• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Nyrestaurerad Troells Utvandrarna går upp vita duken i 4K

23 februari, 2026 by Redaktionen

Utvandrarna
Nu finns Jan Troells Utvandrarna tillgänglig i 4K-format. Foto: AB Svensk Filmindustri

Jan Troell är en av våra största filmare. Under våren visar Cinemateket Troells samtliga biografvisade långfilmer samt ett urval av hans kortfilmer. I serien visas bland annat Utvandrarna – för första gången nyrestaurerad till 4K-format – och regissörens episka Hollywoodfilm Orkanen i 70 mm.

Ett pressmeddelande berättar:
Med sina filmer har Jan Troell på ett gripande och poetiskt sätt berättat om människoöden både ur den svenska samtiden och historien – skildringar som kommit att uppmärksammas och hyllas långt utanför Sveriges gränser. I Cinematekets vårprogram hyllas han under temat ”Jan Troell – Eviga ögonblick”.

– I mitt arbete med min nästa film, Det var en gång ett nu, blir jag ständigt påmind om mina tidigare filmer. Jag återkallar i minnet underbara människor både framför och bakom kamerorna i dem. Att Cinemateket denna vår visar alla mina filmer och låter publiken få se dem på stor duk gör mig både hedrad och mycket glad, säger Jan Troell.

Lagom till programmet har Filminstitutet färdigställt Troells kanske mest kända film Utvandrarna i nyrestaurerad 4K-version. I och med visningen 15 mars får filmen nypremiär i formatet för första gången. Filmen baseras på några av den svenska litteraturens mest berömda gestalter – de fattiga smålänningarna Karl Oskar och Kristina, som efter år av tröstlös kamp för tillvaron lämnar sitt torp med hopp om en ljusare framtid i Amerika. När Vilhelm Mobergs storslagna utvandrarsvit (utgiven i fyra delar 1949-1959) skulle omvandlas till film ställde författaren sig först skeptisk, men efter att ha sett några av Jan Troells filmer var valet av regissör en självklarhet.

I samma serie visar Cinemateket också Troells episka och katastrofförföljda Hollywoodfilm Orkanen (1979) i 70 mm. Orkanen handlar om en stormig kärleksaffär med Jason Robards, Mia Farrow och Max von Sydow i huvudrollerna. Troells Orkanen är inspirerad av John Fords Orkanen från 1937 och med en tillkomsthistoria som är nästan lika katastrofal som dess titel. Den började med Roman Polanski som regissör, som fick sparken från produktionen på grund av sin våldtäktsdom och filmen skickades sedan runt innan Jan Troell fick jobbet. Under inspelningen pågick en konflikt, inte olik filmens, mellan Troell och producenten Dino De Laurentiis.

Orkanen i 70 mm-version och Utvandrarna i 4K-version ingår i Cinematekets tema ”Jan Troell – eviga ögonblick”, där man under våren visar Troells samtliga biografvisade långfilmer samt ett urval av hans kortfilmer.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Filmrecension: EPiC: Elvis Presley in Concert – nästan mirakulöst

20 februari, 2026 by Elis Holmström

Elvis

EPiC: Elvis Presley in Concert
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Baz Luhrmann

Det känns tondövt att stå och slå på en redan död häst, men få regissörer besitter en sådan asbrud tendens att fixera sig vid yta som Baz Luhrmann. Även om glittret, ljuseffekterna och de andra – närmast, drömlika visuella inslagen kan vara imponerande första gången blir det snart tydligt att väldigt lite finns att ta till vara på under all fernissa. När nu Luhrmann inte kan ta fullt stöd i fiktion och forma sitt narrativ efter eget huvud händer dock något närmast mirakulöst.

Dokumentärer är per automatik inte nödvändigtvis mer sanningsenliga än dramatiserade adaptioner som behandlar kända livsöden. Men då det används dokumentärt filmmaterial – som dokumenterar verkligheten, tillkommer ett visst strikt ramverk. Klippning och struktur kan givetvis skänka bilderna och scenerna en annan innebörd men det går inte att gå artistisk bärsärkargång, vilket Luhrmann gjort åtskilliga gånger i exempelvis Australia. Genom att faktiskt vara bunden till det mycket exklusiva och tidigare icke visade dokumentära material om the King of rock´n´roll, tvingas Luhrmann dämpa sina mest barnsliga och hopplösa maner. Idén att svetsa samman en någotsånär traditionell dokumentär med konsertbilder, försöka skapa en sorts utökad innebörd av musikens lyrik till intervjuer och utsagor, är långtifrån så nyskapande som filmens marknadsföring velat få det till.

Martin Scorsese provade på detta med den ruskigt stilsäkra men platta Shine A Light där Rolling Stones stod på scenen. EPiC använder en unik ljudinspelning med Presley där denne diskuterar delar av sitt liv och funderingar kring kändisskap och privatliv. Detta klipps ihop med mer generella inslag som presskonferenser och intervjuer. Allt har – som nämnts, gjorts förr, men sättet Luhrmann lyckas skapa dramatik och en sorts spelfilms-liknande struktur i filmens introduktion – som leder fram till konsertbilderna, är genuint imponerande. Här blir hans gränslösa energi inte tröttsam utan istället unik och livsbejakande då det finns en oerhörd laddning då Elvis med band skall inta scenen.

Utöver det har Luhrmann och filmens team haft ett nära samarbete med Peter Jackson som utvecklat en expertis i att restaurera material och få det att likna något från vår egen samtid. Detta skapar en oerhörd känsla av närvaro, vi observerar inte bara utan är delaktiga i det vi ser, en känsla som väldigt få filmer – med åldrat material, lyckas med att att förmedla. Och då vi väl når fram till konsertbilderna, som är en brokig skara från ett antal av hundratals konserter under det tidiga 1970-talet och framåt, går det hela från intressant till helt trollbindande. I och med de restaurerade bilderna och ommixade liveinspelningarna – som kompenserar för det material där ljud inte fanns, skapas några av de mest imponerande konsertsekvenserna som fångats.

Då Hound Dog framförs i trehundrakilometer i timmen, eller då vi får höra ett par helt magiska tolkningar av Beatles mästerverk som Get Back eller Something är det svårt att inte kippa efter andan. Förutom att lyfta Elvis otroliga scennärvaro får vi också se hans sanslösa kommando över sitt lika fenomenala band. Gitarristen James Burton får glänsa både visuellt och genom den nya ljudmixen, det gitarrspel som figurerar i solon likaväl som komp är bortom beskrivning och superlativ. I dessa stunder lever filmen upp till sitt hyperboliska namn, dock är det svårt att se hur någon regissör skulle kunna få skutan i gungning med material som detta. Luhrmann kan dock inte låta bli att försöka göra sig hörd, detta genom att ständigt försöka återkoppla till den upphittade intervjun och skapa platta stöttepelare menade att referera till de mest avgörande segmenten i Presleys liv, däribland äktenskapet, militärtjänstgöringen samt den oerhört kontroversiella relationen med överste Tom Parker.

Dessa inslag adderar varken till musiken eller filmen, det blir istället bara ett taffligt försök att skapa någon sorts allegorisk dramatik till de nummer som framförs. Detta leder också till ett par framförande som inte håller riktigt samma standard som de riktiga topparna. Sedan är det också svårt att säga hur pass heligt och sakralt materialet är för de mest inbitna fansen. I och med internet och åtskilliga nätsidor som gjort det till sitt livs uppgift att gräva fram bootlegs finns en risk att nyhetens behag inte är detsamma för de sanna kalenderbitarna som för oss mindre frälsta.

Men alla invändningar får vänligt hålla truten i filmens final. Då avfyras den mest absurda versionen någonsin av Suspicious Minds, detta är i sig värt biljettpriset att uppleva det hela på IMAX. Framförandet är förbi alla möjliga beskrivningar, sättet extasen startar om och om igen lyckas – nästan, transportera oss tillbaka till en tid då odödliga ikoner, menade att förändra musikhistorien, stod på scen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Operarecension: Olympiaden – en schvungfull föreställning med sportiga referenser, blodfull energi och lekfullhet

20 februari, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Folkoperan

Olympiaden
Musik Antonio Vivaldi
Libretto Pietro Metastasio
Musikalisk ledning Peter Spišský
Regi Charlotte Engelkes
Scenografi och ljus Linus Fellbom
Kostym Anna Ardelius
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Sofia Södergård
Sångare Stephen Yeseta, Ebba Lejonclou, Amie Foon, Sally Lundgren, Solveig Bergensen, Erik Rosenius, Bernt Ola Volungholen
Atleter Sara Östberg Diakité, Johannes Tenstam, Simone Stevens
Olympens gudar/ Folkoperans orkester

På Folkoperan blir Vivaldis barockopera Olympen en schvungfull föreställning med sportiga referenser, ung blodfull energi och lekfullhet. Det känns som allt är i rörelse likt vågor som böljar över scenen hela tiden. Ensemblen, en kombination av sångare och atleter i tätt samarbete, glider skickligt med i musikens lättjefulla smäktande toner.

Charlotte Engelkes som iscensatt Olympen är koreograf, regissör, sångare och performanceartist. Hon har gjort genrekorsning till sitt signum och på Folkoperan blandar hon smidigt konstarterna med värme och humor i anslaget. Allt utspelas mot en fond av ett paradisiskt soldränkt Grekland med ett klarblått hav och antika kolonner – likt bilder som ska locka i ett turistmagasin. Här finns också en balustrad som används på fyndigt vis.

Handlingen är en cocktail av kärleksförvecklingar, försvunna syskon, fysiska prestationer, svikna löften, maktspel, hot om landsförvisning med mera. Det tema som omsider utkristalliseras som viktigast är dock både glädjande och förvånande det starka vänskapsband som finns mellan barndomsvännerna Licida och Megacle. Den förste övertalar sin betydligt mer vältränade kamrat att ställa upp i hans ställe i olympiaden. Licida vill så innerligt gärna vinna det pris som kungen utlovat som segertrofé – dottern Aristea som lyser likt solen i klargul böljande klänning. Megacle går av lojalitet med på arrangemanget och vi förstår att denne har en god chans när vi ser hans kropp – en svällande muskelkostym.

På ett så magiskt vis att det går ett sus genom publiken tänds Olympens eld. Senare dyker de fem symboliska ringarna och medaljutdelning upp som skämtsamma detaljer. Som humoristiska inslag finns också simmare, en skidskytt och hockeyspelare och mytiska havsvarelser som sjöjungfrur samt några ruggiga rovfiskar.

Olympen innehåller vackra arior och duetter. En sångare som gör starkt intryck och är påfallande smidig i gestaltningen är Ebba Lejonclou som Megacle. Hon får vid ett tillfälle sjunga hängande i ett fisknät! och lyckas göra det med bravur.

Kungen, ständigt med glittrande krona på huvudet, är mer lekfull än hotande i Erik Rosenius gestalt. Omsider visar han dock som så många maktmänniskor en otäck sida och är beredd att utdela ett dödande knivhugg. Det dröjer innan kungen får ta ton men när han gör det är det en höjdpunkt. Med homoerotiska drag skildras hans förhållande till sin närmaste man Alcandro – en charmig välsjungande Bernt Ola Volungholen.

Solveig Bergensen som Aminta – Licidas förtrogne – svänger snitsigt på alla ben i sin skimrande bläckfiskdress och sjunger glimrande. Hon dyker även upp som en sportkommentator. Vid ett tillfälle intervjuar hon orkesterns ledare Peter Spišský om en hockeymatch som musikerna – spelarna i denna sketch – håller på att snöpligt förlora. Han förklarar, som idrottsledare ofta gör, att de ska vända utvecklingen genom ett hemligt vapen. I detta fall är det en cembalo.

Extra plus måste ges för de fantasifulla kostymerna och beslutet att ha orkestern med på scenen hela tiden. Scenografin är dessutom en skön kontrast mot den stränga vinterkylan utanför. Kolonnerna faller som väntat samman när det till synes ödesdigra slutet med hot om avrättning av Licida väntar. Men ett avslöjande budskap från Alcandro får kungen att ändra sig och allt slutar i kärlekens tecken.

Olympen, som har Sverigepremiär på Folkoperan, är en klart annorlunda operaföreställning. Den bjuder på ett pärlband av fina sånginsatser, skimrande vacker och kvickt pulserande musik framförd av en orkester med gudalik-look, mycket humor och atleter i hisnande uppvisningar.

I ett kort resultatsammandrag är det snyggt iscensatt underhållning med extra kryddning för sportintresserade. Premiärpubliken applåderade varje scen vilket är ett utropstecken i operavärlden. Det kan nog ses som en fingervisning om att många lär uppskatta denna ystra uppsättning. Visst har även jag roligt, men det blir omsider tröttsamt påhittigt. Historien tillåts aldrig gripa tag. Det saknas ett allvar, något som berör på djupet.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan

Teaterkritik: Jonah – fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier

20 februari, 2026 by Ulf Olsson

Jonah - Playhouse Teater
Nina Dahn och Arvid von Heland i Jonah av Rachel Bonds på Playhouse Teater
Foto: Viktor Kjellberg

Jonah
Manus Rachel Bonds från New York
Regi Elin Skärstrand

Översättning Stefan Marling
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Kompositör, ljuddesign Mikael Svanevik
Maskdesign Catharina Lundin
Scenmästare: John Jarlelind
Producent: Louise Helgesson
Svensk premiär 18 februari 2026
Scen Playhouse teater, Stockholm
I rollerna Nina Dahn som Ana, Arvid von Heland dom Jonah, Egon Ebbersten som Danny och Victor Iván som Steven.

Jonah är en pjäs om ung spirande och komplicerad kärlek samt om fantasier kring och förhållningssätt till det motsatta könet, kroppen, lusten och den egna historien. I centrum står Anas möten med tre olika unga män. Danny som är hennes halvbror, Jonah som arbetar på Anas elevhem och Steven som hon delar studentkorridorer med. I bakgrunden spökar också Dannys våldsamma pappa, alltså Anas styvfar. Vi får följa den tonåriga Anas första intensiva förälskelse i Jonah och vidare genom vuxenblivandets olika personliga och relationella utmaningar. I mötet med Jonah spelas såväl hennes längtan efter kärlek som hennes rädsla för närhet upp. De tvära kasten mellan längtan och rädsla genomsyrar den självupptagna, högljudda och ofta aggressiva dialogen mellan Ana och Jonah. Det är ett spel mellan närhet och avstånd som går igen också i relationerna med Danny och Steven.

Plötsligt byter pjäsen skepnad och in stormar halvbrodern Danny som kräver uppmärksamhet, närhet och tröst. Var går gränsen för deras syskon- eller halvsyskonkärlek? På vilket sätt har styvfaderns mörka sidor och våldsamheter format deras relation. Danny kommer och återkommer till Ana. Men är det Anas fel att Danny till slut ger upp.

Den tredje mannen, Steven, närmar sig Ana med försiktighet men samtidigt med en påträngande beslutsamhet. I all sin nyfiken söker han Anas godkännande att få ställa några frågor. Det får han till slut. En fråga och kanske pjäsens viktigaste replik är: ”när tog din barndom slut”. Anas svar är: ”när min styvfar flyttade in”. Det öppnar upp för en berörande och förklarande berättelse om styvfadern, mamman, Danny och Anas egna liv. Ett helande berättande som ger Anas vuxenblivande en skjuts framåt.

Jonah är en fängslande och samtidigt humoristisk pjäs om människors försök att skydda sig själva genom fantasier när den inre smärtan och blir alltför påträngande. Men den handlar också om helandets möjligheter när vi vågar släppa taget och vågar släppa in en annan människas lyssnande i våra liv. Mitt i all sin verbala våldsamhet blir det en varm pjäs om en ung förvirrad människas möjlighet att hitta sin egen inre kärna. Det är en pjäs som kan stötta unga vuxnas funderingar om den egna identiteten och de egna relationerna.
En av pjäsens behållningar är de fyra unga skådespelarnas prestationer. Allt talar för att vi kommer att få se mer av alla fyra under många år framåt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Scarlet – sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell

19 februari, 2026 by Elis Holmström

Scarlet

Scarlet
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Mamoru Hosoda

I en tid då anime genomgår en sorts andra renässans, den första skulle kunna tillskrivas Spirited Away då den vann Oscar för bäst animerade film 2004. Vinsten klargjorde mediets oändliga potential och attraktion även utanför hemlandet Japan. Mediet verkar bara går från succé till succé och dess popularitet och potens att intressera tycks vara lika oemotståndlig då som nu. Därför är tittarupplevelsen för regissören Mamoru Hosodas nya film detsamma som en – extra, ovälkommen kallsup. Även om mycket i den uppgående solens land förblir endemiskt och snabba förändringar ofta anses vara otänkbara, är det tydligt att anime idag alltmer roterar kring stora och etablerade varumärken. Triumfer som Demon Slayer och Chainsaw Man har kraftiga installationsbaser, de har figurerat som manga och senare på TV, då i animerad form. Mer originella produktioner blir istället mer sällsynta, endast Makoto Shinkai, med den moderna genreklassikern Your Name, har lyckats stå på egna kreativa ben utan att förlita sig på adaptioner av storsäljande manga.

Därför är det särskilt erbarmligt att Scarlet inte nyttjar möjligheten att inte behöva följa utstakade vägar eller trender. Idén att utgå från basala Shakespeare-element som svek, hämnd och familjekonflikter borde inte vara möjliga att begå katastrofala snedsteg med. Men vad spelar klassisk dramatik för roll då varken karaktärer eller den faktiska dramaturgin kan klassas som något annat än total slentrian? För där de bästa anime-produktionerna lyckas med att få karaktärer, som endast består av linjer och färg, att te såg mer mänskliga än ett antal karaktärer vars skådespelare blivit belönade med Oscarsstatyetter, är de karaktärer som Scarlet introducerar lika platta som pappret de är ritade på. Men i fallet med Scarlet är det dock inte ens tal om klassisk stilig tvådimensionell animation. Istället har Hosoda valt att förlita sig på digital animation för att på så sätt uppnå en avsevärt högre detaljnivå, enligt honom själv. Tyvärr är slutresultatet varken vidare snyggt eller unikt, det är en stel och livlös film visuellt där rörelserna är obehagligt stela och inte det minsta stilfulla. Det känns istället sterilt, platt och tråkigt.

Och med de redan nämnda fågelholkarna – som är filmens karaktärsensemble, blir det hela snart olidligt ointressant. Allting följer trötta och förutsebara mallar som setts förut, då ljusår bättre och mer inspirerade. I ett försök att kickstarta det iskalla liket till film kastas snart allting mot väggen för att se vad som fastnar. Varning för spoilers, det kommer horribla musikalnummer, innehållandes musik som kunde ha producerats av den sämsta tänkbara AI-modellen. Efter det följer hemsk och motbjudande dramatik som hör till de mest smaklösa sockerchockerna på länge. Där andra animefilmer fastnat i evighetslånga och dekadenta actionscener – som för fans blir till rena väckelsemöten av extas, kan Scarlet inte ens erbjuda en enda minut av potent pulshöjning. Det blir stela och klumpiga svärdstrider som inte ens hade varit acceptabla på en genrep för medeltidsveckan på Visby. Därefter serveras ett par jättescener som desperat försöker återskapa Peter Jacksons storhetstid från Sagan Om Ringen, men precis som allt annat faller det lika platt som besöksfrekvensen till gymmet efter januari.

Den enda gången som Scarlet överhuvudtaget känns någorlunda sund är – absurt nog, i de scener som känns rent triviala, med ganska obetydlig dialog och då den som alltid aptitretande anime-maten visas upp. I övrigt är det hela ett osannolikt stort sömnpiller som sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 65
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in