28 Years Later: The Bone Temple
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Nia DaCosta
Då 28 Days Later hade premiär – för otroliga 24 år sedan, skapade Danny Boyle en – då, revolutionerade film med ytterst spartanska utseende och avsevärt mer rörliga och aggressiva zombies – kallade infekterade i filmen. Idag är samma film långtifrån lika imponerade, detta med ett foto så pass grynigt och otydligt att det knappt går att se på, flertalet av filmens koncept har också integrerats och utvecklats i andra berättelser – på än mer intressanta sätt, som också använder sig av stora mängder halvdöda varelser.
Efter en bottennotering med uppföljaren 28 Weeks Later valde Danny Boyle att – så sent som förra året, försöka att återfå kontrollen, återuppliva filmserien och bjuda på sitt aningen eklektiska och uppkäftiga filmskapande. Resultatet blev mest haltande, med en menlös berättelse, få intressanta ideér och en hopplös cliffhanger som klimax. När Nia DaCosta nu tvingas ta över stafettpinnen som regissör finns flera frågor för att inte säga farhågor. Med tanke på hur trenden gällande uppföljare varit för filmserien hittills lovar historiken inte vidare gott. Det faktum att klåparen Jack O’Connell denna gång fått en mer betydande roll är också lika betryggande som svartmögel i en fastighet. Och det är ingen vidare turbulens fri resa som erbjuds inledningsvis. För det fundament som ärvs från 28 Years Later är sannerligen inte värt någon eloge. Mycket av den gråa fogmassan kvarstår, som Alfie Williams personlighetsberövade Spike samt det faktum att – den enligt mig plågsamt överskattade, manusförfattaren Alex garland fortfarande inte verkar överdrivet inspirerad eller motiverad att tillföra några vidare nyskapande idéer till en genre som hade mått bra av reform.
Filmens start, men en hopplöst överspelande Jack O’Connel är också precis så oroväckande och menlös som kunde anas. Det hela känns spretigt, mållöst för att inte säga menlöst. Men sedan finns en tillgång från föregående film som denna gång nyttjas till fullo, nämligen Ralph Fiennes. Detta är en skådepelare som kan läsa kataloger och bruksanvisningar och hålla publiken i ett hjärngrepp. Förutom en makalös kontroll över repliker och prosa har Fiennes också en scennärvaro som skämmer ut de flesta. DaCosta förstår vilken tillgång hon har tillhands och nyttjar Fiennes till max i en roll som är både bisarr, udda men också underhållande. Detta är en frikopplad och flamsig Fiennes som genomför sina udda uppgifter med bravur, scener som hos andra skådespelare hade varit pinsamma blir här märkligt fascinerande för att inte säga minnesvärda.
DaCosta må inte vara lika vågad och villig att experimentera visuellt som Boyle.
Där Boyle nyttjade iPhone som sin primära filmkamera för den föregående filmen samt en uppsjö av påhittiga visuella knep återgår DaCosta till ett mer traditionellt bildspråk. Detta skapar en mer traditionellt attraktivt film som stilfullt ramar in de lummiga gröna engelska ängarna och de John Bauer doftande skogarna. DaCosta försöker dock fånga den punk-rockiga stil som Boyle ofta fusionerat sina filmer med, detta märks framförallt genom filmens musik som bjuder på en imponerade mix av brittisk rock och pop. Ett antal gånger om känns det hela som en glad charad där Boyles stil försöker efterapas med aningen dråpligt resultat, men denna aningen vilda och vågade hållning leder också till en final som underhåller likt inget annat vi sett under filmseriens två långa decennier.
Då ignoreras alla former av kutymer och traditioner, istället få vi en dramatiskt och stilistiskt perfekt final som bjuder på bland det vildaste vansinnet i form av musik och agerade som setts i en film som kan kategoriseras som skräck. Då kan alla vårtor och brister ursäktas, som att flera sekvenser går på tomgång, att mycket av de besinningslösa våldet känns oinspirerat eller att majoriteten av filmens karaktärer är mindre självgående – för att inte säga ointressanta, än de rabiata köttätande massorna.
För första gången finns nu en uppenbar skaparglädje och entusiasm som resulterar i den absolut bästa och mest underhållande filmen i serien.