Skivrecensioner

Carin Lundin

Heart Full Of Rhytm – Live

4

Inspelad i Farsta januari 2024 i Ladan hos Jazzklubb Syd

Inspelning och mixning: John Högman

Producent: Carin Lundin

Prophone

Releasedatum: 9/8 2024

Jag har absolut hört jazzvokalisten Carin Lundin tidigare, fast kan inte riktigt precisera när det skett. Varför förekommer hon inte oftare på de jazzfestival jag bevakar? Den 57-åriga kvinnan bördig från Småland som examinerats från såväl Balettakademin som Kungliga Musikhögskolan, har varit sparsam med skivsläpp sedan debuten 1997. I likhet med kollegan Louise Palmstierna har hon lite orättvist gått under min och mången festivalpubliks radar. Tuffa konkurrensen i Sverige bland både jämnåriga och en ny generation gör det inte enklare. Finns ju ett drygt tiotal ofta engagerade namn som idag attraherar såväl oss recensenter som den stora publiken på festivaler. Behöver inte rada upp namn. Ni vet vilka som åsyftas.

Hoppas och tror att detta delikata livealbum kan råda bot på ”missförhållandet” och sprida ordet om vilken förstklassig sångerska Lundin är, vilket understryks än mer när omgivningen ljuder så här exemplariskt. Ackompanjerar och tar över i ett par instrumentala höjdarnummer gör Mathias Algotsson vid flygeln (kapellmästare?), Klas Toresson på tenorsax och i någon låt flöjt samt en rytmsektion bestående av kontrabasisten Hasse Larsson och den osannolikt vitale Ronnie Gardiner bakom trumsetet. Fick möjlighet att träffa den sist nämnde timide stjärnan för ett par år sedan på festivalen i Ystad, när den 90-års firande batteristen var hedersgäst. Träblåsaren Klas Toresson är en elegant spelande musiker jag recenserat flera gånger och hört live överraskande ofta i Göteborg. Också den lika elegant spelande melodimakaren Algotsson har hyllats i recensioner av mig, fast är en sällsynt gäst på Västkusten.

Live – A Heart Full Of Rhytm präglas av en frejdig swingorienterad repertoar garnerad med uppiggande utvikningar till blues-shuffle och en svensk hit signerad Lill Lindfors, nämligen en något annorlunda version av karismatiska Längtans samba. Lundin är en ytterst kompetent vokalist, tippar att hon är alt. Njuter av en en själfull stämma kännetecknad av oklanderlig intonation. Möjligen ligger det henne i fatet en smula att hon saknar en lika identifierbar röst i jämförelse med självlysande artister/ interpreter såsom Rigmor, Viktoria, Isabella, Vivian, Ellen, Lovisa, Stina och Amanda. En heterogen oktett vi insatta inte skulle förväxla.

Klas Toresson gör avtryck. Visar med ackuratess vilken strålande solist han är genom att behärska swingidiomet till fulländning, vilket också inkluderingar närliggande områden. Ett lika grundmurat självförtroende i musikaliskt hänseende verkas finnas hos leverantören av harmonier, det vill säga superbe pianisten Mathias Algotsson. Underbart lyhörd rytmsektionen ägnar sig främst åt basala aktiviteter. Att den ofattbart erfarne Ronnie Gardiner – känd för att ha spelat med flera av USA:s jazzpionjärer, sitt Ronnie´s Room, Blue Monday på Skansen, stipendiefonden till talangfulla trumslagare samt givetvis livsverket Ronnie Gardiner Method – bibehållit tajmingen som gör att han fortfarande har DET måste påtalas som en enastående bedrift.

Stämningen tycks vara elektrisk på scen, vilket troligen renderade i påtagligt gensvar bland publiken. Konsekvensen: En glädjerik gemenskap vars växelverkan torde ha trissat sammansvetsade musiker och sångerska. Musiken värmde helt klart åhörarna denna kylslagna kväll i januari. Rutinen, spelglädjen och kärleken till outslitliga melodier gjorde sig påmind i ett skönt okomplicerat tonspråk. Blir tillfreds av hur energifyllda tolkningar flödar av fräscha teman, pigga solon, riviga rytmer jämte ett par långsamma lyriska alster. Att ett extraordinärt resultat uppnåddes underlättas säkerligen av att en saxofonist förtrogen med genren skött inspelning och mixning.

Vilka nio låtar man tar sig an? De instrumentala numren är Softly As In A Morning Sunrise ur en operett från 1928 och en ännu längre final i form av nio minuter långa Time After Time, ursprungligen ett romantiskt soundtrack för film med Frank Sinatra 1947. Lundin röner avsevärd framgång med sin tolkning av albumets titelmelodi, Lover Come Back To Me skapad för Broadway sent 20-tal, presterar på högsta nivå i vokalt avancerade After You´ve Gone och i en härlig blues med klös som jag i första hand associerar till B. B King och hans inspirerade konsert på Studentkåren i Göteborg 1988. Syftar på det drivande groove som manifesteras i Never Make Your Move Too Soon. Hoppas få uppleva en konsert med denna samtrimmade sättning i en snar framtid. Deras avspänt jazziga aktioner får mig på mycket gott humör.

Örjan Hultén & Adam Forkelid

Avant-garde Mélodique

4

Inspelad live 11/1 2020 i Stockholm på Kungliga Musikaliska Akademin

Inspelning och produktion: Leonardo Wehlander och Johan Sandback

Op 111 Productions

Releasedatum: 30/5 2024

Jag har recenserat saxofonisten Örjan Hultén och pianisten Adam Forkelid ett par gånger senaste åren, fast då var för sig. Har också hört dem live på skilda håll. Forkelid träffade jag så sent som i våras efter strålande releasespelning på Unity. Utan att vara fixstjärnor på en upplyst jazzscen tillhör de kategorin ” mest etablerade och renommerade”. Har inte varit medveten om att Forkelid ingått i en tidig upplaga av Örjan Hultén Orion, ej heller att de möttes som kolleger på Bollnäs Folkhögskola. De goda vännerna har i perioder musicerat som duo utan att verksamheten dokumenterats. Man återförenades i en unik konsert strax före pandemin, vars arrangör Piano Visions vanligtvis organiserar konserter med klassiskt klingande pianomusik. Enbart eget material framfördes, nya original mixade med alster från Orion-repertoaren. Inspelningen glömdes bort. Lyckligtvis blev musikerna kontaktade av männen ansvariga för inspelningen, vilket vi ska vara tacksamma för eftersom sömlösa samspelet rörde sig på en exceptionellt hög nivå. Det beskrivs med omdömen som telepatisk kommunikation, hjärtevärmande samt därtill innehållandes humor.

Vindlande melodier dominerar. Deras böljande sound fängslar. Konserten tycks mig genomföras i en spirituell och påtagligt öppensinnad anda. Noterar perfekt balans blåsinstrument – flygel. Får en känsla av att Forkelids angenäma stilideal och bemästrande av sitt arbetsredskap gör att hans musikaliske partner inte okontrollerat svävar iväg. Även om Hultén på främst ljust ljudande sopran stundom tar spjärn och utmanar äger de ett gemensamt tonspråk. Man passar ihop, kompletterar varandra på ett förunderligt vis.

Att båda behärskar hantverket att komponera råder ingen tvekan om. Modigt av Forkelid/ Hultén att helt förlita sig på egna låtar. Häpnadsväckande hur de förmår upprätthålla skivlyssnarens intresse med bara två sammanflätade instrument i över 50 minuter, vilket förmodligen beror på den extra inspiration som uppstod live. Musiken på Avant-garde Mélodique varieras förtjänstfullt. Hör överraskande få inslag som vetter åt ytterlägen, något som gör titeln en aning missvisande. Vill påstå att soundet stundtals kan liknas vid hur det lät i Klosterkyrkan på Ystad Jazzfestival 2017 när giganterna Lennart Åberg och Bobo Stenson musicerade tillsammans. I respektives features vill jag referera till virtuoser som Marius Neset och för Fokelids vidkommande Jan Lundgren jämte i somliga sekvenser Bengt Hallberg. Blir mer och mer förtjust i vad musikanten Adam Forkelid uträttat senaste åren (senaste albumen är örongodis). Han har ett lika angeläget som berikande tilltal. Och Örjan Hultén är värd massor av respekt för sitt skickliga spel, smidiga frasering och anmärkningsvärda tonalitet.

Kringvirvlande, omdömesgillt avvägda tongångar konstrasteras mot en lyrisk ådra. Skiftningarna stimulerar! Bortsett från en bluesig, småsvängig inledning på tenorsax använder Hultén genomgående sopransaxofon. Enda bastoner duon förfogar över är således de Forkelid utvinner med vänster hand. Trots väl tilltagen speltid undviks återvändsgränder och upprepningar. Enda gången jag registrerar ett solo på sopran som blir något överlastat, på gränsen till onödigt utdraget är i det långa finalnumret Radio In My Head signerat Hultén. Om det inte framgått redan ska poängteras att Avant-garde Melodique hamnar på 4+, så lycklig blir jag av deras eminent elastiska samarbete och den väsentliga musik duon skapat.

Sol Sol

Almost All Things Considered

3

Inspelad i Atlantis Metronome augusti 2023

Mix och master: Göran Stegborn

Sail Cabin Records

Releasedatum: 10/5 2024

2017 skrev jag överlag uppskattande om kvartettens spelning under Jazzfestivalen i vår huvudstad. Då var de så färska att bandnamnet inte lanserats officiellt. Nu kommer tredje skivan med eget, vildvuxet material under devisen more is more, enligt dem själva med mer av frijazz, distat gitarrsound och lössläppt barytonsax. Sol Sol består av Elin Forkelid på saxofoner, David Stackenäs på gitarr med diverse tillbehör och som rytmsektion kontrabasisten Maurutz Agnas tillsammans med batteristen Anna Lund. Fyra renommerade musiker vilka jag hört var för sig i ett antal skiftande sammanhang. Flera av dem har gett ut album i eget namn och några gånger recenserats av mig.

Vill snudda vid deras sammantaget brokiga bakgrunder. Prisade Forkelid gav för några år sedan ut en personlig tribut till John Coltrane som lovordades och jag har hört henne i storband och med bland andra Anna Högbergs Attack och Martina Almgren. Har vidare gjort flera plattor under namnet Elin Larsson Group, med FIRE Orchestra jämte Vilhelm Bromander Unfolding Orchestra.. Den andra låtskrivaren i Sol Sol är den egenartade gitarristen David Stackenäs, vars samarbeten omfattar bland andra Fire Orchestra och somliga av det varierande kollektivets medlemmar. Jag har hört mannen som släppt flera experimenterande alster på duo eller i eget namn live med bland andra Lina Nyberg, Mattias Risberg Mining XL och ,har jag för mig, Beche´s Brew. Anna Lund är förutom sitt lika underhållande som konstnärligt framgångsrika projekt Hurrakel känd för exempelvis samarbetet med uppskattade och smått excentriska singer songwritern Frida Hyvönen (sett i park ett par hundra meter från min bostad) och ingår i improviserande trio med Lisa Ullén/ Elsa Bergman vilka också alla tre spelat med Anna Högbergs Attack. Den unge basisten tillhör landets mest eftersökta, hört honom live och på skiva i åtskilliga spännande konstellationer (Emil Strandberg, Hans Olding etc.) vid sidan om den fasta punkten Agnas Bros.

När kvartetten sammanstrålar i sin egenartade, pianolösa kvartett utformas mer eller mindre experimentell musik som i sina spretande bågar sannerligen utmanar. Motsatsen till mainstream således, även om vi erbjuds ett par tjusigt sammanhållna partier med balladstuk. Av de referenser gruppen själva hänvisar ter sig i mina öron Ornette Coleman, Jimi Hendrix och Paul Motian mest rimliga att lyfta fram.

Min recension kommer vara tudelad, med resonemang som kombinerar å ena sidan-argument med å andra sidan-synpunkter. Tillhör heller inte den klick lyssnare vilka vanligtvis omfamnar den smala yttring vi brukar kalla frijazz Ambivalensen uppstår redan inledningsvis i den elva minuter långa Elena. Där förenas förföriskt utdragna toner med fullkomligt ostrukturerat spel på tenorsax, bökande inslag frestande att benämna som bröl. Sålunda svårtuggad låt när den svämmar över. Samtidigt genomsyras Elena av ett fräckt pulserande groove. Den könsmixade gruppens ryggrad firar triumfer genom att ha tagit sig upp på en sensationell nivå. I synnerhet Anna Lunds intensitet och tajming håller fantastiskt hög kvalitet, uppvisar på ett suveränt sätt flödande, innovativ polyrytmik. Och Stackenäs utforskande av sound blir i vissa solon ytterst njutbara medan andra passager låter alltför ostyriga. Man hade i mina öron vunnit på att engagera en extern producent.

Mauritz Agnas hamnar ofta i skymundan i detta profilerade sällskap. Lämnar sin biroll ett par gånger. Hamnar mest i rampljuset i First Days of Spring, vars läckra basspel, angenämt tassande sound och elastiskt uppsprickande förlängning gör låten till en av albumets bästa. Forkelid agerar skickligt i chorus där det inte sparas på toner. Kännetecknande för albumet är hur dess frapperande svängiga, monotont utarbetade beat, ihärdigt garneras med intensiva fraser framförda med gitarrpedaler och saxofoner. Beskrivningen exemplifieras utomordentligt väl i låt med feature på baryton. Fast å andra sidan blir det väldigt påfrestande när de släpper loss i experimenterande mangel, låter melodins konturer gå överstyr. Urladdningen avrundas minst sagt energiskt genom ett bångstyrigt, distat driv från Stackenäs som i sin Hello Again, Paul inte precis avhåller sig från excesser. Ett drag de gärna hade fått utveckla mer är de stråk av traditionell nordisk folkton som tas fram i minst en komposition. Melodin som fint smygs fram på gitarr låter bekant. Har man influerats av specifik förlaga?

Almost All Things Considered är en färgstark och omtumlande produktion, som framgått närmast en antites till diskret estetik. Ska framhållas att inspelningen i Atlantis-studion ljudmässigt är av ypperlig kvalitet. Och det jag främst tar med mig som plusfaktor är Anna Lunds makalöst inspirerade insats.

Per Thornberg / Hans Backenroth

Duo Dialogue

4

Inspelad 5 maj 2023 i Dieselfabriken Stockholm

Producerad av Per Thornberg och Hans Backenroth

Thornberg Music Production

Releasedatum: 19/4 2024

Tenorsaxofonisten, kompositören och pedagogen Per Thornberg kommer från Halmstad. Tycker ni att efternamnet klingar bekant kan det bero på att hans äldre bror numera är landshövding i länet. Thornberg den yngre undervisar på gymnasium i staden och har släppt tretton skivor i eget namn. På hans cv finns vidare medverkan på inspelning med Per Gessle och flera samarbeten med bildkonstnärer vilka resulterat i flera påkostade bokutgivningar. Fjolårets fullängdare recenserades här (4/5). Har i närtid haft nöjet att lyssna på honom live två gånger. Dels med kvartett på Unity, dels på trio i Göteborgs Domkyrka nyligen med nionde säsongen av programmet ”Sakral Jazz (Bach, psalmer, Ellington…).

Frilansaren har spelat med den oerhört produktive och högt ansedde kontrabasisten Hans Backenroth i en kvartett. En man jag ofta hört live i högklassig kontext och till och med haft flera berikande samtal med. I fjol bestämde de sig för att renodla samarbetet genom att musicera på duo. Fyra låtar inspelade under en dag i nya studion på Dieselverkstaden blev till en ep. En cd som digitalt i medföljande så kallade liner notes lovordats av inga mindre än Lars Danielsson och Joakim Milder. Den senare framhåller att Thornbergs kapacitet gör att han förtjänar en högre status, hoppas att nuvarande skevhet korrigeras med föreliggande ep. Enligt duon själva innebär sättningen att det blir ”luftigt och lyhört, kammarjazz med dynamik” helt enkelt. En beskrivning lätt att instämma i. Denna recension skulle ha publicerats för halvannan månad sedan. Att den dröjt får skyllas på besvärande skrivkramp. Noterat att Duo Dialogue fått minst tre uppskattande recensioner.

Man inleder inbjudande genom sprittande standard. Vi får en flödande version av Love Walked In (G. Gershwin), vars uptempo övergår i dynamiskt framskridande komposition med doft av tango, skriven av Edu Lobo från Brasilien. På 60-talet ska han ha varit en framträdande representant för landets bossa-våg. Låtens fundament framhävs skickligt av Backenroths taktfasta features och underliggande tema. Registrerar en välfunnen kombination av melodi- och rytminstrument, en förmodligen tämligen ovanlig fusion inom jazzen. I några sekvenser kliver som väntat basisten fram, lämnar sin understödjande position. En förändring som jag gärna sett hade inträffat ännu fler gånger. Den vägvinnande rörligheten illustreras optimalt vid ett par tillfällen i balladen A Beautiful Frienship (D. Khan) ursprungligen komponerad åt Ella Fitzgerald 1956. Finalnumret utgörs av en spännande, kringstrykande melodi signerad kultförklarade saxofonisten Börje Fredriksson ( hans musikaliskt rika arv har levandegjorts förnämligt av bland andra Sister Maj´s Blouse som jag hört på Nef och har cd med).

Musiken genomsyras av deras elaborerade känsla för samspel, fint utsträckta linjer och bågar. De bildar ett raffinerat teamwork, även om Thornbergs snyggt utmejslade melodislingor otvetydigt befinner sig i förgrunden. Att bådas teknik är oklanderlig bör påpekas. Någon enstaka gång blir han en smula ”långrandig” i sina utflykter. Håller i övrigt med professor Milder att dennes standard är frapperande hög. Tänker att Per Thornberg likt 30-40 samtida träblåsare besitter exceptionell kvalitet nog att hålla igång en egen karriär med en ton á la Lester Young eller Ben Webster. Flera sekvenser kännetecknas av en påfallande vacker klang medan det på andra ställen öppnas dörrar till inte lika polerade tongångar. Kan emellanåt komma på mig med att sakna ett avlösande melodiinstrument likt sättningen i ”Sakral Jazz” där pianist ingår, något som tar vid i annan riktning för att bryta av. Dock, när man är på rätt humör för ett något konventionellt dialog-koncept med alldeles lagom intensitet passar detta verk under tjugo minuter som hand i handsken. Den elastiska kreativiteten och lyhörda spelglädjen hänför.

Jonas Knutsson & Anders Persson

Petrichor

4

Inspelad av Åke Linton september 2023 i Studio Epidemin och Tonkontroll i Göteborg

Prophone Records (distr Naxos)

Releasedatum: 31/5 2024

För första gången manifesteras i helfigur det långvariga samarbetet emellan saxofonisten Jonas Knutsson och den sju år äldre pianisten Anders Persson. Sker i form av kreativt teamwork som generat tio originallåtar komponerade utifrån specifik premiss: Medan Knutsson utvecklar melodiken tar Persson hand om harmonierna. Själva utvärderar de vad som uträttats i musiklaboratoriet med att sammanföra två världar, genom att kalla soundet för ”Oscar Peterson-Berger”. Fyndig om än långt ifrån heltäckande beskrivning.

Prisade saxofonisten som numera är ledare för Umeå Jazzfestival, är ju sedan decennier lika hemtam med traditionella folktoner som World Music, kammarjazz och pulserande bop. I dennes framgångsrika cv märks samarbeten med bland andra Nils Landgren, Lena Willemark, Ale Möller, Bengt Berger, Mats Öberg, Johan Norberg, Elise Einarsdotter, Cabazz, Enteli, Mynta, Encore (redan här för över trettio år sedan möttes Knutsson och Persson) med flera. Har blivit flera uppskattande recensioner både live och på skiva. Den inte lika produktiva pianisten har också kunnat avnjutas ett antal gånger live i olika renommerade grupper eller i egenskap av ackompanjatör, då han är hemmahörande i Göteborg. Har hört honom med bland andra Stina Nordenstam, Maria Eriksson, Johan Borgström, Stina Andersdotter (hans dotter) och Etwas Anders. Hör till saken att Anders Persson ingår i Jonas Knutsson Quartet och att han var hedersgäst på Umeå-festivalen 2019. På Petrichor spelar han piano och ibland keyboards medan Knutsson oftast växlar mellan sopran- och tenorsax. Rytmsektionen består av Sebastien Dubé på kontrabas, trumslagare Terje Sundby samt på percussion Rafael Sida (ingår också i Jonas Knutsson Quartet).

För att fortsätta förteckningen över vem som gjort vad på ett innovativt album listas här ett antal gäster. På Waltz For Debussy hörs Lars Almkvist (flygelhorn), Åke Lannerholm (eufonium = tenortuba) och Johan Ahlin (valthorn). På Baby Dodds Vindaloo Strut medverkar Dicken Hedrenius på trombon. Khamsanday gästas av Livet Nord på violin. Malvakvartetten finns med på titellåten. Medlemmarna heter Emelie Molander (violin), Knapp Britta Pettersson (violin), Maria Jonsson (viola) samt Maja Molander (cello). Ansvarar för stråk- och blåsarangemang på Waltz for Debussy jämte Petrichor gör Hans Hjortek.

Toner sveper fram. lent inlindade eller i pregnanta utbrytningar. En härligt avslappnad och stundom närmast spirituell anda råder, där Knutssons ljust ljudande instrument anför med auktoritet. Persson skjuter in ett kort inpass i vackert utsmyckade öppningen Waltz For Debussy, fast det är först på tredje spåret han ges rikligt med utrymme. Registrerar då ett ljuvligt ledigt solo från honom.

Otroligt lyhörda rytmsektionen är sannerligen på tårna inom den spatiösa plats de tilldelats. Självklart uppstår extra fett groove här och var med både batterist Terje Sundby och en inspirerad Rafael Sida som eminenta rytmtillverkare. Och Sida (en livefavorit sedan 80-talet) tar vara på varje tillfälle att färga parets fräcka kompositioner. Det lutar mer åt dansant stampa takten -världsmusik än ortodox jazz, kryddat med raffinerade blinkningar till New Orleans, Balkan, nordiskt storslagna vyer och bluessväng. Sebastien Dubé och hans runda klang på en specialbyggd kontrabas minns jag från rafflande konsert i Ljungskile med gitarristen Mats Norrefalk och trumslagaren Mikael Nilsson. Trevligt nog hörs han i en jublande feature flinkt assisterad av Perssons upphetsande löpningar.

Fångas av en sprittande, närmast sensationell tempohöjning i The Next Three. Samtliga triggar varandra utan att det kokar över. Blir till angenäma fyrverkerier vilka trummande nestorer sofistikerat accentuerar. Rapp briljans levereras av blåsaren konstant i framkant. En smeksamt läcker ballad till minne av Jim Beard känns bekant. Det dröjande anslaget förför i en melodi som skulle kunna vara signerad Scott Hamilton. En annan toppnotering vari Livet Nord sätter sin prägel har fått titeln Khamsanday. Hänförande österländsk vibe tillförs, vars tonspråk också delvis stämmer in på bluesiga temat i Baby Dodd´s Vindaloo Strut tillägnat dixieland-trumslagaren från New Orleans. Associerar ibland till både Mynta och hur Rena Rama kunde låta när det begav sig. Somliga låtar påminner så tydligt om andra signerade Knutsson, att man undrar i vilken utsträckning de lånat av sig själva.

Kan tyckas övermaga att anmärka på upplägget när det resulterar i oavbrutet skön musik, som antagligen är en oundviklig konsekvens av den idé man praktiserar. Men min poäng är att jag särskilt första halvan hade önskat mer jämvikt, även om mer fördelaktig balans uppnås efter hand. Förvisso helt fenomenal på främst sopransax oavsett om det musiceras ystert eller lyriskt, vill jag hävda att Knutssons komponerande kollega alltför ofta hamnar i skymundan.