• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Hopper och murmeldjurets hemlighet

6 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Hopper och murmeldjurets hemlighet
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Benjamin Mosquet

En äventyrsfilm för hela familjen med kyckling-haren Hopper som hjälten. En actionbetonad animerad familjeunderhållning som börjar med full fart och denna fartfyllda action och musik på hög volym tar stort plats i denna familjefilm och när genomgående dominerande i de flesta scenerna. Det gör att jag personligen knappt orkade se hela filmen, det var för mycket action och för lite eftertänksamhet för att passa mig.

Hopper är en korsning av en kyckling och en hare, som när han var liten adopterades av upptäcktsresanden kung Peter. Den svenska biopubliken mötte denna animerade hjälte på bioduken första gången i Hopper och jakten på mörkrets hamster. Även i Hopper och murmeldjurets hemlighet görs hans röst av av Toussaint ”Tusse” Chiza, och som hans bästisar Meg och Abe hör vi Nassim Al Fakir och Ellen Bergström. Andra svenska välkända röster göra avHappy Jankell, Nassim Al Fakir, Lina Hedlund, Claes Ljungmark och Emil och Daniel Norberg.

De allra bästa familjefilmerna är de som barn i alla åldra kan älska och som vuxna får ut små spännande extradetaljer i. Det fungerar halvdant i denna film, tycker jag. Vuxenblinkningar består bland annat av utryck som ohälsosamma relationer och omvänd psykologi. Samtidigt som filmen kör på i hög fart med mycket action och jakt är den väl inte den bästa filmen för hela familjen. De minsta barnen har nog svårt att bli engagerade.

Hopper ger sig ut på äventyr tillsammans med sköldpaddan Abe och skunken Meg. De är på jakt efter att hitta ett mystiskt murmeldjur som enligt legenden håller sig gömd djupt inne i ett hemligt berg. Murmeldjuret sägs ha magiska krafter som skulle kunna rädda Hoppers art för all framtid. Men det finns så klart mindre snälla konkurrenter som också vill hitta murmeldjuret som det listiga lodjuret Crolloq och hennes busiga kameleonter Miggie och Rolf. Det är en tydlig metafor för kampen mot klimathotet och framför allt bott mot en del djurarter.

Filmen har dock en del intressanta poäng och om det är något större barn kan det fungera som familjefilm. Det är inte den gulligaste och snällare barnfilmen men den har en action som något äldre barn kan bli engagerade i.

Hopper samt hans vänner Abe och Meg är baserade på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines penna. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare. Han har skrivit manus till Hopper och murmeldjurets hemlighet tillsammans med Dave Collard. Filmens originaltitel är Hopper et le secret de la marmotte.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Skurkarnas skurk – ett brott mot filmkonsten

6 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben på Stadsteatern

6 februari, 2026 by Redaktionen

Göteborgs filmfestival 2026
Marie-Louise Ekman sätter upp Stilleben, premiär 11 december på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Klara G.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman välkomnar till till eget universum när hon sätter upp Stilleben på Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande skriver:

Här blir det lek på fullaste allvar. När Stilleben hade filmpremiär 1985 beskrevs den som ”ett surrealistiskt vansinne blandat med barnkammarrealism”. Premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Konstnären och regissören Marie-Louise Ekman är en ikon inom svenskt kulturliv. Nu kommer hon tillbaka till Stadsteatern där teaterkarriären en gång började. Stilleben utspelar sig i en värld där ingenting är vad det synes vara, låtsasengelskan flödar, tårarna sprutar, saften är stark och allt är opålitligt. Någon slags lek pågår, på låtsas eller på riktigt – ingen vet säkert. Och som hon själv formulerar det: Vad fan ska man vara konstnär för om man inte gör som man vill?

– Så fort jag träffade Marie-Louise kände jag att jag vill ha henne hos oss på Stadsteatern, säger teaterchefen Maria Sid. Hon är en helt fantastisk konstnär! Självklart gav jag henne fria händer, och frågade vad hon ville göra. Stilleben blev svaret, och det passar ju väldigt bra eftersom den från början skrevs för scenen, så nu 2026, är det dags, jag vill samla de största teaterkvinnorna i Sverige på vår scen med kulturkvinnan Marie-Louise Ekman som Maestra.

Marie Louise Ekman har genom åren verkat som konstnär, regissör, rektor, scenograf, teaterchef, professor, kostymdesigner och mycket mer. Hon var professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1984–1991 och rektor 1999–2008, VD och teaterchef på Dramaten 2009–2014. År 2017 hade hon en stor separatutställning på Moderna museet. Teaterkarriären började på Stockholms stadsteater 1968.

Marie-Louise Ekman på Kulturhuset Stadsteatern

Revyn Varför inte tala om saken (1968) kostym
Minns du den stad (1970) medverkande
Gösta Berlings saga (1973) kostym
Don Juan (1974) scenografi och kostym
Herr von Hancken (1975) kostym
I fru Vennermans fall (1994) manus och regi
Godnatt herr Morris (1997) manus och regi

Stilleben, premiär 11 december 2026 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Manus, regi, scenografi och kostym: Marie-Louise Ekman
Ljus: Linus Fellbom
Mask: Rebecca Afzelius

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Marie-Louise Ekman, Scenkonst

Filmrecension: Marty Supreme – förföriskt, svart och helt utomordentligt

5 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The secret agent

5 februari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

The secret agent
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Kleber Mendonça Filho 
Rollista (i urval): Wagner Moura  som Armando/Marcelo, Fernando Solimões som den vuxne Fernando, Enzo Nunes som unge Fernando, Tânia Maria som Dona Sebastiana, Robério Diógenes som polischefen Euclides och Luciano Chirolli som Ghirotti.

Secret Agent är en brasiliansk kriminalfilm som utspelas år 1977. Den handlar om teknologiexperten och före detta professorn Armando som återvänder till sin hemstad Recife under den färgsprakande karnevalen. Han hoppas återförenas med sin son Fernando och planerar eventuellt att fly från landet tillsammans med sonen. Fernando bor hos sina morföräldrar eftersom Marcelo är på flykt och eftersom Fernandos mamma, Fatima, har dött under mystiska omständigheter. Även om militärdiktaturen, vid makten mellan 1964 och 1985, inte är direkt synlig i filmen så genomsyras den av politisk oro, våld, korruption, kontroll, förföljelser och mord på oliktänkande. I Recife hyra Armando ett rum hos den 77-åriga anarkisten Dona Sebastiana som hyr ur rum till politiska flyktingar och dissidenter. Här kan de leva i viss trygghet även om hotet om upptäckt hela tiden är närvarande. Armando inser snart att staden inte är den tillflyktsort han försöker hitta. Därför antar han namnet Marcelo för att inte avslöja sin identitet. Genom kontakter med motståndsrörelsen och ett nätverk av dissidenter får Armando, under namnet Marcelo, jobb på identitetskortkontoret. Det gör att han får möjlighet att söka information om sin döda mamma, som han nästan inte minns. Plötsligt dyker den korrupte chefen för civilpolisen, Euclides och hans våldsbenägna söner, upp för att undersöka ett avhugget människoben som har hittats inne i en tigerhajs mage. Handlar det om en utrensning och är det till och med polischefen som ligger bakom det? Euclides, erbjuder oväntad Armando sin vänskap och sitt skydd. Vilket han med stor tvekan accepterar och inte litar på eftersom han tycker att Euclides är en arrogant och korrupt typ. Ganska snabbt blir Marcelos situation alltmer osäker vilket gör att han via motståndsrörelsen försöker skaffa falska pass till sig själv och Fernando. Hans situation har blivit farlig eftersom den inflytelserike och korrupta Ghirotti har anställt en lönnmördare för att döda Armando. Bakgrunden är att Ghirotti några år tidigare stängde ner och beslagtog Armandos forskningsverksamhet och forskningsresultat. Nu blir det alltså uppenbart för åskådaren varför Armando har ett pris på sitt huvud. Armando som person och hans kunskaper om Ghirottis kriminella verksamhet är ett hot som måste avlägsnas. Det första mordförsöket undkommer Armando genom ett listigt utnyttjande av en inte ont anande polischefen. Det leder till att såväl två personer kring den korrupta polischefen som lönnmördaren skjuts till döds.

Nu byter filmen tidsperspektiv till nutid. I det nya politiska klimatet får historikstudenten Flavia möjlighet att studera den motståndsrörelse som Armando varit en del av genom att lyssna på ljudinspelningar med bland annat Armando. Det gör att hon reser till Recife för att träffa Armandos vuxne son Fernado som numera är en medelålders läkare. Fernado var dock inte särskilt intresserad av att ta del av materialet eftersom han helst vill glömma den tiden.

Filmen är oförutsägbar, spännande och underhållande. Den för in åskådaren i en, trots allt sitt mörker, färgsprakande och kaotisk värld av fester, vänskap, solidaritet, kamp och samtidigt politiskt förtryck, förföljelse och rädsla. Det ger en känsla av hur det kan vara att överleva i en värld där minsta antydan till kritik av den rådande ruttna politiska ordning kan leda till förföljelser och till och att man försvinner eller dödas. Filmen belyser en dåtid som tyvärr är nutid i alltför många länder och som mycket väl kan bli en framtid i andra i andra länder. Filmen innehåller många utvikningar och parallella spår vilket gör att den ibland är svår att följa. Men på något sätt hittar man som åskådare ändå tillbaka till huvudspåret.

Rolltolkningarna och de fint utmejslade karaktärerna tillhör filmens styrka. Wagner Moura i huvudrollen är lysande.

Filmen har vunnit fler prestigefyllda priser. Vid filmfestivalen i Cannes år 2025 vann den pris för bästa manliga huvudroll och för bästa regi. Inför 2026 års Oscarsgala är den nominerad till Bästa film, Bästa manliga huvudroll, Bästa rollbesättning och Bästa internationella långfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brasilien, Cannes, Filmkritik, Filmrecension, The Secret Agent

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in