Skivrecensioner

5

The Songs of Dorothy Fields (Isabella Lundgren med Musica Vitae & Carl Bagge)

The Way You Look Tonight

Inspelad i augusti 2023 i Växjö

Producenter: Isabella Lundgren

Ladybird

Releasedatum: 15/3 2024

Det finns en förhistoria. Bara några veckor före inspelningen hos stråkensemblen Musica Vitae arrangerades en kyrkokonsert på jazzfestivalen i Ystad med samma sättning och i stort sett samma repertoar vars gemensamma nämnare var texter signerade Dorothy Fields. Jag fanns på plats och skrev entusiastiskt i fylligt recensionssvep. I suverän huvudroll huserade Isabella Lundgren. Förutom att sjunga med hisnande ackuratess berättas ingående om textförfattaren Fields (1904-1974), vars gigantiska cv som textförfattare ( lyricist och librettist) innefattar 400 låtar, 15 Broadway-musikaler och 26 spelfilmer. Sannerligen en välgärning att hylla en kvinna vars gärning tycks ha fallit i glömska, trots att av albumets tio låtar är drygt hälften omedelbart igenkännbara megahits ur American Songbook.

Finns förvisso avsevärd konkurrens vad beträffar kvinnliga jazzsångerskor som slagit igenom senaste decenniet. Kan ändå fastslås att den allra mest lysande stjärnan heter Isabella Lundgren, en bedömning stor majoritet av kollegor håller med om. Har recenserat några av de ytterst välproducerade skivorna plus flera konserter inklusive föreställningen om Judy Garland och tributen till Bob Dylan. Har förmodligt sett henne på scen ett tvåsiffrigt antal gånger. Tillhör de som trollbinds av svindlande röstresurser inriktade på känslomässiga aspekter utan att det slår över. Och för sådana som oss passar Lundgren perfekt. Vilken ynnest det är att få tillägna sig hennes passionerade stämma, framgår med all önskvärd tydlighet på The Way You Look Tonight, för övrigt temaskivans öppningsspår.

Pianisten Carl Bagge (son till Lars Bagge som jag för övrigt också hört live) känner jag också till tämligen väl. Han har en drygt tjugoårig karriär som frilansare bakom sig, lett framgångsrika trios, ingått i spännande smågrupper, ackompanjerat ett antal betydande vokalister, komponerat för barnproduktioner och Karl Bertil Jonssons Julafton på Scala, bildat Ekdahl/ Bagge Big Band. Härom året debuterade han i eget namn med orginallåtar (recenserades här). Bagge är den musiker Lundgren samarbetat mest med. På denna tribut till en storhet med kultstatus står han för samtliga arr.

Musica Vitae har i fyra decennier med säte i Växjö utgjort en av landets ledande kammarensembler. På albumet spelar fjorton medlemmar violin, viola, cello och kontrabas. Med utgångspunkt i konstmusik verkar de i gränsöverskridande anda.

En alternativ rubrik jag övervägde lyder: ”Sentimentala melodier mästerligt tolkade”. Lundgren bevisar från första till sista ton vilken gudabenådad interpret hon är. Förmågan att ta lyssnaren i besittning sköljer över lyssnaren i vågor. Sjungs med mer än hundraprocentig närvaro i exempelvis A Fine Romance, I´m In The Mood For Love, Where Am I Going och i avslutande It´s Not Where You Start, It´s Where You Finish. Ska poängteras att inte ens antydan till svackor förekommer. En av de allra främsta låtskrivarna någonsin, Jerome Kern, har inkluderats tre gånger. Två kompositörer vilka kan betraktas som doldisar så till vida man inte är konnässör förekommer fyra respektive två gånger. Syftar på Jimmy McHugh och Cy Coleman. De skrev tillsammans med Dorothy Fields hits utan att själva bli stjärnor.

Musica Vitae ger melodierna lyster med sina svepande, uttrycksfulla stråkdrag. Och man bäddar ibland in Lundgrens spetsiga frasering för att i andra sekvenser framhäva textens innebörd. Somliga ballader gör sångerskan på duo med Carl Bagge, vilket ger en naken dimension. I stick, intron och andra mellanrum broderas melodier ut av honom. Musikerna förmedlar en berörande helhetsupplevelse. Dock, obestridliga navet projektet roterar kring är Isabella Lundgren. Och som hon likt Judy Garland-produktionen tar tillfället i akt att sjunga ut, i alster från musikaler och soundtrack. Mina ord känns ack så otillräckliga för att beskriva vad som åstadkoms. Hennes imponerande omfång rymmer en ansenlig portion svärta som kompletterar oförställd glädje över att exponera makalös talang. Rösten har en osannolik räckvidd, nöjer sig inte som framgått med att låta behagligt inställsam. Texternas budskap laddas med mening.

I Where Am I Going påminner hon om den aura Shirley Bassey och Dionne Warwick utstrålade. En helt otrolig insats av kvinnan bördig från Värmland som tycks hämta näring från gospel och svarta förebilder. Möjligen skulle en anmärkning i marginalen vara att tonspråket är aningen sockrigt emellanåt, lite anonymt. Sökes något utöver välgjorda, kongeniala arrangemang hänvisas till friktion annorstädes. Om man däremot faller pladask för ljuva låtar, eftertänksamma eller sprudlande, sjungna med fabulös hängivenhet och dito förmåga har man kommit rätt.

Urvalet från en enorm katalog är klockrent. Blir till ett föredömligt brett spektrum av flödande känslor. Hur lyckat förändringen av temperament (tänk engelskans term ”mood”) kan ske, speglas allra bäst i övergången från muntra On The Sunny Side Of The Street till innerligt framskridande balladen Close As Pages In A Book. Upprepade gånger brister jag ut i leenden när jag lyssnar i hörlurar. Vilken lycka att genomströmmas av denna vokalkonst. Engelska diktionen är förstås strålande! Hade ursprungligen planerat att stanna vid 4+ eftersom melodierna i sig stundtals är så förföriskt lättlyssnade. Men tack vare vad fenomenala Isabella Lundgren uträttar, måste albumet rankas som ett fett utropstecken. Och nu vet jag vem Dorothy Fields var, en tidigare brist Ladybird och producenterna övertygande åtgärdat.

Sonic Skin

Gavia

3

Inspelad i Atlantis Studios Stockholm

Producent: Sven Berggren

Prophone

Releasedatum: 15/3 2024

Skivan lanseras som ett gemensamt projekt, även om det initierats av två personer anställda på KMH vilka vid sidan om är professionella musiker. Praktiserar yrket på motsvarande sätt som Joakim Milder, fast sannolikt inte med lika många uppdrag. Jag pratar om trombonisten och pedagogen Sven Berggren (träffade honom härom året efter gig med renommerat storband) tillsammans med gitarristen Håkan Goodhe, en doldis för mig. Jazzveteranerna har bildat en kvartett vars unga rytmsektion består av batteristen Henrik Jäderberg som jag upptäckte i och med färska albumet med Horncraft ( 5/5 i i Kulturbloggen) och Johannes Bäckström på kontrabas. Ungdomarna har studerat på KMH. Jäderberg examinerades härom året medan Bäckström med meriter från både folkmusik och jazz går sista året.

På tre spår gästar Alberto Pinton på antingen barytonsaxofon eller basklarinett. Han har släppt hela sexton plattor med originalmusik förutom att spela med flera av landets ledande storband. Pinsamt nog missar skivbolaget att nämna hans fasta anställning i Bohuslän Big Band. På skivans två inledande spå medverkar Adam Forkelid, känd från exempelvis Lekverk, trion som leds av Svante Söderqvist, egna projektet 1st Movement (recenserade det i JAZZ/ OJ), samarbete med Georg Riedel och engagemang hos Norrbotten Big Band. Studierektor Goodhes cv innefattar såväl egna album som att vara sideman i orkestrar samt samarbeten med bland andra Palle Danielsson, Daniel Karlsson och Fredrik Ljungkvist. Berggren å sin sida var medlem i Radiojazzgruppen, Wail och ledare för experimentella Alea. Också skivor i eget namn har getts ut. Man kan utan att överdriva påstå att han tillhört landets mest framstående trombonister i cirka fyrtio år.

Debuten Gavia består av sju originallåtar skrivna av jazzveteranerna var för sig. Vill inte dissa dem på något sätt, men hade gärna sett att några standards införlivats. Ett blad instoppat i cd-omslaget informerar om kompositörernas tankegångar kring varje låt. Trevlig bonusinfo! Noterar prydligt hantverk utan edge med trombonen i framkant på inledande Slowhand, vars titel hämtats från Eric Claptons memoarer. Följs av desto mer lyckad komposition skriven av Håkan Goohde. Hör fräscht solo från honom och fina features från bland andra Forkelid och Jäderberg. Fly Away Attacus Butterfly är något av en instrumental hit med sin minimalistiska skärpa och pådrivande rytmik. Rytmsektionen utstrålar en förunderlig trygghet i sina aktioner. Adam Forkelid förtjänar lovord för sitt flödande spel på flygeln.

En obestridlig plusfaktor är den extremt luftiga akustiken. Niklas Lindström ska harangeras för hur han finfördelat ljudet och separerat soundet superbt från varje instrument. Titellåten är en knepig komposition, drar iväg i olika riktningar. Som om Berggren inte kunnat ta beslut om vägval i komposition som sägs skildra en lite läskig övernattning i naturen. Gillar första fasen centrerad kring Pintons basklarinett. En låt som är desto enklare att omfamna är den stillsamma balladen Breathing, vars soft hovrande trombonton sprider välbehag. Producent Berggrens fraser får överhuvudtaget mest utrymme. På gränsen till att hans lysande musicerande blir dominant emellanåt. Man tar med besked ut svängarna i Unsaved, lanserad som punkattityd. Refererar till krängande komposition av mästaren Mingus. Alberto Pinton kompletterar genom att uppfriskande böka runt. I finalen som går i moll experimenteras med tassande ljudbild och slingrande klanger Här finns en påtaglig doft av reflekterande ECM-estetik. Ens humör avgör om man betraktar elegin som spännande sound eller introvert sökande.

Att veteranerna i så pass stor utsträckning exponerar sina böjelser för spräck och avantgardistiska inslag ställer krav på lyssnarna, överraskar mig som inte haft tillräckligt koll. Melodier som stryker medhårs kontrasteras mot stundtals atonala passager. Med ett sådant splittrat upplägg riskerar man hamna i ”ingenmansland” , att varken ingå i kategorin mainstream eller fri form. Somliga avancerade lyssnare tilltalas förstås av töjbara improvisationer och flexibelt vidhängande komp. Inte ofta jag är lika kluven av en komplex produktion.

Petter Bergander Trio

Watershed

5

Inspelad i Nilento Studio i Kållered april 2023 och mixad av Åke Linton

Producent: Petter Bergander

Prophone

Releasedatum: 13/3 2024

Nu kommer tredje albumet från trion under ledning av pianisten Petter Bergander. Samtliga åtta låtar är skrivna och arrade av honom. I rytmsektionen huserar Eva Kruse på kontrabas jämte Robert Mehmet Sinan Ikiz bakom trummorna. Behöver omgående erkänna att trion gått under min radar även om jag känner till musikerna, framför allt den enastående globetrottern (turnerat i cirka 50 länder) Ikiz som jag träffat flera gånger. Petter Bergander associerar jag främst till hårdsvängande Nils Landgren Funk Unit där han hanterar diverse keyboards. I den enheten lirar den skicklige och sympatiske Ikiz trummor, varför man förstår att de trivs i varandras sällskap. Att som omväxling ha en i huvudsak akustisk ådra att tillgå som kompositör måste vara befruktande. Hur Bergander fick kontakt med den i Göteborgs skärgård bosatta basisten vet jag däremot inte. Watershed består av åtta original som mixar lyriska melodier med improvisatoriska inslag. Pressreleasen varudeklarerar dem på följande sätt: ”Musik som både drivkraft och tröst i en orolig tid/ blev ett sätt för mig att stå emot rädsla och mörker.”

(Tyvärr försvann nästan hela min text när jag skulle spara i utkast, så jag måste börja om). Musiken kan liknas vid ambient i lika hög grad som konventionell pianojazz. Melodierna står stolt på egna ben, även om släktskap till amerikanska sångboken märks, liksom tidlösa soundtrack. Fragment av nordiskt vemod kan skönjas. Vi ges dessutom nycklar till låtarna av kompositören själv. Öppningsspårets stadiga framåtdriv i botten symboliserar en resa som går på räls. Över ett taktfast beat låter pianisten en oemotståndlig melodi ta form. Blir än mer indragen i ett exalterat beat , när jag får reda på att The Train To Lviv handlar om kriget i Ukraina, om barn som tvingas bryta upp och lämna stridande föräldrar. Day Eleven är en gripande ballad som utgår från samma ofattbara inferno. Stimuleras av skiftningarna i temperament och tempo. Sprudlande tongångar övergår i melodier präglade av reflektion och allvar.

Trions sömlösa samspel triumferar i upphettade Get Out Of Here vars tema hämtat inspiration från Bach och livligt Chick Corea-stuk. Avlöses av en romantisk kulmen som åkallar skönheten i nordisk natur, apostroferar en utdöd fjärilsart. Anslaget på flygeln, Ikiz spel med vispar jämte Eva Kruses sammanlänkande basgångar är himmelskt vackert. Musiken fortsätter på samma inslagna väg i långsamt framskridande ballad som är genialt konstruerad i sin enkelhet. En remarkabel avspändhet lyfter fram vikten av detaljer.

Snyggt stilbrott uppstår i Lucky som för tankarna till den omisskännlige Monk. Tjusas av glad, aningen avigt rullande melodi som kryddas med snärtigt solo av rytmtillverkaren på trummor. Efter ett tag uppstår delikat sväng. Denna ytterst välkomponerade anrättning avrundas medelst återhållsamt, målmedvetet sökande som färgas av angenämt basfeature. Days To Come symboliserar perfekt albumets underliggande stämning av ett hopp som ändå spirar. Watershed är en alldeles utsökt skiva av en pianotrio som gör skillnad. Musiken håller för upprepade lyssningar! Och Petter Bergander överraskar mig som en fullfjädrad kompositör.

Sanna Ruohoniemi

Let Everything Happen

4

Inspelad i Atlantis september 2022 – mars 2023

Producent: Sanna Ruohoniemi

Eclipse Music

Releasedatum 9/2 2024

Sångerskan och låtskrivaren Sanna Rouhoniemi växte upp i finska Österbotten men är bosatt i Stockholm. När jazzen upptäcktes i tonåren lades drömmarna om en skådespelarkarriär på hyllan. Istället har hon skaffat sig två masterutbildningar, i jazz och som sång- och musiklärare. Efter debuten 2016 och en hyllad uppföljare släpps nu hennes tredje album med sång på engelska, finska och svenska. Svenska lärde sig Rouhoniemi genom att sjunga Monica Z. Let Everything Happen lanseras som en skiva om längtan och hopp, uppbrott och sorg. Den innehåller åtta kompositioner med text och musik av artisten med några undantag. Närmare bestämt en finsk version av Walking My Baby Back home, visdoftande jazzpärlan för evigt förknippad med just Zetterlund (och i viss mån Beppe Wolgers), i ett arrangemang av Joona Toivanen. Texten skrev sångerskan efter önskemål från en tidigare direktör på Finlandsinstitutet Vidare förekommer en innovativ tolkning av traditionella folkmelodin Jag vet en dejlig rosa samt Slavic Heart med ett arr för barytonsax av ovan nämnde Toivanen.

Rouhoniemi har uppträtt flera gånger på Jazzfestivalen i Stockholm, på anrika festivalen i Pori och i Sidney. För cirka åtta år sedan framträdde hon i Slottsskogen, var då i ärlighetens namn inte odelat förtjust i vad jag hörde. Att kunna tillgodogöra sig finskans inspelade alster underlättas av fyra förstklassiga musiker, av vilka jag känner och i musikaliskt hänseende känner till tre personer. Syftar på Fredrik Lindborg på tenor- och barytonsax plus basklarinett, vid flygeln Daniel Tilling, kontrabasisten Lars Ekman samt bakom trummorna den för mig tämligen obekanta Daniel Olsson. Enda jag fått fram är att att batteristen ingått i Daniel Lantz trio. Övriga återfinns i och har medverkat i åtskilliga högkaratiga projekt. Lindborg och Tilling ingår i Stockholm Swing All Stars och träblåsaren turnerar ibland i eget namn.

Sanna förfogar över en väldigt ljus röst mäktig nog att med darr på stämbanden bildligt talat svepa med sig allt, snacka om särpräglad sopran med odiskutabel utstrålning. För att sången ska komma till sin rätt behövs öron på samma våglängd(er), öron som vant sig vid en palett av uttryck ofta utanför förväntad mall. Förvisso uppmuntrar jazzgenren till risktagande. Skivan fordrar ett öppet sinnelag. Albumets titellåt inleder med dröjande, svävande sound och fint feature från basklarinett.

Udda idé att på begäran omforma Monica Zetterlunds signaturmelodi till finska i ett nyskapande arr. Vill ändå göra tummen upp för Helsinki Mun, inte minst tack vare strålande stick. Blir förtjust i pregnanta basgången och utbroderande toner från charmant pianist. Arret fungerar förträffligt när man vant sig. Fredrik Lindborgs saxspel är superbt här och på åtskilliga andra ställen. Jag vet en dejlig rosa, ljuvlig visa i folkton med traditionellt ursprung som ju tolkades av Monica Z på hennes legendariska Bill Evans-samarbete, görs i en uppseendeväckande avant garde-adaption, verkligen ett radikalt grepp. Att den i omgångar avlägsnar sig från gängse melodi känns både fräscht och konstigt. Vid en samlad bedömning anser jag att den revolutionerande tolkningen vinner i längden.

Uppsluppna Dance With Life är en rökig fullträff som lånat sjok av ackordföljder från bluesigt boppiga standards. Kan i och för sig vara en omedveten överensstämmelse. Fäster mig vid strålande sång och fint feature från stabile Lars Ekman. Ibland uppstår tanken att artisten vill att musiken ska spricka i sömmarna. Mitt betyg var inte glasklart då utfallet av djärva idéer emellanåt blir ojämnt. Uppskattar arret med fraser på barytonsax i centrum på Slavic Heart och får anstränga mig för att hänga med i en lätt tolig tango. Här återkommer experimentella tendenser. Rytmsektionen med Daniel Olsson i spetsen briljerar, likaså Daniel Tilling. Huvudpersonen drar i väg ordlösa formuleringar, imponerande språng.

Det finska arvet genomsyrar skivan tillsammans med lusten att exponera förbluffande vokal förmåga i olika omgivning. Jazzens bopp, fri form, swing och ballader speglas mot folkton, tango och kabaré-känsla. Albumets avslutande melodier har en avskalat behaglig skärpa. I finalen No One´s Coming förvandlar sig Rouhoniemi till eterisk singer songwriter á la Ane Brun i böljande bågar. Let Everything Happen är en passande titel på en cd som orädd rör sig över stora områden, vilket gör att den inte lämnar någon lyssnare likgiltig. I skrivande stund är hon och hennes musiker ute på releaseturné.