• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

16 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok av henne och Jenny Lucander)

Regi: Cecilia Milocco

Scenbild: Carina Backman

Musik, teknik: Jacki Román

Mask: Kerstin Olsen

I rollerna: Karin Lycke, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Urpremiär: 14/2 2026

Spelas till och med 11/4

Från 8 år

På grund av premiär på Folkteatern valde jag istället att gå dagen efter, under söndagens matinéföreställning. Uppsättningen bygger på manusförfattarens bilderbok med samma titel, vars vindlande surrealistiska berättande kretsar kring Karin Boyes uppväxt och diktning. Den varar i drygt en timma och vi sitter på stolar med dynor på en gradäng. Det är inte riktigt fullsatt, men nästan och en del barn på plats vilka nog temporärt blir lite skrämda av otäcka, högljudda och rökiga sekvenser vilka hör till världen av sagor. Fast dessa övergår snabbt i andra händelser, i den pågående kampen mellan ont och gott, skiftningarna mellan ljus och mörker, bilder av verklighet och fantasi som tenderar att glider ihop.

Känner inte till Augustprisade författaren Kristina Sigunsdotter eller den av Nordiska Rådet prisade illustratören Jenny Lucander och har således inte tillägnat mig deras bilderbok. Åtskilliga av Karin Boyes dikter har jag hört tonsatta och vad beträffar den närmast mytomspunna högt ansedda författaren och scenkonst går tankarna genast till två verk. Dels fascinerande Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren som hade premiär på Folkteatern 2019, dels magiska Stjärnornas tröst på Stadsteatern ( i Göteborg kanske bäst att tillägga) som mästerligt i ord och ton gav ett tvärsnitt av Boyes existentiella, djupt berörande lyrik. (Det var för övrigt debut för sång på svenska av Daniel Lemma vilket kan avnjutas på en cd jag gav mamma i julklapp.)

Läste för inte så många år sedan en spännande litterär biografi om hennes polyamorösa tid i Berlin och hört ett par panelsamtal om hennes cv och psyke. Är man genuint intresserad rekommenderas utan att ha läst Johan Svedjedahls biografi. Samme mans enormt detaljerade genomgång av inflytelserika kortlivade tidskriften/ förlaget Spektrum äger jag. Och där var introduktören och översättaren Boye i början på 30-talet en nyckelperson. För att ge vidden av den påverkan Boyes dikter utövar på många av oss, kan nämnas att jag valt ut en av hennes kärnfulla dikter till min begravning.

I denna allåldersföreställning står tre av den fria teatergruppens mest garvade skådespelare på scen. Någon av Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam är med i så gott som varje produktion då de utgör väsentliga beståndsdelar i den kärna som är GDT. Frilansaren Karin Lycke, vars vibrerande utstrålning gör henne gjuten i rollen som flickan Karin, har hos dem tidigare gjort bestående avtryck i bland annat Tusen år hos Gud och Den sårbara divan. Den höga anspänning och sensitiva perception hon i samarbete med förnämlig regissör, inympat i ett hyperintellektuellt sinne i vardande, signalerar en skör mental status, någon som skulle uträtta bestående ting, utsätta sig för oöverstigliga prövningar och till slut duka under.

Givetvis läser jag in annat än barnen, vilka näppeligen kan begripa ”ångestbringande” företeelser eller direkta referensen till Kallocain. Karin Lycke sjunger näpet rörande a cappella minst en av dikterna medan Hanna Ullerstam deklamerar ett par igenkännbara verser. Den yngsta publiken stimuleras sannolikt av magin i scenlösningar, jakten på prinsessan utan namn och återkommande receptet på hur en drake dödas. Skogen, dygnets faser och havet får flera betydelser, genomgående positiva. Malströmmen sömnen och vargen symboliserar några av hoten. En nyckelreplik den nyfikna huvudpersonen får med sig efter sin magiska utflykt lyder : ” Alla kan välja att lita på någon”. Den följs upp med viktiga frågeställningar: ”Vill du mig väl?” Kan du skilja på fantasi och verklighet?”

Allt tar sin början i vardagen i överklassmiljö 1908. Som förunderlig tittskåpsteater blickar vi in i en av rummen i en burgen familjs sjurumsvåning på Vasagatan i Göteborg, där föräldrarna sitter vid sitt runda matsalsbord i samspråk med livaktig dotter. Lycke informerar oss om privilegierade förhållanden. Två bröder får vi föreställa oss och familjen har hela tre personer anställda i hushållet. Birollsdrottningen Ullerstam har en uppsjö av figurer att framställa, vilket görs övertygande. En av dem är familjens hushållerska som letat efter flickan som efter möte med spågumma hamnat allt längre in i ömsom kittlande, ömsom kusliga eskapader. Boye ska ha uppgett att barndomen var lycklig, uppväxten till och med överexemplarisk. Kanske var hon överbeskyddad, hade en curlad uppfostran? Lycke är iscensättningen självlysande mittpunkt och känns alldeles självklar i rollen.

Berättelsen kickar igång när fadern på uppmaning med myndig stämma för in dottern i sagornas förtrollade värld. Och när hon leker i parken hittas ett träd som visar sig vara portal till underjorden. Just aspekten fantasifulla märkliga händelser tilltalar nog tioåringar mer än undertecknad. Har varken sett eller läst Sagan om ringen för att ta ett belysande exempel. Är därför stundtals inte helt absorberad av det som sker. Den fantastiska audiovisuella upplevelsen, införlivandet av och referenserna till Boyes verk och agerandet från ensemblen blir min behållning, gör att jag efter drygt en timme lämnar Stigbergsliden med en go känsla.

Stundtals i Åkerlinds och Ullerstams tydligt artikulerade repliker i högt tonläge, märks att man vänder sig till barn i lika hög grad som äldre generationer. Åkerlind ges sparsamt med utrymme, men tar hand om sina moment i strålkastarljuset med besked. Ullerstam har som nämnt mycket att bestyra och gör det med bravur. När mamman hävdar att man måste stå ut får vi veta av Lycke att 1900-talet proklamerats som barnets århundrade. Ödets ironi att seklet innehöll två världskrig, ofattbart lidande, svältkatastrofer och grymheter runt om i världen vilka uppfyller kriterier för folkmord.

Min bild från applådtacket. Hanna Ullerstam skymd.

Bågen som sällsamt spänns tar oss raffinerat slutligen tillbaka till ett nu i pjäsen. Utan att känna till förlagan har jag anledning att tro att Cecilia Milocco väl förvaltat innebörden i manus med dess märkliga förvandlingar. Carina Backman har satt en genialisk prägel på verket som huvudansvarig för hänförande scenografi i kontinuerlig förvandling, makalöst vacker ljusdesign med alla ljuskällor och finurlig rekvisita. Hennes sätt att med genomskinliga tygstycken med vidunderliga projektioner skapa skuggor och dubbelexponeringar, torde vara det mest estetiskt fullgångna jag sett på en liten scen med knappa resurser. Hon och regissören har haft god hjälp av kostymassistent, snickare, de som konstruerat hästskulpturen och förstås maskör Kerstin Olsen. I linje med lyckade lösningar ska musiken och ljudläggningen av Jacki Román framhållas. Värt att ånyo betona vilket stordåd Backman med medhjälpare åstadkommit.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

15 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 7 10-13/ 2 2026

Big Bang på Göteborgs Stadsteater

Manus och skådespeleare: Johanna Wilson och Anna Littorin

Regi: Emma Peters

Föreställningsmusik: Leif Jordansson

Ämnet i kombination med skådespeleri från två kvinnor jag inte hade koll på lockade. Big Bang handlar, som säkert flera av er listat ut om den banbrytande journalisten Barbro Alving (1909-1987). En minst sagt ryktbar utrikesperorter och kåsör på DN under decennier som dessutom blev en känd radioröst. För sin förmåga att befinna sig i världshändelsers centrum och träffa ”alla” av yttersta vikt liknas Bang vid Forrest Gump. Marknadsföringen låter göra gällande att det med humor och drama dyks ner i ett exceptionellt liv, vars karriär och framför allt temperament får mig att tänka på sceniska berättelser jag bevittnat senaste åren om Ester Blenda Nordström, Victoria Benedictsson, Karin Boye och Selma Lagerlöf,

Berömda rapporter och karaktäristiska krönikor/ kåserier finns samlade i många volymer, varav jag äger en utgåva från En bok för alla vars titel sammanfaller med hennes signatur: ”Käringen mot strömmen”. Den nyskrivna pjäsen om en legendar med unikt egen ton i skrivandet hade sin urpremiär i fjol och har, om jag snappade upp rätt info, spelats på Soppteatern och passande nog Långholmen. För att rymmas i Göteborgs Stadsteaters format hade den kapats med cirka en kvart. Publiken får ändå i lika hög grad stifta bekantskap med Alvings psyke som skarpa och läsvärda penna, vilket får sägas vara produktionens främsta förtjänst. Ska framhållas att jag såg onsdagens föreställning.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Fick chansen att träffa skådespelarna en liten stund efteråt. Visade sig att Littorin gästat Lunchteatern i annan konstellation medan Wilson spelat på Storan. Båda har gjort ett antal betydande roller på film och i tv-serier. Wilson som förekommit i flera kriminalberättelser har jobbat som manusförfattare (oftast för ungdomar) , regissör, scripta, projektledare, guide och med casting; är numera kanske allra mest uppmärksammad som författare. Hennes partner på scen kommer inte från Stockholm utan Malmö, har en bakgrund i Fria Teatern och blivit känd för att ingår i trehövdade showperformacegruppen KEL vars regissör är Olle Sarri, sambo med Littorin. Vetskap om hur det förhåller sig saknas, men antar att duon samarbetat förr. Deras regissör Emma Peters är också verksam som skådis och har medverkat i filmer och populära tv-serier.

Pjäsen inramas inte av kulisser. Istället för scenografi och backdrop har det satsats på rekvisita, kostym samt soundtrack gjort av Leif Jordansson (Bad Liver, Peter Le Marc, Nick Cave-tolkningar…). Musiken införs diskret i uppsättningen, gör inte något påtagligt avtryck även om sceners stämning understryks. Rekvisitan är vald med yttersta omsorg, illustrerar kongenialt berättelsen.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Vi förflyttas till den cell på Långholmen 1956 där Alving satt en månad, dömd för att i egenskap av totalpacifist (starkt påverkad av Elin Wägner vars biografi Bang hade för avsikt att skriva) ha brutit mot civilförsvarsplikten. Här utvecklas tankegångar i samspråk med medfångar och personal. . Och klassiska byggnaden (bott i en cell på 90-talet när fängelset hade gjorts om till vandrarhem) får tjäna både som ingång och ett avslut när den berömda journalistens karriär och psyke porträtteras. Ett lyckat grepp att utgå från en föga omtalad händelse i en förunderlig biografi.

Johanna Wilson förkroppsligar i sin trenchcoat, med cigg i mungipan och skrivmaskinen under armen scenens huvudrollsinnehavare. Anna Littorin är vår förnämlige ciceron. Hon orienterar oss i ett liv levt till max tills påfrestningarna satte stopp trots en oerhörd tillförsel av stimulans. Skådespelaren från Skåne gestaltar också med härligt drastiskt agerande personer Bang möter, vilka hon antingen formas av eller sprider sina åsikter till. Rör sig om redaktörer, familjemedlemmar men också Elin Wägner och Mahatma Ghandi. Olika språk och dialekter läggs listigt in i dialogen. Det pratas bland annat finlandssvenska, engelska, några tyska fraser, småländska, skånska och en förnäm världsvan stockholmska.

Bang beskrivs som en bisexuell arbetsnarkoman med åtskilliga laster (storrökare som inte spottade i glaset och levde ut sina lustar), en människa medveten om sitt värde och sitt handlag med språket, vilket tycks ha gjort tämligen självgod emellanåt. Oförmågan att vara till hands för dottern Ruffa berörs, liksom bisexuella eskapader. Blev, enligt egen utsago, inofficiell talesperson för ensamstående mödrar. Komplexa personligheten skildras insiktsfullt och man låter det inte bli någon ensidig hyllning av ett fängslande öde.. Bilden tecknas genom strålande skådespeleri, ett mycket samspelt agerande som fångar publiken.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Visst fokus ligger på danande vänskapen med Elin Wägner som blev en slags mentor, jämte genombrottsåret 1936. Alving rapporterade då med sin oefterhärmliga blick, förhållandevis orutinierad i gamet, från såväl Os i Berlin som fasansfulla inbördeskriget i Spanien. Vidare hamnar vi i Indonisien, Indien, i Shanghai, Hiroshima och i finska Vinterkriget. Även om Sveriges första kvinnliga reporter sannerligen stod på egna stadiga ben kommenteras bakgrunden. ”Skulle nog kallats nepo baby idag”. Bang fick får vi veta så många kontakter och sådan position att hon blev gudmor till ett av Ingrid Bergmans barn.

Som alltid en fröjd att få betrakta utomordentligt skådespeleri med oklanderlig tajming , baserade på väsentliga skärvor karvade ur en exceptionell biografi vars produktion blivit en omistlig del av vår nutidshistoria. Vad man tar med sig bortsett från språkkänslan är de yviga gesterna parat med självförbrännande vilja av stål, arbetskapacitet och en sällan skådad beslutsamhet. Det subtila fanns inte i Alvings natur, möjligen skymtar det i hennes vassa och omdömesgilla berättande. Inte för inte som offensivt inriktade pjäsen med sin inneboende dramatik getts titeln Big Bang, Av alla påståenden från en vittberest legendar får publiken som en slutkläm med sig hennes uppfattning att ”det är mer som förenar oss än skiljer oss åt”.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

14 februari, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Leonard Stenberg

När Lars Norén i slutet av sitt liv fäster blicken vid ett amerikanskt dödsstraffsmål är det som om han fullbordar en cirkel. Få svenska dramatiker har med sådan envishet uppehållit sig vid samhällets utkanter – i fängelser, i psykiatrins korridorer, i familjens sönderfall. I dagboken från den 12 november 2020 skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Det är berättelsen om Lisa Montgomery, dömd till döden för mordet på en gravid kvinna och för att ha stulit hennes foster.

Att denna text nu når scenen i form av En liten roman, i dramatisering av Nina Jeppsson och regi av Rebecka Hemse, är både följdriktigt och djupt oroande. Föreställningen, som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen, är lika mycket ett moraliskt experiment som ett teaterstycke.

Hemse har formulerat projektets kärna: att orka befinna sig i samma rum som en människa som begått ett fruktansvärt brott. Det är en formulering som klingar Norénsk i sin kompromisslösa empati. Här finns ingen ursäktande sentimentalitet, men heller inget demoniserande. I stället en undersökning: Vad händer med oss när vi fråntas vårt människovärde? Vad är det för system som först lämnar de svagaste åt sitt öde och sedan, när konsekvenserna blivit outhärdliga, kräver deras liv?

Föreställningen väjer inte för bakgrunden. Montgomerys barndom var präglad av systematiska övergrepp; som nioåring såldes hon till män. Senare i livet fråntogs hon sina fyra barn och steriliserades mot sin vilja. Hur mycket klarar en människa av? Fråntagen sin barndom, sin kroppsliga integritet, sitt moderskap – vad återstår då av den identitet samhället samtidigt kräver ansvar av? Noréns text rör sig i detta outhärdliga spänningsfält mellan skuld och sammanbrott, mellan individens handling och strukturernas våld.

Sceniskt är uttrycket avskalat. Ljusdesignen av Stefan Konradsson ramar in rummet i ett kallt, nästan kliniskt sken, medan videoprojektionerna av Johannes Ferm Winkler fungerar som sprickor i verkligheten – minnesfragment, inre landskap.

I centrum står Annika Hallin, ensam med textens tyngd. Hennes gestaltning är återhållen, nästan sträng. Hon söker inte publikens medlidande, men tvingar oss att stanna kvar i obehaget. I de mest lågmälda partierna – där språket nästan upplöses i andhämtning – uppstår något som liknar nåd. Inte för handlingen, utan för människan.

Noréns språk är, som alltid, både brutalt och precist. Det borrar sig in i det ohyggliga utan att exploatera det. Det är inte en sensationslysten blick, utan en obönhörlig vilja att förstå. Genom språket skapas ett rum där vi kan närma oss det vi annars vänder bort blicken ifrån.

En liten roman är ingen enkel kväll på teatern. Den kräver närvaro, tålamod och en beredskap att ifrågasätta den egna moraliska bekvämligheten. Men i en tid då samtalet ofta stannar vid fördömanden eller slagord framstår Noréns sena verk som en påminnelse om konstens mest grundläggande uppgift: att hålla det mänskliga öppet, även där vi helst skulle vilja stänga dörren.

Det är obekvämt. Det är nödvändigt.

En liten roman, urpremiär 14 februari 2026 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Av: Lars Norén
Dramatisering: Nina Jeppsson
Regi: Rebecka Hemse
Ljus: Stefan Konradsson
Mask: Rebecca Afzelius
Video: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Annika Hallin

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Frankenstein – imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser

14 februari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Frankenstein

Frankenstein
Av Nick Dear
Baserad på en bok av Mary Shelley
Regi och koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Lehna Edwall
Mask Petra Göransson och Nina Lagnefeldt
Ljus Anders Heberling
Ljud och komposition Petrus Königsson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 13 februari 2026
Medverkande Marcus Vögeli, Jörgen Thorsson, Pablo Leiva Wenger, Astrid Drettner, Göran Ragnerstam, Anna Krantz, Jan Mybrand, Fabian Lexner, Emil Hedayat och dansare.

Frankenstein på Kulturhuset Stadsteatern är en imponerande och visuellt stark föreställning med strålande skådespelarinsatser. Berättelsen om doktor Frankenstein och den varelse han skapar och sedan lämnar ensam i världen är fascinerande att följa. Tanketrådarna dras åt allt hårdare till den uppfordrande frågan ” Hur skapas ett monster?”

Fredrik Benke Rydman är koreograf och regissör och i denna uppsättning tar han ut svängarna rejält. Publiken bjuds på dramatik och dans i snygg förening ofta med svindlande hög puls. Det gnistrar, dundrar och bländar av skarpt ljus som sig bör i en historia om att i ett vetenskapligt laboratorium framställa en mänsklig varelse. Själv kallar Frankenstein det att ha funnit livets källa och euforiskt lovprisar han sin geniala hjärna.

Huvudrollen i dramat har Varelsen – intelligent och insiktsfullt gestaltad av Marcus Vögeli. Hans födelse skildras gripande i en lång scen. Ensam väcks han till liv och utan stöd av sin ” fader” Frankenstein kastas han ut i en värld där han blir hånad, hatad, föraktad och slagen. Han är ju en främling utan familj, rötter eller vänner och hans utseende väcker fasa hos alla utom den blinde mannen – väldigt fint spelad av Jan Mybrand.

Scenerna när de kommer varandra nära som en lärare och hans vetgiriga elev är finstämda och vackra. Varelsen assimilerar sig i världen. Han lär sig tala, skriva och läsa och får veta att han har en själ. Den blinde blir lycklig över att få ge av sin kunskap och ha någon som ledsagar honom på vandringar i naturen. ” Du ska träffa min dotter och min svärson. De är vänliga, goda människor och kommer att tycka om dig” lovar han.

Men mötet slutar i katastrof och Varelsens förödande väg mot att bli ett monster inleds. Utvecklingen ses främst i den allt grymmare blicken i hans ögon och en obeveklig längtan att hämnas.

Varelsen tar sig dit doktor Frankenstein bor. Där råkar han på dennes yngre bror William och också det blir ett möte som slutar i total skräck. Det gör dock att Varelsen äntligen får träffa mannen som gett honom ett liv som han börjar tvivla på om det är värt att ha.

Varelsen kräver att han ska få en kvinnlig like för alla har rätt till någon att älska. Frankenstein – skickligt spelad med sin hybris och besatthet av ny teknik av Jörgen Thorsson – vägrar först. Han anser att det vore en helt ointressant utmaning. ” Vad skulle det vara värt att skapa en kvinna, har en sådan ens några egenskaper? säger han.

Men Frankenstein lockas till sist av idén. Inte för att han tycker att Varelsen krav är rättmätiga utan för att han vill skapa ännu mer framstående experimentellt liv. Dessutom vore en resa till England där de ligger långt fram inom teknologin av intresse för hans forskning.

Frankensteins fästmö Elisabeth – en charmig och bitsk ironisk Anna Krantz- vill följa med som hans assistent. Något han avfärdar som en helt löjlig tanke. Hon undrar också varför han inte alls är intresserad av att skapa liv ihop med henne. ”Vill du inte att vi ska ha barn?” .

I andra akten skapar Frankenstein och förstör sedan i eftertankens kranka blekhet en kvinnlig varelse. För även om hon är fulländat vacker är hon helt tom på livskraft som en skyltdocka. Det leder till att Varelsen hämnas på Elisabeth – som paradoxalt sagt att hon gärna är hans vän.

Scenografiskt är Frankenstein ett mästarprov och förhoppningsvis ett löfte om att trenden med avskalad scenografi är över. Det är en njutning att följa de oväntade skiften mellan mörker och ljus och se när nya inre och yttre platser – som Genèvesjön – skapas av stora böljande tygsjok.

Vackert klingande och dova klassiska toner ackompanjerar skådespelet. En grupp dansare bryter fram i oväntade former ibland i glänsande kostymer likt insekter eller skadedjur. Det som skaver i dramat är att slutet är övertydligt och att det ibland är extremt höga ljud.

Frankenstein är ett allkonstverk som stundtals håller publiken i andlös spänning. I blixtbelysning lyfts fram att ingen mänsklig varelse föds ond och att alla behöver en vän. Ensamhet och främlingskap i tillvaron kan väcka en stark vrede och vilja att hämnas även på människor som är helt oskyldiga till ens tragiska öde.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Kärlekens många röster – en varm, rolig komedi om en dejt

13 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Kärlekens många röster

Kärlekens många röster
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Paolo Genovese

En varm, rolig komedi om en första dejt och om alla de tankar och känslor som far runt inom oss. Paolo Genovese, regissören till det underbara mästerverket komedi-succén Vad döljer du för mig?” är tillbaka med en underhållande varm film, också denna mycket pratig. Kärlekens många röster är en italiensk romantisk komedi om en dejt och alla tankar och känslor som far runt inom det dejtande paret gestaltas av skådespelare som pratar och pratar. Det är roligt men är inte samma mästerverk som filmen Vad döljer du för mig?

Lara och Piero möts på en första dejt. Lara har bjudit hem Piero till sig istället för att träffas på en restaurang eller något café. Men de är inte ensamma, de har flera olika röster inom sig som gestaltas av skådespelare. Där finns den romantiska rösten, där finns den kritiska rösten, där finns den intellektuella och den fysiska som siktar på sex under kvällens lopp, helst så fort som möjligt. Rösterna är både en slags påverkan från alla vänner genom livet och det är våra egna vacklande känslor och tankar som gör att vi vill flera olika saker samtidigt. Det är snyggt utfört, underhållande och helt klart mycket vi alla kan känna igen oss i, tror jag. Dessa känslor och tankar gestaltas av en ensemble av Italiens största stjärnor.

Det börjar med att Piero förbereder sig och ska köpa kondomer, För säkerhets skull. Men vilken sort? Med fruktdoft? Tunna? Extra hållbara? Sedan fortsätter det med den ena situationen efter den andra som dessa inre röster måste diskutera. Komiskt och välgjort.

Ett pressmeddelande skriver:
På många sätt och vis påminner Kärlekens många röster om Disneyfavoriten Insidan ut, och bjuder på skratt och smittsam kemi.

Vi kan nog alla känna igen oss i de olika rösterna som bubblar runt inom oss: Våra rädslor, våra förhoppningar och allt vi inte vågar säga eller visa. Men väldigt pratig och bygger till viss del på klyschor. Men ändå underhållande. Fast målgruppen är väl framför allt alla som är i den åldersgruppen att de dejtar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in