• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Peak Everything – smart film som ändå faller på eget grepp

31 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Peak Everything

Peak Everything
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Anne Émond
Skådespelare: Patrick Hivon, Piper Perabo, Gilles Renaud, Élizabeth Mageren, Leona Son, Eric K. Boulianne

En smart film som töjer på begrepp kring klimatångest och själv-utveckling och överlevnads-metoder.

När världen står i brand – ska vi då vända oss till självhjälp och lära oss leva i nuet?
I denna smarta film ställs budskapen från personlig och andlig utveckling mot en värld som brinner, där klimatförändringarna är verklighet i människors vardag. Hur ska vi hantera ångesten när det ser ut som att världen är på väg mot sin undergång – eller åtminstone på väg att förändras och bli en helt annan värld än den vi känner till?

Århundraden tidigare var det i västvärlden ofta kyrkans budskap som stod i konstrast mot naturkatastrofer och olika tragedier. Kyrkans budskap kunde vara tröst men också ett hot som förklarades olyckor och katastrofer som straff från gud. I dagens värld är det väl andlighet och personlig utveckling, yoga och meditation som är de vägar människor använder för att bevara sitt lugn i kriser?

Huvudpersonen är 45:årige Adam som arbetar med att sköta om hundar. Han lever i permanent existentiell ångest inför den oundvikliga undergången av vår värld: Klimatförändringar och utarmningen av jordens resurser lämnar honom utan hopp om framtiden. Men han har samtidigt ångest för att han inte har hittat någon livspartner. Ett sätt att hantera sin ångest hittar Adam genom att beställa en så kallad terapeutisk sollampa. Men lampan kommer ett telefonnummer till leverantörens tekniska support-linje. Adam ringer och börjar prata med Tina, som jobbar på supporten. Adam blir förälskad i hennes röst och hur hon lyssnar.

Visst finns det mycket i vår tid som kan få oss att känna ångest och oro inför framtiden: klimatförändringar, överexploatering av naturresurser, kollapsen av den biologiska mångfalden, krig, flyktingströmmar. Förändringar är dock det enda som alltid varit verklighet. Det ända oföränderliga är sanningen att allt förändras. Inget är för evigt. Alla förlorar någon de älskar någon gång och alla ska någon gång lämna denna fysiska existens. Oavsett om det finns själavandring eller inte. Människors liv har alltid vari fyllt av vedermödor och farligheter. Att vara människa har alltid varit fyllt av utmaningar och svårigheter.

Filmens distributör kallar talar om att filmen handlar om kärlek i ångestens tid. Jo det är väl dess huvud-tema och delvis är detta mycket smart genomfört med scener med djup som förmedlar budskap på flera nivåer och ger en hel del att tänka på. Men för mig har filmen också några minus, den är delvis seg och svår att engagera sig i, huvudpersonen är inte särskilt charmig.

Ett plus är att Peak Everything är filmad på 35 mm, vilket bidrar till en lätt nostalgisk, varm retrokänsla i bilden, som regissören Anne Émond beskriver som “soft pre-apocalyptic”.

Regissörens kommentar:
– I first started writing this script to save my life. I was suffering from a kind of distress that feels specific to our time, that’s become the norm: depression, anxiety, eco-anxiety, feeling of emptiness, fear of the future. Strangely, or maybe logically, Peak Everything, a zany, absurd, romantic and chaotic comedy grew out of this painful chapter in my life.
Like Adam, the main character, I own a light therapy lamp, and that lamp came with a support line phone number. In the end, I never called, and instead I invented these conversations for myself.

Tyvärr tycker jag att regissören ändå faller för gamla knep och inte följer de alternativ som trots allt bubblar under ytan. Är svaret verkligen att trots allt att leva i nuet och hitta någon att ha sex med? Och hur kan någon påstå sig älska sina hundar och ändå överge dem när det gäller? Under ytan bubblar andra lösningar som hade varit mycket mer spännande att följa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ett möte med det oförklarliga – Solaris landar på Dramaten

31 mars, 2026 by Redaktionen

Solaris Dramaten
Bild från repetition: Nina Togner Fex och Rasmus Luthander Foto: Aline Lorentzon

Solaris är en existentiell thriller där ett levande hav, förlorad kärlek och människans fascination för det obegripliga kolliderar. Pjäsen bygger på Stanisław Lems klassiska roman men ges här i en nytolkning av Annika Nyman med regi av Gustav Englund. Urpremiär för Solaris på Lilla scenen 16 april 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
På en rymdstation ovanför planeten Solaris, där ett till synes levande hav reagerar på människors innersta minnen, suddas gränsen mellan verklighet och fantasi ut.

När psykologen Kris Kelvin anländer dit för att utvärdera besättningen möts han av kaos. En person är död, de andra beter sig märkligt – och de är inte ensamma. Obegripliga, människoliknande gestalter rör sig ombord. Snart står Kelvin själv inför det lika fasansfulla som omöjliga: hans döda fru sitter plötsligt vid hans sida. Hon är där – och samtidigt inte.

Solaris bygger på Stanisław Lems klassiska roman från 1962 och rör sig i gränslandet mellan thriller, kärlekshistoria och filosofisk undersökning. Romanen har filmatiserats av Andrej Tarkovskij (1972) och av Steven Soderbergh med George Clooney i huvudrollen (2002).

Regissören Gustav Englund och dramatikern Annika Nyman ingår i scenkonstkollektivet K.Polyfon, som skapat uppmärksammade uppsättningar som Hilda (Göteborgs stadsteater, 2024), I ett hus vid skogens slut (Turteatern, 2023) och Människor slukar allt de älskar av Annika Nyman (Kulturhuset Stadsteatern, 2022).

Medverkande: Danilo Bejarano, Erik Ehn, Rasmus Luthander och Nina Togner Fex.

Publiksamtal med avstamp i Solaris
2 maj: Hur talar man om det vi inte förstår? Medverkande: Annika Nyman, dramatiker, Gustav Englund, regissör, Fredrik Svenaeus, filosof. Samtalsledare: Jacob Hirdwall, dramaturg.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: I Was a Stranger – talar till alla sinnen och både till tankar och känslor och den dröjer kvar länge, länge

30 mars, 2026 by Rosemari Södergren

I Was a Stranger

I Was a Stranger
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Brandt Andersen

Oj. Det gör ont i hjärtat. En stark film och på alla plan så proffsigt skapad, både bildmässigt, dramaturgiskt och ljudet – allt samspelar och gör att filmen inte går att väj dig sig emot. Den finns kvar inom mig länge, länge efteråt.

Denna film visar mänskligheten i dess råaste, fulaste form. Det är lätt att tappa tilltron till människor och i synnerhet alla de som bär upp monopolet till våld när man ser denna film. Världen över finns det grupper som har monopol på och rätt att utöva våld mot medborgare. Också i Sverige finns personer som missbrukar denna ställning de har. Filmen utspelas i Syrien, Turkiet och Grekland och skildrar människor i krigstillstånd och starar i Syrien och dess inbördes kring. Men skaka inte av dig filmens budskap för att du lever i Sverige. Det blir extremt tydligt i filmen, våldsmonopol kan alltid missbrukas.

Teatermannen Bertolt Brecht ville att när publiken gick ut från en föreställning skulle de känna att de var stärka av lust att vilja förändra. På ett sätt känns det så efter att ha sett denna film men samtidigt känns det alltför stort, alltför utmanande och alltför svårt. Våldsmonopolet har genom hela mänsklighetens historia varit hänsynslös och speciellt utsatt de svagare grupperna som har minde makt och mindre vapen till sitt förfogande.

Berättelsen är indelad i fyra delar där vi följer olika människor som på olika sätt möts. Vi får följa en syrisk läkare som ambitiöst och kunnigt i sitt arbete räddar liv på alla sårade, oavsett vilken sida de kämpar på. Hon tvingas fly från Aleppo med sin unga dotter. Det är inte populärt att rädda livet på alla. Läkarens flykt sätter igång en kedja av händelser som sträcker sig över gränser och drar in fyra främlingar i samma storm: En flyktingsmugglare som försöker rädda sin son. En soldat som brottas med sitt samvete. En poet på jakt efter ett hem. En grekisk kustbevakningskapten fångad mellan plikt och barmhärtighet. Deras vägar korsas under en natt på Medelhavet, där överlevnaden är osäker och mänskligheten blottas i sin allra råaste form.

Oavsett inställning till migrationsfrågor som tittaren har kommer denna film att förmedla något viktigt. Det handlar inte om hur många som ska få uppehållstillstånd eller inte, det handlar istället om att förändra världen så att ingen människa behöver fly. Att utbilda de personer världen över som i olika nationer har makten att utöva våld – att utbilda i moral och etik och människors lika värde. Ska det vara så svårt? Hur kan världen ens få se ut så här?

Filmen är dramaturgiskt perfekt berättad. Skådespelarna har alla hög klass och är oerhört trovärdiga. Ljudet är integrerat i bilderna på ett fantastiskt talande sätt. Filmen talar till alla sinnen och både till tankar och känslor – och den dröjer kvar länge, länge. Ett mästerverk, men så sorgligt att se människan som så usel och hänsynslös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Habil textcentrerad teaterkonst ur ett kvinnligt perspektiv – Hekabe på Göteborgs Stadsteater

29 mars, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Av Marina Carr (efter Eurepides)

Översättning: Pamela Jaskoviak

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi, kostym och ljusdesign: Josefin Hinders

Maskdesign: Katrin Lind

Musik: Stefan Johansson

Ljuddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Mia Höglund Melin, Jesper Söderblom, Emil Ljungestig, Marta Andersson-Larsson, Johan Friberg, Oméya Simbizi och Casper Karlsson (praktikant)

Premiär: 25/3 2026 Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 25/4

På väg ut ur salongen tillfrågas jag av Stadsteaterns konstnärliga ledare hur det står till med mina kunskaper i grekisk mytologi, det med anledning av en bearbetad version av Hekabe av den irländska dramatikern Marina Carr som precis haft sin premiär mitt i veckan. Till skillnad från Linda Zachrisson hade jag inte läst på utöver info på hemsida. Programhäftet innehåller förvisso ett kopplingsschema, rollfigurernas relation till varandra. Istället för noggranna förberedelser tog jag mig an verket nästan på uppstuds. Nämnde för en dramaturg att jag för nästan fyrtio år sedan undervisades av Ingrid Elam på B-kurs i dramatik från antiken. Hänvisade till tidsskäl när i själva verket inte tillräckligt intresse kunde uppbådas och delkursen inte fullföljdes. Lyckades bli godkänd i en historisk litteraturkurs när jag studerade engelska. Men ämnet historia lockar mig föga om tiden som skildras är förlagd tidigare än 1800-talet. Med det sagt utgör fascinationen inför teater som konstform och dess arv ett sorts undantag för mig. Shakespeare och Molliére är ju än idag storheter som inte kan rundas.

Erinrar mig spontant några uppsättningar vilka utspelas århundradena före Kristus som recenserats. Tänker tillbaka på Backa och deras vidunderligt suggestiva Odysséen 2024, Agamemnon som drabbande monolog hos ADAS Teater 2024, ironiska blicken, meta-aspekter och musikaliska inspelen med utgångspunkt i Antigone också på Studion (2019) samt givetvis den med rätta upphaussade första premiären signerad Lars Norén på Folkteatern. Befann mig i dennes närhet ett tag i samband med bland annat intervju. När jag tittade på SVT-dokumentär om arbetet med Orestien, slogs jag av hur det sammanbakade dramat trampade vatten i första akten på grund av antalet långa monologer.

Vill ge denna personlig kontext till formatet och estetiken vad gäller Hekabe. Syftar specifikt på det nyttiga rådet till dramatiker/ regissörer ”Show don´t tell”. Norén undvek lyckligtvis att ge publiken ett läsdrama vid en samlad bedömning av storslagna uppsättningen. Att det inte blev segt att bevittna Marina Carrs försynt uppdaterade bearbetning ska regissören kreddas för. Vad som sker pågår trots allt utan avbrott i närmare hundra minuter. Pjäsen inleds med monolog av hon som dramat är uppkallat efter, drottningen av Troja (Mia Höglund Melin), och konkluderas genom inte lika omfattande monolog av dottern Kassandra (Marta Andersson-Larsson). Inslagen av berättande dominerar över gestaltande scener. Någon av de cirka fyra kollegor som hyllat uppsättningen tog fasta på att publiken tas på allvar. Nota bene en förutsättning för att produktionen ska uppskattas är att man har ansenlig teatervana. Ofta åskådliggörs inte vad som frambringas i manus, utan det blir till en överenskommelse med publiken. Den måste föreställa sig vad som ägt rum.

Hekabe är rakt igenom en tragedi med fokus på den besegrade sidans lidande. Carr lägger ändå här och var in repliker, vilka ger upphov till förlösande skratt. Som roligast blir det när Höglund Melin utbrister ungefärligen Varför har jag ens den här diskussionen? Ur konsekvenserna av krigets grymheter, som ett led i dess logik, uppstår trots allt strimmor av medlidande. Betecknande för Eurepides? Dock, med facit i hand vet vi att kommande generationer sorgligt nog inte ändrat beteende, inte tagit lärdom. Stridande viljor blir dödsfiender. Man kan alltid drömma om att att uppsättningen kan fungera som ett recept mot rådande extremt destruktiva polarisering. När man tar del av debatter i trådar på sociala medier (facebook) verkar det ha eskalerat, gå i helt fel riktning.

Härförare Agamemnon (Jesper Söderblom) har utropat sig till segrare efter tio års belägring av Troja. I tronsalen – komiskt nog symboliserad av vita plaststolar – har Hekabe stängt in sig med döttrar och tjänarinnor, medan hennes nioårige son utlovats beskydd av Polymestor (Johan Friberg). Jag med mina ringa kunskaper förvånades över att sierskan Kassandra och den litteräre superhjälten Odysseus är inskrivna i intrigen. Här figurerar han som Kung av Ithaka (Emil Ljungestig). Ensemblens praktikant har flera undanskymda biroller på sin agenda, bland annat som Akillies son. Även om publiken bara ser en potta hör vi att Hekabe sörjer sittandes på sin makes tron med hans avhuggna huvud i knäet och sönernas lik sägs ligga vid hennes fötter. Det värsta tänkbara har således redan inträffat. Ska inte orda mer om handlingen.

Är minst tredje gången på kort tid som krigets fasor behandlats på samma scen. Syftar dels på märkliga Bad Roads om vad som föregick ryska invasionen av Ukraina, dels tämligen förvirrade blodshämndtematiken i Bränder baserad på inbördeskriget i Libanon.

Scenografin ger dramat passande inramning med uppstickande pilformationer i fonden. Antyder i dis och med mörka färger att något gått förlorat, att ny tillvaro måste stakas ut. Förvånas över att kompositören som så diskret bidrar till att sätta stämningen inte har utvidgat ansvar. Ljuddesignen intimt sammanflätad med de tonala understrykandet ansvarar nämligen rutinerade Tommy Carlsson för. Ett lite udda anslag är införlivandet av några dockor. Är inte riktigt klar över vilka de representerar. Kanske de döda sönerna. De manövreras främst av Johan Friberg och Casper Carlsson. Ljusdedignen ser också till att drapera tragedin i kongenial skepnad.

Framhålls av Stadsteatern att perspektiv skiftar, Det kallsinnigt obevekliga bryts mot empati och ånger. Mia Höglund Melin agerar med sturskt bittert tonfall medan hennes motpart Jesper Söderblom utvecklas till en kluven figur, sprickor i dominansbeteende sipprar fram. Båda redogör för oomkullrunkeliga effekter, söker samtidigt efter önskvärd alternativ väg framåt, hitta något uppbyggligt att ta fasta på i den förödande brutaliteten. De uppvisar berömvärd förväntad standard. Kanske inte riktigt håller med om påståendet att de skakande händelser som återges också gestaltas. Ett konsekvent originellt grepp utmärker replikerna. Pronomen sist i meningen betonar vem som uttalar sig. Lustigt nog byts obehindrat emellan första och tredje person i denna indirekta anföring.

Den 61-åriga dramatikern från Dublin som blev klar med sin Hekabe 2015 får nu Nordenpremiär. Hon vänder sig påfallande ofta till grekiska tragedin för att belysa ämnen hon engageras av. Pjäser vilka ofta rör sig i gränslandet mellan myt och vardag. Erfarenheter av kärlek och makt, förlust och utsatthet tas ofta som utgångpunkt i undersökandet, enligt regiassistent Åke Östergren. Och med ett kvinnligt perspektiv. Sannolikt att andra saker kommer fastna om jag ser om pjäsen. Vid premiären registrerades exempelvis dessa formuleringar: ”krånglande kvinnor” , ”vad som spelar roll är mat, sex och att vinna krig” och instucket i ett resonemang yppas förstås ”folkmord” (i det fallet har godhetssignalerande bestämt vart blickarna ska riktas trots att just den befolkningen ökat).

Borde formulerat mig mer kring ensemblen. Att uppsättningen inte tröttade ut mig är deras förtjänst lika mycket som regissörens. Det fanns en nerv ända till slutet. Emil Ljungestig artikulerar som alltid oklanderligt, kan möjligen bli lite endimensionell i sitt uttryck. Marta Andersson-Larsson har några anföranden med fördelaktig tyngd medan Johan Friberg använder sig framgångsrikt av sin stora rutin och aura även om han har en anmärkningsvärt perifer roll i dramat.

Arkiverad under: Scen

Teaterkritik: Vildhundar – svidande vackert

27 mars, 2026 by Dante Wiechel

Vildhundar
Foto Erik Holmströn

Vildhundar
Regi Agnes Rosenberg
Dramatisering Eva-Maria Benavente Dahlin efter Andrea Abreus roman Åsnesommar
Komposition Anna Sóley Tryggvadóttir
Dockor, scenografi & kostym Johanna Mårtensson
Scenografiassistent Mina Arnqvist
Ljusdesign Johanna svensson
Föreställningsfoto Erik Holmström
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Frida Beckman
Röster Angela Kovács, Cecilia Nilsson, Odile Nunes, Björn Elgerd, David Rangborg
Tillverkning Johanna Mårtensson, Mina Arnqvist, Oscar Lara, Katrina Karlqvist, Agnes Rosenberg, Ewa Gawlinska, Nicole Renard, Jonas Bengtsson, Petronella Runwall
Malmö Dockteater på Studio potato i Malmö
Urpremiär 26 mars 2026

Det är en verkstad som välkomnar dig när du går för att se Vildhundar av Malmö dockteater. Diskhon är lerig, kaffekoppen odiskad. Det är ett rum fyllt av papier-mache-figurer på arbetsbänkar och lagerhyllor. Ståltråd och limmat tidningspapper – det hade kunnat vara en bildsal på högstadiet. Det är passande för berättelsen ska ta oss tillbaka till början av livet – den tidiga tonåren.

Shit har fått sitt namn av sin bästa vän Isora. Det är inget nidnamn. Shit och Isora brukar nämligen se fram emot att få “skitan”, “för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden”. De lever i en by som utgör baksidan av Teneriffas turistnäring. Här härjar de som de tecknade seriefigurerna “Bevis and Buthead”. Det är nämligen väldigt spännande att bajsa i löksoppan till exempel eller att sminka lilla Juan och sedan mobba skiten ur honom. De äter stekt potatis, rapar och sen “gnuggar” de sig. Med andra ord: de är fruktansvärt fria. När de inte har roligt drömmer de sig bort till ett annat liv vid stranden med tjänstefolk och drinkar varje dag. Men det blir inte som de hade hoppats.

Denna föreställning är en medryckande och allvarlig sagostund för vuxna. Frida Beckman gör dockorna levande med en och samma röst som ensam skådespelare. Med små gester och rörelser fångar hon Shits fundersamma lynne samtidigt som hon ger Isora en levande och busig röst. Det är behagligt och lagom. Du behöver inte tycka om teater för att se denna föreställning. Agnes Rosenbergs regi har efter Eva-Maria Benavente Dahlins dramatisering fokuserat på att ge denna berättelse en bredd. Föreställningen rör sig mellan olika rum som tänds och släcks. Scenerna är korta men blir slående och verkliga när fantasin får fylla i mellanrummen. Denna gång tar dockornas ansiktsmimik ett steg tillbaka för att släppa in det litterära berättandet.

Det är svidande vackert att se Vildhundar. Föreställningen som helhet lämnar mig rikare på vad det innebär att vara en vän och att växa upp. Det finns en tyngd i denna uppsättning som inte känns påtvingad eller överdriven. Föreställningen är mer än två timmar lång men det känns som några få minuter. Du kommer inte ångra att du ser Vildhundar av Malmö dockteater.

Vildhundar

Vildhundar

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in