Skivrecensioner

Hamrå Orkester

32.8

4

Inspelad 2023 i Studio Tonkontroll i Göteborg av Åke Linton

Prophone Records (Naxos)

55:03

Releasedatum: 5/4 2024

Organisatören av Hamrå Orkester är ingen mindre än trumslagaren och numera också låtskrivaren Fredrik Hamrå från Lerum.. Senaste tjugo åren har han spelat med exempelvis Timbuktu, Klabbes bank , Fredrik Ljungqvist och Björn Ingelstam. Jag har oftast hört honom med Göteborg Jazz Orchestra. Vad som i praktiken utgör en potent sextett består av musiker vilka också lirat i GJO, inte osannolikt att samtliga ingått i detta ”Monday Night Big Band” vid samma konsert. Blåssektionen består av Björn Cedergren på tenorsax, Andreas Thurfjell på altsax och klarinett samt trumpetaren Patrik Putte Janson. I kompet finns Simon Westman på piano och rhodes (anges inte på cd:n) ,kontrabasisten Olli Rantala samt huvudpersonen själv bakom trumsetet. Vi pratar västsvensk jazzadel.

Friluftsmänniskan och konditionsfenomenet Hamrå – går i branschen under beteckningen fiskaren – beslöt sig för att kliva in i ny roll. Ville ta steget från sideman till bandledare och satsar hängivet genom att ha skrivit nio originalkompositioner vilka han också arrat. Orkesterns medlemmar tillhör otvivelaktigt de mest flitiga på Göteborgs scener, vilket jag sannerligen kan bekräfta av egen erfarenhet. Ett par av dem leder egna grupper, några har spelat med Bohuslän Big Band och frilansarna ingår ständigt i kreativa konstellationer som jag haft nöjet att höra live eller på skiva.

Kan vara värt att hänvisa till formuleringar i skivbolagets pressrelease. Musiken beskrivs i termer av nostalgi och tidlöshet, minimalism och energi, filmmusik och förstås jazz. Sound och titlar emanerar ur upphovsmannens äventyr i naturen, händelser på avlägsna platser. Varifrån inspiration hämtats till varje låt förklaras på cd:ns insida. 32.8 definieras som en resa mellan musikaliska världar. ”Vacker tidlöshet och varmt mörker med lugna och energisprakande inslag utlovas”. Kollektivet när en förhoppning om att lyssnaren ska invaggas i särskild stämning och släppa tankarna på världen runt omkring. Jag vill kommentera just den förhoppningen.

Vad jag hör och berörs av fungerar som en motvikt till de fasansfulla plågor Sverige för närvarande genomlider, dåd som gjort det svårt att koncentrera sig på recensionsskrivande. Men hopplösheten får ju aldrig tillåtas ta över. Albumet innehåller en hög dos av moll, vilket jag finner signifikativt även om tillståndet absolut inte ska ses som synonymt med misströstan. Hör till saken att jag härom året hörde detta material live på Unity. Då inleddes konserten med en låt önskad av Göteborgs största livejazzkonnässör, som kom finklädd direkt från en begravning. Förunderligt nog visade det sig att låtarnas stämning överlag smälte in i den stämning begärd låt förmedlade . Högst anmärkningsvärt!

Hade ingen aning om att trumslagaren var en kvalificerad kompositör, besatt en sådan kompetens när han väl skred till verket. Låtar och utförande är snubblande nära allra högsta betyg. Landar således utan tvekan på 4+ då albumet tappar en smula i densitet sista två spåren. Kan också handla om de behöver längre tid på sig hos mig att växa i styrka. I vad jag betraktar som ett elegiskt grundackord slås jag av såväl formidabelt ensemblespel som uttrycksfulla solister.

I inledande Skogen låter kompositören det betagande temat ta tid på sig att utvecklas. medan det sprakar till rejält redan i första takterna av Titlych, vars titel ska utläsas This Is The Life You´ve CHoosen. Den senare en yster och framåtlutad studsande berättelse. Eminent lirat av hela ensemblen och extra guldstjärna utdelas till blåssektionen. Kan ibland för ett otränat öra uppstå osäkerhet om man hör saxofon i tenor- eller altregister. Tippar på att Cedergren står för merparten av skivans saxsolon, vilka utföres omsorgsfullt med ackuratess på tenor. Hans samspel med klarinettisten och altsaxofonisten Andreas Thurfjell tillhör albumets höjdpunkter.

Fäster mig vid de ljuvliga stämmorna i ett par ballader. Hälsingland är en outsägligt vacker sådan tillkommen som en hyllning till landskapet och kompositörens far. Ryser av vällust av nostalgiskt dröjande touch. Flera låtar karaktäriseras av ett närmast majästätiskt anslag varigenom man sugs in i melodins kärna. Titellåten illustrerar perfekt min tes. Den framstår som visuellt laddad med ett dramatiskt förlopp, om en händelse på skidor när Hamrå var illa däran. Magin i musiken förstärks av utbroderat drivande beat. Rytmsektionen orkesterledaren ansvarar för tillsammans med osviklige basisten Olli Rantala är givetvis tajt och påfallande tänjbar i sina aktioner. I egenskap av batterist prioriteras snarare fills på egna högklassiga original, än viljan att demonstrera vilken superb teknik han besitter. Det odiskutabla kunnandet framgår ändå med besked.

Den aviserade minimalismen kännetecknar Treasure Mountains. Infattas konsekvent i säregen och fängslande dynamik. Patrik Putte Jansson glänser med fraser på trumpet uppbackad av maffigt komp. Klimax inträffar när han ytterst avancerat konverserar med rytmtillverkaren bakom trumsetet. En sekvens som gjord för att stampa takten till. Överlag har förstås Simon Westman en betydelsefull position som central melodimakare. Dennes obestridliga kvaliteter är en avsevärd plusfaktor. Hans utomordentliga handlag med klaviaturen på flygel och på vad jag uppfattar som fender rhodes kan inte nog understrykas,

Jublar åt en cocktail av fridfull och framsvepande kraft, vars magi vissa sekvenser kan likna Dollar Brand och mer uppenbart Oddjob, när deras harmonier är som mest sammanhållna. Signifikativt att initiativtagaren valt att kalla sextetten orkester. Utbroderade sound låter nämligen stort. Arrangemang förtjänar därför extra beröm liksom den påverkan ljuddesigner Åke Linton utövar. Som framgått håller materialet genomgående förbluffandet hög klass. Ett experimentellt alster känns aningen malplacerat, bryter av mot övergripande stämning. Artar sig istället till överraskande fladdrigt utforskande. Duellerande blåsare påminner om Miles distinkta 80-tal. Summa summarum ett album som jag på förhand visste att jag skulle uppskatta,

OBS Var med om releasekonserten på ett knökfullt Utopia. Bilden ovan är tagen därifrån, efter en mycket lyckad liveversion av låtarna. Kompletterar därför min text med fler intryck. Musiken genomsyras överlag av en andaktsfull ton som för mig reflekterar en problematisk nutid, fast upplevelser i natur utgör främsta drivkraften för kompositören. Den humorbefriade värdighet som förmedlas byts ibland ut mot exalterat krängande och rytmiskt energiska tongångar. Titlych är ett paradexempel på en skönt krängande up tempo-låt som förunderligt nog ändå hälls samman. Titellåten kännetecknas av en ödesmättad nerv med lyriska stråk och Andreas Thurfjells expanderande fraser på altsax. Låtarna fascinerar oerhört genom sitt sätt att tvinna samman stämmor, vilka ibland lösgör sig i sinnrika solon. Kompositioner präglas av avsevärd tyngd, tar med sig lyssnaren till ett vidöppet, men ändå avgränsat parallellt universum. Kontemplativa drag mixas klokt med pådrivande beat och snirklande utbrott. Slutligen ska påpekas att det blir mer tydligt live hur den förnämlige trumslagaren bidrar, till att kompositionerna låter som de gör.

Bob Hansson – Tobias Wiklund – Backlura

Big Bang pågår

3

Inspelad i Atlantis Studio november 2022

Producent: Tobias Wiklund

Prophone

Releasedatum: 15/3 2024

Kände till att det fanns en säregen jazztrio som kallar sig för Backlura, men hade inte hört dem tidigare. De har bland annat gjort en tribut till Jussi Björling. Däremot känner jag till medlemmarna i bandet. Kornettisten Tobias Wiklund frontar medan basisten Palle Sollinger och Daniel Fredriksson bakom sitt trumset utgör rytmsektion. Har stött på dessa framstående musiker i en mängd kreativa sammanhang, vilket resulterat i entusiastiska recensioner. Batteristen Fredriksson ingick för övrigt i min serie miniporträtt under rubriken Groovearbetare publicerade i LO-tidningen 2011. På bandets nya alster får de förstärkning i form av pianisten Cecilia Persson och på några spår av Nils Berg som trakterar basklarinett och tenorsaxofon. Två musiker och hyllade kompositörer lika etablerade som trion i Backlura.

Ett anmärkningsvärt faktum vad beträffar blåsarna handlar om breddade kontaktytor. Nils Berg som har sitt eget Cinemascope såg jag spela solo på Håkan Hellström- konsert. Tobias Wiklund, kompositör av musiken på Big Bang pågår, utgör en av ersättarna till Stefan Sporsén i 50-årige megastjärnans omtalade band. Och Wiklund har också funnits med hos Stefan Sundström och indiepopbandet Solen.

Möjligen lite bakvänt att recensionens rundmålning inleds med musikerna, vilka sannerligen förtjänar att lyftas fram. Förhåller sig nämligen på det viset att det är Bob Hanssons skånska tungrots-r och hans talspråkliga tilltal som dominerar ett album vars underrubrik lyder ”Ett poetiskt livselixir”. Vill sträcka mig så långt att han ofta ställer sig i vägen för musiken, som när det händer i bästa fall bildar bakgrund. Saknar ofta en symbiotisk samexistens, vilket förvånar med tanke på en mängd tidigare musikaliska samarbeten. Till Wiklunds tonsättningar framförs i ett lika frenetiskt som volymmässigt varierat spektrum tretton dikter, hämtade från diktsamlingen Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt (2023) med undantag av dikten Grannsämjan, från samling utgiven 2018.

Bob Hansson kan man omöjligen vara likgiltig inför. Han är underhållande, stundom genial. Men odlar i dikter emellanåt en självgod ton vilket balanseras med självömkan då brister kan komma fram.. För att främst vara poet och spoken word artist har han fått ett genomslag som få andra språkvirtuoser. Hårdlanserades i Babel som huspoet med visuellt extravaganta utgjutelser, varit omtyckt programledare för Allvarligt talat i P1, läste hans utmärkta tragikomiska roman Gunnar som författaren i högform presenterat på Göteborgs Stadsbibliotek i min närvaro, framträdande på Författarcentrum Västs uppläsnings-forum då publiken förolämpades. Till meritlistan ska läggas att han utsågs till landets första svensk mästare i Poetry Slam (en eggande tävlingsform jag under en period hängivet deltog i som jurygrupp. Vidare intervjuat och bokat tävlande till kulturprogram. En handfull slam-poeter framträdde på mitt 50-års kalas.)

Innan jag tar mig an Big Bang pågår faller det sig naturligt med två referenser till svenska mästerskapet i muntligt framförd 3-minuters poesi. Dubble mästaren Emil Jensen engagerades till nämnda 50års kalas och framförde egna visor. Daniel Boyacioglu heter en annan tvåfaldig mästare. Härom året recenserades för JAZZ/ OJ en skiva där han pratsjunger och agerar spoken word-artist ackompanjerad av Mattias Landaues trio.

Inspelningen är ljudmässigt uppseendeväckande. Fräckt hur de båda duktiga teknikerna laborerat med de möjligheter som står till buds, för att bäst gynna Bob Hanssons karismatiska röstbehandling, att varje ord och betoning går fram optimalt. Ibland dras vi suggestivt in i ett skede, ibland stöts lyssnaren medvetet bort. Spoken Word och jazz är inget nytt påfund, existerade i välmåga på 60-talet under medborgarrättsrörelsen i USA. Däremot känns experimenterandet med att flytta runt rösten stundtals som en performance i sig. Bob Hansson mässar och ryter, väser vädjande och deklamerar med extrem tydlighet. Snacka om att lägga sig vinn om en genomträngande stämma och lägga beslag på mycket utrymme.

Texterna och dess framförande är förförande lättillgängliga. Verkar ligga i hans personlighet och poetiska natur att odla en vansinnigt pretentiös sida, parad med viss självömkan där egna brister sipprar fram. En metod som inbringat åtskilliga framgångar. Han utger sig för att vara kärleksapostel (lyckas ibland) och fredsivrare med dragning till marxismen. Ibland blir dock mitt omdöme inte nådigt. Han kan rent estetiskt bli påfrestande, rent av outhärdlig. Vem har behållning av de mikrofonkaskader som vräks ut i Drömmen om normal (fotbollsdikten) och än värre i Skrikdikt nr ett? Ibland påminner Hanssons hetsande ordvrängeri om hur det kunde låta om honom i Babel, fast här mer oslipat, stundtals orgiastiskt.

Enligt Tobias Wiklund speglar poesin och musiken varandras innersta väsen. Enligt mig råder tyvärr ofta en obalans vilket medför att instrumentalisterna hamnar i periferin. De är storartade som ackompanjatörer fast musikerna borde haft en likvärdig roll. När kompositören själv bestämmer inriktning, till exempel på andra skivan i eget namn Silver Needle, experimenteras så att tuggmotstånd kreeras. I den andan pendlas här emellan skön minimalism och fri form. Hade det inte varit för den intensive poeten skulle jag någorlunda ha klarat att processa spräck och de atonala excesser som dyker upp, för att understödja en av ord och häftiga uttryck besatt artist, som skickligt slår om till en utstuderat återhållsam stil. Trots kraftiga invändningar mot dennes påverkan, ska understrykas hur förtjust jag sammantaget är i musiken. Minimalism firar triumfer liksom en fascinerande spännvidd.

På detaljnivå finns många inslag värda att lyftas fram. Det repetitiva blåset i Kärleken, vindlande undersköna fraseringar från kornett-maestro Wiklund vilka får mig att tänka på Lester Bowie och jag tilltalas av Cecilia Persson precisa anslag och melodiskt utbroderade ackord.. Noterar angenäma basgångar som fyller i och betonar budskapet i verser. I en tidigare omnämnd låt skapar rytmsektionen med Sollingers basgångar i förgrunden aptitligt groove. Tillför konturer innan svårforcerad förvandling uppstår.. Gillar hur den oberäkneliga musiken rör sig från fladdrig till stadig för att ibland bryta av med lyriska partier. Projektet sägs vara en påminnelse till oss att våga utforska gränser. Sättet att lämpligast integrera poesi med pulserande och elastisk jazz utmanas, fast tyvärr sätter framvällande ordberusning ibland agendan, tar över fokus på ojämlika villkor. Blev lite långrandig i min analys av en omtumlande produktion omöjlig att vara likgiltig inför.