Skivrecensioner

Livet Nord

Paperbird

4

Inspelad 2021-2023 i Siljansnäs, Rimbo, Stockholm, Malmö, Göteborg, Leksand, Järna, Sundsvall och Oslo.

Mixning Klara Goliger och Johannes Lundberg (spår 11)

Producent: Livet Nord (med stöd från Kulturrådet och Musik i Dalarna)

Kakafon Records

Releasedatum: 19/5 2023

För sex år sedan flyttade Livet Nord till Dalarna och 2010 var hon med om att bilda bolaget Kakafon Records, vars utgivningar utgår från folklig grund. Jag har hört henne ett antal gånger live i Göteborg med omnejd och recenserat grupper hon ingår i, framför allt globalt turnerande New Tide Orquesta och Kaja. Under en omfattande karriär där huvudinstrumentet varit violin har hon medverkat på minst 60 album, gjort dans- och teatermusik och utsågs 2015 till Årets artist på Folk- och Världsmusikgalan.

Det är dock först nu debuten lanseras, vilket sker med musik skriven för ett par år sedan till pjäsen Ska det vara så här?, om någon som försöker hitta sin plats i livet. Livet Nords debutalbum kretsar kring stora existentiella frågor, inte minst sorg och vrede. Musiken skapades ursprungligen för en poetisk cirkusföreställning med en liten flicka i centrum sörjandes sin döda fågel. Från fullängdaren har ett knippe singlar släppts. I Intervju i Lira får vi veta att det varit en såväl spännande som lyxig resa att fått förtroendet och ge sig själv tilliten att skriva. Nord menar att hon inte tidigare sett sig som kompositör. Mest har hon influerats av Astor Piazzolla/ tango jämte östeuropeisk folkmusik/ klezmer.

Ett uppbåd av anlitade musiker inklusive två vokalister gästar. Kontrabasisten Daniel Wejdin är med på så gott som samtliga av skivans elva spår medan Camilla Åström trakterar dragspel på tre melodier. Dessa musiker utgör för övrigt, tillsammans med artisten den raffinerade trion Kaja. Ytterligare två accodeonister bidrar, nämligen min favorit Lisa Långbacka (också piano) och Johan Olsson. I och med att Johanna Dahl tar hand om cellostämma i titellåt och finalnummer etableras en koppling till New Tide Orquesta.

Från jazzsfären hämtas flera blåsare. Syftar på trumpetaren Ruhi Erdogan, Nils Berg på flöjt, tenorsaxofon och basklarinett, Jonas Knutsson van att vandra mellan jazz och världsmusik spelar alt- och sopransax. Tre musiker jag haft förmånen att höra live och på skiva. Johan Ahlbom hemmahörande i klezmer-tradition exekverar tubans dova stötar i tre stycken. Henrik Cederblom lägger på var sin melodi ackord på banjo respektive elgitarr. På Tröstpolska backas sångsolist Sofia Sandén upp av Johan testad. Vidare hörs enstaka bidrag från Ebba Westerberg (percussion), Klas-Henrik Hörngren (synthesizer), Robert Svärd (cajón), Moa Danielsson (bulgariska tapas, cymbaler), Mikael Broström Eric (kyrkorgel) samt Klara Goliger i inledande spår på wurlitzer. För att vara fullständig kring vem som gör vad ska sägas att Livet Nord förutom violin quinton spelar kalimba, midi instrument samt sjunger. Man får onekligen en god uppfattning om hur det gedigna projektet gradvis växt fram, utan att kollektivet träffades i studio.

Utan att förvandlas till något stelt eller pretentiöst genomsyras artistens estetik av ett uppfordrande allvar, vilket kan behövas i detta enfaldigt polariserande tidevarv. Livet Nord tillhör dem som går i bräschen mot tramsig ytlighet, bedriver beundransvärt motstånd mot det banala och lättkonsumerade. Musiken hon gjort för specifikt ändamål är en palett av stilar, sinnrikt hopvävda till en färgstark enhet. Enligt skivbolaget exempelvis mäktig tröstpolska, ilsken(!) minimalism, Balkansväng, cirkusvals, begravningsmarsch med mera. Signifikativt för hennes sound är ofrånkomligen det nordiska vemod som bryter fram i vår folkvisetradition.

Som förväntat dras man in i skeenden och stämningar, blir mottaglig för starka känslor. Samtidigt kan hävdas att somligt låter förvillande likt musik redan skriven, ibland i sammanhang artisten ingått i. Dock kvarstår faktum att det låter väldigt bra, mycket inbjudande.

Genom sitt suggestiva tema som hakar tag i en formar sig melankoliska öppningsspåret till en omedelbar hit. Följs upp av hypnotiskt stegrande minimalism. Den avlöses av Hide And Seek/ Kurragömma vars fartfyllt mångbottnade ljudbild påminner om Groupa på det för deras del vilda 90-talet. Sannerligen ett illuster skara som var och en på sitt håll tillfört vitala ingredienser till en musikaliskt kulinarisk anrättning. På vad jag associerar till det folkmusikgäng som enligt LIRA gjort bästa svenska skivan i genren någonsin, märks instrument som cajón, trumpet, flöjt och banjo med utomordentliga features från Erdogan och Berg. Låten gungar av skön optimism, närmast i baktakt.

I en smäktande vals är afrikanska kalimba, Lisa Långbackas svepande toner och violin framträdande beståndsdelar. Och en vokal tröstpolska definieras av repetitiv basgång, och Sofia Sandéns ordlösa sång. Bärkraftiga melodin genomsyras av hoppfullt sound i folkvisetradition. Man inser att ett narrativ existerar, skildringar tonsatta med stämningsfulla schatteringar. Lyckligtvis står musiken på egna ben, en uppfattning frilansaren förmodligen delar i den riskabla rollen som producent. Hör ömsom kreativt omväxlande tongångar, ömsom gripande passager.

I Sorgligt men fint var det leder långsamma stråkdrag tanken till New Tide Orquesta. Tycker mig ha hört mycket snarlik melodi. Ryser av välbehag av ett visuellt värdigt sound där kyrkorgels obevekliga kraft står i centrum, sveper andäktigt med sig lyssnare, berör med djupverkan. Därifrån förflyttas vi till virvlande bulgarisk melodi i medium tempo. Albumet avrundas med tonsättning gjord 2011 på Stig Dagermans dikt slår en blomma ut vars fint dröjande harmonik framstår som alldeles självklar. Med cello och klaviaturinstrumentet wurlitzer i framkant framkallas en air av Olle Adolphsonskt temperament.

Paletten av stilar, det rika registret av känslor och varierad instrumentering är faktorer som gör Paperbird inte helt enkel att omfamna direkt. Men för dem vana vid dylika tongångar är det bara tidsfråga innan man fastnar med besked.

Terese Lien Evenstad

Movement

4

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm 2022

Producent: Terese Lien Evenstad (med stöd av Kulturrådet)

Berthold Records

Releasedatum: 21/4 2023

32-åriga välutbildade norskan som bor sedan många år tillbaka i Sverige, för närvarande i Göteborg, släpper nu på tyskt bolag tredje skivan i eget namn. Terese Lien Evenstad är den första jazzviolinist som tagit Bachelor-examen på Kungliga Musikhögskolan, tilldelats både Louis Armstrong- och J:son Lindh stipendium, leder flera grupper och ingår i FW5 och Stockholm Jazz Strings . Har kunnat höra henne live i flera konstellationer och senast i november i samma sprakande formation som lirar på Movement, det vill säga förutom huvudrollsinnehavaren som står för all musik, klarinettisten Alexander Ivarsson, Britta Virves på piano samt en rytmsektion bestående av den all städes närvarande Arvid Jullander på kontrabas tillsammans med mycket rutinerade (drygt dubbelt så gammal som Jullander) Peter Danemo bakom trummorna. Ivarsson, en av få renodlade klarinettister inom jazz, har jag inte haft koll på medan kännedomen är stor om övriga. Kan som kuriosa tala om att i min ägo finns albumet Baraban (1991) av Peter Danemo.

Av sammanlagt tio låtar är tre signerade Lien Evenstad och Ivarsson i samverkan. Därutöver har den sistnämnde arrat Glade och United. Peter Danemo har arrangerat tre av albumets titlar. Får erkänna att jag inte haft någon uttalad fäbless för violin i jazzsammanhang. Konstaterar att Terese förfogar över sådan bländande teknik att hon bör betraktas som den främste utövaren i Norden inom sin genre, med ett sound influerat av förebilder(?) som Didier Lockwood och Michal Urbaniak.

I öppningsspåret Tailwind växlar bandet upp, övergår efterhand närmast frenetiskt till ekvilibristisk urladdning. Chockar nästan lyssnaren. Melodistämmor formade av mycket diskant ombesörjes galant unisont eller uppdelat på bandledare, pianist och blåsinstrumentalist. Efter denna urladdning kommer man in i det vida område musikerna vistas genom långsam början på ballad. Crossroads förhöjs av dialog emellan Danemo och Virves som bjuder på stimulerande samspel. Låten innehåller dessutom ett minnesvärt bassolo. Överhuvudtaget utgör fördelningen av utrymme för mig albumets största styrka. Värt att nämna att jag i recension klagar lite på att den fenomenale munspelaren Filip Jers, bildligt talat tar för mycket syre på sin senaste skiva, en tribut till Toots Tihlemans med Carl Bagge trio. Som jämförelse råder på Movement idealisk balans i en heltäckande ljudbild som också den gör mig förtjust. Här uppmuntras samtliga till att vara aktiva när fokus vandrar.

Terese Lien Evenstad framstår som en virtuos road av kontraster, vilket gynnar samtligas spel och hennes komponerande. Även om det inte råder någon tvekan om vem som håller i den imaginära taktpinnen, överlåts åtskilligt av ansvar på uppbackande musiker vilka verkligen tackar för förtroendet. Peter Danemos insiktsfulla rutin kompletterar på ett avgörande sätt. Rytmläggaren ges möjlighet att smart utvidga låtarnas sound. På Baba Jaga sitter han i förarsätet när suggestivt tema återkommer i omgångar. Kan inte heller påminna mig att den excellente Arvid Jullander – en av de musiker jag kunnat höra live osannolikt ofta senaste fem åren – befunnits sig i frihetlig framkant lika mycket på ett skivprojekt. Och han gör givetvis glimrande avtryck genom sina väl avvägda basgångar. I United attraherar såväl dynamiken som melodins valörer, vilket gör att utförandet känns förunderligt avspänd.

Svensk-estniska pianisten Britta Virves, som firat triumfer i flera av våra förnämligaste storband och haft ett genombrott nyligen med sin egen pianotrio, står också för en lysande bedrift. Får på ett beundransvärt fram eftersträvade känslor. Hennes framgångsrika recept lyder ”låt dig med finess styra solon så att enbart de utstakade viktiga ackorden vägleder, understryker eventuellt budskap och elegant tillför tvetydighet. Unga stjärnskottet är en lysande lyriker som också obehindrat hänger på när tempo trissas upp. På exempelvis Flow är hon i sitt esse.

Om mina öron uppfattar sättningen korrekt medverkar Alexander Ivarsson bara på vissa låtar. Han är skicklig på en sådan vindlande nivå att det känns logiskt att Buddy DeFranco nämns som förebild. Kombinationen klarinett och violin, instrument med ljusa register, får mig osökt att tänka på den jazziga kammarkonsert jag vagt erinrar mig från Burgårdens Gymnasium då Ivan Renliden ackompanjerade giganterna Putte Wickman och Svens Asmussen. På Mournful Greenery noteras en mörkare ton på klarinetten i solistisk höjdpunkt. Följs upp av bland annat en sensitiv konversation på flygel och kontrabas. Finns sålunda mycket att utvinna ur virtuosa violinistens mångfacetterade Movement.

Anna Heikkinen & Längtans Kapell

Omenatango

5

Inspelad maj-augusti 2922 i Elementstudion Göteborg

Produktion: Anna Heikkinen & Längtans Kapell

Kakafon Records

Releasedatum: 16/3 2023

Det här är inte en skiva vilken som helst för de involverade, allra minst för Anna Heikkinen. Vad som blivit hennes baby har en lång, personlig förhistoria, ett svindlande avstamp. Heikkinen berättar om upprinnelsen i ett trespråkigt texthäfte. Öppningsspåret på finska och svenska har samma titel som den Lunchteater jag såg och skrev om på Göteborgs Stadsteater 2019. Det rör sig om Satumaa av Unto Mononen som i svensk översättning av Lars Huldén blir Sagolandet. Heikkinen utgår från en magisk plats, en stor äppelodling planterad för snart hundra år sedan av hennes farfar. Under andra världskriget förlorades marken, familjen evakuerades och farfar stupade vid fronten. Deras två barn skickades till Sverige, varav Annas pappa blev kvar.. Sommaren 2013 reser Anna med sin pappa för att söka upp platsen, numera en park på ryskt område. Två år senare har behovet att få gräva i det förflutna parat med lusten att sjunga finsk tango vuxit sig så starkt, att Anna reser till Finland på egen hand. Går då språkkurs, träffar sin faster och kusiner. För att fortsätta kronologin bildas Anna Heikkinen & Längtans Kapell. efter ytterligare två år.

Längtans Kapell består av fyra mycket välutbildade kvinnor vilka sjunger stämsång på ett språk de inte talar. Den person Anna startade sitt utforskande med var dragspelaren Larisa Ljungkrona-Möntinen. Vidare ingår i kapellet Ida Gillner på sopransaxofon samt cellisten Leonor Palazzo. Kvinnorna driver eller ingår i flera andra projekt främst inom världsmusik och klassiskt. Anna har ägnat sig mycket åt latinamerikanska folksånger och argentinsk(!) tango medan jag lärde känna Ida Gillner genom duon Ida & Louise och senare djupt berörande solopianoskivan Anna.

Av en originellt utformad sättning utvinns oanade dimensioner, ett spektrum av känslor. Instrumenten gifter sig med varann och den öppna-spjäll-sången på ett förunderligt vis. Allt är enormt målmedvetet och övertänkt gjort. Relevant att relatera till svarta artisters souliga utlevelse som gör mig knäsvag, samtidigt som jag inser att andra skyggar inför energiska uttryck av extas och smärta. Ser en motsvarande parallell på Omenatango vars känslonivåer inte sällan befinner sig på kokpunkten. Den konsekvent orubbliga hållningen förtjänar hur mycket kredd som helst, går rätt in. när man är redo. Blir uppenbart att kvartettens bränsledepåer kontinuerligt fylls på av deras angelägna ärende.

Fäster mig vid det sug som slår rot första gången i cellosticket på inledande spår, det som ofta kallas Finlands nationaltango. Nästa sugande sekvens infaller i nästa låt Under fullmånen (Kärki/ Helismaa), vars intro på sopransax måste betecknas som fullkomligt bedårande. Dessa händelserika två stycken pågår i cirka sju minuter vardera. Heikkinens stundtals intensivt uppfordrande stämma, sjunger ibland verser både på finska och svenska. Här finns tonal densitet de luxe. Vid enstaka sekvenser så översvallande att man nästan vill värja sig för refräng och crescendo. Snacka om full satsning och vokal vighet, total kontrast till räddhågsen mjäkighet. Spelet på dragspel och sopransaxofon är på samma gång skirt och sorgligt, mångfasetterade kreativa linjer uppstår.

Föga förvånande förmedlas stämningsskiftande bilder. I traditionell folkmelodi dras lyssnaren in i vacker stämsång. Sellanen Ol´Viipuri visar sig vara en klämmig melodi av tre kompositörer, vilka kombinerar finsk kultur med drag från klezmer-tradition. Det upphottade tempot inbjuder till ystra turer på dansgolvet. Man kan inte undgå att notera att huvudrollsinnehavaren förfogar över en alldeles utomordentlig röst. Varför hörs hon inte oftare på scener i Göteborg?

En annan ytterst väsentlig plusfaktor handlar om arrangemangen vilka de ansvarar för gemensamt. Smarta idéer tillämpas mästerligt. Dessa ljuvligt ljudande arr tar mig i besittning. På snyggt designade cd:n varvas smittsam livsberusning med tonvis av melankoli. På jazzspråk skulle benämningarna vara up tempo och ballader. Tempoökningen i Säkkinjärven Polkka sköljer fram som en tryckvåg på gränsen till bortom kontroll, blir till omstörtande allegro forte. Kontrasteras mot en kortis skriven av Heikkinen, en bitterljuv sång om att minnas den lycka som gått förlorad.

Albumet erbjuder en sådan omtumlande känslostorm att det näppeligen kommer nå fram till den stora publiken. Förvisso är nog många benägna att köpa skivan efter att ha sett föreställningen Längtans Kapell turnerar med. Kvinnornas hängivenhet, konstnärliga kunnande och integritet (gör sin grej till fulländning) imponerar till den grad att högsta betyg är befogat.

Snorre Kirk

Top Dog

4

Inspelad i Köpenhamn november 2021

Producent: Snorre Kirk

Stunt Records

Mars 2023 (omslagsfoto: Annett Ahrends)

Top Dog heter elegant ljudande sjunde albumet från Snorre Kirk vars grupp existerat under en tioårsperiod. Kirk är en norsk trumslagare hängiven polerad swingtradition, bosatt och musikutbildad i vårt södra grannlands blomstrande huvudstad. Jag har som hastigast träffat honom utanför Stora Teatern efter konsert med Caecilie Norby, i Ljungskile under Sommarjazzveckan i förfjol och på Unity. Han omges här av Anders Fjeldsted på kontrabas, Mads Kjölby på akustisk gitarr, svenske pianisten Magnus Hjorth samt två alternerande fint spelande saxofonister.

På sju av tio spår trakteras smekande tenor av amerikanen Stephen Riley, på vars meritlista kan förtecknas att ha ingått i Mingus Big Band, samarbeten med Marcus Robert och Wynton Marsalis. samt släppt ett halvdussin egna plattor, varav flera på danska SteepleChase Records. Den andre är Michael Blicher som på fyra låtar antingen spelar alt- eller tenorsaxofon. Dansken har turnerat världen över med ett afrobeat-band. Har sett intressant dokumentär om saxofonistens trio med hammond-organisten Dan Hemmer och legendaren Steve Gadd.

Albumets samtliga låtar har komponerats av bandledaren som ur musikaliskt hänseende håller överraskande låg profil. Varje låt påminner avsiktligt om standards ur swingeran, exempelvis Four Brothers eller Yes Indeed. Sedda genom den linsen framstår hantverket som superproffsigt epigoneri. Fast lyssnar man noga märks att de avhåller sig från att kopiera. Inte utan att jag undrar om deras snyggt putsade sound satt direkt eller om flera tagningar behövde göras. I ballader broderas tjusigt av sammetslena saxofoner och med Boogie Rider knyts den blankpolerade säcken ihop med bluesigt Basie-stuk.

Inledande bluestolva kännetecknas av underbart ledigt groove, nästan kusligt likt en samling alster jag har på cd med giganterna Coleman Hawkins/ Ben Webster. Går näppeligen att spela mer avspänt. Följs upp med avsevärt hetsigare rytmer med Fjeldsted och Hjorth i framsätet. Snorre Kirk agerar uppbackande primus motor, manövrar sig längst fram i ett marschbeat i låt med passande titeln Showtime. I den läckra harmonik som omgärdar Meditations In Blue glänser svensken vid flygeln genom att påvisa hur det kunde låta om mästarliga melodimakare som Oscar Peterson och Duke Ellington. Stilidealet ska genomgående annars vara Count Basie och hans rytmsektion.

Låtarnas tempo varieras avsevärt, från långsamt svävande till ystra tongångar rotade i swingepokens banbrytande år. När det går undan tas täten av virveltrumma och flink gitarrist. Ska poängteras att ljudet är superbt, man bäddas in i attraktiv akustik. Enda skälet till att inte allra högsta betyg utdelas är avsaknaden av friktion, något som bryter av. Top Dog är ett helgjutet album stöpt i en oklanderlig form. Men det har inte resurser nog att göra outplånligt intryck, når inte tillräckligt djupt.

obs bilden ovan från Snorre Kirk Artist Page på facebook (fotograf okänd)