Skivrecensioner

Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Sou Anna

3

Inspelad februari 2023 i Portugal

Producent: Anna Lundqvist och Joel Silva

Prophone (distr. Naxos)

Releasedatum: 15/9 2023

Sångerskan, kompositören och pedagogen Anna Lundqvist har en dryg tjugoårig karriär bakom sig. Recenserade här hennes album på duo med pianisten Jonas André, dessutom hört henne live några gånger. Skedde senast för ett par år sedan när huvudsakligen standards framfördes galant till förnämligt ackompanjemang av Fabian Kallerdahl i minikonsert. För den som vill lyssna på Lundqvists kvintett finns fem album att välja på. Ska tilläggas att hon publicerat notböcker och under många varit verksam i Vänersborg, vars Jazzakademi hon är konstnärlig ledare för.

Den visionära vokalisten blev under en semesterresa förälskad i Portugal Sedan 2016 utgör landet i södra Europa ett andra hem. Strax innan pandemins utbrott bildade hon Lisboa Cinco som består av pianisten Daniel Bernardes, Desidério Lázaro på tenor- och sopransaxofon, André Carvalho på kontrabas samt trumslagare Joel Silva. (tillika medproducent) vilka turnerat i bland annat Sverige. Bandledaren står för albumets samtliga tolv kompositioner, medan Anders von Hofsten respektive Anna Einarsson bidrar med två texter vardera. Debutalbumet rör sig ledigt emellan förväntad boppig nerv, stråk av beatbaserade rytmer och musik av experimentell natur. Efter att ha lyssnat vid flera tillfällen på den nästan timslånga Sou Anna (”jag är Anna”), är dess spretigt utmanande karaktär – inklusive lusten att likt avantgardister testa gränser och nya grepp, -mitt bestående intryck av lyssningar på cd:n i hörlurar.

Man utsätts för en egenartad mix av släta och skrynkliga toner, förvisso inte en oförutsebar blandning. Välgjord och strukturerad harmonik upplöses i ett antal intensiva intervaller av frijazzigt stökig karaktär. Vågor av högoktanig energi gör mig stundtals utmattad, blir en utmaning att hänga med i virvlarna. Lyckligtvis finns vilopunkter inlagda i form av fint organiserade ballader.

Att recensera handlar om att sätta verk i en kontext och att avge omdömen, vilka bottnar i preferenser i högre grad än tillägnade kunskaper. Somliga kollegor kommer gå igång på skivans kontraster, på låtar utrustade med tuggmotstånd när crescendon detonerar, på ett ibland onaturligt sätt. Personligen undviker jag helst röstakrobatik från Linda Kallerdahl, Sofia Jernberg och nutida stämma från Lina Nyberg gör mig live stundtals konfys, hittar sällan ingångar. Min poäng är att Lundqvist som ofta excellerar med ordlös sång, hyser en lust att i sitt uttryck addera motsvarande, ofta omotiverade ”skalövningar”. Ett avancerat sätt att sjunga som utvecklats under ett par decennier. Generellt är förstås de vokala färdigheterna på Sou Anna av hög kvalitet. Om så inte vore fallet skulle låtskrivande artisten inte kunnat ha undervisat i sång.

Identifierar åtskilliga beståndsdelar som gör mig på gott humör. Tänker inte minst på på sömlösa samspelet inom kvartetten och varje musikers individuella bidrag. Kompositionerna har en elastisk prägel. Hos Lundqvist finns en fäbless för att stretcha stämband, formulera sig antingen tillsammans med, eller ta spjärn mot sina kompetenta instrumentalister. Ballader med lyriska kvaliteter såsom This Place och Long Gone/ Open Waters har bäddats in i attraktiv atmosfär. I finalen gifter sig den ljusa rösten behagfullt med porlande toner från sopransaxofon och piano. Vacker optimism genomsyrar trallglad melodi. Vidare uppskattas den snärtiga sak som fått heta Could We Start Again? Urskiljer efter hand pianisten Daniel Bernardes mer och mer. Tycker om hans anslag liksom den lyhörda rytmsektionen, vars trumslagare Joel Silva förtjänar extra beröm. I enstaka låtar tar han täten på ett uppfriskande sätt genom rytmsektionens pådrivande beat.

Över lag oförutsägbara språng prioriteras på bekostnad av ett stadigt centrum, musik för den som omfamnar omvälvande estetik, krävande konstnärliga lösningar. Det solida, ibland på gränsen till polerade, bryts tvärt i lätt kaotiska sekvenser. Just dessa utbrott blir för mig svåra att hantera. Abstraktionsnivån stundtals för hög! Uppfattar flera kompositioner som rapsodiska, fyllda av en öppna-spjäll närvaro. Anspänningen tenderar att fungera som ett hinder för att nå själva kärnan i somliga låtar. Vilka specifika känslor eller eventuella budskap albumet förmedlar framgår möjligen om de engelska texterna studeras ingående. Musiken är således allt annat än försynt. Istället intrikat med både böljande sound som stundtals snyggt ”skvalpar” omkring jämte, som tydligt framgått, ett antal energistinna eruptioner plus ekvilibristiska krumbukter. Sannerligen en händelserik produktion!

Erik Dahl Ensemble

Everyone´s Too Sad For Everything

4

Inspelad i Studio Epidemin Göteborg november 2021 av Åke Linton (också mixning) plus trumpålägg i TONKONTROLL

SVALKA

60:13

Releasedatum: 14/9 2023

Pianisten och kompositören Erik Dahl är i ett musikaliskt perspektiv en särling, någon jag råkar ha ”fått upp öronen för” senaste åren. Frilansaren har en rik flora av produktioner på sitt cv, både skivor och musik för scen. Recenserade här ifjol hans Music For Small Rooms (4/5). Blev generöst nog inbjuden till releasespelning i Kungssten föregående vecka. Var premiär för intim konsert i inspelningsstudion TONKONTROLL, en studio där bland andra den berömde Åke Linton och Charlie Storm huserar. Kompositören har kommenterat hur de tio spåren på skivan med talande titeln Everyone´s Too Sad For Everything kom till. Förklarar att han ville förmedla vad bristen på socialt liv innebar under pandemin. Den dystra, smått absurda titeln snappades upp från en bok. ”Det är något hoppfullt att dela sin ledsamhet med andra”. Föregående skiva med ensemblen bestod av en svit. Aktuella skivan består av en kollektion låtar vilka förenas av liktydigt sound.

Även om det kan förefalla otympligt inleds med intryck från releasen. Låtordningen var inte identisk med albumet och möjligen sträckte man ut en smula jämfört med inspelade materialet. Till höger i lokalen håller Dahl till vid piano, synt och datoransluten diskret elektronik. Längst fram står violinisten Anna Cochrane, Anna Malmström från Sallyswag spelandes klarinett och basklarinett samt den i jazzsammanhang välkände träblåsaren Andreas Thurfjell som trakterar alt- och barytonsaxofon plus klarinett. Bakom dem syns rytmsektionen i form av Viktor Reuter på kontrabas jämte trumslagare William Soovik -satte härom året samman lyckade projektet Gothenburg Art Ensemble i samarbete med Malin Wättring. Har haft glädjen att stöta på dessa kvalificerade musiker i i skiftande sammanhang.

Anteckningar från sällsamma livemusiken: Mörker och hopp sprids om vartannat, Ibland uppstår tätnande dramatik och en diffus känsla av oro. Finns absolut ett elegiskt grundackord som stundtals lockar fram bilder. Noterar hisnande vackra övergångar i pendelrörelser från inåtblickande till extroverta utfall. Låt med sfäriskt syntljud skrider fram majestätiskt. Fäster mig vid ett omtumlande avsnitt inriktat på att skildra grader av ångest, kanske rent av otäcka händelser. Lite läskiga toner förändras, införlivar spirande hopp. Det spröda och det robusta går sida vid sida. Plötsligt uppstår ett sugande groove accentuerat av rytmsektionen. Varsamt förflyttas vi ett första skede av en ballad fram till slutackordet, för att därefter vara med om att intensiteten radikalt stegras. Extranumret, placerat som finalstycke på skivan, handlar om den djupt troende huvudpersonen i Stina Aronsons genombrottsroman Hitom himlen. Experimentellt sökande musik reflekterar inkännande ett i sin torftighet tragiskt levnadsöde.

Erik Dahl kliver med sin raffinerade instrumentalmusik obehindrat in i genrer, lika svårplacerbar som geniet Björn J:son Lindh vars influens kan skönjas här och var. Blir förtjust i kammarmusik med stänk av jazz, droppar av nordisk folkvisetradition och avantgardismhöljda dissonanser. I somliga sekvenser uppstår ett attraktivt ambient-flöde. Denna emotionella betraktelse över ett extremt tillstånd kan liknas vid vågrörelser. Ibland krusningar eller skvalp, ibland väderomslag vilket resulterar i upprört hav, upprörda vågor. Starka krafter är genomgående i omlopp, antingen explicita eller latenta under ytan. Toner skiftar stundom organiskt, vid andra tillfällen sker tvära övergångar. Koncentrerade lyssnare dras in i sextettens fullkomliga närvaro, belönas av rik musik i mångfaldens tecken.

Anmärkningsvärda sättningen ger förutsättningar för optimal balans diskant – bas. Enskilda instrument brister några gånger ut i kortare utflykter, inte minst i gripande Too Sad, som rimligen kan betecknas som titellåt med förnämliga features från bland andra Dahl själv, Andreas Thurfjell och Anna Cochrane. Annars är det ett enastående kollektiv, i vissa partier delar av det, vilka distinkt eller med mjukt rundade toner färgar en brokig kompott. Kompositionerna har doppats i ett hav av melankoli med öar som utstrålar strimmor av hopp. Låtar ändrar ibland karaktär, vilket gör dem spännande på ett oberäkneligt sätt. Konstant djuplodande sound framkallar då och då bilder. Stämningen är en logisk konsekvens av pandemin, men också tidsandan för närvarande. Relevant att skjuta in hur uppseendeväckande många av melodierna jag hörde, under Göteborgs jubileumsfirande tidigt på sommaren på Hisingen som gick i moll.

Harmoniken i dels Too Sad, dels The Woods Within gör att dessa stycken bör rankas som odiskutabla instrumentalhits. Enormt fängslande nio och en halvminuters långa Unfolding förtjänar också att lyftas fram extra. Fram tills ett pockande beat införlivas kännetecknas stycket av motsträvigt utmanande harmonik. Finns ett dynamiskt, dramatiskt anslag som påminner om Oddjob. Albumets trösterikt vackra passager kontrasteras djärvt av inslag av sorg och saknad. En god vän till Dahl, också musiker, beskrev inställningen som intellektuell. Samtliga kompositioner och arr kommer som sagt från ensemblens ledare.

Måste påpekas vilket magnifikt, kristallklart ljud Åke Linton försett cd:n med. Instrumenten hävdar sig på precis rätt nivå omgivna av exceptionell rymd. (Just Rymden har ju för övrigt Linton en naturlig koppling till.) Har lyssnat fokuserat ett par gånger i mina Yamaha-hörlurar och hamnat på 4+, således snubblande nära högsta betyg för en föga folklig skiva som troligen kommer ratas av P4.

Eric Bibb

Ridin´

5

Inspelad i Stockholm, New York och Quebec

Mix, arrangemang och producent: Glen Scott

Repute Records

Releasedatum: 24/3 2023

Recenserade förra skivan här (4+) och sett 72-åringen på till exempel Stora Teatern, Nefertiti samt Akkurat på Södermalm. Skulle tippa på att Eric Bibb – tidigare finsk manager, numera gift med en svenska som ibland sjunger med maken och med en inom showbiz känd son – har tillbringat större delen av sitt liv i Europa och Norden. Gitarristen, sångaren och låtskrivaren har genom sin långa karriär kunnat knyt band till åtskilliga renommerade musiker, så ock på detta alldeles bedårande verk. Återkommer i ämnet. Bibb vars katalog omfattar cirka tjugofem album debuterade för drygt femtio år sedan. Att recension levereras först nu får skyllas på tidsnöd och kanske skrivkramp. Har lyssnat ett antal gånger på cd:n, blivit lika exalterad varje tillfälle. Tog mig därför till slut i kragen och plitade ner mina synpunkter.

De femton spåren utgår från oljemålningen A Ride For Liberty av Eastman Johnson från 1862. Tavlan skildrar en afrikansk-amerikansk familjs flykt undan slaveriet vid tiden för inbördeskriget. Temat är således vidriga rasismen svarta utsatts för, kampen för frigörelse där artistens låtskrivarådra rotad i bluesen utgjort själva verktyget. Sällan hörs lika angelägna och lättbegripliga texter på engelska, textrader som förmodligen bygger på såväl historiska studier som egen erfarenhet. Om de betraktas förutsättningslöst framstår entydigt kategoriska hållningen som alltför endimensionell. Finns ju minst sagt obekväma sanningar kring effekter av BLM-rörelsen vilka döljs av media. Påpekandet att nyanser saknas är inte ovidkommande, men ändå en marginell invändning! Melodier med otrolig tyngd matchas kongenialt av Eric Bibbs övertygande röst som med självklar emfas trumfar in sitt budskap. Och han sjunger lika strålande som någonsin.

I den avsevärt yngre Glen Scott ( Mary J. Blige, Craig David, Dr. Robert) har han funnit sin ideala samarbetspartner. De har arbetat tillsammans vid upprepade tillfällen med utmärkt resultat. Londonbaserade producenten och multiinstrumentalisten arrangerar varje komposition likt självlysande pärlor på ett ovärderligt halsband. Kanske en klumpig metafor, men varje låt är inte bara en del i en enhetlig formation utan en självständigt glimrande juvel. Saknar komplett lista över medverkande. Kan i alla fall meddela att den genialiske Glen Scott bland annat spelar bas, trummor, percussion, orgel, piano, syntar och ansvarat för programmering. Han tycks vara en expert på att göra rätt sorts avvägningar, få fram perfekta nyanser.

Av skivans närmast osannolika uppbåd av gäster är den allra mest kända veteranen Taj Mahal som förekommer på munspel och akustiskt gitarrspelande i svängig låt betitlad Blues Funky Lika Dat. En av Afrikas mest populära artister medverkar på ett spår. Syftar på Habib Koité från Mali som har huvudrollen i Free. Spelar ett stränginstrument som skulle kunna vara banjo. En tredje tungviktare heter Russell Malone, jazzgitarrist med hela album i eget namn och därtill flitigt anlitad av idel stora namn, exempelvis Diana Krall. Vet att jag sett honom med Ron Carter och troligen också med Dianne Reeves. Exekverar synnerligen eleganta och uttrycksfulla solon i två lysande låtar, genomsyrade av skiftande temperament.

Feature på suggestiva I Got My Own signeras den för mig obekante Amar Sundy, en fransk-algerisk gitarrist kallad för öknens bluesman. Albumet man omgående sugs in kryddas med flera duetter. En av de mest avskalade framförs ypperligt tillsammans med kanadensiske bluesgitarristen Harrison Kennedy. Sinner Man är inspelad med Eric Bibb String Band på en festival i Michigan till för bevarandet av kulturtraditioner. Ett svängigt alster pendlande emellan folk rock och gospel som läckert färgas av uppflammande extas. I låten som förgylls av medverkan från legendaren Taj Mahal sjungs med skärpa duett med Jontavious Willis. Männen dominerar fast kören består av kvinnlig auktoritet, bland andra Ida Sandlund och Ulrika Bibb. Vackert klingande uppbackning gör avtryck, särskilt i ett par duetter.

I en oavbrutet tillgänglig stil som ofta svänger kopiöst genom trollbindande estetik, hörs influenser från storheter som Ry Cooder, Richie Havens, Lightnin´Hopkins och nämnda Taj Mahal. Oemotståndliga gungande harmoniken i Tulsa Town framstår som en oförblommerad hyllning till J.J Cale, nära nog en rip off av dennes distinkta sound. En egen varm ton har karvats fram med allt större pondus sedan nya milleniet. Bortsett från två traditionella låtar emanerar allt material från Eric Bibb. Noterar för så gott som varje melodi vilken förunderlig förmåga han besitter när det gäller att skriva slagfärdiga alster. Noterar att fyra singlar från ett minst sagt helgjutet album släppts.

Registrerar ödmjuk stolthet och tacksamhet grundad i kristen tro, vars musikaliska yttringar känns så enastående att Ridin´ förtjänar epitet magnum opus. I lager av skönhet och svängiga tongångar sipprar vrede fram över orättfärdigt beteende plus ren ondska. Subtila rytmer, kvidande solon i olika schatteringar från skickliga strängbändare ( eskapaderna av Amar Sundy är bara ett av flera lysande exempel) samt kraftfulla refränger utgör bärande beståndsdelar, i en konstruktion som konstant fångar mig. Enda låt som inte riktigt når upp till samma styrka, samma densitet, överraskar genom sitt intro på piano. Bibb lämnar lyssnaren med sprött gnisslande fiol-feature i Americana-tappning.

Vill verkligen betona hur osannolikt högklassig produktionen är. Sammanlagt sju(!) ljudtekniker behövdes och Jesper Wikström fungerade som exekutiv producent. Fascineras av ett tungt, stundtals avskalat sound vars ofantliga rymd är ytterligare en plusfaktor. Att en prisad akustisk gitarrist omger sig med kompletterande musiker av högsta rang, ger mig en glädje av en omfattning som inte nog kan understrykas. Har fått fram att Chuck Antony bidrar tillsammans med Staffan Astner (som jag kunnat avnjuta i alla fall två gånger med Bibb) och på slide och pedal steel en annan favorit, nämligen Ola Gustafsson vars medverkan i sig är en kvalitetsmarkör. Folkmusikgiganten Esbjörn Hazelius tillför sin unika kvalitet på cittra och fiol. Vad rutinerade Eric Bibb tillsammans med närmast surrealistiskt bra bedrifter från sina många medarbetare åstadkommit är episkt, bör rankas som ett mästerverk.

Lars Beihbom´s Orchestra Six

The Boys And I

3

Inspelad i Sunnanå Studios Arlöv 2023

Producent: Lars Beijbom

Bez Music

54:38

Releasedatum: 15/8 2023

Trumslagaren och kompositören Lars Beijboms namn klingar bekant i mina öron, framför allt från dansk-svenska storbandet Beijbom Kroner Big Band. Trumslagaren vars breda karriär sträcker sig cirka fyrtiofem år tillbaka har studerat vid prestigefyllda Berklee, deltagit i Melodifestivalen, samarbetat med Maritza Horn och bildade fusion-bandet White Orange tillsammans med bland andra Tim Hagans och Hector Bingert. Vidare kan framhållas ett imponerande förflutet i såväl Radiojazzgruppen som Red Mitchells Communication.

Under elva år har Lundabon varit ledare för Orchestra Six vilka nu släpper sin andra utgåva. Osäker på om gruppens sättning varit intakt hela tiden. Spelskickliga ”grabbarna” frontas av tre blåsare meriterade från exempelvis Tolvan och Monday Night Big Band. Syftar på trombonisten Ola Åkerman, saxmannen Inge Petersson Lindbäck och den extraordinäre Fredrik Davidsson på trumpet respektive flygelhorn. Övrigt manskap utgörs av Robert Tjäderkvist ( Anders Bergcrantz, Sofi Hellborg, Chico Lindvall, Malene Mortensen, egen kvartett) på keyboards, Göran Schelin på elbas samt bandledaren bakom sitt trumset. Samtliga nio kompositioner är skrivna av Beijbom i ett fett sound ämnat för en betydligt större ensemble, därav förmodligen namnet. Pressreleasen betonar samtidigt musikens intima och spontana läggning i vilken en vibrerande energi ska omsluta lyssnaren.

Genreöverskridande sound får mig att associera till Beat Funktion och i viss mån Blacknuss-kollektivet, fast gitarrslingor och vokala inslag saknas. I brist på bättre term kan vad de ägnar sig åt betecknas fusion light. Vad som stundom måste ses som en nackdel är att man genomgående tycker sig ha hört väldigt snarlika teman och utvikningar tidigare. Hade önskat att fler sekvenser stuckit ut, ruskat om på ett upplyftande sätt. Baserat på hur cd:n låter ligger det nära till hands att anta att till exempel Brecker Brothers, Headhunters, Horace Silver och Word of Mouth (Jaco Pastorious). fungerat som förebilder. Att inte nöja sig med vitalitalitet och virtuosa drag, utan att också begära ett större mått av originalitet är till att ha högt ställda (orimliga?) krav, vilket jag är medveten om.

Albumet kickar igång med breda, positivt hållna penseldrag. Riffas friskt i So Many Ways, en medryckande melodi som påminner om ledmotiv till spänningsdriven tv-serie. Noterar i högsta grad tillgängligt beat, stundtals snyggt utsmyckat i sinnrikt utarbetade omloppsbanor. Det är funkigt och jazzigt om vartannat med överlag upphetsande puls, oftast rakt framåtskridande.

Vet inte om Uptown Grind är singelsläpp, Låten har dock med rätta lanserats som ett fullödigt smakprov. Fredrik Davidsson med sitt instrument troligen kopplat till wa-wa pedal gör ett strålande avtryck, förnämligt uppbackad av ett härligt släpigt komp. Side View Perspective tillhör de melodier vilka bryter mönstret en aning, tar sig fram i skönt tillbakalutad stil Tilltalas av flärdfullt, prickfritt ensemblespel och flådiga solon.

Somliga sekvenser verkar som sagt kraftigt påverkade av förlagor, inte minst sju minuter långa Ask vars tongångar generellt kan härledes till Gil Evans Big Band, och än mer specifikt till The Chicken (J. Pastorious). Att särskilt Schelin och Davidsson här kastar loss i extatiska virvlar exalterar. Man lämnar lyssnaren i påtagligt upprymt tillstånd genom en veritabel stänkare. Att betyget stannar vid 3+ beror på att låtarna sammantaget saknar den där extra lystern. Föreställer mig att det kan låta omvälvande fräckt om Lars Beijbom´s Orchestra Six Live. Aningen anonyma kompositioner är ett aber, engagerar förmodligen mer i liveformat när sextetten tar ut svängarna.

Fäster mig på ett ställe vid groovy polyrytmik från Beijbom som i egenskap av dynamo präglar sina låtar, förser dem med aptitliga grunder i ypperlig samverkan med duktige basisten. Inge Petersson Lindbäck, van att sträcka ut på tenor- och sopransaxofon, färgar galant med sina fraser. Tvingas jag värdera blir det insatserna från klaviaturspelande Robert Tjäderkvist och den smått fenomenale trumpetaren Fredrik Davidsson som hamnar allra överst.