Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Allah-Las – Worship the Sun

by

worship-lp

Artist: Allah-Las
Titel: Worship the Sun
Betyg: 3

Skivbolaget Innovative Leisure har specialiserat sig på att släppa den sortens trendiga retromusik som passar bra i reklamfilmer. Det låter kanske som en diss, men jag brukar ofta uppskatta deras skivor. Det är nästan alltid snyggt gjort och inte sällan finns det en hel del talang bakom släppen. Allah-Las känns på det sättet som ett typiskt Innovative Leisure-band. Deras psykedeliska pop är både trendriktigt retro och väldigt välgjord.

I grunden gör Allah-Las den sortens retropsykedelia som inte sticker ut särskilt mycket åt något håll. Rötterna finns i psykedelisk pop, garagerock och sextiotalspop. Men till skillnad från en del annan psykedelia blir det aldrig riktigt psykedeliskt — det blir aldrig flummigt och svårlyssnat. Och till skillnad från ren garagerock så blir det aldrig rått och skitigt. I grunden är det snyggt gjord popmusik, inget annat. Det är såklart en smakfråga, men jag hade föredragit om de flummat ut ordentligt ibland, eller om de ibland gjort mer rå rock’n’roll. Som det är nu kan det bli lite för lättlyssnat ibland. Lite för lite som sticker ut, lite för lite som skaver.

Worship the Sun påminner väldigt mycket om Allah-Las förra skiva, den självbetitlade debuten från 2012. Debuten var starkare som helhet, med färre svaga låtar. På den nya skivan finns en del meningslös utfyllnad men också starkare höjdpunkter. Låtar som De Vida Voz och 501-415 är fantastiskt snygga poppärlor. Det är Allah-Las när de är som bäst: snyggt, catchy, välgjord och oemotståndligt charmig pop.

Text: Felix Lindén

Skivrecension: Rigmor Gustafsson with Dalasinfoniettan – When You Make Me Smile

by

Layout 1

Artist: Rigmor Gustafsson with Dalasinfoniettan
Titel: When You Make Me Smile
Betyg: 5

Rigmor Gustafsson är en av våra absolut bästa jazz-sångerskor, men jag tycker att man begränsar Rigmor genom att sätta henne i facket jazz då många undviker musik som klassas in i jazz. Rigmor har en betydligt bredare kapacitet vilket gör att en större publik också de av inte jazz intresserade mer än vän kan avnjuta henne. When You Make Me Smile är behaglig och oerhört harmonisk att lyssna till. Hennes röst är bitvis sammetslen för att i nästa omärkligt övergå till ursäkta uttrycket ”lugnt temperament”.

Jag lyssnade på en del andra album som Rigmor Gustafsson gjort tidigare och det stärker min uppfattning om att jazz blir för snävt i hennes fall. Så för den som avskräcks i bemärkelsen jazz låt er inte avskräckas. Där finns doft av bossanova, blues med inslag av lugn populärmusik. Jag kan inte riktigt förklara, men ingen låt är den andra lik och jag brukar säga kan jag lyssna på en skiva mer än två gånger är den bra. Jag lyssnar gärna på Rigmor Gustafsson.

Spår jag gillar: Call Me Lonely, A Different Kind, Blind As A Bat och Woke Upo in Sunday in Saturday´s Shoes.

Skivrecension: Ty Segall – Manipulator

by

tysegall

Artist: Ty Segall
Titel: Manipulator
Betyg 4

Vars kommer all inspiration ifrån?

Det är helt vansinnigt hur produktiv Ty Segall är. Innan detta album så har han gjort fem i eget namn. Flera i andra konstellationer. Det är bara att tacka och ta emot. Skivan som består av sjutton spår är fylld av distade och akustiska gitarrer. Men han är skicklig och låtar aldrig de fantastiska melodierna drunkna i alla gitarrer. Låtar som The Singer, The Clock och The Faker är lysande exempel på Ty Segalls känsla för lysande popmelodier. Det doftar mycket 70-tal, Segalls kärlek till Marc Bolan är ständigt närvarande. Han har gjort en klassisk rockplatta, en helt lysande sådan. Allting behöver inte vara originellt för att vara bra. Styrkan ligger i att kunna skapa musik med nyfikenhet, känsla och hunger. Och där är det inte många som kan smälla honom på fingrarna. Det känns nästan som att man lyssnar på en distad gitarr för första gången.

Manipulator med sina sjutton spår är en skiva som jag hoppas når ut till många. Världen behöver en kille som Ty Segall. Det känns aldrig som att han går på ren rutin. Framförallt känns han äkta. Han har tydliga influenser men har skapat sin egen värld. Fortsätt riffa och fingerplocka Ty!

Text: Mikael Grönlund

Skivrecension: Hello Saferide – The Fox, The Hunter and Hello Saferide

by

Hello Saferide

Artist: Hello Saferide
Titel: The Fox, The Hunter and Hello Saferide
Betyg: 4

Annika Norlin är en av landets främsta textförfattare, och framgångarna på såväl svenska med Säkert! och på engelska med Hello Saferide är lätta att förstå. Låtarna är ofta eftertänksamma, vemodiga och angelägna. Alla som på en festivalspelning tillsammans med tusentals andra vrålat ”Dom jävlarna ska skjutas” vet vad jag menar. När texterna dessutom kombineras med melodier och körer som förstärker blir det riktiga poppärlor. Norlin är upphovskvinna till flera av de senaste årens främsta svenska poplåtar.

Tyvärr finns det inte riktigt någon sådan låt på den nya skivan The Fox, The Hunter and Hello Saferide. Inte för att det är en dålig skiva, absolut inte. Nej, men här är musiken mer nedtonad, mindre bombastisk och ”hittig” än tidigare. Attacken är mindre än i succén More Modern Short Stories… från 2008 som var Norlins senaste släpp under namnet Hello Saferide. Undantaget är kanske första singeln I Was Jesus där Norlin kommer tillbaka till jorden som Jesus, Martin Luther King och Gandhi som kvinnor

Soundet är annorlunda än tidigare med mer trummaskiner och synthar. Själv säger hon att det är för att hon blivit säkrare som artist och lyssnat mer på musik från andra genrer än poppen. Ibland funkar det utmärkt och lyfter fram Norlins utmärkta popröst och förstärker de klassiska handklappen och aaah-körerna. Men ibland blir det lite tunt och platt som i Last Night Bus.

Men det är omöjligt att ta ifrån Annika Norlin hennes närmast unika förmåga att berätta historier och skriva geniala popmelodier. Skivan avslutas med This Body som har årets hittills snyggast uppbyggda crescendo och en text en vill lyssna på igen och igen. För att känna igen, reflektera och förstå. Jag hummar förmodligen fortfarande körernas ”aaaah-aaaah-aaaah” när du läser den här texten.

Text: Jens Lundberg

Skivrecension: The New Pornographers – Brill Bruisers

by

newpornographers

Artist: The New Pornographers
Titel: Brill Bruisers
Betyg: 4

Powerpopkollektivet som en gång var Vancouver-baserat är numera utspritt över hela Nordamerika, en inte helt bekymmersfri konstellation för artister i studiosamverkan. Oaktat hur de bär sig åt för att få ihop kalendrarna håller de ihop slutresultatet lika homogent som på sin trio hypervassa album i början av karriären, Mass Romantic, Electric Version och Twin Cinema.

Målet med nya fullängdaren (som titeln antyder) har varit att låta skrivandet ta sin utgångspunkt i populärmusikens vagga, Brill Building, och få ett mer direkt angrepp på melodier och arrangemang för att hålla uppe tempot genom hela skivan. Och visst lyckas de med det. Här finns flertalet kandidater till nya favoriter i paritet med Use Me och The Laws Have Changed. I tillägg till A.C. Newmans låtstomme smälter även Dan Bejars tre alster väl in, utanför Destroyer hans starkaste på länge. Och Neko Cases röst behöver vi knappt nämna.

New Wave-produktion med väderkvarnsackord, arpeggiatorer och utsökta vokalharmonier är inte sämsta sättet att föra klassiskt popsnideri in i nutiden.

Bästa spår: Marching Order, Brill Builder, War On The East Coast