Eric Bibb
Ridin´
5
Inspelad i Stockholm, New York och Quebec
Mix, arrangemang och producent: Glen Scott
Repute Records
Releasedatum: 24/3 2023
Recenserade förra skivan här (4+) och sett 72-åringen på till exempel Stora Teatern, Nefertiti samt Akkurat på Södermalm. Skulle tippa på att Eric Bibb – tidigare finsk manager, numera gift med en svenska som ibland sjunger med maken och med en inom showbiz känd son – har tillbringat större delen av sitt liv i Europa och Norden. Gitarristen, sångaren och låtskrivaren har genom sin långa karriär kunnat knyt band till åtskilliga renommerade musiker, så ock på detta alldeles bedårande verk. Återkommer i ämnet. Bibb vars katalog omfattar cirka tjugofem album debuterade för drygt femtio år sedan. Att recension levereras först nu får skyllas på tidsnöd och kanske skrivkramp. Har lyssnat ett antal gånger på cd:n, blivit lika exalterad varje tillfälle. Tog mig därför till slut i kragen och plitade ner mina synpunkter.
De femton spåren utgår från oljemålningen A Ride For Liberty av Eastman Johnson från 1862. Tavlan skildrar en afrikansk-amerikansk familjs flykt undan slaveriet vid tiden för inbördeskriget. Temat är således vidriga rasismen svarta utsatts för, kampen för frigörelse där artistens låtskrivarådra rotad i bluesen utgjort själva verktyget. Sällan hörs lika angelägna och lättbegripliga texter på engelska, textrader som förmodligen bygger på såväl historiska studier som egen erfarenhet. Om de betraktas förutsättningslöst framstår entydigt kategoriska hållningen som alltför endimensionell. Finns ju minst sagt obekväma sanningar kring effekter av BLM-rörelsen vilka döljs av media. Påpekandet att nyanser saknas är inte ovidkommande, men ändå en marginell invändning! Melodier med otrolig tyngd matchas kongenialt av Eric Bibbs övertygande röst som med självklar emfas trumfar in sitt budskap. Och han sjunger lika strålande som någonsin.
I den avsevärt yngre Glen Scott ( Mary J. Blige, Craig David, Dr. Robert) har han funnit sin ideala samarbetspartner. De har arbetat tillsammans vid upprepade tillfällen med utmärkt resultat. Londonbaserade producenten och multiinstrumentalisten arrangerar varje komposition likt självlysande pärlor på ett ovärderligt halsband. Kanske en klumpig metafor, men varje låt är inte bara en del i en enhetlig formation utan en självständigt glimrande juvel. Saknar komplett lista över medverkande. Kan i alla fall meddela att den genialiske Glen Scott bland annat spelar bas, trummor, percussion, orgel, piano, syntar och ansvarat för programmering. Han tycks vara en expert på att göra rätt sorts avvägningar, få fram perfekta nyanser.
Av skivans närmast osannolika uppbåd av gäster är den allra mest kända veteranen Taj Mahal som förekommer på munspel och akustiskt gitarrspelande i svängig låt betitlad Blues Funky Lika Dat. En av Afrikas mest populära artister medverkar på ett spår. Syftar på Habib Koité från Mali som har huvudrollen i Free. Spelar ett stränginstrument som skulle kunna vara banjo. En tredje tungviktare heter Russell Malone, jazzgitarrist med hela album i eget namn och därtill flitigt anlitad av idel stora namn, exempelvis Diana Krall. Vet att jag sett honom med Ron Carter och troligen också med Dianne Reeves. Exekverar synnerligen eleganta och uttrycksfulla solon i två lysande låtar, genomsyrade av skiftande temperament.
Feature på suggestiva I Got My Own signeras den för mig obekante Amar Sundy, en fransk-algerisk gitarrist kallad för öknens bluesman. Albumet man omgående sugs in kryddas med flera duetter. En av de mest avskalade framförs ypperligt tillsammans med kanadensiske bluesgitarristen Harrison Kennedy. Sinner Man är inspelad med Eric Bibb String Band på en festival i Michigan till för bevarandet av kulturtraditioner. Ett svängigt alster pendlande emellan folk rock och gospel som läckert färgas av uppflammande extas. I låten som förgylls av medverkan från legendaren Taj Mahal sjungs med skärpa duett med Jontavious Willis. Männen dominerar fast kören består av kvinnlig auktoritet, bland andra Ida Sandlund och Ulrika Bibb. Vackert klingande uppbackning gör avtryck, särskilt i ett par duetter.
I en oavbrutet tillgänglig stil som ofta svänger kopiöst genom trollbindande estetik, hörs influenser från storheter som Ry Cooder, Richie Havens, Lightnin´Hopkins och nämnda Taj Mahal. Oemotståndliga gungande harmoniken i Tulsa Town framstår som en oförblommerad hyllning till J.J Cale, nära nog en rip off av dennes distinkta sound. En egen varm ton har karvats fram med allt större pondus sedan nya milleniet. Bortsett från två traditionella låtar emanerar allt material från Eric Bibb. Noterar för så gott som varje melodi vilken förunderlig förmåga han besitter när det gäller att skriva slagfärdiga alster. Noterar att fyra singlar från ett minst sagt helgjutet album släppts.
Registrerar ödmjuk stolthet och tacksamhet grundad i kristen tro, vars musikaliska yttringar känns så enastående att Ridin´ förtjänar epitet magnum opus. I lager av skönhet och svängiga tongångar sipprar vrede fram över orättfärdigt beteende plus ren ondska. Subtila rytmer, kvidande solon i olika schatteringar från skickliga strängbändare ( eskapaderna av Amar Sundy är bara ett av flera lysande exempel) samt kraftfulla refränger utgör bärande beståndsdelar, i en konstruktion som konstant fångar mig. Enda låt som inte riktigt når upp till samma styrka, samma densitet, överraskar genom sitt intro på piano. Bibb lämnar lyssnaren med sprött gnisslande fiol-feature i Americana-tappning.
Vill verkligen betona hur osannolikt högklassig produktionen är. Sammanlagt sju(!) ljudtekniker behövdes och Jesper Wikström fungerade som exekutiv producent. Fascineras av ett tungt, stundtals avskalat sound vars ofantliga rymd är ytterligare en plusfaktor. Att en prisad akustisk gitarrist omger sig med kompletterande musiker av högsta rang, ger mig en glädje av en omfattning som inte nog kan understrykas. Har fått fram att Chuck Antony bidrar tillsammans med Staffan Astner (som jag kunnat avnjuta i alla fall två gånger med Bibb) och på slide och pedal steel en annan favorit, nämligen Ola Gustafsson vars medverkan i sig är en kvalitetsmarkör. Folkmusikgiganten Esbjörn Hazelius tillför sin unika kvalitet på cittra och fiol. Vad rutinerade Eric Bibb tillsammans med närmast surrealistiskt bra bedrifter från sina många medarbetare åstadkommit är episkt, bör rankas som ett mästerverk.