• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tre religioner, en berättelse – premiär för Abrahams barn

7 november, 2025 by Redaktionen


Johan Gry i monologen Abrahams barn. Foto Jonas Kündig.

Monologen Abrahams barn blandar historieberättande, humor och reflektion, och handlar om Abraham, centralgestalt i de tre världsreligionerna judendom, kristendom och islam. Pjäsen ställer frågor om tro, identitet och fred i en värld präglad av religiösa motsättningar. Med och i regi av Johan Gry. Premiär 13 november 2025 på Lilla Scen på Göteborgs Stadsteater.

Ett pressmeddelande berättar:
Genom att väva samman texter från Tanach, Nya testamentet och Koranen blottläggs religionernas gemensamma rötter, konflikterna och möjligheten till förståelse. Vad betyder det att tro när världen faller sönder? Hur finner vi tillit till varandra när våra språk för det heliga tycks så olika?

Monologen är skapad av den norske skådepelaren Svein Tindberg och har spelats över 300 gånger på Det Norske Teatret i Oslo.

– I en tid då religiösa och kulturella skillnader ofta används för att splittra, erbjuder Abrahams barn ett rum för gemenskap och reflektion. Det här är en personlig och engagerad berättelse om de historier som i tusentals år präglat människors tro och existens, och som fortfarande påverkar världen på så många sätt, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

Johan Gry ingår i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble och har medverkat i en lång rad uppsättningar under åren. Han har även spelat många roller på film och tv. Johan Gry verkar även som regissör, senast på Göteborgs Stadsteater med Jihadisten 2017.

Abrahams barn
Premiär 13 november 2025 på Lilla Scen
Av: Svein Tindberg
Översättning: Sofia Fredén
Bearbetning, regi och med: Johan Gry
Registöd: Fredrik Evers
Scenografi och kostymdesign: Johan Gry
Maskdesign: Ingela Collin
Ljusdesign: Coppelia Bondesson
Ljuddesign: Tommy Carlsson
Videomaterial: Ludde Falk
Dramaturg: Anna Berg
Förlag översättning: Colombine Teaterförlag

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Bugonia – årets hittills bästa film

7 november, 2025 by Elis Holmström

Bugonia
Betyg 5
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Yorgos Lanthimos

Det skall sägas att Bugonia inte är lika fulländad som The Favourite eller den gränslöst briljanta Poor Things, men det är fortfarande en film som får konkurrensen att blekna och kapitulera. Då Yorgos Lanthimos för tredje året i rad bjuder på film blir det en gränslös uppvisning som många gånger om endast kan klassificeras som perfekt.

Även om förra årets Kinds Of Kindness var en på många sätt imponerande film var det mer av ett ambitiöst experiment, en slags kreativ lekstuga där Lanthimos kunde återhämta kreativa krafter efter urladdningen med Poor Things. Bugonia känns istället som en genuin utveckling och i mångt och mycket som ytterligare en bekräftelse på att Lanthimos är långtifrån klar vad gäller att nå toppen av sin förmåga som filmskapare.

2025 känns som det år då vanligtvis svåra och abstrakta filmskapare valde en aningen mer kommersiell och tillgänglig form, som Paul Thomas Andersson med One Battle After Another som ökade tempot och klädde sig i en mer actionbetonad klädsel. Bugonia väljer bort flera av de inslag som varit utmärkande för Lanthimos, speltiden är kapad till två timmar – fyrtiofyra minuter kortare än senast. Visuellt har det också skett – endast positiva, förändringar. Det vanligtvis dimmiga och uppenbart analoga fotot har nu förändrats och förlitar sig istället på kraftiga färger, otäck skärpa och kontraster som – snillrikt, samverkar med filmens otroliga ljussättning. De bisarra kameravinklarna då vi fick se allt ur en fiskögon-lins är nu också borta. Detta ger ett aningen mer inbjudande yttre som inte må vara lika distinkt men lika imponerade.

Den största förändringen sker dock i berättartekniken. Där Lanthimos tidigare förlitat sig på kolsvart humor och det rent förvridna för att förmedla sina berättelser, har vi nu att göra med en allvarsam, mörk och extremt allegorisk historia som visar kraftig avsmak för det moderna industriella samhället men framförallt den bolagsondska som sprider sig som ett virus över hela världen.

Föraktet mot klassamhället och det medvetna valet att skapa en fyrkantig vardag för moderna arbetare visualiseras med briljans. Exempelvis då Lanthimos väljer att följa filmens subjekt som om filmen vore horisontellt sidskrollande, detta skapar en illusion av att alla befinner sig på ett löpande band, fast i en mardrömslik maskinell cykel där de omges av betong, glas och ständig press från ovan.

Där andra hade nöjt sig med att bara demonstrera det moderna samhällets mest miserabla sidor går Lanthimos djupare genom att också djupdyka i de faktiska effekterna. Precis som Eddington och One Battle After Another vill Lanthimos konfrontera dagens politiska klimat, men detta görs här genom att med stort allvar studera effekterna av polarisering, ekokammare och hopplösheten som per automatik framträder i ett samhälle som ständigt prioriterar det materiella framför det medmänskliga. Jesse Plemons i rollen som psykiskt sjuk konspirationsteoretiker gör ett förträffligt jobb där han förmedlar tomheten, den skrämmande övertygelsen men också den uppenbara sorgen som alltid ackompanjerar slavisk fanatism.

Men ingen har en chans då Emma Stone gör entre och bjuder på ett skådespel som både är överraskande och dödligt exakt. Efter att ha spelat multipla roller i Kinds Of Kindness, gör Stone nu en roll som tyder på en oerhörd mognad. Där hennes Bella Baxter från Poor Things var livsglad, naiv men också nyfiken är Bugonias Michelle något helt annat. Här finns en kylig men samtidigt manipulativ förmåga, en nästan manisk tendens att förföra utan att vara explicit samt en pondus som inte borde vara möjlig för aktör som inte ens fyllt fyrtio år. Där Stone vanligtvis bjuder på genuina och unika känslostormar – men framförallt passion, är detta ett sylvasst och exakt porträtt som undviker det uppenbart emotionella och istället dominerar med en scennärvaro som sent kommer glömmas.

Tillsammans med Plemons och den vassa regin skapas scener som endast kan beskrivas som rena tryckkokare. Dramatiken, spänningen och intensiteten är så pass påtaglig att ett klädbyte kommer vara obligatorisk efteråt. Laddningen i de olika konfrontationerna har elektricitet nog för att gottgöra från det uteblivna löftet om kärnkraft som skulle ge oss guld och gröna skogar. Att låta filmen mer eller mindre utspela sig i två olika rum – båda lika ogästvänliga, leder till mästerlig kammardramatik som dels är intim men också varierad i sitt dramaturgiska spektra. Sättet kameran nästan klättrar runt i aktörernas ansikte tillåter också det fantastiska skådespelet att avnjutas till fullo.

Det är så pass laddat och kraftfullt som debattinlägg kring det moderna samhället, samt så välspelat, att jag till och med kan ursäkta det onödigt tillkrånglade och onödiga slutet vilket är det enda inslag under två timmar som inte känns minutiöst snillrikt. Men när resten av kakan är delikat bakom ord så är en aningen sunkig sista tugga värt besväret. Bugonia är en sanslös upplevelse som med skärpa och stor intellektuell kapacitet skapar årets hittills bästa film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bugonia, Filmkritik, Filmrecension, Yorgos Lanthimos

Extraordinär genrefri pianotrio kryddar med enastående trumsolon – Rachel Z & Omar Hakim Trio i Stenhammarsalen

5 november, 2025 by Mats Hallberg

3/11 2025

Stenhammarsalen i Göteborg

Dagen före konserten när jag befann mig på vernissage i Lerum upptäcktes att jag missade att den otroligt meriterade Omar Hakim var på ingång. Han och hans fru pianisten Rachel Carmel Hakim (född Nicolazzo) har en akustisk trio till vilken de för tio år sedan rekryterade kontrabasisten Jonathan Toscano. Hennes artistnamn är kort och gott Rachel Z och skam å sägandes hade jag inte koll på hennes cv, visste inte att hon var gift med den ett och ett halvt huvud längre giganten. Visste inte heller att hon släppt ett dussintal album i eget namn inklusive sprillans färska Sensual och inte att hon ingått i Steps Ahead och samarbetat med Al Di Meola, Peter Gabriel, Terrie Lyne Carrington och Wayne Shorter. Vidare har hon vars stil liknats vid McCoy Tyner tjugofem år tillbaka i tiden jobbat med Stanley Clarke, Lenny White och något senare med Tony Levin.

Trion är ute på en minturné i Europa och enda spelningen i Sverige skedde i Göteborg i Konserthuset, i den mindre salong med förträfflig akustik där jazzserien arrangeras. Det var inte riktigt fullsatt och den heterogena publiken liknade inte någon typisk jazzpublik, vilket inte är en värdering utan en observation. För att få upp intresset ytterligare borde man ha betonat kolossala omfånget hos 66-åringen, när denne etablerade sig i de exklusivaste rock- och jazzkretsarna på 80-talet. Den tidigare långhårige Hakim berättar om hur stort det var att få ett genombrott med Weather Report. Samma decennium nåddes framgångar med bland andra David Bowie, Sting och Dire Straits. Under karriären ska han enligt uppgift dessutom ha spelat med Madonna och Celine Dion, Brian Ferry och Foo Fighters, George Benson och Miles Davis, Kate Bush och Journey. Om jag har rätt info ersatte Hakim Tony Thompson i Chic när han hade dött 2003. Vad gäller Jonathan Toscano kan läsas på hans hemsida om samarbeten med Steve Wilson, Minu Cinelu, Oz Noy oc att också elbas trakteras.

Konserten pågår i cirka två timmar inklusive paus och bortsett från två presentationer av Omar introduceras repertoaren av Rachel Z. Stämningen är som man kunnat förutspå varm och hjärtlig. Paret gläds åt hur noga vi lyssnar och trion får rättmätig respons på sina prestationer. Minst fem låtar görs från det gränslösa färska albumet som säljs och signeras. Sensual lanseras som en fascinerande mix av jazz, rock och världsmusik. Paret verkar ha gjort fler skivor tillsammans under olika gruppnamn.

De ägnar sig åt virtuost samspel, frapperande ofta beatbaserat. Man gläds åt att hela tiden sätts melodiskt tonspråk i centrum. Trions signum är något annat än vare sig bländande fusion eller konventionell jazz, istället en friare inriktning som faller sig naturlig med tanke på deras mångsidiga bakgrund. Tar inte lång stund innan jag ler brett, roas av och häpnar över fills från Hakim. Om jag generaliserar vill han i motsats till den tio år äldre legendaren jag såg i Kungsbacka tidigare i höst visa varför han blivit en eftertraktad stjärna. Älskar vad han företar sig och är lycklig av att sitta på femtonde raden och försöka dokumentera. Om GP återigen missar att bevaka ett evenemang av denna dignitet har undertecknad en funktion att fylla. Kvinnan som anför vid flygeln serverar konstant högst njutbara löpningar som präglar deras låtar och anmärkningsvärda covers.

Tre första låtarna heter Save My Soul, What About The KIds samt Det tar tid. Svenska titeln har ett glödande beat och kan originellt nog härledas till psykedeliska rocksensationen Dungen, som jag för övrigt sett på Skeppsholmen och WOW vilket resulterat i recension. What About The Kids innehåller piggt bas-feature och magnifikt trumsolo i outrot medan ljuvliga Save My Soul lanseras som bön för fred i världen.

Snabb övergång görs till en utmanande utflykt i jazzens rafflande tecken. Sker genom intrikata löpningar av Rachel och ett makalöst polyrytmiskt driv i komposition som visar sig vara signerad Wayne Shorter som hyllas. Både pianist och trumslagare sa sig ha växt av att få samarbeta med honom. Man fortsätter med att tolka The Three Marias från Shorters omfångsrika album Emanon. Dessa framföranden kännetecknas av flow respektive dynamik. Låter alldeles betagande! Före paus läggs en svindlande skönhetsupplevelse in när trion överraskar igen. Tolkar nämligen Bizzare Love Triangle av New Order som jag råkar ha på Substance (samling på vinyl). Det uppbackande kittet placerad emellan makarna tar här fram stråken.

Andra set inleds med ett knippe original. Vi får Humour And Nudity med suggestiv basgång och excellerande i tajt samspel. Därefter komposition tillägnad kvinnlig konstnär samtida med Michelangelo. Noterar att basen lyfts fram ett snäpp och framför allt att Hakim en handfull gånger lämnar låtarna för en stunds underbart publikfrieri. Hans framställan av rytmer i fabulöst tempo är precis så fantastiskt att lyssna till som jag hade bespetsat mig på. Givetvis framförs nya albumets titellåt som bryter av genom att vara lyriskt porlande (om jag minns rätt). Rachel introducerar oss också till Bodhisattva vilka ju verkar inom buddismen.

Betydelsen av den minst framträdande musikern i trion framhävs. Att Toscano verkställde uppdraget att komponera för trion framgår med besked. Spännande uppbyggd sak följs av konsertens kanske definitiva höjdpunkt. Hakim berättar att i turnébussen för tio-femton år sedan diggades Foo Fighters och alldeles särskilt deras These Days, Dave Grohls egen favorit släppt som singel från album utgivet 2012. Högst osäkert om jag hört originalet, men omformuleringen i jazztappning utvecklas till en vidunderlig hit. Rachels lysande pianosolo måste särskilt betonas. Tyckte mig känna igen extranumret där Hakim tog fram sina filtklubbor. Kan den ljuvliga balladen månne ha skrivits av Sting? Hur som helst en genrefri mycket givande konsert som torde ha gjort samtliga i publiken tillfreds. Inte osannolikt att somliga fick en ny favorit. Rachel och Omar hade spelat i Göteborg tidigare, fast uppfattade att det premiär för dem tillsammans på scen.

Tack för bilder Jan Backenroth

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Predator Badlands – menlös, tam och framförallt stel

5 november, 2025 by Elis Holmström

Predator Badlands
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 november 2025
Regi Dan Trachtenberg

Efter att ha kommit från vänster och levererat en genuint positiv överraskning med Prey fanns det återigen ett hopp om att – det som på svenska döptes till Rovdjuret, skulle kunna leva vidare i en värld där legendariska filmmonster alltmer tappat sin dragningskraft, bortsett från de mest hängivna följarna. Regissören till Prey, Dan Trachtenberg valde sedan att nyttja den positiva medvinden genom en animerad antologi som fortsatte utforska den intergalaktiska jägaren genom olika tidsperioder. Resultatet blev omfamnat av fans men var för min egen räkning aningen spretigt och i huvudsak ointressant.

Då det nu blivit dags för Trachtenberg att göra nästa film i serien blir automatiskt frågan om det blir ytterligare en god påminnelse om varför Predator fortfarande fascinerar och attraherar, eller om vi har att göra med en vit fläck, lika minnesvärd som förmultnade höstlöv. Olyckligtvis gör filmen tidigt klart att det är alternativ två som gäller. För där Prey hade stora framgångar i att slå från underläge, men en ytterst måttlig budget, samt en intressant infallsvinkel genom att låta filmen utspela sig under 1700-talet på amerikanska slätter, vill Trachtenberg denna gång höja volymen och bjuda på fyrverkeri och dånande action.

Denna övergång visar sig vara lika dödlig för filmens övergripande kvalitet som valfritt vapen ur den utomjordiska jägarens vapenarsenal. Badlands må ha en större budget än sin föregångare men är fortfarande oerhört sparsam sett till konkurrenter som nyttjar tre gånger så mycket som filmen påstådda budget på cirka 100 miljoner dollar. Detta leder till en film som inte kan förverkliga sina oerhört grandiosa visioner vad gäller att iscensätta fantasifulla science-fiction landskap eller medryckande action. Inledningen, som är tänkt att få blodet att pulsera med en smattrande och rödglödgad strid, liknar snarare två tivoli-maskotar som fumligt står och vevar på med plastvapen. Filmens miljöer är ungefär lika imponerande och ger otäcka – genuint rysliga, associationer till Vin Diesel Pitch Black-uppföljare kallad The Chronicles Of Riddick, med omåttligt plastig CGI och animationer lika följsamma som Steffo Törnquist i Let’s Dance.
Under marknadsföringen för filmen har Trachtenberg talat sig varm för sin kärlek till diverse hyllade tv-spel som det nästan poetiska Shadow Of The Colossus – som påstås vara en inspirationskälla. Men där den japanska spelklassikern är förtrollande vacker i sin stillhet och förmåga att förmedla ensamhet, väljer Trachtenberg istället att ta de mest basala och menlösa inslagen från spelmediet, det vill säga diverse artificiella hinder och minst lika forcerade förklaringar till hur diverse objekt kan användas mot spelets motståndare. Överlag ter sig hela filmen mer som ett riktigt föråldrat spel – utan nutidens vassa berättarteknik, intuitiva spelsystem och levande miljöer, och inte som en stolt och modig actionfilm i science fiction-kostym.

Det spelar ingen roll att berättelsen nu sätter det titulära rovdjuret i centrum som filmens huvudperson kontra en ren antagonist. Storyn är lika gammal som den är förutsägbar med evighetslånga upprepningar som setts förr och i avsevärt bättre format. Och då filmen alltför tidigt – men även i sin alltför avslöjande PR, drar av skynket för den stora twisten känns det som att Trachtenberg tappat siktet för filmen, istället blickar han ofokuserat framåt gentemot potentiella uppföljare. Det skulle dock förklara varför filmen endast känns som en enda lång brygga, en hopplös transportsträcka som långsamt försöker ställa i ordning alla spelpjäser för något – eventuellt, mer intressant längre fram. För allt vi får är stela tolkningar av ombytta roller, där sekvenser från förr med Arnold Schwarzenegger eller Danny Glover nu sköts av rovdjuret själv. Elle Fanning som har den mest framträdande mänskliga rollen – där hon omges av digitala kreatur, verkar dock ha förstått hopplösheten i det hela och bjuder på en ytterst stel och närmast fladdrig insats som varken är genuin eller särskilt seriös.

Att filmen också känns barnslig utan att någonsin bjuda på kreativ lekfullhet ger det hela en genuint sur eftersmak. Här finns humor så stel att man kan fråga om en uråldrig artificiell intelligens står som skyldig. Det är bara då det bjuds på närbilder av diverse vapen och attiraljer som Trachtenberg demonstrerar en sorts flinande entusiasm. Då framträder den inre tonåring som – antagligen, studerade varenda detalj i originalfilmerna och drömde om att själv få iscensätta sin egen vision i detta universum. Tyvärr är denna uppenbara passion endast förnimbar i en handfull korta scener som lika gärna hade kunnat vara bakom-kulisserna material.

Predator Badlands är menlös, tam och framförallt stel, något som ännu en gång skapar en genuin oro om filmserien har någon framtid överhuvudtaget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Med sylvass humor och fyndigt rimmande gisslas historiskt arv och nuläge – Svenska revyn i gästspel på Lorensbergsteatern

4 november, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton

Idé, manus och sångtextförfarre: Henrik Dorsin

Kompositör, kapellmästare, arrangör: Per Ekdahl (sångledare: Annika Granlund Jonsson)

Regi och koreografi: Anna Ståhl

Scenografi: Bengt Fröderberg

Kostymdesign: Klara Ahlström och Leffe Kronlöf

Peruk och maskdesign: Sara Klänge

Ljusdesign/ teknisk samordning: Stizze Larsson

Videodesign: David Giese

Musiker: Per Ekdahl trummor, Vladan Wirant piano, Malin My Wall fiol, Lisa Bodelius trombon, Per ”Texas” Johansson träblås, Martin Höper bas

Sång- och dansgrupp: Dennis Quintero, Annika Granlund Jonsson, Andreas Grube/ Niklas Gabrielsson Lind, Emmalisa Hallander, Ulric Johansson och Jessica Heribertsson

Skådespelare/ sångare: Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg, Johan Glans

spelas på Lorensbergsteatern till och med 29/11

Sedan jag såg dokumentären om tillblivelsen av och repetitioner inför premiären har jag önskat ta del av Svenska revyn live. I helgen fick jag med perfekt vy från elfte rad på Lorensbergsteatern möjligheten. Kändes smått overkligt! Tre omtumlande timmar passerade snabbt tack vare energin och kvicka sältan. Vid en helhetsbedömning kan man inte vara annat än mycket belåten. Och jag förstår varför revyn mer eller mindre undantagslöst hyllats. Folk skattade och log mest hela tiden, klappade händer och levde med, fanns inte tillstymmelse till stel premiärpublik.

Som i fallet med hur denna påkostade revy smygstartar med en kuplett, är det givet att börja med dess starke man Henrik Dorsin. Denne oerhört produktive textförfattare, skådespelare och musikalartist känd från otaliga filmer, tv-serier och bedrifter på scen förtjänar att kallas geni. Man ska vara försiktig med ett sådant omdöme, fast här är det oundvikligt. Vi är sannerligen inte bortskämda med denna typ av meningsfullt ordvrängeri.

Osäker på om jag sett honom agera live tidigare. Och genistämpeln förstärks i hans senaste skapelse då han roande gisslar märkligheter tillsammans med lysande kompanjonerna Vanna Rosenberg och Johan Glans (ersätter Johan Ulvesson). Fenomenalt samspelta trion blir minst sagt gediget uppbackade av en kvintett likt en nutida show-variant av Gals & Pals kallad Svenska sånggruppen bestående av fem fullblodproffs från olika genrer som också dansar och har ett par repliker. Samtligas stämmor ackompanjeras av ett namnkunnigt kapell som benämns paradorkester under ledning av ”tamburmajor” Per Ekdahl, varav flertalet välkända för mig som jazzrecensent. För att återgå till mannen som driver Scala och gjort succé med Grotesco och i Parlamentet i Tv4 tituleras denne framstående mångsysslare på Wikipedia ”komiker, skådespelare, manusförfattare, sångare och revymakare”.

Lanserad som ett musikaliskt spektakel problematiseras i revyn den svenska folksjälen genom historiska djupdykningar och i ett par nutidsbilder. Hoppas att man lyckats och kommer lyckas attrahera mer heterogen publik än den som var på Göteborgspremiären. De miljoner i vårt land från andra kulturer borde vara nyfikna på en sådan här smart och skruvad historielektion. Även om temat inte kan påstås ha utifrånperspektiv har både Dorsin och Rosenbergs förfäder rötter i andra kulturer. Det rotas i det svenska arvet såväl som i samtidsfenomen på ett befriande bitskt sätt. Massvis med rim är så fyndiga att de förtjänar att spridas i tryckt form.

Till den utmaningen har Dorsin rekryterat två utomordentliga medhjälpare. Dels Vanna Rosenberg, känd bland annat från Kvarteret Skatan i SVT och som vid sidan om skådespelarkarriären ägnat sig åt sång och musik och deltagit i Melodifestivalen, medverkat i firade uppsättningar på Scala: föregångaren Scalarevyn och Sagan om Karl-Bertil Jonsons julafton och setts i en mängd roller i teve och på film. Dels prisade stå-upp-komikern Johan Glans som vi ofta kunnat skratta åt på teve, som spelat i historiskt baserad Monty Python-musikal och utökat registrerat med några seriösa roller. Vad han bland annat har gemensamt med Dorsin är att de båda är stjärnor i Parlamentet och tilldelats Karamelodiktstipendiet. Alla tre således med imponerande meriter trots att de är 70-talister.

Hade jag haft tillgång till program skulle jag lättare kunna erinra mig innehållet, revynummernas sanslösa skiftningar. Ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret jämte kolla upp förhandsinformation. Tajmingen var som väntat enastående och samtliga visste exakt vad de skulle göra. Många scener höll oerhört hög standard, framkallade ofta rejäla skrattsalvor. Kan förstå de hänförda recensenter vilka dragit paralleller till Hasse & Tage, Referens till Povel Ramel lämpar sig också. Johan Glans kunde stundtals påminna om en ömkligt roande figur tagen från Robert Gustafsson eller Gösta Ekmans fatabur och när han ges tillfälle att spåna uppvisas likheter med Lindeman (egentligen omöjlig att imitera). Vanna Rosenberg är en lika stor tillgång, ägnar sig mestadels åt att sjunga Dorsins ömsom festliga, ömsom intelligent formulerade verser.

Blev något överraskad av övervikten av sånginslag förvisso samtliga förträffligt utförda. Och innan höjdpunkter och motiv redovisas ska jag drista mig till att komma med några invändningar och reflektioner. Musiken av Per Ekdahl är synnerligen funktionell. Stilar spänner från ”umpa-bumpa”, högstämda stycken och kabaré-stuk till spelmansmusik, dansband och gammaldags hederlig rock & roll med stänk av visa och swing. De har komponerats för skiftande sceners atmosfär, men är inte av den kalibern att de fastnar. Jazzmusikerna i ”Jävla Livgardes Paradokester” breddar sig här på ett sätt som sannolikt aldrig tidigare. Flera av dem lirar normalt sett diametralt annorlunda musik, ibland i eget namn som renderat i utmärkelser. Blev dessutom en smula besviken över att att en sådan jättetalang som Emmalisa Hallander vokalt sett fick så extremt kort tid i rampljuset.

Vidare måste man acceptera rester från Grotesco, deras förtjusning i trams inklusive kiss & bajs-humor. En estetik som i bästa fall minner om Monty Python, men som ofta faller platt. Somliga parodier tangerar dessutom lyteskomik. Nuvarande stats- och justitieminister och regeringens garant förlöjligas, vilket är lika tacksamt som tveksamt. Särskilt Strömmers väsande intonation och frågan om favoritfärg till Åkesson blir plumpa lågvattenmärken. Att statsministern gav belackare vatten på sin kvarn när nytillträdd minister härförleden svimmade, blev till alltför lågt hängande frukt för lagom elak uppdaterad manusleverantör.

Dags att lämna marginell kritik för att istället berömma, försöka tyda anteckningar och betona hågkomster. Ansvariga för scenografi, koreografi, ljud, kostym och mask ska verkligen harangeras. De har utfört synnerligen lovvärda insatser. Är frestande att geniförklara maskdesignern Sara Klänge som också tagit fram peruker. Somligas identitet röjs knappt.

Om det inte framgått vid det här laget tar nyskrivna revyn avstamp i nationalromantik, svenska värderingar och folkkultur. Ett antal kändisar (till och med Greider som jag träffade senast på kammarmusikfestival i mitt Mölndal) får finna sig i att få sina slängar av sleven, vilket oftast innebär stor humor när de hängs ut. Att inte alla infall, stilblandningar och skiftande fokus leder till att konstruktionen kapsejsar, utan på något underligt sätt styr i rätt riktning ska självfallet deras rutinerade regissör kreddas för.

Dorsin inleder som antytts själv framför ridån i kuplett vädjande om mer förståelse. När sedan den fullmatade produktionen varvar upp märks en kronologisk, satirisk redogörelse över seder och bruk. Sketcher och monologer ger mening åt underhållande konturer, förvisso färre till antalet än jag föreställt mig. Vari består den svenska identiteten är vad det kåseras kring i ord och ton. Det rimmas fyndigt i sång om vår regentlängd och tavlor ingående i vårt kulturarv skojas det friskt om. Dorsin och Rosenberg triumferar i inslaget om Nordisk sommarkväll som jag råkar ha som affisch. I somliga scener framhävs en självömkande twist vilket blir väldigt kul. Överlag dissekeras och belyses det här med stolta traditioner och egendomliga sedvänjor. Utfallet? Vi roas av såväl skojiga som nyttiga påminnelser om ursprung och utveckling.

Parodierna på operett och sagoberättande tillhör topparna före paus. Sången om vilka prioriteringar som kommit att styra i värdegrundsarbetet har en suverän text. Hur andra avdelningen tjoas igång från sidorna med gille måste applåderas extra. En obetalbar drift med svensk kulturhistorias medelpunkt leder vidare till dansband och Folkets Park. Dorsin är i sitt esse när han tar på sig rollen som ciceron, glänser i den del där det redogörs för folkhemmets födelse. Revolution kontra reformism!

Rosenberg och Glans uttolkar på ett lika fenomenalt vis med gester och nyckelrepliker vad som ska framhävas. Bjuds på blixtsnabbt samspel skickligt uppbackat av övrig ensemble. Dorsin är otroligt rolig när det görs narr av vågen av likformiga dansband och kolossalt dråplig tillsammans med Rosenberg. De begår ett slags ”helgerån” genom att vällustigt frossa i pretentiösa singer songwriters som misslyckas med att komma till skott, hålla samman ett framförande. Och inspirationen tycks ha kommit från oantastligt unisont hyllat håll, välklingande rörande Emmylou av First Aid Kit.

Medveten om att risken att sväva ut, borde kanske haft mer stringens. Fyller på till sist med några iakttagelser. Det lämnas visst utrymme åt oefterhärmlige Johan Glans att sätta sin prägel på showen, vilket görs med besked. Två gånger noteras att Dorsin är på väg att komma av sig på grund av komikerns spontanitet, även om han snabbt som ögat markerar. Hans ordningsman i Folkparken liknar En-man-som-heter-Ove-kverulans mixad med Greger i Nile City och visar på Glans unika särart.

Den klämmigt stuffande finalen tilltalade mig inte jättemycket. Blev däremot förtjust i en vaggsång ´a la Monica Z och Hasse & Tage-revyer, som om jag minns rätt sjöngs med bravur av Vanna Rosenberg. Vill också lyfta fram kort solo på baryton av celebriteten Per ”Texas” Johansson och när Lisa Bodelius lösgör sig med fina fraser på trombon. Sammantaget sällsynt intelligent humor med utomordentliga sånginsatser, otrolig tajming, föredömlig rytm i revyn samt hög igenkänningsfaktor.

Artwork och pressbilder: Robert Eldrim och Iza Boëthius

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in