• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Flag Day – domineras av familjen Sean Penn

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

Flag Day
Betyg 3
Regi Sean Penn
Visas på Stockholms filmfestival

En film som domineras av familjen Penn. Sean Penn spelar den ena huvudrollen och han är också filmens regissör. Hans dotter Dylan Penn spelar den andra huvudrollen och hennes bror Hopper spelar hennes bror Nick.

Filmen skildrar en dysfunktionell familj med en dotter som älskar sin pappa och den bygger på verkliga händelser. Pappa John Vogel var kriminell och definitivt en person utan gränser och med någon slags storhetsvansinne, med ett sjukligt behov att framställa sig själv som så mycket bättre och mer lyckad och framför allt rikare än han var. Dotter, Jennifer Vogel, älskade sin pappa och som barn förstod hon inte att han var kriminell. Frågan är hur mycket hon överhuvudtaget någonsin förstod det, trots att han fick långt fängelsestraff för ett bankrån. Som en annan kvinna i filmen vars far också svek henne uttryckte: ”Vi förlåter dem och tror på dem om och om igen”.

Handlingen bygger på en berättelse skriven av dottern, Jennifer Vogel, och allt skildras sett ur hennes ögon – och det är välgjort och konsekvent genomfört. Det är detta tillsammans med att det är skickliga skådespelare och en berättelse som berör som ger betyget. Men det är samtidigt en typisk Hollywood-produkt, för melodramatiskt, för känslofyllt patetiskt, för mycket hollywood-drama över filmen för att bli ett mästerverk. Det är synd, eftersom det är av värde att se att också kriminella män har finare och svagare sidor. Att de kan älska någon som John älskar sin dotter, att de inte är alltigenom onda. Alla människor har olika sidor inom sig, vilket tyvärr ofta glöms bort i vårt västerländska samhälle där människor kategoriseras i onda eller goda.

Sveriges Television skrev att filmen fick stående ovationer då den visades på filmfestivalen i Cannes:
Senast Sean Penn tävlade i Cannes blev hans The last face utbuad. I helgen var det premiär för hans nya film Flag day och enligt alla rapporter ska han ha fått stående ovationer i flera minuter.

Jag blir lite förvånad över det mottagandet. Publiken i Cannes borde ha lite mer krav på vad som anses så mästerligt att det blir stående ovationer. Visst spelar Sean Penn och hans barn Dylan och Hopper bra. Inte så konstigt att Dylan och Hopper är duktiga med två världsstjärnor till föräldrar. Deras mamma är skådespelerskan Robin Wright, känd bland annat från tv-serien House of Cards och för sin hyllade roll i Forrest Gump.

Kanske hade filmen blivit riktigt bra om inte huvudrollerna spelats av regissören och hans dotter. De har ett samspel som fungerar bra men också blir för mycket, för övertydligt. Men det är fascinerande hur skickligt Sean Penns karaktär John Vogel gestaltats både som ung man och åldrad man av Sean Penn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Sean Penn, Stockholms filmfestival, Stockholms internationella filmfestival

Filmrecension: King Richard – lite för mycket familjemys

13 november, 2021 by Elis Holmström

King Richard
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Reinaldo Marcus Green

Den amerikanska sentimentaliteten på film kan vara lika charmerande som den kan vara frånstötande. Balansgången mellan det sliskigt manipulativa och genuin emotionell resonans är lika exakt som en hjärtoperation. King Richard är ingen exemplarisk film vad gäller berättande eller presentation. Det finns inga hämningar vad gäller att göra en modern tolkning av Rocky, där boxningshandskarna har bytts mot tennisracket. Berättelsen om systrarna Venus och Serena Williams är som tagen ur en sagobok. Deras framgång som två av världens mest framträdande tennisspelare saknar motstycke. Och det vara bara en tidsfråga innan deras livsöden skulle filmatiseras.

Det amerikanska sportdramat har alltid varit en favorit hos publiken och ’’högre instanser’’ som The Academy Of Motion Picture Arts And Sciences – som ansvarar för Oscars-utdelningen. Filmer som Clint Eastwoods Million Dollar Baby eller The Fighter är några smakprov på berättelser där David möter Goliat. King Richard avviker en aning från dessa exempel genom inte sätta de båda systrarna i centrum utan deras inte helt okontroversielle far Richard Williams – spelad av Will Smith. Istället för att fokusera på de oerhörda triumferna som ägt rum under 00-talet på tennisplan så går man tillbaka till rötterna och undersöker uppväxten och Richard Williams oortodoxa träningsmetoder.

Motståndet, tvivlet och den obrytbara viljan är dramaturgiskt guld för en film som förlitar sig på stora emotionella utbrott och stärkande handlingar som får både karaktärerna och publiken att sträcka på sig. Varenda tänkbar klyscha finns med och trots att mycket är förutsägbart, tillrättalagt och alltför bekant så dras man med i denna makalösa underdog-berättelse. Eftersom jag själv inte haft något större tennisintresse och därmed ingen kunskap om matchresultaten så blir de välgjorda och spännande tennis-scenerna oerhört effektiva. I filmens klimax sitter man bokstavligt talat på nålar och varenda serve är ett drama i sig. Att ta King Richard som hundraprocentig sanning är knappast att rekommendera, här finns det både en och annan sekvens som känns omåttligt friserad och justerad för att inte stöta sig med någon. Det finns en mycket allvarlig underton där vardagen i Los Angeles-området Compton skildras med en oerhörd svärta. Vi får se prov på hur den hårt arbetande familjen Williams tvingas kämpa mot fördomar samt mot ett grannskap som ser dem som provocerande avvikande i och med sitt unika beteende. Då den oerhört dramatiska misshandeln av Rodney King äger rum så kan man ana att något betydligt mörkare och otäckare väntar under filmens yta, men denna traumatiserande händelse föses åt sidan illa kvickt. Det verkar inte finnas någon större ambition att kommentera samhällsproblematiken mer än i ett fåtal sekvenser som inte alls har samma emotionella kraft som den personliga berättelsen.

Bristen på genuin svärta blir extra problematisk vad gäller porträttet av Richard Williams. Även om det förekommer sekvenser där regissören Reinaldo Marcus Green ifrågasätter Williams karaktär så sker det alltför sällan, istället så trivialiseras flera mycket osympatiska beslut och handlingar som gärna hade fått dissikeras med mer kritiska ögon. Richard Williams är sannerligen inte guds bästa barn, hans självgoda och framfusiga stil är inte tilltalande, men allra mest uppseendeväckande är hur han ständigt implementerar sig själv i diverse avtal och berikar sig själv på bekostnad av sina döttrar. Richard Williams framstår som suspekt och manipulativ i många av sina handlingar. Denna problematik sopas snabbt under mattan för lite familjemys och storslagna monologer om drömmar och oändlig potential. Det är svårt att fördöma filmen för att den önskar vara lättillgänglig och upplyftande men några extra dimensioner hade inte skadat för att på så sätt berika filmen och skänka den nyanser.

Will Smith bjuder på en stabil insats, men hans filmstjärneutseende och heroiska leende gör honom aningen malplacerad i rollen som uttömd och sliten familjefar. Det känns som ett steg på vägen för Smith att börja ta sig an roller som tillåter honom att spela äldre karaktärer. Men han verkar inte riktigt vara redo att släppa prestigen och imagen från sina glansdagar som en av Hollywoods mest populära. De stora rollprestationerna kommer istället ifrån Aunjanue Ellis, Saniyya Sidney och Demi Singleton som alla agerar med stor värme och en fantastisk autenticitet. Trots systrarna Williams otroliga självförtroende så blir de aldrig självgoda eller arroganta, något som Sidney och Singleton lyckas att förmedla med bravur.

King Richard är sannerligen inte originell eller det minsta unik. Dramaturgin känns igen på mils avstånd och de mer allvarliga avsnitten i Richard Williams karaktär blundar man för. Men trots bristerna och att historien känns igen så är det svårt att inte ryckas med, och i en värld som denna så kanske ett sagoboksslut är precis vad vi behöver?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecenion: Drottning Margareta – långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara

12 november, 2021 by Elis Holmström

Drottning Margareta
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 3 december 2021
Regi: Charlotte Sieling

Trine Dyrholm är en av Europas vassaste skådespelare. Hon har en otrolig bredd som tillåter henne att röra sig obehindrat mellan genrer. Dyrholm återupprepar aldrig någon av sina tidigare roller – varje gång väntar något nytt. Där några av världens bästa skådespelare har gjort sig en karriär på att göra en sorts roll till perfektion – Al Pacino, till och med den geniala Jack Nicholson, så har Dyrholm en bredd och ett känsloregister som många andra aktörer skulle offra lemmar för att besitta.

Drottning Margareta och hennes liv är så pass märkvärdigt och episkt att det skulle kunna vara en TV-serie med flera säsonger. Då Margareta var som mest kraftfull politiskt så regerade hon över Sverige (inklusive Finland), Danmark och Norge. I en tid då publiken och filmvärlden behöver fler starka och komplexa kvinnor på film så känns en film om denna betydelsefulla monark som en självklarhet. Därför är det närmast chockartat hur illa Dyrholm och hennes skådespel värdesätts i Drottning Margareta. Titeln till trots så är detta inte en berättelse om Margareta. Istället är drottningen bara en karaktär av många som dras in i en komplex fejd gällande tronföljden. Idén att fokusera på en specifik episod ur en människas liv har visat sig vara berättarmässigt effektivt, se bara till den helt mästerliga The Favourite som gjorde maktspel inom den brittiska monarkin till mörk komedi och hänsynslös hämnd. Men regissören Charlotte Sieling verkar inte inse vilken oerhörd potential som finns i denna berättelse.

Intrigerna och dubbelspelet i hovet är långt ifrån så fängslande och intensivt skildrat som det borde vara. Dyrholm är som alltid stabil och bär med sig en pondus som får de karga slottsväggarna att skaka så fort hon träder in i rummet. Tyvärr så omges Dyrholm av en ensemble som i bästa fall är medioker, som värst erbarmlig. Framförallt så skämmer våra svenska tillskott – Simon J. Berger och Linus James Nilsson, ut sig. Då dessa två drar ut på vägarna så är det som att filmen blir någon avlägsen släkting till TV4 katastrofen Hem Till Midgård.

Rent hantverksmässigt så är filmen också något av lapptäcke. Oavsett om vi befinner oss i Sverige, Danmark eller Norge så ser allting ut att vara hämtat från ett avsnitt av Game Of Thrones. Flera visuella attribut från HBOs supersuccé är mer eller mindre kopierade. Att försöka efterapa något så ikoniskt kan man inte klandra Drottning Margareta för, men det innebär att hela filmen saknar någon som helst visuell variation. Skåne ser ut som Winterfell, Visby ser ut som Winterfell, hela Danmark… Ja, ni anar nog. Förhoppningen att vara den skandinaviska motsvarigheten till George R.R Martins saga blir oftast tragikomisk då filmen känns kraftlös.

Inte blir det bättre av ett mycket påträngande soundtrack som skär i öronen. Trine Dyrholms subtila skådespeleri dränks av vassa stråkar och gregorianska körer. Det är förvånande hur pass klumpigt hela genomförandet är, det borde finnas en övertygelse och tillit till materialet, men Sieling verkar vara oerhört skärrad inför att anamma det mer diskreta och eleganta. Oavsett om det gäller relationen mellan mor och son eller det konstanta maktspelet så klarar Sieling inte av att hitta en balans. Margareta själv blir helt åsidosatt för stickspår och triviala sekvenser som är menade att höja spänningen men som endast lyckas med att förvirra och röra till berättelsen.

Drottning Margareta hade potential att bli en kraftmätning, Trine Dyrholm gör sitt yttersta men blir vingklippt av en rad mycket dåliga kreativa beslut. Det blir inte den nordiska motsvarigheten till Elizabeth med Cate Blanchett, bara en expressbiljett till medeltidsveckan i Visby, med allt vad det innebär …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmarki, Filmrecension, Trine Dyrholm

Filmrecension: Sanna Mödrar – En riktigt känslosam film med en gripande historia

11 november, 2021 by Birgitta Komaki

Sanna Mödrar
Betyg 4
Svensk premiär 12 november 2021
Regi Naomi Kawase

En riktigt känslosam film med en gripande historia.

Satoka och hennes make adopterar en pojke när äktenskapet blir barnlöst. De ger all sin kärlek till sonen och familjelyckan är total. Några år efter adoptionen ringer den biologiska modern och vill ha tillbaka sitt barn. Hur ska de agera i sin omskakade trygghet? Det väcker många känslor och många frågor.

I det japanska samhället har en ensamstående mor inte lätt. Att vara 14 år och bli gravid
är en skandal och möjligheten att behålla barnet utan familjens stöd är nästan omöjligt.
Det val man har är att ”frivilligt” adoptera bort sitt barn. Men är det frivilligt?

Filmen är en skildring efter en roman av Mizuki Tsujimura. Mödraskap är ett aktuellt tema på film just nu. Barnlöshet och befruktning är är också något som diskuteras mycket. För den som inte kan få barn är adoption en möjlighet. Men vad känner den som lämnar sitt barn?

I den gripande filmen väcks många frågor om moderskap och vad det betyder. För alla kvinnor innebär det olika saker men också samhället syn har stor inverkan. Möjligheten
att välja beror på samhällets struktur och moral samt naturligtvis ekonomiska stöd.

Man känner sympati med både adoptivmamman och den biologiska mamman.
Det är en historia som griper tag i hjärtat. Båda mammorna har starka känslor men kontrollerat utspel. Den timida Satoko gör stort intryck. De vackra naturbilderna och poetiska vyerna bidrar till den starka känslomässiga spänningen. Intressant också hur det japanska samhället kommer in naturligt i filmen. Sorgligt och vackert samtidigt.

Regissören Naomi Kawase har gjort stor succé tidigare med flera omtalade filmer,
till exempel: Under körsbärsträden och Mot solnedgången.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Sahraa Karimi, filmregissör som tvingades fly från Afganistan: Ge inte erkännande åt talibanerna

11 november, 2021 by Rosemari Södergren

Åsne Seierstad, Sahraa Karimi, Ann Linde. Foto: Thomas Persson

Erkänn inte talibanerna som tagit över Afganistan. Det påpekade Sahraa Karimi, kvinnlig filmregissör och tidigare chef för Afganistans filminstitut, som deltog i en paneldebatt på Stockholms filmfestival den 11 november 2021.
Sverige utrikesminister, Ann Linde, deltog i panelen och berättade att Sverige ger mer än 1 miljard svenska kronor i bistånd årligen till talibanernas Afganistan.

Paneldiskussion var väldigt snäll trots att de tre deltagarna, Sahraa Karimi, Ann Linde och Anna Ek från Svenska Afganistan Kommitten, SAK, egentligen står rätt långt ifrån varandra i hur de vill agera gentemot talibanerna. Att kvinnor och kulturarbetare utsätts för en svårt förtryck i talibanernas Afghanistan, det var alla tre överens om. Men vad som är den rätta vägen att gå, där ser dessa tre helt olika på situationen.

Anna Ek berättade att SAK verkat i Afganistan i mer än 40 år och klarat att utföra sin uppgift under olika afganska regeringar. Hon pekade på att de nu driver skolor för barn där 60 procent av eleverna är flickor.
– Det är en ovanlig fördelning i våra skolor i Afganistan, oftast är pojkarnas andel många gånger fler än flickornas andel i skolorna efter att talibanerna tog över, sade Anna Ek.

Det är själva kärnan i diskussionen: är det bäst att hjälpa till och göra livet bättre för några flickor även om det stärker talibanerna? Jag skulle väl önskat att paneldebattens moderator, den norska journalisten Åsne Seierstad, ställt denna fråga lite mer rakt på. Jag saknade att hon inte sammanfattade denna diskussion och bad deltagarna utveckla sina tankar kring hur bistånd till Afganistan kan fördelas utan att samtidigt ge erkännande åt talibanerna. Ann Linde och Anna Ek sade det inte rent ut, men jag tolkade det som att de menar det är bättre att ge bistånd även om det faller till talibanerna samtidigt medan Sahraa Karimi betonade om och om igen att det är oerhört viktigt att inte ge talibanerna erkännande.

Att kvinnor lever under förtryck i talibanernas Afghanistan var alla i panelen överens om. Sahraa Karimi var utan tvekan den mest livfulla och engagerade paneldeltagaren. Hennes tal lysta av äkta engagemang och hon berättade om hur tufft det varit också före talibanernas makt.
– Vi var flera kvinnor som skapade film och som fick internationell uppmärksamhet, men det kostade oss en hel del. Vi fick utstå hon och förföljelse och många gånger var vi tvungna att tänka på vår säkerhet. Vi levde under hot redan före talibanernas maktövertagande, sade Sahraa Karimi.

Arkiverad under: Film, Intervju, Kulturpolitik, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in