Baserad på sonetter av William Shakespeare (översättning Lena R Nilsson)
Regi, scenografi och kostymdesign: Kenneth Kvarnström
Ljus- och videodesign, scenografi: Joonas Tikkanen
Maskdesign: Katrin Lind
Ljuddesign: Dan Andersson
Textcoach: Johan Gry
Aktörer: Philip Zandén, Emil Ljungestig, Rachel McNamee, Maria Salomaa, Karin de Frumerie och Jonas Nordberg
Urpremiär: Studion Göteborgs Stadsteater 16/1 2026
Spelas till och med 21/2
Alla med någon form av intellektuell inriktning och intresse för teaterkonst, har sannolikt sett en stor mängd uppsättningar vars manus emanerar från William Shakespeare. Undertecknad är inget undantag. Och i egenskap av student två terminer i England sågs dessutom en handfull Shakespeare-pjäser. Senaste åren i Göteborg har Romeo och Julia spelats som en slags idéburen musikal på Folkteatern medan Karin de Frumerie med frenesi gestaltade en förryckt hämnare i Hamlet för några år sedan. Shakespeares verk är evigt aktuella.
Vad beträffar sonetterna, 154 stycken till antalet publicerade tidigt 1600-tal, tycks Kenneth Kvarnström och dennes samarbetspartner Joonas Tikkanen genomfört en ny idé på förslag från Stadsteaterns konstnärliga ledare Linda Zachrison. Nämligen ett scenkonstverk med ett urval dikter framförda i enaktare där deklamation och musik fusioneras med dans, miniföreläsningar, videokonst, berättande, spektakulär koreografi samt ett par hyss. Och ett par scener rymmer tendenser till gestaltning. Sättet att väva ihop olika konstnärliga uttryck baserade på ”Shall I Compare Thee To A Summer´s Day” jämte ett antal andra fjortonradingar gör dem, till pionjärer. Kan som kuriosa meddela att jag för mer än fyrtio år sedan detaljstuderade somliga av dem på b-nivån, i litteraturhistorisk kurs ”From Chaucer To Dickens”. Tretton av dem ingår i sparad kurslitteratur: ”An Anthology of English Verse – From Wyatt To Dylan Thomas” tryckt 1969.
Uppsättningen innehåller flera lockbeten. För den stora publiken är givetvis Philip Zandén dragplåstret. En Folkkär skådespelare, regissör och tidigare teaterchef som näppeligen behöver någon närmare presentation. I höstas medverkade han i lyckad uppsättning av Lars Noréns Communion på samma scen. Delade då scen för första gången med systern Jessica. Här framträder han tillsammans med bland andra sin hustru Maria Salomaa. (Hennes medverkan i Katt på hett plåttak var förmodligen debut på Göteborgs Stadsteater.
För anhängare av samtida dans är finlandssvenske prisade koreografen (också kunnat titulera sig dansare, chef och professor) känd som av de absolut främsta krafterna i Norden. Huvudsakligen stationerad på institutioner i Stockholm nåddes dock stor framgång på GöteborgsOperan i samarbete med Ane Brun i 12 Songs ( recenserad här). Finsmakare av musik i skärningspunkten mellan renässans och barock lockas av att få höra Jonas Nordberg spela luta och teorb (långhalsad variant som på sin tid användes som generalbasinstrument) i verk av framför allt John Dowland, samtida med Shakespeare. Nordberg som tidigare samarbetat med Kvarnström i ett par projekt har turnerat i över tjugofem länder genom att samarbeta med såväl barockensembler som orkestrar inriktade på modern repertoar. Danspubliken bespetsar sig på ykesutövningen hos Rachel McNamee, ansedd som en av Europas främsta dansare, För somliga räcker förstås inramningen i och med med vishet och skönhet som genomsyrar sonetterna.
Seriösa approachen blandas upp med några skojiga upptåg. Ofta görs det mycket underfundigt, ibland framstår avvikelserna, upphävandet av ”fiktionen”, som svårförklarlig. Teamet kanske räds en alltför ”high brow-artad” torr fördjupning, att en konsekvent dylik linje skulle tråka ut. Framstår som gåtfullt varför minst sagt intensiv monsterhit av Prodigy tagits med i explosivt inslag. Vill man tillfälligt distansera sig genom att totalt bryta stämningen? Stilbrottet skakar om för ett par minuter. Ett kul hyss är att ensemblen tar sig off stage, talar i mun på varandra genom att skandera Shakespeare från olika håll mot publik i upplyst salong.
Den smartaste manövern iscensattes av Emil Ljungestig när han likt en militant demonstrant i megafon, gällt basunerar ut en sonett. Det sker på en ramp när skådespelaren agiterar ståendes ovanför den välvda konstruktion i fonden som blir till rutschbana. För att det inte ska råda något oklarhet påpekas hur förtjust jag blev i verket som helhet, att förflyttas till denna fantasifullt riggade värld med fantastiskt duktig ensemble som vägvisare.
Musiken är ett kapitel för sig. Norberg trakterar oftast det otympliga tidstypiska instrument teorb. Förutom stycken signerade Dowland, Purcell och ett par andra tonsättare från barocken framförs egna improvisationer. I förteckning på hemsida och program förekommer en allsköns mix, många för mig obekanta kompositörer från såväl nutid som tonsättare från flera hundra år tillbaka. Somliga av dem förekommer som effektfulla fragment. Bryan Ferry och Rufus Wainwright, som jag på olika scener hört live, tolkar sonett 18 respektive 20, fast Zandén tar över den först nämndes superba tolkning. När sentimental sedermera berömd ballad skriven för Elvis Presley som soundtrack eftertänksamt framförs av ensemblen, inser man att finalen infaller, att säcken knyts ihop. Rörande och effektfullt! Sångcoach Viola Blache ska kreddas.
Inledningen är lysande. Philip Zandén har utsetts till en slags guide, förklarar verkets premisser med dess överklivningar och raffinerade blandformer. Genom röster i högtalarna och projektioner får premiärpubliken mer kött på benen vad gäller versmått och översättningsarbete. Ensemblen är också förnämligt delaktiga i processen att förklara sonettens egenart. Lena R Nilssons tankar och Johan Grys förvärvade kunskap förmedlas på ett sakligt och spirituellt vis. När den sist nämnde och andra redogör för versmåttets rimflätning och rytm – jamber, troké och dylik betoning – känner jag svagt igen mig. Äger Alf Henrikssons Verskonstens ABC och skrev tenta på dessa begrepp för cirka fyrtio år sedan. (Ber om överseende för ytterligare personlig utvikning.) Bortser vi från verktyget som sådant är det lätt att instämma i utgångspunkten. De tjugosju(?) sonetterna erbjuder en sinnlig poetisk resa med existentiella reflektioner och längtan efter kärlek som centrala motiv med okonventionellt drastiskt bildspråk, något som påtalas på teaterns hemsida.
Samtligas handlag övertygar. Ensemblen har exakt koll på varje vers, hur stavelser ska betonas. Att hörbarheten inte alltid är optimal från Salomaa får tillskrivas hennes brytning. Raffinerat att McNamee från Kanada reciterar sonetterna oöversatta Att också den exceptionellt reslige musikern och den viga dansaren behärskar det verbala och får orden att ligga rätt i mun är en bedrift. Omvända förhållandet är lika slående. Dansaren inlånad från GöteborgsOperan utför ett anslående solo, men ingår i uttrycksfull koreografi med övriga kvinnor samt utgör riktmärke när ensemblen i underhållande sekvens gör ett dansant statement i färggranna fluffiga plagg.
Samtrimmade ensemblens självförtroende lyser igenom, avspeglas i deras agerande där Zandén visar vägen. Karin de Frumerie som senast ingick i Communion demonstrerar i vanlig ordning obestridliga kvalitéer medan Emil Ljungestigs insats bör framhållas extra. Gör här en av sina allra styvaste prestationer på Stadsteatern (finns femton roller att välja på vilka jag beskådat). Sannerligen ett visuellt, poetiskt och musikaliskt allkonstverk där Kvarnström och hans medarbetare, sett till att variera det förväntat följsamma med udda, motsträviga och underhållande inslag. En annorlunda värld man önskar bli omsluten av igen.