• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Hiskeliga strapatser karismatiskt skildrade i ord och ton – Aina, en sjöluffares äventyr på Konstepidemin

21 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

AINA En sjöluffares äventyr

Manus & regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz

Musik & text: Lotta Sjölin Cederblom och Henrik Cederblom

Scenoografi & kostym: Jens Langert

Ljus: Thomas Heyman

Produktion: Possibilitas

Urpremiär 20/11 2011

Spelas till och med 25/11 i Gröna huset vid Konstepidemin i Göteborg

Musikteater för alla från 6 år

Med stöd av Göteborgs stad, VGR, Kulturrådet och Folkuniversitet

Känner mig uppfylld efteråt, tillfreds av att ha fått vara med om inbjudande scenkonst. En musikteaterföreställning på drygt femtio minuter av det intima slaget, anpassad för väldigt ung publik. Ska genast fastslås att vuxna har lika stor behållning. Uppsättningen ger inblick i vad en ung kvinna för omkring hundra år sedan, utsatte sig för med egenplanerade resor till havs. Aina Cederbloms osannolika livsberättelse har varit ämne för ett avsnitt i SVT:s Här har du ditt liv. Publiken tas tillbaka till Henrik Cederbloms barndomsminnen av en högst speciell gammelfaster, sugen på att lira bordtennis med tävlande två generationer yngre. En minst sagt händelserik tillvaro har utforskats genom böcker, brev, gamla kassettinspelningar och minnesbilder från släktingar.

Ansvariga för Aina – en sjöluffares äventyr utgör en mycket kvalificerad skara. Gunilla Johansson Gyllenspetz sågs senast som vokalist i Backa Musikernas 40-årsjubileum. Som skådespelare och regissör har hon tillhört Backa Teaterns ensemble sedan 90-talet. Har också synts på filmduken och i teverutan. Jens Langert har en brokig karriär vilket inkluderar erfarenhet av seglatser som sjöman. Förutom att ha varit konstnär och konstruktör (ritade rigg till ostindiefaren Götheborg och arbetat med liknande segelfartygsprojekt), arbetar han idag som framgångsrik scenograf.

Följdriktigt är paret på scen lika meriterat. Lotta Sjölin Cederblom spelar musikteater i Big Wind, varit med i kören Amanda, världsmusikgruppen Simbi och i Markatta Musikteater. Driver dessutom duo med japansk musiker. Henrik Cederblom tillhör landets mest intressanta musiker och producenter, ett namn att ha koll på sedan drygt ett kvarts sekel, då jag lade märke till honom i Den fule. Debuten i eget namn härförleden fick högsta betyg i Kulturbloggen. Har utfört många lyckade uppdrag som teatermusiker, tillika som ensam ackompanjatör till Freddie Wadling.

foto Ola Kjelbye

Med emfas trumfas in att allt som händer i föreställningen, hur overkligt det än verkar, är helt sant. När Aina påstår att hon med sin lilla bår Rospiggen ska ta sig till Vinga, korrigerar dock våra ciceroner henne, varvid hon medger att destinationen låg avsevärt längre bort. Regissören har snillrikt organiserat berättandet genom att mixa utifrån- och inifrånperspektiv. Henriks repliker har som avsändare personer Aina kommer i kontakt med. Och Gyllenspetz Johansson drar sig inte för att införliva en skopa magisk realism. Vill påminna oss om värdet av att hålla minnen av människor levande. Tror hennes förhoppning om att lågstadieelever ska kunna spegla sig i denna okuvliga frihetsapostel kommer infrias.

Animerad gestaltning av främst Lotta Sjölin Cederblom jämte ett knippe utsökta sånger, föranleder innehållsmässigt två slutsatser. Klicken individer utrustade med överskottsenergi och extra adrenalinpåslag kan inte nöja sig med ombonad vardagslunk. Farofyllda kickar måste uppsökas för att må bra. Många av dessa praktiskt lagda, extrema naturer – ständigt i färd med att utmana ödet – tycks ha nio liv. När hon uppmanas skaffa sig kompass, replikerar sjöfararen att hon vet vart hon ska. Att gammelfaster inte går under utan klarar sig ur varje knipa, måste betecknas som ett mirakel.

grafisk design Martha Sanchez

Genom vår föreställningsförmåga, dramatiskt återgivna anekdoter och fiffig scenografi färdas vi runt om i världen med Ainas blick. Vi hör om när hon deltar i byggandet av sjukhus i Brasilien, hur illa däran hon är när motorn pajar på Norra Ishavet och bevittnar flykten från fängelsevistelse i Tibet. Möjligen lite pirrigt och läskigt för de allra minsta. Vuxna skrattar hjärtligt åt hur flera episoder gestaltas, över Ainas bekymmerslösa inställning. Ändå uppenbart att huvudpersonen kan liknas vid en hjältinna, alls inte bara inriktad på självförverkligande.

Pendlas hastigt mellan känslolägen, vilket understryks av sångerna. Henrik spelar mest på dobro (om jag rätt identifierar instrumentet), medan Lotta trakterar basklarinett. Behöver det påpekas att de är duktiga, väldigt duktiga och kolossalt samspelta? Deras rikt fylliga sound omspänner ett stort register. Från glatt förhoppningsfull till bluesig ton, präglad av järnhård vilja och vådan av att förlora sin bästa vän.

Har inte tidigare sett paret tillsammans på scen, vilka tydligen gjort åtskilliga uppsättningar riktade till barn. Självklart uppstår en kemi dem emellan när de berättar sant om en legendar ur släkten. Med god assistans från regissören, vet duon precis vad och hur som ska förtäljas. Rätt Ingredienser samverkar till en förträfflig produktion. Tänker på rytmen, musiken, sången, välavvägda repliker, kroppsspråk inklusive lustig dans, kläder som anspelar på upptäcktsresanden, rekvisitan, uppspända segelduken( lösgörs och får fler användningsområden) samt självfallet den otroliga historien.

Lokalen är inte stor och saknar naturlig scen, vilket å andra sidan ger en omslutande karaktär, skapar närhet. Moment av publikmedverkan förekommer förstås ett par gånger. Aina – en sjöluffares äventyr förtjänar att komma ut på turné.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Joe Bell

21 november, 2021 by Rosemari Södergren

Joe Bell
Betyg 2
Joe Bell har premiär för digitalt köp 29 november och att hyra från 13 december på de flesta plattformar (t.ex. SF Anytime, Viaplay, Blockbuster och Apple TV-appen).
Regi Reinaldo Marcus Green

Om sorg och hur vi agerar när en stor tragedi drabbar oss. Tyvärr känns filmen för sentimental och för tillrättalagd efter de verkliga händelserna. Filmen baserar på en verklig händelse: en pappa, Joe Bell, från Oregon som ger sig ut på vandring genom hela USA. Målet är New York.
Vandringen gör han för att längs vägen prata om tragiska konsekvenser av mobbning – försöka få människor att tänka om och förmå mobbare att sluta förtrycka och mobba. Joe Bell vill få människor att förstå att mobbning kan föra med sig svåra konsekvenser. Många unga människor dör för egen hand för att de inte ser någon utväg när de blir mobbade.

Ämnet är viktigt och delvis är filmen berörande. Det som gör att filmen inte når fram kan ha att göra med att det är ofta svårt att skapa drama från verkligheten, det finns en tydlig svårighet i att följa verkligheten för noga. Dramaturgin i handlingen kan förstöras av det. I denna film tror jag verkligheten fått styra för mycket. Ett annat minus är att skildringen av sorg är för ensidig och sentimental på ett typiskt Hollywood-manér. Som att säga ”jag älskar dig” löser alla problem och läker alla sår.

Det är flera saker orsaker som gör att filmen inte blir så berörande och stark som den kunde blivit. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Hur det är att förlora ett barn kan den som inte drabbats aldrig någonsin förstå. Det finns en stor mur, en skiljelinje, mellan de som förlorat ett barn och de som inte förlorat något barn. Det finns en illusion som många tror på, tyvärr ofta också läkare och psykologer som möter föräldrar i sorg: Illusionen att att förlusten av ett barn någonsin kan gå över. Det gör den inte även om en del föräldrar lyckas leva som vanligt efter några år. Men de bär ändå med sig detta oläkliga sår inom sig. En hel del föräldrar tar sig aldrig tillbaka till en vanligt liv.

I Joe Bell är det tydligt att pappan brinner inifrån, han kan inte förändra det som hänt och därför försöker han komma ifrån smärtan genom att vandra. Han lurar sig själv och intalar sig att han gör det för sin son. Men han gör det för att slippa känna smärtan av sorg och förlust. Jag är kluven till om Mark Wahlberg är rätt person för rollen. Han är stark och vältränad, en ganska typisk amerikanska hjältekaraktär. Det kanske är bra för rollen men samtidigt känns han inte äkta.

Joe Bell tar upp ett ämne som många föräldrar kan känna igen. Att förlora ett barn är inte så ovanligt i Sverige idag. Självmordsfrekvensen bland unga är hög. Vi har dödsskjutningar och överdoser i droger. Jag tycker filmen skulle vidga karaktärerna och låta oss se mer av övriga familjen och få följa fler av de möten Joe Bell gör under sin vandring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Dansrecension: Kuckel på Orionteatern

21 november, 2021 by Pernilla Wiechel

Kuckel
Koncept/koreografi Alexander Ekman
Koncept/dramaturgi Carina Nildalen
Scenografi John Engberg
Kostym Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck
Ljusdesign Alexander Ekman, Raimo Nyman
Mask Linda Sandberg
Medverkande: Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely
På Orionteatern i Stockholm

Minnet av Alexander Ekmans verk Eskapist framfört på Operan för några år sedan ger mig färger som rött, orange och mintgrönt. Masscenerna med vackert utspridda dansare över hela golvet var magnifika. Kuckel, däremot, utförs med en liten tät grupp mycket skickliga dansare i en intimare miljö som den gamla verkstadshallen erbjuder. Mot den verkligt estetiskt strama formen i enbart svartvitt kommer dansarnas karaktärer nu närmare. Ute bland publiken och leder de oss vänligt in i handlingen när showen startar.

En kvinnoröst säger: ”Jag brukade låtsas att min man var död”. På scenen tycks vita män med fyrkantiga masker marschera i blindo, som zombies. I ”know I can give more!” säger den unga halvnakne mannen som energiskt vrider sig ut och in, i en slags krumbuktande arbetsintervju. Mitt i allt syns en kvinna som befaller sin man med ordet ”puss!”. Mannen pussar, både här och där, men hon nöjer sig inte. Hon ömsom ber honom komma, och ömsom skjuter honom från sig. Han kämpar. Plötsligt uppstår en stark vind som dansarna möter tillsammans länge, länge. De står emot så gott som en liten människa bara kan… men tycks klara sig i grupp bättre än ensam… Musiken höjs och toner visar på nöjen som gått över styr medan naturen rasar.

Det är som om Ekman samlar ihop oss mitt i vår samtid och håller fram oss och säger: ”Se här den mänskliga arten, hur den ter sig!”. Utifrån värme och samtidigt isande allvar inlindat i humor uppstår en slags poetisk förundran. Kuckel blir som att uppleva ett helkonstverk, en crozz-over av dans, musik, teater, estetik.

Under föreställningen blir jag berörd av det avskalade mänskliga som ordlöst kommer mot mig. Att titeln Kuckel ska leda tankarna till mänsklig manipulation, att ”kuckla” bakom ryggen…är spännande. Det är som om Ekman ändå vill föra oss samman i en tid där misstanken lurar runt hörnet, frågan om vem vi kan lita på.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt

Visuellt välljudande fyrverkeri med svärta i botten -Bobhundmusikal gästspel på Stora Teatern

20 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Emmalisa Pauly

Manus: Hanna Nygren

Regi & koreografi: Kaja Giertz (konstnärlig ledare Helsingborgs Stadsteater)

Musik & sångtexter: bob hund

Kapellmästare: Jonas Jonasson

Scenografi, kostym & maskdesign: Helle Damgård

Ljusdesign: Mikael Sylvest

Dramaturg: Marie Persson-Hedenius

I rollerna: Elin Nordin, Cecilia Borssén, Sasha Becker, Gisela Swartling, Karin Li Körsbärsdal (= bob katt) Thomas Öberg, Jonas Jonasson, Johnny Essing, Mats Hellqvist, Conny Nimmersjö och Christian Gabel (= bob hund).

Göteborgspremiär 18/11 2021

Spelas på Stora Teatern i Göteborg till och med 21/11

Inte helt nödvändigt, men underlättar väsentligt om man har ett (positivt) förhållande till Bob hund. Är inget hardcorefan. Däremot tagit emot deras ordlekande skeva musik sedan Hultsfred 1994. Recenserat dem tre gånger i närtid. Berättade för kapellmästaren efteråt att jag rankar dem än högre än samtida, nu nedlagda, storheter som Soundtrack Of Our Lives och Kent. Lämnade Stora Teatern som siste man ur publiken med en go känsla. Efteråt inser jag att vissa invändningar mot manus behöver resas. Men musikalens kvinnliga fokus kändes lika befriande som välgörande. Största överraskningen var att Helle Damgård hade fått i princip fria händer, likt ett tindrande barn som får vad det pekar på i en leksaksbutik.

Bob hund har ofta rört sig utanför boxen, förmått ytterst kreativt att inmuta ett eget universum. Sångaren Thomas Öberg kallar dem för förvirrade intrycksförmedlare. Egen festival har arrangerats, museum inrättats, instrument både utaktionerats och stulits, tevesänd opera tillverkats , det har sjungits på engelska under namnet Bergman Rock och nu är sextetten i högsta grad involverade i musikal, på initiativ av dramatikern Hanna Nygren.

Apartstämpeln odlas gärna. Minns jag rätt från intervju, har medlemmarna varken körkort eller gjort lumpen. Deras kreativa annorlundaskap får dem att dras till nya utmaningar, inte sällan med absurd prägel. Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat kvalar definitivt in i sådan kategori. Och som basist Mats Hellqvist påpekar i podd: Inte kunde han tro för några år sedan att han skulle stå på scen, ha ett antal repliker att hålla reda på emellan ordinarie syssla. På varenda Bob hund-konsert (rättmätigt har gruppen utsetts till bästa liveakt flera gånger), är det ju frontmannen Thomas Öberg som stått för allt snack.

foto Emmalisa Pauly

Första som slår en i öppningsscenen är det massiva beatbaserade soundet á la techno, i häradet av Daft Punk och annan elektronisk dansmusik. Bob hund har dock kvar sin omisskännliga identitet, trots att de i detta segment befinner sig ljusår från sitt gnissligt primitiva sound, som skördade framgångar för tjugofem år sedan. Låter larmigt och fett ösigt inramat av smart text.

Medlemmarna i Bob hund har förvandlats till spöken, vars självpåtagna uppdrag består i att få kvinnliga rockbandet Bob katt att hålla samman. Särskilt andra akten kretsar kring kvintettens olika viljor. Alla hinder för att kunna repa ihop, skaffa skivkontrakt och breaka är musikalens narrativ. Passar in att jämföra med den räcka av till synes oöverstigliga problem, som uppstår i galna glädjepillret The Commitments. En grundläggande tes hos manusförfattaren är att kvinnor med passion för att göra egen musik och sukta efter berömmelse, måste vara beredda att offra mycket, rent av mer än manliga kollegor. (Hon och hennes favoritband delar målsättningen att ta död på myten om att sann konst skapas av lidande konstnärer.) Möjligen en orsak till att det numera existerar så få omtalade band med enbart kvinnor -förekommer oftare inom jazzen. Ett akut bekymmer för Bob katt består i att Katja ( Karin Li Körsbärsdal) drabbas av skrivkramp på grund av ohanterlig livssituation.

De maskförsedda spökena tjuvlyssnar, följer med spänning skeendet likt änglarna i Himmel över Berlin. Blir osams om inriktning och somliga ställer frågan vilken energi det är värt att lägga på projektet. Som betraktare gör man bäst i att släppa alla anspråk på logik. Funderingar på varför varuhusinteriören och alla snillrika varianter på kundmeddelanden konstant utgör kuliss, oavsett om tjejerna är i replokalen eller i någons lägenhet får man bara släppa. Thomas Öberg har, inte oväntat, tilldelats musikalens första fyndiga monolog där förutsättningarna förklaras. En skojfrisk, typisk ljudeffekt blir vi varse tidigt i föreställningen.

foto Emmalisa Pauly

I mitt korta samtal efteråt med Jonas Jonasson (utsökt i egenskap av huvudansvarig för musikens utformning) ges på förfrågan, beskedet att cirka hälften av musiken är förinspelad. För egen del tippar jag att det är mer. Att skådespelarna sjunger flera av deras låtar enskilt eller i finalen med upphovsmännen, har inneburit mycket stimulans och extra arbete förstås. De sjunger bra. tar i så att de nästan spricker, vilket kan misstänkas vara ett medvetet drag av regissör Kajsa Giertz. Fin kontrast då att höra kvintettens nedtonade stämsång i Blommor på brinnande fartyg.

Flera nya sånger har knåpats ihop av Bob hund, varav lätt euforiska I regnbågsfärgat åskmoln lyfts ut till musikalens signatur. Vissa texter fladdrar förbi som fragment (Jag rear ut min själ…). Somliga låtar görs i avkortad version för att passa in i berättelsen. Fyra låtars texter har tryckts i programhäftet. En av dem får jag för mig är en rip off på hit med Lovin´Spoonful, fast kan vara slump. Fröjdas åt smärre solopartier och basintron. Tänker på Conny Nimmersjö som går igång och tar fram dist och rundgång med sin svajarm. En annan kul ingrediens är förekomsten av allsköns instrument som kompletterar bakgrunde,r eller illustrerar stämningar. Har i anteckningarna plussat särskilt för exempelvis kompromisslösa tyngden i Dansa efter min pipa (aftonens stänkare i krysset) och underbara Hjärtskärande rätt. Tra la la lilla molntuss i ny skepnad genom långsamt skenande, stadigt sound tillhör också kategorin definitiva hits.

foto Emmalisa Pauly

Musikalen är uppemot tre timmar inklusive paus, vilket hade kunnat kortas. Skulle kunna ha skurit i intrigens förlopp. Ett annat alternativ vore att tillfoga ytterligare ett knippe låtar, vilket hade väckt jubel. Publiken har givetvis lockats till musikalen tack vare musik de förälskat sig i. Och fånigt nog sitter man efter refrängbehängda finalen och hoppas på extranummer.

Uppskattningsvis sista halvtimman tappas tempo. Vidare faller ett par inslag inte riktigt väl ut. Gäller dels makaber konfrontationspsykologi, dels en periodvis tvångsintagen pappa, vars beteende förpestar tillvaron för en av Bob katts medlemmar. När de häver ur sig sin version av Jag är stark som en hare, osar det av desperation istället för skönsång. Frustrationen blir uppenbar, vilket förvisso är poängen med numret. Kvinnorna ansvariga för uppsättningen missar tyvärr att knyta ihop säcken, vilket lyckligtvis inte påverkar helhetsomdömet.

Musikalens regissör och koreograf – foto Emmalisa Pauly

Det faktum att jag sällan sett så många klädbyten, så fräck scenografi och dito ljusdesign (höj- och sänkbara lysrören en av flera underhållande knep) jämte tekniskt stimulerande scenlösningar får inte utelämnas. Ögongodis i sig värt halva biljettpriset. Lätt överdrift. Dock, tillförseln av fantasifull rekvisita och enormt omfattande ”persedel-förråd”, transporterat från Helsingborg där musikalen spelats i flera veckor, var en sällsam upplevelse.. Rungande applåder till alla inblandade.

Hävdar som bör ha framgått att Bobhundmusikal nära nog inkasserar en femetta. Listar ytterligare argument. Den kvinnokraft/ girl power som utstrålas i ett par sekvenser trots provkartan av schismer. Att höra Christian, Conny, Johnny, Jonas och Mats tryggt leverera repliker från scen, vilket måste betraktas som en otrolig raritet. Kajsa Giertz uppfinningsrika koreografi, som visar att skådespelarna behärskar ännu ett effektivt uttrycksmedel. Ordkonsten vilken symboliserar ett av rockgruppens obestridliga varumärken, vars rim glassplitter – fågelkvitter utgör en sorts fulländning. Fyndiga floran av kundmeddelanden i varuhusets högtalare. Drömscenen i andra akten, Och sist men inte minst – snarare främst av alla beståndsdelar – känslan för outslitliga, egensinniga melodier upphängda på glädjerusiga krokar.

obs fotografierna är från föreställning i Helsingborg.

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Rhino – rå, blodig med mycket våld

19 november, 2021 by Rosemari Södergren

Rhino
Betyg 2
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival 2021
Regi Oleg Sentsov

En rå, våldsam, blodig film som ställer frågan om förlåtelse är möjlig för den som mördat? Rhino utspelas i Ukraina under 1990-talet och handlar om en ung man som blir kallad Rhino. Han är en småtjuv som blir värvad till en kriminell liga och där blir han allt mer dominant och våldsam och blir en ledare. Det är oerhört mörkt och utan hopp. Omgivningen där han växer tycks i stort sett tvinga honom till att bli kriminell. Brottslingarna styr bygden och den lokala polisen vågar inte gripa in på allvar.

Filmen blev 2021 års stora vinnare på Stockholms filmfestival. Regissören Oleg Sentsov vann Bronshästen för Bästa film och huvudrollsinnehavaren Serhii Filimonov fick pris som Bästa manliga skådespelare för rollen som den kriminella Rhino. Jag har svårt att förstå hur juryn kunde utse denna film till festivalens bästa film. Det finns flera filmer som jag skulle rösta före denna.

Filmens tema är intressant. Rhino sitter i en bil med en mystisk man och berättar om allt som hänt. Vi får Rhinos uppväxt och utveckling till totalt hänsynslös mördare och gängledare i filmskapare tillbakablickar med kortare avbrott med Rhinos mer filosofiska samtal i bilen med den gåtfulla mannen. De samtalar om livets mening.

Filmens plus är att den går att tolka på flera sätt, speciellt slutet. Jag ska inte avslöja slutet, det vore att delvis förstöra filmupplevelsen för den som väljer att se filmen. Men det går att tolka slutet symboliskt. Serhii Filimonov är duktig i rollen som Rhino och jag förstår att han prisades för sin insats.

Filmens minus är flera. Det är ett stort frossande i blodiga våldsamma scener. Det går att berätta om våldet utan att grotta ner sig så detaljerat, tänker jag. Karaktärerna är ytligt skissade. Att Rhino hamnade i klorna på de kriminella och blev alltmer våldsam är bara delvis begripligt. Övriga karaktärer är ännu mer ytligt beskrivna, som hans fru Marina och hans bästa vän Plus. Alla gängmedlemmar är likadant och det finns ingen karaktär som växer medkänsla, förutom Rhinos fru Marina.

Våldet är ofta obegripligt och överdrivet. Jag har svårt att ta till mig att kriminella dödar så lättvindigt och är stolta över det.

Göteborgsposten berättar:
Filmfotograf är Oscarsnominerade Bogumił Godfrejów och dramat ”Rhino” skulle egentligen ha blivit klart redan 2014. Men i maj samma år arresterades regissören Oleg Sentsov av ryska säkerhetstjänsten och dömdes utan juridiskt bärande skäl till 20 års fängelse. Det blev starten för en global protestaktion för Sentsovs frigivande.

Eftersom filmen vann filmfestivalen i Stockholm borde den få svensk distribution. Kanske ska den tolkas som en berättelse om det sönderfallande Sovjet. Den är mörk, grå, rå och mycket blodig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 460
  • Sida 461
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in