• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Ensemblens förbluffande mångsidighet imponerar i allkonstverk som trollbinder – Sonetter på Göteborgs Stadsteater

19 januari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Malin Arnesson

Baserad på sonetter av William Shakespeare (översättning Lena R Nilsson)

Regi, scenografi och kostymdesign: Kenneth Kvarnström

Ljus- och videodesign, scenografi: Joonas Tikkanen

Maskdesign: Katrin Lind

Ljuddesign: Dan Andersson

Textcoach: Johan Gry

Aktörer: Philip Zandén, Emil Ljungestig, Rachel McNamee, Maria Salomaa, Karin de Frumerie och Jonas Nordberg

Urpremiär: Studion Göteborgs Stadsteater 16/1 2026

Spelas till och med 21/2

Alla med någon form av intellektuell inriktning och intresse för teaterkonst, har sannolikt sett en stor mängd uppsättningar vars manus emanerar från William Shakespeare. Undertecknad är inget undantag. Och i egenskap av student två terminer i England sågs dessutom en handfull Shakespeare-pjäser. Senaste åren i Göteborg har Romeo och Julia spelats som en slags idéburen musikal på Folkteatern medan Karin de Frumerie med frenesi gestaltade en förryckt hämnare i Hamlet för några år sedan. Shakespeares verk är evigt aktuella.

Vad beträffar sonetterna, 154 stycken till antalet publicerade tidigt 1600-tal, tycks Kenneth Kvarnström och dennes samarbetspartner Joonas Tikkanen genomfört en ny idé på förslag från Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison. Nämligen ett scenkonstverk med ett urval dikter framförda i enaktare där deklamation och musik fusioneras med dans, miniföreläsningar, videokonst, berättande, spektakulär koreografi samt ett par hyss. Och ett par scener rymmer tendenser till gestaltning. Sättet att väva ihop olika konstnärliga uttryck baserade på ”Shall I Compare Thee To A Summer´s Day” jämte ett antal andra fjortonradingar gör dem, till pionjärer. Kan som kuriosa meddela att jag för mer än fyrtio år sedan detaljstuderade somliga av dem på b-nivån, i litteraturhistorisk kurs ”From Chaucer To Dickens”. Tretton av dem ingår i sparad kurslitteratur: ”An Anthology of English Verse – From Wyatt To Dylan Thomas” tryckt 1969.

Uppsättningen innehåller flera lockbeten. För den stora publiken är givetvis Philip Zandén dragplåstret. En Folkkär skådespelare, regissör och tidigare teaterchef som näppeligen behöver någon närmare presentation. I höstas medverkade han i lyckad uppsättning av Lars Noréns Communion på samma scen. Delade då scen för första gången med systern Jessica. Här framträder han tillsammans med bland andra sin hustru Maria Salomaa. (Hennes medverkan i Katt på hett plåttak var förmodligen debut på Göteborgs Stadsteater.

För anhängare av samtida dans är finlandssvenske prisade koreografen (också kunnat titulera sig dansare, chef och professor) känd som av de absolut främsta krafterna i Norden. Huvudsakligen stationerad på institutioner i Stockholm nåddes dock stor framgång på GöteborgsOperan i samarbete med Ane Brun i 12 Songs ( recenserad här). Finsmakare av musik i skärningspunkten mellan renässans och barock lockas av att få höra Jonas Nordberg spela luta och teorb (långhalsad variant som på sin tid användes som generalbasinstrument) i verk av framför allt John Dowland, samtida med Shakespeare. Nordberg som tidigare samarbetat med Kvarnström i ett par projekt har turnerat i över tjugofem länder genom att samarbeta med såväl barockensembler som orkestrar inriktade på modern repertoar. Danspubliken bespetsar sig på ykesutövningen hos Rachel McNamee, ansedd som en av Europas främsta dansare, För somliga räcker förstås inramningen i och med med vishet och skönhet som genomsyrar sonetterna.

Seriösa approachen blandas upp med några skojiga upptåg. Ofta görs det mycket underfundigt, ibland framstår avvikelserna, upphävandet av ”fiktionen”, som svårförklarlig. Teamet kanske räds en alltför ”high brow-artad” torr fördjupning, att en konsekvent dylik linje skulle tråka ut. Framstår som gåtfullt varför minst sagt intensiv monsterhit av Prodigy tagits med i explosivt inslag. Vill man tillfälligt distansera sig genom att totalt bryta stämningen? Stilbrottet skakar om för ett par minuter. Ett kul hyss är att ensemblen tar sig off stage, talar i mun på varandra genom att skandera Shakespeare från olika håll mot publik i upplyst salong.

Den smartaste manövern iscensattes av Emil Ljungestig när han likt en militant demonstrant i megafon, gällt basunerar ut en sonett. Det sker på en ramp när skådespelaren agiterar ståendes ovanför den välvda konstruktion i fonden som blir till rutschbana. För att det inte ska råda något oklarhet påpekas hur förtjust jag blev i verket som helhet, att förflyttas till denna fantasifullt riggade värld med fantastiskt duktig ensemble som vägvisare.

Musiken är ett kapitel för sig. Norberg trakterar oftast det otympliga tidstypiska instrument teorb. Förutom stycken signerade Dowland, Purcell och ett par andra tonsättare från barocken framförs egna improvisationer. I förteckning på hemsida och program förekommer en allsköns mix, många för mig obekanta kompositörer från såväl nutid som tonsättare från flera hundra år tillbaka. Somliga av dem förekommer som effektfulla fragment. Bryan Ferry och Rufus Wainwright, som jag på olika scener hört live, tolkar sonett 18 respektive 20, fast Zandén tar över den först nämndes superba tolkning. När sentimental sedermera berömd ballad skriven för Elvis Presley som soundtrack eftertänksamt framförs av ensemblen, inser man att finalen infaller, att säcken knyts ihop. Rörande och effektfullt! Sångcoach Viola Blache ska kreddas.

Inledningen är lysande. Philip Zandén har utsetts till en slags guide, förklarar verkets premisser med dess överklivningar och raffinerade blandformer. Genom röster i högtalarna och projektioner får premiärpubliken mer kött på benen vad gäller versmått och översättningsarbete. Ensemblen är också förnämligt delaktiga i processen att förklara sonettens egenart. Lena R Nilssons tankar och Johan Grys förvärvade kunskap förmedlas på ett sakligt och spirituellt vis. När den sist nämnde och andra redogör för versmåttets rimflätning och rytm – jamber, troké och dylik betoning – känner jag svagt igen mig. Äger Alf Henrikssons Verskonstens ABC och skrev tenta på dessa begrepp för cirka fyrtio år sedan. (Ber om överseende för ytterligare personlig utvikning.) Bortser vi från verktyget som sådant är det lätt att instämma i utgångspunkten. De tjugosju(?) sonetterna erbjuder en sinnlig poetisk resa med existentiella reflektioner och längtan efter kärlek som centrala motiv med okonventionellt drastiskt bildspråk, något som påtalas på teaterns hemsida.

Samtligas handlag övertygar. Ensemblen har exakt koll på varje vers, hur stavelser ska betonas. Att hörbarheten inte alltid är optimal från Salomaa får tillskrivas hennes brytning. Raffinerat att McNamee från Kanada reciterar sonetterna oöversatta Att också den exceptionellt reslige musikern och den viga dansaren behärskar det verbala och får orden att ligga rätt i mun är en bedrift. Omvända förhållandet är lika slående. Dansaren inlånad från GöteborgsOperan utför ett anslående solo, men ingår i uttrycksfull koreografi med övriga kvinnor samt utgör riktmärke när ensemblen i underhållande sekvens gör ett dansant statement i färggranna fluffiga plagg.

Samtrimmade ensemblens självförtroende lyser igenom, avspeglas i deras agerande där Zandén visar vägen. Karin de Frumerie som senast ingick i Communion demonstrerar i vanlig ordning obestridliga kvalitéer medan Emil Ljungestigs insats bör framhållas extra. Gör här en av sina allra styvaste prestationer på Stadsteatern (finns femton roller att välja på vilka jag beskådat). Sannerligen ett visuellt, poetiskt och musikaliskt allkonstverk där Kvarnström och hans medarbetare, sett till att variera det förväntat följsamma med udda, motsträviga och underhållande inslag. En annorlunda värld man önskar bli omsluten av igen.

Arkiverad under: Scen

Här är vinnarna på Svenska Standupgalan

19 januari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026

Göteborgs filmfestival 2026
Årets kvinnliga komiker Kirsty Arrmstrong
Årets manliga komiker Carl Stanley
Foto: Pao Duell

Svenska Standupgalan arrangerades på ett fullsatt Lisebergsteatern i Göteborg den 16 januari 2026, där det bästa inom svensk standup 2025 prisades. Kirsty Armstrong utsågs till Årets kvinnliga komiker, Carl Stanley till Årets manliga komiker och Christer Svensson korades till Årets nykomling. Özz Nûjens humorshow “Medborgare Nûjen” vann kategorin Årets föreställning och Änna Go Standup i Göteborg utsågs till Årets klubb. Johan Glans och David Batra tilldelades Juryns hederspris.

Ett pressmeddelande berättar:
Svenska Standupgalan har sedan starten 2002 prisat de bästa inom svensk standup. Kvällens gala leddes av Emma Knyckare och medverkade gjorde Marcus Berggren, Christoffer Nyqvist, Ina Lundström, Peter Apelgren och Catrin Martinsson.

Årets kvinnliga komiker: Kirsty Armstrong
Hon kliver upp på scenen med ett krus fyllt med lika delar skämt och oerhört roliga improvisationer. Med en osviklig känsla för hur man utvinner varenda droppe skratt ur rummet är hon ett yrväder som är svårt att stoppa. Som bonus har hon dessutom dominerat höstens tv-tablå med både humor och intelligens.

Årets manliga komiker: Carl Stanley
Med oerhörd känsla för minsta detalj i hur man bygger skämt och hela föreställningar har han snickrat sig en plats på humortronen. Trots sin beskedliga ålder är han redan något av en veteran som ständigt river ned skratt och applåder vart han än kommer. Lägg därtill en oerhört ärlig och rak scenpersona som visar på livets alla sidor.
Årets nykomling: Christer Svensson
Årets nykomling har i rask takt gjort sig ett namn på den svenska humorhimlen. Lätt att gilla som scenpersonlighet, med vassa skämt och imponerande improvisationer har hen letat sig rakt in i komikens finrum, helt utan svensson-skämt.
Årets föreställning: “Medborgare Nûjen” – av och med Özz Nûjen
Att skriva en 90 minuters föreställning fylld med skämt är svårt. Att skriva en som dessutom har en agenda är möjligen ännu svårare. Men här vänds och vrids på vår demokratis fundament med en tydlig tanke: Att driva med politiker men respektera politiken. Dessutom med en otrolig frenesi och glädje.

Årets klubb: Änna Go Standup och Martin Johansson
Att driva standupklubb är en utmaning. Rätt komiker, rätt lokalt, rätt ljud och ljus och rätt publik. Årets pristagare har visat sig bemästra alla de här utmaningarna. Men osviklig känsla för alla delarna av humorupplevelsen ger han standup inte bara till innerstadspubliken utan också till de mindre städerna.

Juryns hederspris: David Batra och Johan Glans
Juryns hederspris går till två personer som på många sätt personifierar svensk standup. De har under lång tid utvecklat konstformen standup till vad den är idag, med professionalism men också genom att vara absolut roligast. Förutom på ståuppscenen har de roat oss i sketchserier, panelprogram och radio. Men framförallt har de visat att gammal vänskap aldrg rostar, att man kan lyfta och stötta varandra och ett halvt yrkesliv senare fortfarande göra det man tycker är roligast tillsammans.

Årets jury bestod av: Fritte Fritzson, Jessica Persson, Niklas Andersson, Ann Westin och Ahmed Berhan.

Priset vinnarna fick med sig hem ikväll var designade tavlor av komikern och konstnären Peter Apelgren.

Årets upplaga av Svenska standupgalan arrangerades av humorklubben Oslipat och produktionsbolaget CS Nöje.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Succé för musikalisk berättelse om ett fenomen i branschen – tribut till Carole King av Log Lady

17 januari, 2026 by Mats Hallberg

foto Arctur Hernández Chárraga

v 3 2026 14-16/1)

Göteborgs Stadsteater – Lunchteatern

Regi och svensk text: Jacke Sjödin

På scen: Log Lady

Log Lady som tagit sitt namn från en av alla mystiska figurer i Twin Peaks består av Madeleine Birgenius och Lina Melander. Duon bildad 2018 träffades, har jag för mig, på Musikhögskolan i Göteborg och förenklat uttryckt ackompanjeras Linas sång av hennes väninna på piano, som därutöver assisterar med vokala insatser . De utvidgar sig gärna till ett band vars repertoar är fullödigt cross over-artad med poppiga alster, jazz och soul. Det som brukar kallas roots musik är de experter på att förädla med raffinerade arr, vilket jag fått åtskilliga prov på de fyra gånger jag hört dem live. Båda har ägnat sig åt att leda körer. Frilansande Madeleine är körledare och musiker i Masthuggskyrkan och verkat som kapellmästare medan hennes partner bördig från Sollefteå körat mycket, showat i revy hos exempelvis Jacke Sjödin (gästspelet på Lorensbergsteatern recenserades här) och frontar numera mest i diverse vokala skepnader. Log Lady vars framträdanden imponerar lika mycket varje gång verkar underligt nog inte finns utgivna i inspelad form. Ett kommande projekt får åtgärda den bristen.

Flaggskeppet i en mångförgrenad rik repertoar är otvivelaktigt You Make Me Feel – a tribute to Carole King. I något annorlunda tappning sattes den upp i förfjol på samma scen. Efteråt får jag veta att den kan ha olika utseende. Bantas ner till en timma för att passa in i Lunchteater-formatet, eller spelas över två set med band alternativt workshops, som tar sikte på att redovisa resultatet av körlektioner. På Stadsteatern ser vi duon själva med för ändamålet perfekta röster tolka en av populärmusikens mest framgångsrikaste kompositörer och singer songwriters. Hyllningen görs med backdrop, gästande tenorsaxofonist, diskret ljuddesign, ett antal uppiggande klädbyten, kul koreografi, klok regi och inbjudan till publikmedverkan. Flera av låtarna under föreställningen 15/1 belönades med rungande applåder, hyfsad allsång och taktfasta handklapp.

Den till åren komna publiken gav rättmätig respons, var glädjande nog verkligen med på noterna. Och i denna polariserande tid fylld av negativa nyheter kommer livsandarna åter efter att ha upplevt en sådan här succé. I motsats till flera ur den ätande publiken saknas fyrfaldigt Grammy-belönade albumet Tapestry i min samling. Har istället hållit till godo med samlingen med ett begagnat exemplar av Natural Woman (Enterprise Records 1972). Inser först nu att jag äger skiva av dotter till King, nämligen Kid Blue av Louise Goffin producerad av Danny Kortchmar som kuriöst nog medverkar på Tapestry,

Det betonas att Carole King fyllt 83 år. Man blir rörd av framgångssagan, att låtskrivaren personifierar amerikanska drömmen i en stentuff värld driven av kommersiella krav. Känns osannolikt att det är över ett halvt sekel sedan hon hade sin peak efter att ha separerat och flyttat till L.A och varit med om att mynta begreppet singer songwriter tillsammans med bland andra James Taylor – fick en listetta med You´ve Got A Friend. Och man smälter av duons högklassiga tolkningar, roas av glimten-i-ögat berättandet om geniets biografi, en annan era. Att få höra om hennes på den tiden till synes aldrig sinande produktivitet, som under 60-talet genererade ett par dussin hits tillsammans med maken Jerry Goffin. Att kreativiteten i motsats till Paul Simon eller Burt Bacharach sinade från 80-talet och framåt och kvalitén inte kunde bibehållas, gör inte hennes remarkabla historia mindre relevant, skänker den snare ett mytiskt skimmer.. Vi får reda på att hon lever naturnära på en ranch.

Man inleder inbjudande med Where You Lead och avrundar med passionerat uttöjda fraser med Orfeas Wärdig Tsoukalas delikata tenorsax i framkant i den megahit låtskrivarparet skrev till Aretha Franklin i samarbete med Jerry Wexler, syftar förstås på tribut-programmets titel (You Make Me Feel Like) A Natural Woman. Inom dessa ramar ges centrala delar av historien om Carole King genom anekdoter, faktaredovisning, lite hyss, potpurri på populära dängor samt ett knippe strålande tolkningar. Två genrer vilka ligger dem varmt om hjärtat och genomsyrar deras musikaliska universum är americana och i än högre grad gospeln, vilket märks när dessa fullfjädrade entertainers mästerligt uttrycker sin respekt för sin kanske främsta förebild. Stämsången är något av deras signum oavsett om Birgenius görs till duettpartner eller kompletterar i bakgrunden. Bägge är oerhört tonsäkra med Melander som passionerad spjutspets på lead. Och Birgenius är en förträfflig ackompanjatör.

foto Lennart Wiman – från föreställning hos Teater Jaguar

Antydan till gestaltande scener förekommer vilka ger oss en åskådlig bild av hur en ung talangfull aspirerande tonårstjej kunde bemötas, av ett stelt etablissemang som ändå behövde vara lyhört för att lyckas. Soundet hade ofta en romantisk, medryckande touch. Suget i refränger framställs fantastiskt av Log Lady. Den instrumentalist Kalle Lind brukar benämna ”elfenbenskliare” växlar flyhänt spel på elpiano med svänget från rhodes (som i mina öron påminner om clavinet/ wurlitzer). Melander använder tamburin, trakterar tramporgel och ,tror jag, klockspel, lirar akustisk gitarr i en hippie-influerad sekvens och bjuder dråpligt på sig själv i egenskap av självlärd munspelare. Birgenius trummar också takten på en gitarrkropp i suggestiv sekvens. Och vid ett tillfälle sätter sig Melander vid elpianot.

foto Lennart Wiman – från föreställning hos Teater Jaguar

När Melander håller på med klädombyte tar Birgenius över, ackompanjerar sig själv i Kings första hit. Antar att deras regissörs tryckt på vikten av variation. Den formidable klaviaturspelaren avlöser emellanåt med bibringandet av biografiska upplysningar. Regissör Sjödin överraskar också med svensk text till Home Again, vars finstämda ballad uppehåller sig kring kompositörens omvittnade miljöengagemang. Vidare har ordkonstnären åt Log Lady tillverkat några föredömligt rimmade verser om ikonens gärning. Ett annat lite oväntat fräckt grepp är att gästande tenorist, som jag njutit av på stadens jazziga scener, äntrar scen i refrängen till You´ve Got A Friend spelande sig förbi publiken.

En grannlaga uppgift att plocka ut absoluta höjdpunkter ur ett fullmatat program. Vill dock inte avhålla mig från att försöka. Firma Melander & Birgenius ska kreddas stort för sin fingertoppskänsla, hur de undviker att slå emotionell knut på sig själva med tillgjorda krumbukter. Hängivenheten och hantverkskunnande bär denna utsökta tribut, blir uppenbar utan att poängteras i ”over-the-top” excesser á la later motsvarande musikalstjärnor. Snarare avdramatiseras stundtals deras konstnärliga kraft. Styrkan i musikaliteten och materialet framgår likväl med besked. Den får våra känslor att svalla.

foto Lennart Wiman – från föreställning hos Teater Jaguar

Jublade invärtes åt vackra vemodet i Will You Love Me Tomorrow? jämte gungande stretchande dito i härliga It´s Too Late. Ryste av versionen på Linas personliga favorit Way Over Yonder med sin innerliga souliga vibe. Samma sak med ösiga Smackwater Jack vars bluesiga tunggung och distinkta rytm Orfeas läckert färgar. Allra sist ska ånyo tilltalet framhållas, ånyo kvinnornas ljuva stämmor samt självklart det kitt som binder samman noga utvald repertoar, den storytelling som gör en glad till sinnes. Vad Carloe King uträttat är makalöst, vilket framgår med besked av tributen från Log Lady och deras regissör.

Arkiverad under: Scen

Östgötateatern sätter upp Verner von Heidenstams Folke Filbyter som dockteater

16 januari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026
Folke Filbyter Östgötateatern

Östgötateatern sätter upp Verner von Heidenstams dramatiserade roman Folke Filbyter – en vikingadoftande teaterupplevelse där dockor, skådespelare, tragik och nationalromantik möts på scenen.

Ett pressmeddelande berättar:
Folke Filbyter är ett välkänt namn i Östergötland. Hans namn lever vidare, inte minst genom en staty och en galleria i Linköping. Men vem var han?

I romanen Folke Filbyter från 1905 skildrar Verner von Heidenstam – Östergötlands nationalskald och diktarhövding – en mytisk gestalt som sägs vara stamfader till den medeltida Folkungaätten. Placerad i en tid där gamla föreställningar håller på att upplösas är Folke Filbyter också något av den sista svenska vikingen.

Föreställningen tar avstamp i ett Sverige i brytningstid. Folke och hans omgivning lever nära de nordiska asagudarna och ett hedniskt arv präglat av våld, plundring och starka släktband. Samtidigt breder kristendomen ut sig och en ny världsbild tar form.

I en serie brutala, humoristiska och djupt tragiska scener berättas en släkthistoria som börjar i smuts och vemod och slutar i den djupaste ångest.

– Det här är den mest storslagna dockteater jag någonsin sett ta form. Jag längtar efter att få visa den för vår publik. Det är en helt unik uppsättning som förenar ett stort sceniskt uttryck med lokal förankring och en klassisk berättelse, säger Henrik Johansson, tillförordnad teaterchef på Östgötateatern.

Under 1900-talets början var Verner von Heidenstam en av landets mest inflytelserika författare och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916. I dag är han inte bortglömd, men sällan läst. Med denna uppsättning vill Östgötateatern ge nytt liv åt en av hans mest uppmärksammade romaner – i en form som både överraskar och berör.

Erik Holmström är dramatiker, regissör och skådespelare, utbildad vid teaterhögskolan i Malmö. Han är både grundare och konstnärlig ledare för Malmö Dockteater (2015) och har bland annat satt upp de uppmärksammade dockteaterföreställningarna Anette, du är huvudrollen i din egen film, En trappa till himlen och The World Is Full of Married Men. År 2023 tilldelades han Svenska Dagbladets Thaliapris.

Urpremiär:
Lördag 14 februari 2026 kl 18.00, Östgötateatern i Linköping

Regi
Erik Holmström
Dramatiker
Tom Silkeberg
Scenografi
Mats Sahlström
Kostymdesign
Jonna Bergelin
Ljusdesign
Linn Persson
Ljuddesign
Michael Andersson
Mask- & perukdesign
John Hanna
Dockdesign
Jonna Bergelin, Mats Sahlström, Erik Holmström

Skådespelare
Joel Ödmann, Klara Enervik, Sven Angleflod, Caroline Harrysson, Martin Henriksson Urech, Krister Kern, Thora Möller Jensen,
Pascalle Arias Basualto, Daniella de Laurentiz (praktikant)

Statister från Marieborgs Folkhögskola
Yousif Al-Nuaimi, Klara Elvåker, Angelica Holgersson, Devika Gustafsson, Klara Eriksson, Neo Jonsson, Nils Karlman, Maleca Lindmark, Sanna Sandberg, Irma Sandrieser, Matilda Sköld, Kate Engels

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dockteater, Linköping, Östgötateatern, Verner von Heidenstam

Filmrecension: 28 Years Later: The Bone Temple – bästa och mest underhållande filmen i serien

15 januari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

28 Years Later: The Bone Temple
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Nia DaCosta

Då 28 Days Later hade premiär – för otroliga 24 år sedan, skapade Danny Boyle en – då, revolutionerade film med ytterst spartanska utseende och avsevärt mer rörliga och aggressiva zombies – kallade infekterade i filmen. Idag är samma film långtifrån lika imponerade, detta med ett foto så pass grynigt och otydligt att det knappt går att se på, flertalet av filmens koncept har också integrerats och utvecklats i andra berättelser – på än mer intressanta sätt, som också använder sig av stora mängder halvdöda varelser.

Efter en bottennotering med uppföljaren 28 Weeks Later valde Danny Boyle att – så sent som förra året, försöka att återfå kontrollen, återuppliva filmserien och bjuda på sitt aningen eklektiska och uppkäftiga filmskapande. Resultatet blev mest haltande, med en menlös berättelse, få intressanta ideér och en hopplös cliffhanger som klimax. När Nia DaCosta nu tvingas ta över stafettpinnen som regissör finns flera frågor för att inte säga farhågor. Med tanke på hur trenden gällande uppföljare varit för filmserien hittills lovar historiken inte vidare gott. Det faktum att klåparen Jack O’Connell denna gång fått en mer betydande roll är också lika betryggande som svartmögel i en fastighet. Och det är ingen vidare turbulens fri resa som erbjuds inledningsvis. För det fundament som ärvs från 28 Years Later är sannerligen inte värt någon eloge. Mycket av den gråa fogmassan kvarstår, som Alfie Williams personlighetsberövade Spike samt det faktum att – den enligt mig plågsamt överskattade, manusförfattaren Alex garland fortfarande inte verkar överdrivet inspirerad eller motiverad att tillföra några vidare nyskapande idéer till en genre som hade mått bra av reform.

Filmens start, men en hopplöst överspelande Jack O’Connel är också precis så oroväckande och menlös som kunde anas. Det hela känns spretigt, mållöst för att inte säga menlöst. Men sedan finns en tillgång från föregående film som denna gång nyttjas till fullo, nämligen Ralph Fiennes. Detta är en skådepelare som kan läsa kataloger och bruksanvisningar och hålla publiken i ett hjärngrepp. Förutom en makalös kontroll över repliker och prosa har Fiennes också en scennärvaro som skämmer ut de flesta. DaCosta förstår vilken tillgång hon har tillhands och nyttjar Fiennes till max i en roll som är både bisarr, udda men också underhållande. Detta är en frikopplad och flamsig Fiennes som genomför sina udda uppgifter med bravur, scener som hos andra skådespelare hade varit pinsamma blir här märkligt fascinerande för att inte säga minnesvärda.

DaCosta må inte vara lika vågad och villig att experimentera visuellt som Boyle.
Där Boyle nyttjade iPhone som sin primära filmkamera för den föregående filmen samt en uppsjö av påhittiga visuella knep återgår DaCosta till ett mer traditionellt bildspråk. Detta skapar en mer traditionellt attraktivt film som stilfullt ramar in de lummiga gröna engelska ängarna och de John Bauer doftande skogarna. DaCosta försöker dock fånga den punk-rockiga stil som Boyle ofta fusionerat sina filmer med, detta märks framförallt genom filmens musik som bjuder på en imponerade mix av brittisk rock och pop. Ett antal gånger om känns det hela som en glad charad där Boyles stil försöker efterapas med aningen dråpligt resultat, men denna aningen vilda och vågade hållning leder också till en final som underhåller likt inget annat vi sett under filmseriens två långa decennier.

Då ignoreras alla former av kutymer och traditioner, istället få vi en dramatiskt och stilistiskt perfekt final som bjuder på bland det vildaste vansinnet i form av musik och agerade som setts i en film som kan kategoriseras som skräck. Då kan alla vårtor och brister ursäktas, som att flera sekvenser går på tomgång, att mycket av de besinningslösa våldet känns oinspirerat eller att majoriteten av filmens karaktärer är mindre självgående – för att inte säga ointressanta, än de rabiata köttätande massorna.

För första gången finns nu en uppenbar skaparglädje och entusiasm som resulterar i den absolut bästa och mest underhållande filmen i serien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 76
  • Sida 77
  • Sida 78
  • Sida 79
  • Sida 80
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in