Horncraft
Inside Looking Out
5
Inspelad i Atlantis Studios i Sthlm oktober 2021 och 2/2 2022
Prophone
Releasedatum: 21/4 2023
2002 släpptes skiva betitlad Horncraft. Nu kommer sent omsider uppföljaren för en projektbaserad grupp med originell sättning. Initiativtagaren heter Håkan Nyqvist, en musiker med femtio års professionell verksamhet bakom sig, vilket borde göra Stockholmaren som flyttat till Nora till kändis i musikerkretsar. Det borde skrivas och entusiastisk pratas oftare om valthornisten (tidigare också trumpet/ flygelhorn), kompositören och arrangören. Tillhör istället skaran underskattade storheter. Noterat medverkan på påkostade produktioner från 80-talet som jag äger. Och 2018 hörde jag hans grupp live på Jazzfestivalen i vår huvudstad. Hemkommen efter konserten blev jag så pass verbalt begeistrad, att Nyqvist valde att publicera ett par av meningarna på sin hemsida, vilket jag varit ovetande om fram tills nu. Fint att se vad ens formuleringar kan betyda.
Av hemsidan framgår att han förekommer på betydligt fler skivor än jag hade klart för mig. För att sätta in Nyqvist i sin vida kontext droppas några samarbeten: Gugge Hedrenius Big Blues Band, Monica Z, Janne Schaffer, Mikael Ramel, Rune Gustafsson, Thad Jones, Lars Gullin, Lena Nyman, George Russell, Bernt Rosengren Big Band, Eje Thelin, Lennart Åberg, Monica Dominique, Nils Lindberg, Kent, Anders Widmark och Rebecka Törnqvist. Han har ingått i Radiojazzgruppen och varit på turné med James Last och då umgåtts med Kenny Wheeler. Den sist nämnde har tillsammans med Bernt Rosengren och Per Henrik Wallin (var en nära vän) förmodligen utgjort de främsta inspirationskällorna.
Allt material på Inside Looking Out kommer från Nyqvist bortsett från två ikoniska ballader. Han står dessutom som arrangör för samtliga kompositioner. Utgår från att han därtill varit producent fast det inte framgår. På releasespelningen ska det vara tre valthorn. På skivan spelas valthorn av oktettens ledare och Eva-Tea Lundberg. Övriga blåsare är Erik Palmberg på trumpet/ flygelhorn (vars senaste album i eget namn jag recenserade i JAZZ/ OJ), Örjan Hultén på tenor- och sopransaxofon (recenserade hans senaste alster här i K-bloggen), trombonisten Sven Berggren som undervisat på KMH. Vid flygeln sitter Torbjörn Gulz medan rytmsektionen består av basklippan Filip Augustsson och unga stjärnskottet Henrik Jäderberg bakom trummorna. Lundberg är etablerad orkester- och kammarmusiker medan övriga medlemmar i Horncraft är synnerligen renommerade jazzmusiker med gedigna cv:n. Har hört flera av dem åtskilliga gånger live och i några fal har vi träffats.
Torde vara unikt att två valthorn färgar klangen i en jazzgrupp av idag. Ska framhållas att det fylligt draperade soundet känns fullkomligt tidlöst med sina uppenbara referenser till kompositörens tid i inflytelserika storband. Den kanske enskilt största influensen skymtar redan i ett förnämligt öppningsspår. Syftar på Gil Evans samarbete med Miles. Första tonerna i New View förmedlar rent av Steches Of Spain-vibbar. Soundet i Horncraft präglas av lika innehållsrik som välljudande klangbild, pregnanta solon och växelvis svängiga och lyriskt färgade ingångar. Nyqvists vidunderliga arr påminner om musik från Birth of Cool och framåt samtidigt som de står på egna ben.
Albumets öppning följs upp med bedårande komposition, vars integrerade stämmor raffinerat utvecklar temat. Kännetecknas av Henrik Jäderbergs metronom-artade kantslag och fabulösa solon på trombon och piano. Fantastisk låt! I Coltranes Naima kännetecknas av böljande fraser från Örjan Hulténs sopransax. Spel på högsta nivå! Osäker på om man avhållit sig från att ge den berömda balladen djupare andlig anstrykning. Utan att bli överlastat pågår kontinuerligt spännande ting i bakgrunden. Förträffliga solister backas upp av utsökt komp. En av solisterna, Erik Palmberg på trumpet och flygelhorn, hörde jag live nyligen på ett par meters avstånd på Utopia. Här konfirmeras vilken enastående teknik han förfogar över, parat med en varm ton. Egenskaper mest fördelaktigt exponerade i ljuvliga Episodes.
Filip Augustsson är en riktpunkt, har under 2000-talket varit en central injektion i svenskt musikliv lika hemma i det tillgängliga som i avantgardistisk kontext. I Atlantis-studions magnifikt skiktade akustik som gynnat låtskrivarens arrangemang, framgår vilken stadga och spänst Augustsson tillför i rytmsektionen tillsammans med talangfulle Jäderberg. Torbjörn Gulz vid flygeln( som vi minns från åren i Kullhammars kvartett) lägger i inplanerade mellanrum välavvägda, vackra ackord.
Två låtar placerade mitt i har påtagligt likartad struktur. Vet inte om det beror på oväntad idétorka, eller om vad som leder in i titelmelodin ska ses som utförlig introduktion. Melodierna framstår hur som helst som friare organiserade genom musikernas, vad det verkar, obundna inriktning. Njuter av stegrad puls. En odiskutabel höjdpunkt inträffar på Lars Gullins lyriska pärla I´ve Seen. Erik Palmberg tar sig an temat – som i det stråkförsedda originalet förstås framförs på barytonsaxofon – med en respekt och kunnande som golvar mig. Världsklass!
Vackert insvepta och sofistiskerade klanger laddade med dramatiska övergångar avrundas ståtligt på Seagulls. Stretchas avslappnat med stor finess. Gulz anslag är ljuvligt och Sven Berggrens trombonsolo förtjänar också extra lovord. Alldeles strålande Inside Looking Out borde uppmärksammas också av kräsna musikälskare utanför den upplöjda jazzfåran.