Anna Heikkinen & Längtans Kapell
Omenatango
5
Inspelad maj-augusti 2922 i Elementstudion Göteborg
Produktion: Anna Heikkinen & Längtans Kapell
Kakafon Records
Releasedatum: 16/3 2023
Det här är inte en skiva vilken som helst för de involverade, allra minst för Anna Heikkinen. Vad som blivit hennes baby har en lång, personlig förhistoria, ett svindlande avstamp. Heikkinen berättar om upprinnelsen i ett trespråkigt texthäfte. Öppningsspåret på finska och svenska har samma titel som den Lunchteater jag såg och skrev om på Göteborgs Stadsteater 2019. Det rör sig om Satumaa av Unto Mononen som i svensk översättning av Lars Huldén blir Sagolandet. Heikkinen utgår från en magisk plats, en stor äppelodling planterad för snart hundra år sedan av hennes farfar. Under andra världskriget förlorades marken, familjen evakuerades och farfar stupade vid fronten. Deras två barn skickades till Sverige, varav Annas pappa blev kvar.. Sommaren 2013 reser Anna med sin pappa för att söka upp platsen, numera en park på ryskt område. Två år senare har behovet att få gräva i det förflutna parat med lusten att sjunga finsk tango vuxit sig så starkt, att Anna reser till Finland på egen hand. Går då språkkurs, träffar sin faster och kusiner. För att fortsätta kronologin bildas Anna Heikkinen & Längtans Kapell. efter ytterligare två år.
Längtans Kapell består av fyra mycket välutbildade kvinnor vilka sjunger stämsång på ett språk de inte talar. Den person Anna startade sitt utforskande med var dragspelaren Larisa Ljungkrona-Möntinen. Vidare ingår i kapellet Ida Gillner på sopransaxofon samt cellisten Leonor Palazzo. Kvinnorna driver eller ingår i flera andra projekt främst inom världsmusik och klassiskt. Anna har ägnat sig mycket åt latinamerikanska folksånger och argentinsk(!) tango medan jag lärde känna Ida Gillner genom duon Ida & Louise och senare djupt berörande solopianoskivan Anna.
Av en originellt utformad sättning utvinns oanade dimensioner, ett spektrum av känslor. Instrumenten gifter sig med varann och den öppna-spjäll-sången på ett förunderligt vis. Allt är enormt målmedvetet och övertänkt gjort. Relevant att relatera till svarta artisters souliga utlevelse som gör mig knäsvag, samtidigt som jag inser att andra skyggar inför energiska uttryck av extas och smärta. Ser en motsvarande parallell på Omenatango vars känslonivåer inte sällan befinner sig på kokpunkten. Den konsekvent orubbliga hållningen förtjänar hur mycket kredd som helst, går rätt in. när man är redo. Blir uppenbart att kvartettens bränsledepåer kontinuerligt fylls på av deras angelägna ärende.
Fäster mig vid det sug som slår rot första gången i cellosticket på inledande spår, det som ofta kallas Finlands nationaltango. Nästa sugande sekvens infaller i nästa låt Under fullmånen (Kärki/ Helismaa), vars intro på sopransax måste betecknas som fullkomligt bedårande. Dessa händelserika två stycken pågår i cirka sju minuter vardera. Heikkinens stundtals intensivt uppfordrande stämma, sjunger ibland verser både på finska och svenska. Här finns tonal densitet de luxe. Vid enstaka sekvenser så översvallande att man nästan vill värja sig för refräng och crescendo. Snacka om full satsning och vokal vighet, total kontrast till räddhågsen mjäkighet. Spelet på dragspel och sopransaxofon är på samma gång skirt och sorgligt, mångfasetterade kreativa linjer uppstår.
Föga förvånande förmedlas stämningsskiftande bilder. I traditionell folkmelodi dras lyssnaren in i vacker stämsång. Sellanen Ol´Viipuri visar sig vara en klämmig melodi av tre kompositörer, vilka kombinerar finsk kultur med drag från klezmer-tradition. Det upphottade tempot inbjuder till ystra turer på dansgolvet. Man kan inte undgå att notera att huvudrollsinnehavaren förfogar över en alldeles utomordentlig röst. Varför hörs hon inte oftare på scener i Göteborg?
En annan ytterst väsentlig plusfaktor handlar om arrangemangen vilka de ansvarar för gemensamt. Smarta idéer tillämpas mästerligt. Dessa ljuvligt ljudande arr tar mig i besittning. På snyggt designade cd:n varvas smittsam livsberusning med tonvis av melankoli. På jazzspråk skulle benämningarna vara up tempo och ballader. Tempoökningen i Säkkinjärven Polkka sköljer fram som en tryckvåg på gränsen till bortom kontroll, blir till omstörtande allegro forte. Kontrasteras mot en kortis skriven av Heikkinen, en bitterljuv sång om att minnas den lycka som gått förlorad.
Albumet erbjuder en sådan omtumlande känslostorm att det näppeligen kommer nå fram till den stora publiken. Förvisso är nog många benägna att köpa skivan efter att ha sett föreställningen Längtans Kapell turnerar med. Kvinnornas hängivenhet, konstnärliga kunnande och integritet (gör sin grej till fulländning) imponerar till den grad att högsta betyg är befogat.