Terese Lien Evenstad
Movement
4
Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm 2022
Producent: Terese Lien Evenstad (med stöd av Kulturrådet)
Berthold Records
Releasedatum: 21/4 2023
32-åriga välutbildade norskan som bor sedan många år tillbaka i Sverige, för närvarande i Göteborg, släpper nu på tyskt bolag tredje skivan i eget namn. Terese Lien Evenstad är den första jazzviolinist som tagit Bachelor-examen på Kungliga Musikhögskolan, tilldelats både Louis Armstrong- och J:son Lindh stipendium, leder flera grupper och ingår i FW5 och Stockholm Jazz Strings . Har kunnat höra henne live i flera konstellationer och senast i november i samma sprakande formation som lirar på Movement, det vill säga förutom huvudrollsinnehavaren som står för all musik, klarinettisten Alexander Ivarsson, Britta Virves på piano samt en rytmsektion bestående av den all städes närvarande Arvid Jullander på kontrabas tillsammans med mycket rutinerade (drygt dubbelt så gammal som Jullander) Peter Danemo bakom trummorna. Ivarsson, en av få renodlade klarinettister inom jazz, har jag inte haft koll på medan kännedomen är stor om övriga. Kan som kuriosa tala om att i min ägo finns albumet Baraban (1991) av Peter Danemo.
Av sammanlagt tio låtar är tre signerade Lien Evenstad och Ivarsson i samverkan. Därutöver har den sistnämnde arrat Glade och United. Peter Danemo har arrangerat tre av albumets titlar. Får erkänna att jag inte haft någon uttalad fäbless för violin i jazzsammanhang. Konstaterar att Terese förfogar över sådan bländande teknik att hon bör betraktas som den främste utövaren i Norden inom sin genre, med ett sound influerat av förebilder(?) som Didier Lockwood och Michal Urbaniak.
I öppningsspåret Tailwind växlar bandet upp, övergår efterhand närmast frenetiskt till ekvilibristisk urladdning. Chockar nästan lyssnaren. Melodistämmor formade av mycket diskant ombesörjes galant unisont eller uppdelat på bandledare, pianist och blåsinstrumentalist. Efter denna urladdning kommer man in i det vida område musikerna vistas genom långsam början på ballad. Crossroads förhöjs av dialog emellan Danemo och Virves som bjuder på stimulerande samspel. Låten innehåller dessutom ett minnesvärt bassolo. Överhuvudtaget utgör fördelningen av utrymme för mig albumets största styrka. Värt att nämna att jag i recension klagar lite på att den fenomenale munspelaren Filip Jers, bildligt talat tar för mycket syre på sin senaste skiva, en tribut till Toots Tihlemans med Carl Bagge trio. Som jämförelse råder på Movement idealisk balans i en heltäckande ljudbild som också den gör mig förtjust. Här uppmuntras samtliga till att vara aktiva när fokus vandrar.
Terese Lien Evenstad framstår som en virtuos road av kontraster, vilket gynnar samtligas spel och hennes komponerande. Även om det inte råder någon tvekan om vem som håller i den imaginära taktpinnen, överlåts åtskilligt av ansvar på uppbackande musiker vilka verkligen tackar för förtroendet. Peter Danemos insiktsfulla rutin kompletterar på ett avgörande sätt. Rytmläggaren ges möjlighet att smart utvidga låtarnas sound. På Baba Jaga sitter han i förarsätet när suggestivt tema återkommer i omgångar. Kan inte heller påminna mig att den excellente Arvid Jullander – en av de musiker jag kunnat höra live osannolikt ofta senaste fem åren – befunnits sig i frihetlig framkant lika mycket på ett skivprojekt. Och han gör givetvis glimrande avtryck genom sina väl avvägda basgångar. I United attraherar såväl dynamiken som melodins valörer, vilket gör att utförandet känns förunderligt avspänd.
Svensk-estniska pianisten Britta Virves, som firat triumfer i flera av våra förnämligaste storband och haft ett genombrott nyligen med sin egen pianotrio, står också för en lysande bedrift. Får på ett beundransvärt fram eftersträvade känslor. Hennes framgångsrika recept lyder ”låt dig med finess styra solon så att enbart de utstakade viktiga ackorden vägleder, understryker eventuellt budskap och elegant tillför tvetydighet. Unga stjärnskottet är en lysande lyriker som också obehindrat hänger på när tempo trissas upp. På exempelvis Flow är hon i sitt esse.
Om mina öron uppfattar sättningen korrekt medverkar Alexander Ivarsson bara på vissa låtar. Han är skicklig på en sådan vindlande nivå att det känns logiskt att Buddy DeFranco nämns som förebild. Kombinationen klarinett och violin, instrument med ljusa register, får mig osökt att tänka på den jazziga kammarkonsert jag vagt erinrar mig från Burgårdens Gymnasium då Ivan Renliden ackompanjerade giganterna Putte Wickman och Svens Asmussen. På Mournful Greenery noteras en mörkare ton på klarinetten i solistisk höjdpunkt. Följs upp av bland annat en sensitiv konversation på flygel och kontrabas. Finns sålunda mycket att utvinna ur virtuosa violinistens mångfacetterade Movement.