Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

by


The Diamond Dogs: The Grit and the Very Soul

Diamond Dogs är lite som den svenska rockens superbästapolare med medlemmar ur allt från Hellacopters till Wilmer X. Det märks. Liksom i tidigare plattor dryper denna deras åttonde platta av rutin och genuin kompetens.

Tidigare plattor har varit mer riktade åt punkhållet anno 70-tal, medan man i The Grit And the Very Soul har lånat inspiration av den tidiga britrocken, vilket de gör med den äran. Det är en ytterst angenäm platta att lyssna till.

Å andra sidan är alla musikaliska referenser så framträdande att det blir lite pastisch av det hela. Det gör det lite menlöst, men absolut inte otrevligt.

Rockersbloggen har också recenserat Diamond Dogs nya album.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: G2 – Untapped Routes

by


G2 – Untapped Routes

G2 är inte som vilket band som helst, de lyckas på något vis att mixa den honungslena boybandsångrösten men flitigt banjoplockande. Ibland blir resultatet lyckat och ibland så faller det bara platt. Att de fått mycket uppskattning i USA förvånar mig inte ett dugg, de gör en ordentlig hommage till den amerikanska folkmusiken och är kindnypar-gulliga unga män.
Musiken fungerar som bäst när bandet får större spelrum och får fyllas av spelglädje. De lugnare låtarna blir lätt klyschiga när de sjunger om att ”behålla tron” samt att ”stanna förevigt”, tråkigt och allt för förutsägbart. I låten This road that I’m on höjer G2 tempot en aning och det svänger ganska behagligt. Det här är sådan musik som jag vill lyssna på när jag diskar, och det är ett bra betyg.
Allsångsvänlig och diskbänksrealisms-sympatiskt. Rekomenderas för dem som drömmer om Amerikat likt utvandrarna gjorde.

Lyssna lite här. http://www.myspace.com/g2bluegrassband

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Veckans bästa skiva: Cee Lo Green, rösten från Gnarls Barkley har släppt "The lady killer"

by

Egentligen är jag ingen stor fan av soul. Den genre av musik lyssnar jag inte så ofta på, den talar inte till mig. Men det finns några undantag. Rösten från den underbara hiten ”Crazy” med Gnarls Barkley är en av århundradets bästa låtar, enligt min åsikt. Jag var också glad över att se Gnarls Barkley framföra den låten live på Hultsfred då.

Det har hänt en del sedan dess, men nu har den rundlagde sångaren från Gnarls Barkley släppt ett soloalbum som jag lyssnar på om och om igen. För mig är det i alla fall veckans bästa nya skiva. Utan tvekan.

Jag ser att musikrecensenten i Svenska Dagbladet också gillar albumet, som fick betyg 4 där:

The lady killer är ett skarpt soulalbum, men på Motown-pastischer som It’s ok är den en gång så knasiga Cee-Lo Green inte långt från att vara Atlantas svar på Veronica Maggio.

Anders Dahlbom i Expressen uttrycker det bra:

När Cee Lo Green sjunger, lyssnar man. Det går liksom inte att låta bli.
36-åringen från Atlanta har en röst som verkar komma från en annan tid, en stämma som får en att tänka på Al Green och Curtis Mayfield. Så bra är Cee Lo.

Albumet fick för övrigt betyg 5 i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Nina Kinert – Red Leader Dream

by

Nina Kinert – Red Leader Dream
En intressant skiva, ganska lugn med inslag av ambience-sounds (tänk Enya). Man har antagit ett Star Wars-tema (som ett auditellt manus till en sjunde Star Wars-saga, kan man säga), möjligen för att locka en ny publik? Jag känner däremot inte riktigt någon vidare science fiction-känsla från skivan, och den kan till och med kännas lite uttråkande i längden, men fungerar helt okej en låt i taget.
Spår nummer två, ”Play The World” har en anstrykning av Lykke Li, och är ett av mina personliga favoritspår på skivan.
Just nu är Nina Kinert ute på Europaturné som hon avslutar i Stockholm på Debaser Medis den 18e Februari.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Versant – Heartbeats EP

by

Versant – Heartbeats EP:

Debut EP från ett Vänersborgs-baserat band. Sångerskan, Carah Faye Charnow, flyttade för ett par år sedan från USA där hon var med i Shiny toy guns. Ett band som lyckades utnyttja sina influenser från 80-talet till att skapa ny, modern och spännande musik.

Även Versant är influerade av 80-talet, men från dess tråkigare del med överlastade låtar. I några sekvenser hör man hur bra det kunde ha blivit med en mer vågad produktion. Nu verkar bandet satsa på USA-marknaden och kanske funkar det där, det låter påkostat och proffsigt.

Versant har flera bra låtar och en bra sångerska, Carahs röst påminner en aning om Maggie Reillys (minns Moonlight shadow). Även om skivan som helhet blir en besvikelse ska det bli intressant att följa bandets utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,