v 3 2026 14-16/1)
Göteborgs Stadsteater – Lunchteatern
Regi och svensk text: Jacke Sjödin
På scen: Log Lady
Log Lady som tagit sitt namn från en av alla mystiska figurer i Twin Peaks består av Madeleine Birgenius och Lina Melander. Duon bildad 2018 träffades, har jag för mig, på Musikhögskolan i Göteborg och förenklat uttryckt ackompanjeras Linas sång av hennes väninna på piano, som därutöver assisterar med vokala insatser . De utvidgar sig gärna till ett band vars repertoar är fullödigt cross over-artad med poppiga alster, jazz och soul. Det som brukar kallas roots musik är de experter på att förädla med raffinerade arr, vilket jag fått åtskilliga prov på de fyra gånger jag hört dem live. Båda har ägnat sig åt att leda körer. Frilansande Madeleine är körledare och musiker i Masthuggskyrkan och verkat som kapellmästare medan hennes partner bördig från Sollefteå körat mycket, showat i revy hos exempelvis Jacke Sjödin (gästspelet på Lorensbergsteatern recenserades här) och frontar numera mest i diverse vokala skepnader. Log Lady vars framträdanden imponerar lika mycket varje gång verkar underligt nog inte finns utgivna i inspelad form. Ett kommande projekt får åtgärda den bristen.
Flaggskeppet i en mångförgrenad rik repertoar är otvivelaktigt You Make Me Feel – a tribute to Carole King. I något annorlunda tappning sattes den upp i förfjol på samma scen. Efteråt får jag veta att den kan ha olika utseende. Bantas ner till en timma för att passa in i Lunchteater-formatet, eller spelas över två set med band alternativt workshops, som tar sikte på att redovisa resultatet av körlektioner. På Stadsteatern ser vi duon själva med för ändamålet perfekta röster tolka en av populärmusikens mest framgångsrikaste kompositörer och singer songwriters. Hyllningen görs med backdrop, gästande tenorsaxofonist, diskret ljuddesign, ett antal uppiggande klädbyten, kul koreografi, klok regi och inbjudan till publikmedverkan. Flera av låtarna under föreställningen 15/1 belönades med rungande applåder, hyfsad allsång och taktfasta handklapp.
Den till åren komna publiken gav rättmätig respons, var glädjande nog verkligen med på noterna. Och i denna polariserande tid fylld av negativa nyheter kommer livsandarna åter efter att ha upplevt en sådan här succé. I motsats till flera ur den ätande publiken saknas fyrfaldigt Grammy-belönade albumet Tapestry i min samling. Har istället hållit till godo med samlingen med ett begagnat exemplar av Natural Woman (Enterprise Records 1972). Inser först nu att jag äger skiva av dotter till King, nämligen Kid Blue av Louise Goffin producerad av Danny Kortchmar som kuriöst nog medverkar på Tapestry,
Det betonas att Carole King fyllt 83 år. Man blir rörd av framgångssagan, att låtskrivaren personifierar amerikanska drömmen i en stentuff värld driven av kommersiella krav. Känns osannolikt att det är över ett halvt sekel sedan hon hade sin peak efter att ha separerat och flyttat till L.A och varit med om att mynta begreppet singer songwriter tillsammans med bland andra James Taylor – fick en listetta med You´ve Got A Friend. Och man smälter av duons högklassiga tolkningar, roas av glimten-i-ögat berättandet om geniets biografi, en annan era. Att få höra om hennes på den tiden till synes aldrig sinande produktivitet, som under 60-talet genererade ett par dussin hits tillsammans med maken Jerry Goffin. Att kreativiteten i motsats till Paul Simon eller Burt Bacharach sinade från 80-talet och framåt och kvalitén inte kunde bibehållas, gör inte hennes remarkabla historia mindre relevant, skänker den snare ett mytiskt skimmer.. Vi får reda på att hon lever naturnära på en ranch.
Man inleder inbjudande med Where You Lead och avrundar med passionerat uttöjda fraser med Orfeas Wärdig Tsoukalas delikata tenorsax i framkant i den megahit låtskrivarparet skrev till Aretha Franklin i samarbete med Jerry Wexler, syftar förstås på tribut-programmets titel (You Make Me Feel Like) A Natural Woman. Inom dessa ramar ges centrala delar av historien om Carole King genom anekdoter, faktaredovisning, lite hyss, potpurri på populära dängor samt ett knippe strålande tolkningar. Två genrer vilka ligger dem varmt om hjärtat och genomsyrar deras musikaliska universum är americana och i än högre grad gospeln, vilket märks när dessa fullfjädrade entertainers mästerligt uttrycker sin respekt för sin kanske främsta förebild. Stämsången är något av deras signum oavsett om Birgenius görs till duettpartner eller kompletterar i bakgrunden. Bägge är oerhört tonsäkra med Melander som passionerad spjutspets på lead. Och Birgenius är en förträfflig ackompanjatör.
Antydan till gestaltande scener förekommer vilka ger oss en åskådlig bild av hur en ung talangfull aspirerande tonårstjej kunde bemötas, av ett stelt etablissemang som ändå behövde vara lyhört för att lyckas. Soundet hade ofta en romantisk, medryckande touch. Suget i refränger framställs fantastiskt av Log Lady. Den instrumentalist Kalle Lind brukar benämna ”elfenbenskliare” växlar flyhänt spel på elpiano med svänget från rhodes (som i mina öron påminner om clavinet/ wurlitzer). Melander använder tamburin, trakterar tramporgel och ,tror jag, klockspel, lirar akustisk gitarr i en hippie-influerad sekvens och bjuder dråpligt på sig själv i egenskap av självlärd munspelare. Birgenius trummar också takten på en gitarrkropp i suggestiv sekvens. Och vid ett tillfälle sätter sig Melander vid elpianot.
När Melander håller på med klädombyte tar Birgenius över, ackompanjerar sig själv i Kings första hit. Antar att deras regissörs tryckt på vikten av variation. Den formidable klaviaturspelaren avlöser emellanåt med bibringandet av biografiska upplysningar. Regissör Sjödin överraskar också med svensk text till Home Again, vars finstämda ballad uppehåller sig kring kompositörens omvittnade miljöengagemang. Vidare har ordkonstnären åt Log Lady tillverkat några föredömligt rimmade verser om ikonens gärning. Ett annat lite oväntat fräckt grepp är att gästande tenorist, som jag njutit av på stadens jazziga scener, äntrar scen i refrängen till You´ve Got A Friend spelande sig förbi publiken.
En grannlaga uppgift att plocka ut absoluta höjdpunkter ur ett fullmatat program. Vill dock inte avhålla mig från att försöka. Firma Melander & Birgenius ska kreddas stort för sin fingertoppskänsla, hur de undviker att slå emotionell knut på sig själva med tillgjorda krumbukter. Hängivenheten och hantverkskunnande bär denna utsökta tribut, blir uppenbar utan att poängteras i ”over-the-top” excesser á la later motsvarande musikalstjärnor. Snarare avdramatiseras stundtals deras konstnärliga kraft. Styrkan i musikaliteten och materialet framgår likväl med besked. Den får våra känslor att svalla.
Jublade invärtes åt vackra vemodet i Will You Love Me Tomorrow? jämte gungande stretchande dito i härliga It´s Too Late. Ryste av versionen på Linas personliga favorit Way Over Yonder med sin innerliga souliga vibe. Samma sak med ösiga Smackwater Jack vars bluesiga tunggung och distinkta rytm Orfeas läckert färgar. Allra sist ska ånyo tilltalet framhållas, ånyo kvinnornas ljuva stämmor samt självklart det kitt som binder samman noga utvald repertoar, den storytelling som gör en glad till sinnes. Vad Carloe King uträttat är makalöst, vilket framgår med besked av tributen från Log Lady och deras regissör.