes förnämliga accentuering av en afrikansk vibe på Skeletons. Minnesvärda solon hörs också på gitarr och som väntat från artistens samarbetspartner Poul Reimann.
Flera låtar är så pass slicka och utan skarpa kanter eller övergångar att de skulle passa i radio. Klatschiga öppningsspåret kan anses som välgjord, mogen r & b. Hängivenheten, spelglädjen och energipåslaget går inte att ta miste på. En egenhet är exempelvis att artisten står för alla vokala bakgrunder ibland processade till vinande distortion. Fräckt tekniskt grepp, även om det emellanåt går en smula till överdrift.
Arren är fräscha, nyskrivna låtarna spänstigt varierade och rösten på en i soulpoppiga sammanhang ytterst sällsynt nivå. Även om den bara undantagsvis blir lika djupverkande som i sedvanliga jazziga förhållanden, kan hävdas att Caecile Norby är överkvalificerad, ett faktum givetvis ingen har något att erinra mot Så intressant att höra hur hon med olika tonfall fångar sina texters innehåll. Soundet påminner om andra kvalitetsartisters – bortsett från nämnda stråk av världsmusik. Det är den imponerande sångkonsten som skiljer och definierar skivan.
Intensiteten i up tempo-låtar balanseras fördelaktigt av några ballader. Same Old Smile är titeln på en långsamt framåtskridande pärla centrerad kring atmosfäriska klanger och fint pianospel. En ljuvt tillbakalutad melodi har döpts till Summer of ´70. Andra kompositioner värda att framhållas extra är till exempel det snärtiga tonspråket med rötter i Mellanöstern (?) som framhävs av percussion och cello jämte det nakna arr som avrundar med feature från makens vackert ljudande cello. Natten efter recensionen publicerats visar det sig att en radda av refränger satt sig i skallen, vilket ju bevisar att konceptet fungerar tillfyllest.