Tangótica
Variations
4
Inspelad, mixad och mastrad I studio Epidemin i Göteborg 2021-2022 av Johannes Lundberg
Imogena
48:37
Releasedatum: 16/11 2022
Tangótica hemmahörande i Göteborg vurmar för den argentinska tangon. Jens Lundberg på sin oundgängliga bandoneon har undervisats i Buenos Aires. Bandledaren Love Labonne Nilsson som spelar saxofoner och flöjt – arrat åtta av elva låtar på Variations – dansar tango förutom att lära ut stegen till andra. Han ingår också i West Coast Big Band (som jag hört live ett par gånger) vilket kan ses som symtomatiskt. Musikerna Nilsson samlat kring sig kommer nämligen från både klassisk bakgrund och jazz/ populärmusik. Oavsett om de tillhör Göteborgs Symfoniker eller ackompanjerat Triple & Touch uppvisas en beundransvärd passion och kunskap om musikformens stramt eleganta väsen.
Övriga medlemmar är sålunda Göteborgs Symfonikers förste violinist Cecilia Hultcrantz, kontrabasist Fredrik Bergman vars basgångar utgjort fundament i åtskilliga teve- och radioprogram samt pianisten Stefan Wingefors. Den senast nämnda har jag åtskilliga gånger haft stort utbyte av live och på skiva, både i jazziga smågrupper och med Bohuslän Big Band.
Man nöjer sig inte med att ”internt” förverkliga all arrangering, alla noter. Basistsysslan delar Bergman med Olli Rantala, en minst sagt flitig och allsidig musiker jag nog sett på scen säkert 50(!) gånger senaste åren. Batterist Göran Kroons musicerande har jag också god kännedom om från exempelvis Bohuslän Big Band. . Han medverkar på Oblivion, en av Piazzolla kärleksfull blinkning till 40-talets stråkkompletterade tangotradition På samma stycke spelar följaktligen Petra Lundin cello, Karin Claesson viola samt Tove Lund på violin; vilka till vardags återfinns i renommerade GSO. Och av någon anledning råkar det vara den med rätta högt ansedda Johannes Lundberg som trakterar basfiolen i nämnda stycke. Slutligen hörs cellisten Jonas Franke-Blom i Victima De Tango och finalnumret Después De La Tormenta, två titlar signerade samma cellist.
2013 Manifest-nominerades debuten. Sent omsider kommer nu uppföljaren. I pressutskicket talas det om att lika delikat som rått utmana tangons struktur, fast samtidigt bibehålla dess kärna genom ett okomplicerat förhållningssätt. Mestadels skrider musiken fram med elaborerad förfining i elegansens tecken. Märks att tango är något utövare ägnar sig åt helhjärtat utan leenden. Förvisso spricker attityden upp en smula i ett par saxofonsolon som skulle kunna vara sprungna ur improvisation.
Ett påfallande virtuost tonspråk utvecklas inom vidsträckta ramar. Ovana lyssnare kan behöva acklimatisera sig för att fullt ut tillgodogöra sig denna framglidande diskant-bemängda musik. Uppfriskande att jazziga inslag interfolierar ett sammanhang, där starka känslor emanerande från etniskt rotad kammarmusik överväger. Anges inte, men om inte öronen sviker mig spelar Love Labonne Nilsson ett antal träblåsinstrument: förutom flöjt sopran- ,tenor samt barytonsaxofon. Genom tenoren införlivas emellanåt doser av swing och en gnutta bopp medan barytonens dovare register blir extra verkningsfullt. Förekomsten av baryton i kombination med kontrabasen runda toner balanserar och fyller föredömligt i.
I rytmiskt avancerade Milonga Orillera av Oscar Bassil sätts musikerna på prov. vilket de löser ytterst tillfredsställande. Melodin därefter går helt i cool-jazzens tecken featuring tenorsax, trots att upphovsmannen heter Astor Piazzolla. Här och på åtskilliga andra ställen hörs ett fantastiskt fint anslag från Stefan Wingefors på flygel, antingen avmätt eller flyhänt.
Sammantaget ter sig Variations som konsekvent med autentiska anspråk, även om det handlar om sydamerikansk kultur och inte finsk. Är till yttermera visso korrekt att framhäva just momenten av variation. Ett lättsamt snabbt stycke som för den oinvigde påminner om uppspeedad vals, följs av sin totala motsats. Då banar sopransaxen väg för en snyggt tillverkad utflykt där Wingefors briljerar och smäktande stråkdrag utförs ypperligt. Som framgått vore det befängt att klaga på någon musikers insats, tvärtom låter det mycket helgjutet om dem. Att mina oinitierade öron anser att Cecilia Hultcrantz instrument ligger för högt i mixen, på bekostnad av Jens Lundbergs viktiga bandoneon kan ju inte hon lastas för.
Stillsamt dramatisk komposition av Jonas Franke-Blom avrundar dedikerad djupdykning i en musikstil som vågar uppmuntra till sentimentalitet. Uttrycket är måhända marginellt, miltals ifrån mainstream. Hängivna tangoälskare som gläds åt jazzig inblandning får definitivt sitt lystmäte, med hetta och svalka om vartannat. Ska betona att samspelet på dessa genomarbetade arr är utsökt.