Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Eliza Doolittle – Smart pop av streetsmart tjej

by


Eliza Doolittle har ett anslag som gör att man fastnar direkt, söt musik som ändå är smart.  Luktar gammal soul, blandar modern pop, med en ibland lite lustig frasering. Får mig att tänka på både tyska melodifestivalvinnaren Lena Meyer-Landrut och irländska Kate Nash.  Andra har jämfört Eliza Doolittle med Lily Allen, och jag förstår varför många gör den jämförelsen, smart musik från smarta tjejer. För det är känslan jag får, Eliza Doolittle har gjort en platta för att skapa sig en plattform för kommande skivor. Du har inte tre skivor på dig att skapa en tillräckligt stor skara fans till din musik. Musiken har ett direkt anslag, och hon omger sig med proffs. Den manliga sångaren på ”Pack up” – Lloyd Wade har en härlig gospel-röst, men Elizas röst är lika perfekt för den musik hon väljer att spela. Skivan är full med enkla knep, men jag gillar de flesta av dom. Har alltid varit svag för vinylknaster och visselmelodier. Gillar du enkel och trevlig pop med soulsmak, testa den nya skivan med Eliza Doolittle.  Bästa låtar är ”pack up” och ”Skinny genes”, både exempel på hennes briljanta popsoul.  

Vad är det du lyssnar på, frågade min fru och dotter. ”Det där är ju riktigt bra”, var deras kommentar, och jag håller med dom. Längtar redan efter skiva nummer två.

Relaterat: Recension i DN.

Vilken skivvecka: The Bear Quartet, Robert Plant, Mavis Staples, Grinderman, Linkin Park och Säkert!

by


Oj, det är nästan inte möjligt att hinna lyssna på allt nytt som öser in nu av intressanta musiker.
Säkert! fick allra högsta betyg, 5, av DN:s Nils Hansson:

Jag gillar egentligen inte musikrecensioner som handlar om texterna, men Annika Norlin är speciell. Jag vet ingen annan låtskrivare som träffar mig så direkt. På ”Facit” – bara att ge ett album den titeln! – glömmer jag gång på gång av att lyssna på musiken, för att jag följer så intensivt med i texterna. Ändå var det ju för hennes begåvning som musikskapare jag först föll för henne.

Kulturbloggen skrev om den för ett par dagar sedan och vi tycker också mycket om Annika Norlins nya album.

The Bear Quartets nya album – ”Monty Python” – bloggade vi om förra veckan.
DN tyckte också om albumet:

Den senaste på förra albumet, comebacken ”89”, som med sina tunga riff lät hårdare än något de gjort tidigare. ”Monty Python” utgår från ungefär samma blandning av hårdrocksgitarrer, syntar, punkenergi, galopperande rytmer och starka melodier, men når längre. Helheten är ännu mer kompakt överväldigande. Samtidigt som detaljrikedomen i allt från de vassa textraderna till de oväntade infallen är än större.


Ett album jag inte hunnit lyssna på än är Roberts Plants nya – ”Band of joy”. Där har de stora musikkritikerna olika uppfattning. Svenska Dagbladet gav bara betyg 2 medan Expressen gav betyg 4. Jag hoppas albumet finns på Spotify så man kan lyssna utan att behöva betala närmare 200 kronor. Ifall jag inte gillar albumet. Jag gillar ju Robert Plant så det är förstås stor chans att jag ska gilla skivan. Jag gillar hans nya mjuka framtoning och vad jag förstått är det i den riktningen han fortsatt att gå.

Linkin Parks nya hade jag verkligen gått och längtat efter. En fantasi-eggande titel och allt: A thousand suns. Men tyvärr blev jag besviken. Det är för mycket hiphop över albumet, för min smak. Elin Unnes på SVD tyckte inte heller om albumet och gav betyg 1:

Pakistanska etno-samplingar mixas med blinkningar åt den bisarra genren pig & frog (döpt efter hur den låter) och Charlotte Perelli-ballader med diffusa oi oi oi-slingor. A thousand suns skulle faktiskt kunna fungera som en buggig, lätt föråldrad musik-wikipedia över 00-talets radioskval.

Mavis Staples nya album ”You are not alone” är givetvis ett måste för mig. Jag tror inte hon släppt ett enda album jag inte gillar. Vad jag ser fram emot att se henne live i höst på Nalen. Hon uppträder 19 november på Nalen, här har Kulturbloggen berättat mer om det.
Stefan Thungren på SVD gav hennes nya album betyg 5:

Tweedy har varvat nyinspelningar av gamla spår med nyskrivet material och det är uppenbart att han är en kännare av sina Staple Singers-vinyler, urvalet är gjort med en fingertoppskänsla som bara ett stort fan kan uppbringa. Och 71-åriga Mavis Staples röst är dessutom fullständigt intakt, titelspåret kan vara årets angelägenhet när det kommer till fullvuxen soul.

Grinderman har slagit till med ett nytt album: ”Grinderman 2”, mörkt och vemodigt och rått. Johanna Paulsson på DN ger betyg 4 och skriver:

Man kan nästan se ångan pysa ut när Grinderman drar fram som ett malande rocklokomotiv. Nick Caves primitivistiska hobbyprojekt ihop med Warren Ellis, Martyn Casey och Jim Sclavunos framstår allt mer som en ventil till ordinarie aktiviteter med The Bad Seeds och allt mindre som någon sorts reptilhjärnerockande medel­ålderskris.

Expressen var dock inte lika förtjust, betyg 2 bara, av Anders Dahlbom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Röyksopp – Senior: introvert och fantastiskt vackert

by


Senior is the introverted, dwelling and sometimes graceful counterpart to last year’s Junior: brim-full with dark secrets and distorted memories.
Så står det på det norska elektropopbandets hemsida om nya albumet Senior.

Det är inte alltid som det banden vill förmedla också är vad som förmedlas. Men i det här fallet fungerar det precis så.
Jag är annars inte något stort fan av Röyksopp. Inte så att jag ogillar bandet heller, men jag brukar inte lyssna så mycket på dem och förra årets album ”Junior” var Ok, men inte något av de album jag inte kan undvara.
Men Senior däremot talar direkt till mig och jag spelar skivan om och om igen.
Det är känslofyllt och det är ja helt enkelt ett mer senior album om senior betyder vuxen, att ha vuxit upp.

Ett av spåren – Senior Living – låter delvis som om Jeff Beck är med och spelar gitarr.


Stefan Thungren på SVD gav albumet betyg 5 och skrev:

På Senior får vi möta deras dunkla sida, där har det uppenbarligen spelats mycket Tangerine Dream, Giorgio Moroder och Vangelis och de dramatiska ljudsfärerna får detta konceptalbum att låta som ett soundtrack till en film om en åldrande rejvare som tacklar sina drogproblem med varierande framgång. En lätt obehaglig berättelse om en lång resa tillbaka, men med ett briljant soundtrack.

Varför Aftonbladet bara gav betyg 3 begriper jag inte. Men smaken är som alltid delad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivnytt: The Vaselines med "Sex With An X" och Black Mountain med "Wilderness"

by

The Vaselines – Sex With An X
Det tog några år att följa upp debuten. Glasgowbandet the Vaselines slog igenom med sitt debutalbum Dum-Dum från 1989. Bandet splittrades strax efter att det albumet kom ut men återförenades lite hastigt för att vara förband till Nirvana 1990. Och kopplingarna med grungens största band är fler. Nirvana har gjort covers på flera av bandets låtar, Son of a Gun och Molly’s Lips finns med på skivan Incesticide och Jesus Doesn’t Want Me for a Sunbeam på MTV Unplugged-skivan. Kurt Cobain och Courtney Love döpte även sin dotter Frances Bean Cobain efter The Vaselines sångerska Frances McKee.

Efter ett långt uppehåll stod McKee och Kelly tillsammans på en scen 2006 för första gången sen 1990. Två år senare gjorde hela bandet en spelning på en välgörenhetskonsert. Några år senare återsläppte Sub Pop en deluxversion av deras samlade katalog (två ep’s och albumet). Och nu, efter en kortare evighet, är det dags för helt nytt material med albumet ”Sex With An X”.
Första spåret ”Ruined” slår väl knockout på mig och förväntningarna blir höga på resten av albumet.
Andra spåret ”Sex with an X” är också bra, men sedan tycker jag alltför många spår är lite för lika varandra.
Det här med att recensera skivor är förstås väldigt individuellt. Den som gillar Nirvana och skränindie har en annan utgångspunkt när han/hon lyssnar på The Vaselines nya album än jag har.
Om jag skulle betyg skulle det bli 3 av 5.
Releasedatum: 14 september
The Vaselines på Myspace: http://www.myspace.com/thevaselinesband

Black Mountain – Wilderness Heart
Dom härliga psykedeliska kanadensarna släpper äntligen ett nytt album. Dessutom kommer dom till Sverige för två spelningar bara lite drygt en vecka efteråt.
Black Mountain fick högt betyg av Pitchfork för nya albumet, 7,.4 av 10:

In FM-radio terms, Wilderness Heart is Black Mountain’s Houses of the Holy, an album that shimmers as much as it bulldozes, humors as much as it rages, while flexing a more pronounced pop sensibility that mostly works in the band’s favor rather than to their detriment. And just as John Paul Jones’ Mellotron-based set piece ”No Quarter” was arguably the highlight of Houses, Wilderness Heart’s most striking moments come courtesy of keyboardist Jeremy Schmidt– his thick, Deep Purplish tones on the Camaro-rattling ”Old Fangs” prove heavier than the glam-metal riff chugging underneath it, and instead of dropping in the de rigueur guitar solo, the band lets him slather on dreamy layers of laser-beam synth drones. Likewise, his Mellotronic backdrops on the stoner-folk reveries ”Radiant Hearts” and ”Buried by the Blues” refashion these downcast acoustic interludes in a more majestic light.

Själv tycker jag allra, allra mest om den mer balladrockiga ”Radian Hearts”.
Albumet är kanadensarnas tredje och som Pitchfork påpekar har bandet en viss egen stil, hippies möter progg möter metal möter folkrock Om du liksom jag gillade förra albumet – In the Future – jättemycket gillar du troligen åtminstone några spår på det nya albumet. Det typiska soundet för Black Mountain är alltid detsamma.

Black Mountain har en fansida på Facebook och just nu har två olika fans skriver helt olika där om vad de tycker om albumet.
En skriver:
Your new album sucks!!! now you just sound like an average stoner rock band. i’m very dasappointed!
Medan en annan skriver:
I love the new record! so great all the way through!

Första gången jag lyssnade på nya albumet blev jag lika tagen som av andra albumet. Men nu har jag lyssnat mer än tio gånger och några spår känns inte lika starkt nu. Medan andra spår bara växer.
Release: 13 septemer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av Säkert – Facit

by

Betyg: 4

Annika Norlin ska tydligen börja plugga psykologi på universitetsnivå men dessförinnan släpper hon Facit som alltså är den andra skivan med hennes svenskspråkiga projekt Säkert.

Facit beskrivs bäst som en charmig popskiva helt enkelt. Även om texterna kan ta upp djupa och känsliga ämnen så är musiken både lättsam och upplyftande.

I sitt andra projekt Hello Saferide är texterna på engelska men när hon väljer att sjunga på svenska känns varje ord betydligt mer intimt. Det är inte nödvändigtvis vilket ord hon sjunger utan hur hon uttrycker sig som spelar roll. Denna känslomässiga ärlighet är nog hennes största styrka.

Jämfört med den första skivan tycker jag att det saknas låtar, som exempelvis Vi kommer att dö samtidigt, som sätter sig direkt på hjärnan. Däremot skulle jag säga att Facit är en skiva som växer för varje gång du lyssnar på den. De inledande tre spåren Fredrik, Dansa, fastän och Honung är briljanta.

Så här har aftonbladet skrivit om skivan.