• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

15 april, 2026 by Mats Hallberg

Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Utgivningsdatum: 26-03-26

ISBN 9 789188 693372

Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.

Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.

foto Leif Wivatt från Nefertiti (sista konserten)

Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.

Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.

foto Leif Wivatt

Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar

Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.

Omslag sista skivan inspelad live 2019

Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.

I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.

Arkiverad under: Bokrecension, Scen

Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

15 april, 2026 by Redaktionen

Dramatens repertoar hösten 2026
Fejk Foto: Ninja Hanna / Studio Bon

Det nyskriva verket Fejk öppnar Dramatens repertoar hösten 2026. Dramatens repertoar hösten 2026 presenterades den 15 april 2026. Ett pressmeddelande berättar:

äsongen öppnas på Stora scenen med Fejk, ett nyskrivet verk av Yael Ronen som undersöker vad som är sant i en samtid präglad av manipulation och misstro. Sen följer en innovativ uppsättning av Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria med två personer ur publiken i huvudrollerna. På Lilla scenen ges riddarsagan Parzival om jakten på mening i regi av Marie Nikazm Bakken och svenskt nyskrivet med Fåglarna om en grupp människor fast i ett hus i regi av Freja Hallberg. På Målarsalen regisserar Ada Berger Antikrist, baserad på Lars von Triers film. Därutöver den Kairofödde kanadensiske författaren Omar El Akkads uppgörelse med västvärlden, En dag kommer alla alltid att ha varit mot det här. Detta och mycket mer på scenerna i höst.

Skådespelarna Melinda Kinnaman och David Fukamachi Regnfors presenterade höstens repertoar tillsammans med aktuella skådespelare och regissörer.

– Jag är övertygad om att det blir en varierad och intressant repertoar för Dramatens publik i höst. Konstnärliga team från både Sverige och internationellt kommer skapa föreställningar i en olika tonlägen och formspråk, och ge sin subjektiva upplevelse av samtiden, säger Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Höstens produktioner i datumordning:
Fejk av och regi Yael Ronen. Urpremiär 5 september på Stora scenen.
Kan allt manipuleras idag – och spelar sanningen ens någon roll? Den frågan står i centrum när regissören Yael Ronen skapar ett nytt verk för Dramaten. Föreställningen tas fram tillsammans med ensemblen och enligt Lindy Larsson, som medverkar, är det enda säkra att Fejk inte kommer att handla om det vi tror. Yael Ronen, född i Jerusalem och verksam i Tyskland fick sitt genombrott med Third Generation. Hon är idag känd för modiga, aktuella och humoristiska uppsättningar om samtidens konflikter.
Medverkande: Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson, Ia Langhammer

Parzival av Lukas Bärfuss efter Wolfram von Eschenbach. Regi: Marie Nikazm Bakken. Sverigepremiär 10 september, Lilla scenen.
Parzival växer upp isolerad i skogen med sin mamma, skyddad från världen och ovetande om allt. När han möter riddare väcks hans nyfikenhet, och han ger sig ut på en resa utan moralisk kompass. En episk, grotesk och humoristisk berättelse om jakten på mening i kaos. För regi står Marie Nikazm Bakken, chef för Turteatern och känd för sin hyllade och gränsöverskridande teater.
Medverkande: Hamadi Khemiri, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Razmus Nyström, Joel Ödmann

Antikrist av Lars von Trier. Dramatisering: Annika Silkeberg. Regi: Ada Berger. Sverigepremiär 26 september, Målarsalen.
Skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book vrider och vänder, tillsammans med regissören Ada Berger, på Lars von Triers Antichrist. Berättelsen följer ett par som försöker hantera sorgen efter sitt barns död. När mannen, som är psykolog, tar över sin frus terapi drivs hon i stället djupare in i mörker, våld och destruktiv sexualitet. Filmen från 2009 väckte stor uppmärksamhet för sina starka och kontroversiella scener – något som nu utforskas på scen.
Medverkande: Sanna Sundqvist och David Book

Fåglarna av och regi: Freja Hallberg. Urpremiär 22 oktober, Lilla scenen.
Filomena bjuder in till en tredagars disputationsfest i ett avlägset hus, men bara sju gäster dyker upp. De känner inte varandra, men delar mat och tid medan fåglar samlas i stora flockar. Fåglarna är en nyskriven pjäs om vad som uppstår mellan människor när de blir kvar tillsammans. För regi står Freja Hallberg, dramatiker, regissör och grundare av Konträr i Stockholm. Hennes verk, som förenar humor och existentiella teman, har visats både i Sverige och internationellt. Bland hennes uppmärksammade verk finns Bråk och Monolog för telefon, där skådespelare ringde riksdagsledamöter och framförde monologer.
Medverkande: Nikola Borggård Gavanozov, Thérèse Brunnander, Maia Hansson Bergqvist, Melinda Kinnaman, Andreas Rothlin Svensson, Alexander de Sousa, Kristina Törnqvist

En kärlekshistoria av Roy Andersson i en scenversion av Mark O´Halloran och Dead Centre. Regi: Ben Kidd och Bush Moukarzel. Urpremiär 5 december på Stora scenen.
Annika och Pär upplever sin första kärlek en sommar, omgivna av en vuxenvärld med brustna drömmar och såriga äktenskap. När nyskapande irländska teaterkompaniet Dead Centre sätter upp Roy Anderssons film spelas det unga paret av två personer ur publiken men övriga roller görs av Dramatens ensemble. Resultatet är en varm och nostalgisk föreställning om den första kärlekens nerv och hopp. (Eventuell medverkan i En kärlekshistoria är givetvis helt frivillig.)
Medverkande: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Johan Holmberg, Karin Franz Körlof, Tanja Lorentzon m.fl.

En dag kommer alla alltid att ha varit mot det här av Omar El Akkad. Dramatisering: Sara Stridsberg. Regi: Dritëro Kasapi. Urpremiär 11 december på Lilla scenen.
Under Israels krig i Gaza berättar en författare om sina föräldrar i Egypten och sin lilla dotter i USA för att stå ut och minnas de döda. Pjäsen är baserad på Omar El Akkads flerfaldigt prisbelönade bok One Day, Everyone Will Always Have Been Against This.

INTERNATIONELLA GÄSTSPEL OCH SAMARBETEN
Football Boot Tongue av fotbollsspelare Ivan Ergić och dramatiker Filip Grujić. Regi: Borut Šeparović. En del av Bergmanfestivalen. Spelar 12-13 september, Stora scenen.
Genom berättelsen om en ung kroatisk fotbollsspelare som blir värvad till den tyska klubben Wolfsburg, undersöker Football Boot Tongue hur konkurrens och framgångsfixering skapar en kultur av avhumanisering bland idrottare. En pjäs om toxisk maskulinitet och övervakningskapitalism och med komiska och tragikomiska skildringar av elitidrottens vardag. Pjäsen är skriven av dramatiker Filip Grujić och före detta fotbollsproffset Ivan Ergic, som spelat både Champions League och VM. Football Boot Tongue hade premiär på Z/K/M (Zagreb Youth Theatre) 2024. Ges på kroatiska med svenska undertexter.
Medverkande: Bernard Tomić, Ugo Korani, Lucija Šerbedžija, Anđela Ramljak, Rakan Rushaidat, Hrvojka Begović, Barbara Prpić, Zoran Čubrilo, Vedran Živolić, Ivan Pašalić, Toma Medvešek, Viktor Lovinčić / Marin Plećaš.

Tschandala – The Romani Version av och med Lindy Larsson. Spelar 17 september- 18 oktober, Lilla scenen.
Ett hyllat gästspel där Lindy Larsson, tillsammans med Bon Bon Band, ger röst åt resandefolket och synliggör en förbisedd del av svensk historia. Föreställningen blandar musik och berättelse i en stark skildring av utanförskap, övergrepp och överlevnad. Tschandala – The Romani Version är en prisad och punkig uppgörelse med Strindberg och kortromanen Tschandala framtagen i samarbete med Strindbergs Intima Teater.

Unrecognised av Davit Gabunia (Georgien) och Jeton Neziraj (Kosovo). Regi: Data Tavadze (Georgien). Samproduktion. Spelas 21-22 november på Lilla scenen.
Unrecognised rör sig mellan antik myt och samtida europeiska erfarenheter och utforskar marginalisering, exil och minne – med humor och skärpa. Här ställs berättelser om offer mot en samtid där människor fortfarande tvingas betala priset för konflikter, makt och gränser. Ett samarbete mellan teaterkonstnärer från Kosovo, Ukraina, Georgien, Nordmakedonien och Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten. Från Dramaten medverkar Ellen Jelinek. Urpremiär i Skopje 10 oktober.

UNGA DRAMATEN
Tassen på hjärtat av Elmira Arikan. Regi: Emil Brulin. Dramatenpremiär 21 augusti, Lejonkulan. Ett samarbete med Riksteatern Barn & Unga.
Minou, 8 år, får med en katt hem trots att pappa avskyr katter. Katten är magisk och blir Minous bästa vän, vilket väcker pappas avundsjuka och startar en komisk maktkamp. Ett humoristiskt drama om längtan efter ett husdjur och att bli sedd. Medverkande: Anna-Karin Håkansson, Elsa Kihlberg och Jonathan Silén.

Amnesi av Ellen Knutas. Regi: Natalie Ringler. Urpremiär 26 november, Lejonkulan.
Bror har fått minnesförlust efter en cykelolycka, och Syster ska återberätta deras barndom – men hon ljuger. Två versioner av samma barndom ställs mot varandra: vilken är sann, och vem har rätt att skriva historien?
Medverkande: Elin Klinga, Anna Lundström, Vilgot Paulsen.

Från våren fortsätter Misantropen och Solaris att spela. Och Glow up, Hamlet, Så tuktas en argbigga och Mors dag får nypremiär under hösten. Dramaten.Doc fortsätter med gestaltade läsningar om aktuella händelser i världen.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten

Filmrecension: If I had Legs I´d Kick You – plågsamt att se en film helt utan hopp

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

If I had Legs I´d Kick You

If I had Legs I´d Kick You
Betyg 1
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Mary Bronstein
I rollerna Rose Byrne, Kevin Slater, Conan O’Brien och ASAP Rocky

En av de mörkaste berättelser jag sett på länge om en medelålders kvinna, Linda (spelas av Rose Byrne), där allt går åt skogen och allt är rörigt, hopplöst och hemskt och det finns inte finne en enda sympatisk människa. Inte ens barnen är sympatiska. En film som var plågsam att se.

Rose Byrnes rollprestation i Mary Bronsteins If I had legs I’d kick you har blivit en stor snackis, för vilken hon belönats med en Golden Globe nominerats till en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll. Jag har dock svårt att hylla en film enbart för att någon spelar totalt rörig och utan minsta trovärdighet.

Linda arbetar som terapeut. Hon kan komma rusande in på jobbet, stressad och ändå ta emot klienter. Hon går själv i terapi hos en av sin kollegor. Det verkar vara en värdelös terapi. När Linda tar emot sina kunder känns det inte heller som särskilt professionellt. Jag skulle inte vilja gå i terapi varken hos någon som henne eller hennes terapeut. Inte för att skildringar av terapeuter alltid behöver vara duktiga och skildringar av dem behöver inte skönmåla dem. Men jag ser inte vitsen med att se en film där precis allt är vidrigt och falskt och på väg mot katastrof. Ingen kan sitta ner, andas lugnt och verkligen vara ärliga och prata om hur något verkligen är.

En av filmens hemska scener är i bilen där Linda mutat sin dotter med att köpa henne en hamster, vilket dottern tjatat så länge om. Jag ska inte avslöja vad som händer. Men det var inte direkt överraskande. Det är en av filmens många svagheter, att inget egentligen överraskar, förutom lite mot slutet. Men det räcker inte för att rädda mitt intryck av filmen.

Visst, vissa scener är rent av absurda och kan vara lite lustiga. Men det räcker för att jag ska rekommendera filmen. Jag tycker det var ansträngande att se den i sin helhet. Känns som ganska bortkastad tid. Ja livet kan vara stressigt, jobbigt, utmanande – men att bara låta scenerna rusa i full speed och inte ha något som ger något hopp känns ganska meningslöst att spilla tid på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Josef Mengeles försvinnande – en djupdykning i en krigsförbrytares psyke

9 april, 2026 by Rosemari Södergren

Josef Mengeles försvinnande

Josef Mengeles försvinnande
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 april 2026
Regi Kirill Serebrennikov

En djupdykning i en grov krigsförbrytares psyke: en skrämmande och mörk skildring av mänsklighetens grymma sidor genom berättelsen om läkaren och krigsförbrytaren Josef Mengele. En film om konsten att lura sig själv.

Josef Mengele, kallad Dödsängeln, var läkare som arbetade på och forskade på förintelselägret Auschwitz under andra världskriget. Han kallades Dödsängeln och var övertygad nazist och ansvarig för många judars död.Hhan företog pseudovetenskapliga experiment på bland annat tvillingar och dvärgväxta.

Ändå lyckades han fly från Tyskland efter andra världskriget och hålla sig gömd i Sydamerika ända tills han blev 68 år och drunknade, i vad som tros vara en naturlig drunkning, inte någon hämnd mot honom. Josef Mengele blev aldrig gripen och aldrig ställd inför rätta för sina brott mot mänskligheten.

Hur kunde han hålla sig undan? Hur kan han hålla sig dold, gömd utan att bli gripen av Israels säkerhetstjänst? Filmen visar tydligt hur nazister hjälpte varandra och hur han fick stöd av såväl familj, släkt och andra nazister. De flesta av hans släktingar hade nazistisk övertygelse. Vi får höra de resonerar och många av dem förnekar de siffror som finns på hur många judar som dödades under andra världskriget av nazisterna. En del tror inte ens att de var 100.000 som dödades. Det är skrämmande att se hur människor kan lura sig själva och varandra, det är helt klart en form av hjärntvätt.

Hur kan någon som gjort dessa handlingar se sig själv i spegeln? De intalar sig att de står för goda seder, att de har rätten på sin sida. Och detta handlar i vår tid och vårt samhälle inte alls enbart om nazister och inte ens enbart om sekter och rörelser av olika slag som glorifierar våld och hat. Detta självförhärligande och att anse sig ha rätt att förnedra och utöva våld och brutalitet mot svagare återfinns bland annat i grupper hos svensk polis, hos vakter i Sverige – grupper som oftast får totalt oreserverat stöd av åklagare som i princip aldrig låter en anmälan av våldsamma polis gå till rättegång. Det är lätt att se en sådan här film och bara se det som en skildring av nazismen. Men jag kan inte blunda för att det är mer allmängiltigt än så. Resonemangen finns i alla sammanhang där grupper har monopol på våld eller anser sig bör ha det, så fort det finns grupper som anser sig ha mer rätt än andra.

Tyvärr har filmen en del dramaturgiska nackdelar, annars hade den fått högre betyg av. Den är nästan helt filmad i svartvitt, vilket ger en känsla av något historiskt, något som händ förr. För mig är det lite negativt eftersom det finns våld och förtryck också i nutid och grupper som ger varandra stöd och hjälp att hålla sig undan rättvisan. Filmen är också lång, omkring två timmar och en kvart. Det gör den något seg. Vi får följa olika tider, filmen skildrar olika tidsepoker under hans liv, både under tiden under flykt och tidigare. Den är delvis rörig på grund av det.

En stark del av filmen är mötet mellan honom och hans son Rolf. Sonen försöker förstå vad pappan egentligen och försöker få svar. Jag skulle gärna sett mer av dessa scener, sett dem fördjupas

Filmen är baserad på den boken med samma titel från 2017, skriven av den franske författaren Olivier Guez som belönats med Prix Renaudot.

Om regissören:
Kirill Serebrennikov (Limonov-ett liv som provokatör m fl) är en av de mest uppmärksammade ryska regissörerna på den internationella scenen. Josef Mengeles försvinnande hade världspremiär i Cannes Première-sektionen 2025 – hans sjunde deltagande i festivalen totalt. Serebrennikovs filmer blandar experimentell stil, samhällskritik och starka karaktärsporträtt och kännetecknas av visuell djärvhet, politisk laddning och en tendens att skildra outsiders och kontroversiella figurer. Serebrennikov är känd för sina liberala och pro-LGBTQ-värderingar, vilket har gjort honom till en måltavla för den ryska regimen. Sedan kriget i Ukraina bröt ut har han levt i exil i Europa, främst i Tyskland och Frankrike.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

UNRECOGNIZED till tre svenska scener – Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i samarbete

9 april, 2026 by Redaktionen

UNRECOGNIZED
UNRECOGNIZED samlar teaterkonstnärer från Sverige, Kosovo, Ukraina, Georgien och Nordmakedonien. Urpremiären äger rum i Skopje den 10 oktober, varefter föreställningen spelas på Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i november.

Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten inleder ett samarbete kring det internationella teaterprojektet UNRECOGNIZED. Efter urpremiären i Skopje i oktober 2026 spelas produktionen på alla tre teatrar i november 2026, med skådespelare från respektive ensemble och en gemensam lansering i Sverige. Föreställningen samlar scenkonstnärer från fem europeiska länder.

Ett pressmeddelande berättar:
– UNRECOGNIZED förenar konstnärliga perspektiv från flera delar av Europa och sätter dem i dialog med en svensk publik. Det är en föreställning som känns både samtida och angelägen, säger Petra Brylander, VD och konstnärlig ledare för Malmö Stadsteater, Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater och Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten.

Inspirerad av myten om Tauris – ett avlägset, fientligt land i utkanten av den kända världen – utforskar UNRECOGNIZED ett rum där försummade historier, intima minnen och osäkra framtider kolliderar. Sex skådespelare från olika delar av Europa bär med sig sina erfarenheter in i en scenisk väv av dokumentärt material, humor och poetiska bilder.

I detta okända territorium möter spöken från det förflutna nutidens rädslor, vilket väcker angelägna frågor om sanning och glömska – om överlevnad och det omöjliga i att helt lämna det förflutna bakom sig.

UNRECOGNIZED är skriven av dramatikerna Davit Gabunia (Georgien) och Jeton Neziraj (Kosovo). Föreställningen rör sig mellan antik myt och samtida europeiska erfarenheter och utforskar marginalisering, exil och minne – med humor och skärpa. Här ställs berättelser om offer mot en samtid där människor fortfarande tvingas betala priset för konflikter, makt och gränser.

Produktionen samlar teaterkonstnärer från Sverige, Kosovo, Ukraina, Georgien och Nordmakedonien. Urpremiären äger rum i Skopje den 10 oktober, varefter föreställningen spelas på Malmö Stadsteater, Göteborgs Stadsteater och Dramaten i november. Därefter fortsätter turnén till Ukraina, Georgien och Polen. En turné i fler europeiska länder planeras till 2027 och 2028.

I ensemblen medverkar de svenska skådespelarna Ellen Jelinek från Dramaten, Maria Salomaa från Göteborgs Stadsteater och Johannes Wanselow från Malmö Stadsteater. Övriga i ensemblen är Kateryna Kisten från Kyiv (bosatt i Stockholm), Kato Kalatozishvili från Tbilisi och Shkëlqim Islami från Skopje.

Spelperiod:
Urpremiär i Skopje 10 oktober
Kosovo: 3-8 november
Malmö Stadsteater: 13, 14, 15 november
Göteborgs Stadsteater: 18 november
Dramaten: 21, 22 november

UNRECOGNIZED
Av: Davit Gabunia (Georgien) and Jeton Neziraj (Kosovo)
Regi: Data Tavadze (Georgien)
Musik: Nika Pasuri (Georgien)
Scenografi, ljus- och videodesign: Ludde Falk (Sverige)
Medskapare av text: Kateryna Kisten (Ukraina)
Producent: Anders Öhrn (Sverige)

UNRECOGNIZED är samproducerat av: Qendra Multimedia (Pristina), Royal District Theatre (Tbilisi), Örnproduktion (Stockholm), Theatre on Pechersk (Kyiv), Albanian Theatre Skopje (Skopje), Malmö Stadsteater (Malmö), DRAMATEN (Stockholm), Göteborg Stadsteater (Göteborg).

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Göteborgs stadsteater, Malmö stadsteater, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in